Det är nåt med Skatteverket som får mig att få ont i magen. Det har inte så mycket med att göra med själva betalandet av skatt - jag betalar faktiskt väldigt gärna skatt. Snarare har det att göra med känslan att jag tänker att jag gör fel. Eller har glömt nåt. Att jag kommer liksom bli uppringd om en massa år och bli krävd på pengar eller nåt.
Det är nåt med hela grejen som gör mig till en struts.
Därför orsakade årets skattebetalningsplan ett enormt strutsbeteende, när planen var enorm. Som i massor massor mer att betala varje månad. Som i att jag inte skulle få mer pengar över än att betala huset varje månad.
Sen går jag runt med det där beskedet i väskan i två veckor och ägnar två veckor åt att hela tiden hitta viktigare saker att göra (nu kan man ju tycka att se till att man har pengar att köpa mat för kanske är viktigare än att storstäda eller baka bullar. Men se, så fungerar inte strutsbeteendet).
För att ÄNTLIGEN idag ringa. Och som vanligt mötas av - en vanlig, trevlig person. Som lovar kolla igenom och räkna om och det här ska nog ordnas. Och jag påminner mig för hundrade gången att det faktiskt är hyvens personal på Skatteverket. Jag får alltid bra och trevliga handläggare som klarar av att inse att vi andra dödliga inte förstår mycket om skatt (en lärdom som kaaanske försäkringskassan skulle fundera på).
I morgon ringer Skatt-Lena. Jag tror det liksom kommer ordna sig. Annars får vi leva på gröt i den här familjen ett tag och det känns ju lite onödigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar