På väg att flytta hem

Klockan är 22:00, jag har möte med min chef på jobbet. Inser det absurda i situationen när nattvakten passerar förbi och vinkar... men ofta är saker lite absurda på mitt jobb. Men framförallt är det ett viktigt möte. Det handlar om mitt jobb när jag ska flytta hem, hur jag ska kunna jobba från Sverige. Det känns konstigt när vi nämner att jag ska bo i Sverige. Fast jag vet att det är det jag innerst inne vill. Eller egentligen är det nog så att jag mest INTE vill bo permanent i ett annat land än det där min familj och alla nära vänner bor. Ska jag vara ärlig är det det som drar. Sverige i sig drar inte så mycket. Tror att jag är lite rädd för själva uppbrottet. Nu har vi bestämt oss för ett datum som jag säger för min chef. Hon skriver det överst på pappret. Slutet av juni. Nu är det bestämt. Jag känner en blandning av iver och skräck. Och sorg över att lämna det vi har här.

Ett mirakel

Kanske är det så att man inte förväntar sig att mirakel händer. Kanske är det därför som när ett mirakel händer i ens så missar man liksom att ta in det. När man blir bönhörd på en gång. Kanske är det därför det tar en vecka för mig att se miraklet. Att kallduschen från ett par veckor sen snarare blir ett varmt bad av lättnad. Riktigt vågar vi nog inte tro på allt är bra igen. Kanske tror man i vår värld inte på mirakel längre. Eller på att ens böner blir besvarade. Men långsamt kommer insikten. Det är OK. För nu ialla fall, är allt på väg tillbaka som det en gång har varit. Fast ändå inte. Nu vet vi i vår familj vad som räknas på riktigt.

A capella i Schlitz

Fredag eftermiddag. Fastnar i kö på väg ut ur Frankfurt. Stress. Har räknat fel på tiden och helt plötsligt är vi alldeles försenade. Kommer tillslut till Schlitz och tiden stannar. Pulsen i Frankfurt finns definitivt inte i Schlitz. Här finns mest fåglar, enorma träd i parker och ett lugn som jag inte har upplevt i Tyskland förut. Stressen från Frankfurt försvinner när vi förväntansfulla slår oss ner i övningsrummet, jag och de andra 37 i kören som alla brinner för att sjunga a capella. Schemat för helgen som jag snabbt tryckte ut på jobbet är egentligen allt annat än lugnt. Här är det planerat med sång i sisådär 20 timmar sammanlagt, i hoptryckt på 2 dar. Vi öppnar upp med 3 timmar på fredagskvällen. Jag blir trött i huvudet, veckans fem dagar på jobbet börjar ta ut sin rätt. Men samtidigt älskar jag det och i ett rum med ytterligare 37 personer som älskar det minst lika mycket blir helgen en intensiv, fantastisk helg. Klichétänkandet tilltar - musik för verkligen folk samman - men sent på natten efter ett par flaskor vin när "Helan går" tas upp i fyrstämmigt... kanske inte förståeligt för alla, men för mig är det oslagbart. Det här blir svårt att lämna när man ska hem till Sverige igen.

Alla mina små saker

Idag känns som en sån där dag när nästan ingenting har hänt. Men trots det känner jag mig väldigt nöjd. Kanske för att jag fick en extra puss av min man innan han åkte till träningen. Eller för att en kollega gav mig en sån bra ide på jobbet idag. Eller för att jag klarade mig undan eftermiddagsrusningen och körde hem på under 35 minuter... ibland är det de små sakerna som gör det. Tycker allt mer om de små sakerna. Har inte alls samma behov av att göra de häftigaste sakerna, vara på de häftigaste ställena.... tycker mest om att vara lite som folk är mest. Kanske väldigt svenskt? Eller vuxet? Fast om man slutade att uppskatta de små sakerna skulle nog livet bli ganska tråkigt... eller så skulle de stora sakerna bli alltför.... tja, små kanske.... Så jag ska nog fortsätta med att vara lite smånöjd med mina små saker i livet. I morgon ska jag vakna och njuta av att inte vakna ensam. Sen ska jag nog njuta av den solmogna mangon som ligger i mitt fönster på kontoret och väntar, och när jag äter den ska jag svara på det där mailet i min inbox från en kompis jag inte har hört ifrån på länge. När man tänker på det närmre är livet faktiskt underbart...

Skalbaggsmysteriet löst

Nu har vi äntligen lyckats lösa skalbaggemysteriet - en kollega till mig uppvisade häpnadsväckande kunskaper om skalbaggar. Alltså har vi drabbats av en invasion av "Maikäfer". Tydligen kommer de i stora hordar var tredje år ungefär och flyger som tokingar i maj, sen försvinner de. Alltså ett par veckor kvar när man får ducka för flygfän, sen ska vi nog ta vår balkong i besittning igen!

Om flygande skalbaggar

Tillbringade kvällen med ett glas vin på balkongen tillsammans med min man. Var en sån där alldeles perfekt lagom varm kväll då man kan sitta hur länge som helst och bara vara. Om det inte hade varit för de flygande skalbaggarna... av någon anledning dyker de upp i skymningen, stora, snabba och korkade. De verkar dras till ljuset, och eftersom vi bor i ett vitt hus så flyger de i full speed med huvudet före rakt in i väggen, om och om igen... ser lustigt ut, men är inte så kul när balkongen man sitter på blir nästa mål. Utan någon kunskap om småkryp bestämmer vi oss för att det är tordyvlar som flyger runt. (jag menar, det finns ju ändå en bok som heter "Tordyveln flyger i skymningen". Vi tar fasta på att Maria Gripe vet mer om insekter än vad vi gör). Tillslut för störtdykningarna från flygfäna oss lite för besvärade. Vi får flytta in och tillbringar en halvtimme framför nätet på en något läskig hemsida (kolla in www.entomologi.se) om småkryp för att leta reda på vår skalbagge. (Det var nog inga tordyvlar. Inte heller en trädgårdsborre, ullbagge eller vanlig tjuvbagge. Vi får leta vidare)

Sista kvällen i Chisinau

Fredagkväll i Chisinau - satsar på moldavisk mat med mina kollegor. Därefter iväg till nattklubb - Military Club. Är ett otroligt suspekt ställe, inrett helt i tema sovjetisk militär. Taket är fullt av flaggor, noterar en liten svensk flagga i ett hörn. (Trodde Sverige var "neutralt i fredstid, alliansfritt i händelse av krig". Är kanske ett stort avslöjande på spåren...)
Klockan 12 hissas den sovjetiska flaggan till tonerna av den sovjetiska nationalsången. Min kollega från Ukraina får rysningar. En full kille sjunger med för full hals. Men de flesta bryr sig inte så mycket, medelåldern på stället är ändå så låg att de flesta nog upplevde Sovjet från en barnvagn. Sen börjar partyt. Trots att vi känner oss som föräldrar på stan i förhållande till de flesta andra där vågar vi oss ut på dansgolvet. De två obligatoriska gogo-dansarna (har aldrig varit på ett disco i något östland som inte har gogo-dansare... men kanske har jag bara inte varit på tillräckligt många) i neondräkter som täcker så lite som möjligt går på sitt första pass för kvällen. Jag försöker skämta med den moldaviska killen som har visat oss stället och säger: "Så medan ni killar får två gogo-dansare i neon, får vi tjejer det där???" och pekar på två killar i hockeytröjor och solglasögon som har klivit upp på en stridsvagn (jo, verkligen, jag sa ju att det var ett suspekt ställe...) och börjat dansa någon blanding mellan fågeldansen och breakdance. Han förstår inte skämtet. Tvekar ett ögonblick och erbjuder sig sedan att ta med mig och Victoria till en "stripteaseclub for girls" nästa vecka.... jag blir ställd och lyckas mumla fram något om att jag ska åka hem i morgon, men tack för erbjudandet.... Victoria börjar gapskratta och säger till killen, "We are not quite there yet, you know!". Killen lämnar dansgolvet. Ridå.

Flyget går tidigt. Jag sover som en stock hela vägen hem. Ringer hem till mamma och pappa och får en kalldusch över telefon. Jag älskar dig pappa.

Att äta lunch i Hincesti

Pa baren i Hincesti där vi äter lunch serverar de alltid likadan mat. Först soppa, sen stekt kött, potatismos och kalsallad (skulle vara en liten ring över a:et där...).Är ganska ok om det inte hade varit för ketchupen som de envisas att ringla pa köttet. Förstör lite själva grejen. De moldaviska deltagarna i var utbildning är alla medelalders bönder med den moldaviska jorden intryckt under naglarna. Här är ätandet det som gäller - verkar som om alla tycker det är helt onödigt att prata. Eftersom jag ända inte kan säga ett knäpp utan min tolk pratar inte jag heller. Vi äter istället. Snabbt. Sa snabbt att min snabbätande pappa skulle ligga helt i lä. Det sörplas soppa med huvudet djupt ner i tallriken. Maten försvinner förvanande snabbt. Lika fort som alla kommer in pa baren och sätter sig, lika fort gar alla efterat. Som en virvelvind av soppasörplande moldaviska bönder.

Tillbringar kvällen med min kollega, en av de där människorna som du ibland träffar pa där du direkt känner att man funkar ihop. Ännu en kväll med vin och hysteriskt skratt. Gör att jag inte drabbas av konsultsjukan (jobba hela dagen, middag pa hotellet, jobba hela kvällen, dricka rödvin själv pa hotellrummet... blir ganska fort tragiskt.) Thanks for saving me from that, Victoria! Nu kan jag ialla fall dricka rödvin pa en restaurang i sällskap med nagon :)

Om lyckan att fa sitta pa en toalett

Första aha-upplevelsen den här resan: Chisinau pa varen är en helt annan sak än Chisinau pa hösten eller vintern... missberäknar tiden totalt för att ga mellan hotellet och kontoret och kommer för tidigt. Hittills has snön och isen pa gatan gjort att det enda sättet att ta sig fram är en slags blanding mellan sma sma steg och ständig parering för att halla balansen (även här är jag ett riktigt blabär i jämförelse med de infödda). Nu gick det pa en gang att bara ga rakt ner. Far sitta utanför kontoret och vänta pa att nagon ska komma och öppna.

Bor pa ett hotel där mitt rum är lika stort som mitt vardagsrum hemma. Konstigt att bo i ett sant här ställe och sen ha "riktiga" Moldavien utanför. Ordet glasbubbla känns nästan som en underdrift. Samtidigt maste jag nog tvingas erkänna att det är ganska skönt att bo här. Efter ett par dagar uppskattar man att kunna ga pa en toalett och sitta pa ringen (fast det är klart, ett par veckor här skulle ju göra underverk för mina benmuskler...) och utan problem ta en varm dusch. Känner mig trots allt lite fejk maste jag säga. Det är ju lätt att säga att man gillar Moldavien när man bor sa här, har rad att ga pa de finare restaurangerna utan problem och kan leva ett betydligt bekvämare liv än hemma. Det är en annan sak än att vara moldav... 1 av 4 moldaver bor utomlands och jobbar, en del legalt, men de flesta illegalt. Säger kanske mer om situationen än nagot annat...

Att börja

Ett allra första inlägg på första riktiga vårkvällen utanför Frankfurt. Känns alltid lite som semester när de varma sommarkvällarna börjar.... ytterligare ett par dagar, sen är det dags att packa väskan igen... Chisinau kallar igen. Ser fram emot ett besök utan lera. Chisinau på vintern betyder lera. En slags gul lera som ligger som en hinna på alla gator i stan. Med lite regn blir det mest som gegga. Har aldrig förstått hur de upp-piffade moldaviska tjejerna klarar av att inte få lerfläckar upp till knäna på byxorna. Frågade tillslut min tolk om man måste gå på något speciellt sätt för att leran inte ska skvätta upp så mycket. Hon tittade mest konstigt på mig och förstod inte frågan. Men jag är säker på att jag har en lera-tekniskt felaktig gångstil. Får försöka förbättra mig till nästa höst när leran kommer tillbaka.