Nya vyer

Det där med det nya jobbet.

Jo, det är nog verkligen dags att gå vidare. Jag saknar liksom orken att sätta igång en gång till på samma ställe. Börjar bli lite loj på ett sätt som inte är likt mig. Jag saknar kollegor omkring mig. Resorna är i grunden intressanta, men inte lika roliga längre när man har småknoddar som väntar hemma.

Allt har sin tid och det är tid för något nytt.

Om jag bara verkligen hade vetat vad "något nytt" betyder. Hittills har jag skjutit det hela framför mig ganska effektivt under devisen "det är ju lååångt kvar tills jag ska börja jobba". Nu är det faktiskt dags att börja och jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja alls. Jag har aldrig sökt jobb i Sverige, har närapå inga kontakter som kan hjälpa. Arbetsförmedlingen? Får folk verkligen jobb där? Känns inte som stället att gå på.

På nåt sätt är det samma känsla som när jag satt nykommen till Tyskland och rådvillt letade efter jobb lite här och där utan att riktigt veta var jag kunde tänkas passa in. Och på nåt sätt passar jag inte riktigt mallen på vad som söks i Göteborg  (läs: ingenjör eller controller).

Lite tur den här gången också hade varit väldigt välkommet. Hallå du utvecklande, spännande jobb där jag kan dra nytta av vad jag har gjort hittills, kan du dyka upp?

Litte ynklig

Förkyld. De där remsandalerna på lördagens bröllop med 10 grader och regn känns inte riktigt lika genomtänkta idag skulle man kunna säga.

Idag skulle jag helst:
- sova
- bädda ner mig i en säng
- sova
- dricka te
- kolla på dålig TV
- äta godis
- sova

Istället:
- göra frukost, snyta näsor, köra till dagis
- ut med utedynorna, fram med lite blomkrukor, tajma solen och ta kort på vårt hus i olika vinklar. Helst i motljus antar jag. Det verkar vara inne med motljus. (Vi tänkte så småningom sälja det här huset. Men det är en annan story)
- ta hand om tvätt
- amma barn
- hämta dagis
- bygga koja/rita/köra bilar
- plocka/diska/städa/plocka/diska/städa/plocka/diska/städa
- börja på det där CV:t (jo, jag tänkte göra nåt nytt i livet, men det är ju också en annan story)

Äh, det är väl inte direkt läge att ynka ihop i förkylning för tillfället. När jag börjar närma mig 45 eller så, DÅ kommer jag däremot kunna vara SJUK. På riktigt. Gött. Bara 10 år kvar.

Ambivalent

Det här att Walters period när han byter åsikt om ALLT i samma andetag hela tiden inte verkar gå över..

"Mamma, jag vill HAAAAA vatten! Nej, inte vatten! Vill inte ha vatten! Vill HAAAAA vatten!"

Oh lord give me strength. Och ännu mer tålamod. 

W och H

Nä vet ni vad, mamma och pappa och svägerskorna och den handfulla gruppen av kompisar som läser här. Jag orkar inte riktigt med det här med Knodden och Pyret längre. Knodden är faktiskt ingen knodd längre. Han är faktiskt snart tre-åriga fantastiska Walter som idag premiärade på dagis utan blöja, som gillar att dansa till Mora Tläsk och som är tokig i insekter och småkryp. Och Pyret är ju faktiskt Harry som snart tingar in på 9 kilo och som bara skrattar och skrattar och är helt nöjd så länge han får mat i jämnt inflöde och som tycker napp och flaska är ett ont påfund.

Fina pojkar det där. 

Ledig ibland

På dagis tror det att jag sover när Knodden är på dagis. Det är väl det man ska göra enligt boken. Hur många gånger har man inte hört att man ska SOVA NÄR BEBISEN SOVER.

Eh, ja just det. I går passade jag på att veckohandla, dammsuga och våttorka golv, städa lite i Röriga Rummet, amma och gulla lite med Pyret samt springa på ärenden i stan. BAHA säger jag när det pratas om föräldraLEDIGT. Här är man faktiskt en effektiv husmor.

Fast idag då. Har jag börjat med kaffe på trappen och en tidning. Sen läsa bok. LÄSA BOK. Jag tror det är minst ett år sen jag hade ro till det. (Tack bäste kusin för att jag nu också med glädje nördar in mig i Carola). Sen har jag spelat piano och sjungit också. Bästa medicinen för att bli glad och full med energi. Pyret sover som en stock. Tja, det är väl allt. FöräldraLEDIG var det. 

Wohooooo

Plötsligt händer det. Jag är hemma själv med barnen och de knoppar in båda två som små änglar strax efter åtta. Diskberget är inte ens ett berg utan mer ett par enstaka prylar. Det är dessutom inte hysteriskt mycket saker överallt som behöver plockas och vikas och fixas.

Jag blir helt rådvill. Vet knappt vad jag ska göra med all TID när det bara är JAG. Man blir ju nästan stressad av all denna fritid som ju måste UTNYTTJAS.

Hittills har jag inte gjort nåt. Om inte slösurfa och äta melon gäller som "nåt". Då har jag varit aktiv skulle man säga. 

Hos frisören blir man fin

Idag: frisören. Typ 2 månader för sent. Jag hade ungefär ett risigt fågelbo på huvudet.

Ahhh. Bara skalpmassagen man får i schamponeringen hade varit värt pengarna. 

Semester

Semester. Hittills är det allra bästa att veta att det är nästan fem veckor kvar och kalendern är fluffigt planerad. Här ska tas dagen som den kommer.  Hittills har vi tex puttat dubbelvagnen uppför grusväg, bakat våfflor utomhus, döpt Pyret och ätit grillat älg. Man kan inte klaga. 

Göllungar

Ibland förstår jag inte hur jag kan haft sån tur att få två så fina barn. Nu är det sommar och vi ska ungefär inte göra nånting särskilt hela sommaren. Tummen upp för det. 

Amen to that

Så absolut on the spot hur mina dagar ser ut numera

Pyret

Och så kom Pyret till slut. Och han är alldeles fantastisk och alldeles liten. Och man blir lite så där lagom gråtmild när man tittar på honom, speciellt när Knodden lutar sig över hans baby-sitter och gosar in näsan i håret på honom.

Det kan nog faktiskt inte bli bättre.  

Saker som bara händer när man bor nära stationen

Vi bor nära tågstationen här i småstan. Så där så att man ser cykelställen från fönstret. 

Igår när jag satt och åt frukost ser jag en kille som kommer cyklande. Sen stannar han till, leder in cykeln i vår trädgård och ställer den där för att sedan gå till tåget. 

Jahaja. Här kan man ju också parkera. 

Komsi komsi

Ok Pyret. Så här:

Jag har städat snart hela huset. Inklusive suddigummat bort fula svarta streck på väggarna på hela nedervåningen. Det är ordnat och städat i snart varenda låda.

Jag har deklarerat.

Jag har planterat blommor.

Jag har sovit.

Och nu har jag snart växt ur de flesta av mina preggo-kläder. Dessutom innehåller preggo-garderoben inga sommarkläder.

Det är faktiskt helt ok att komma nu. Verkligen. Ska vi säga så? Puss!

Tjej-jeansen

I går fick Knodden fram ett par jeans som är lånade av vänner. Antar att de gick under beteckningen tjej-jeans (Loggan var rosa. Liksom så man är säker på att det finns något rosa på ett par tjej-jeans. Hur ska annars tjejer kunna ha dem på sig liksom?)

Knodden kallas Knodden i den här bloggen för att han inte direkt är som en pinne i kroppen, han är lite mer robust. Men ändå blir jag heligt förbannad när jeansen är så oändligt mycket mindre, tajtare och smalare än några andra jeans han har i samma storlek.

På nåt sätt rimmar det så vansinnigt illa med oss 70-talister, som växte upp mitt under unisexkläder-eran själva och som faktiskt har blivit vuxna mitt i ett ständigt pågående offentligt samtal om könsroller och jämställdhet.

Om Pyret är en tjej så undrar jag om jag kommer behandla henne och Knodden exakt lika. Jag hoppas verkligen det. 

Kakmonster

Det är mycket man ska kääääänna när man är preggo.

Idag kände jag att min kropp behövde socker. Nog så. När man käääänner saker som preggo är det bara att lyda.

För övrigt tycker jag att Pyret kan komma ut nu.

Stridens hetta

I går kväll ville inte Knodden sova. I nästan två timmar pågick kampen, för det var verkligen en kamp, som slutade med vrålskrik och kastande av nappar och slänga sig hit och dit i sängen och försöka rymma från sängen och tillslut en liten, utmattad, snyftande hög som somnade med huvudet i mitt knä.

Och jag tänkte att kanske är det så här tonåren är - fast lite i annan skala. Att man måste stå emot och hålla sig lugn och vara så där PRINCIPFAST hela tiden (som man trodde man skulle vara jämt innan man fick barn. Moaahhhhaaahhhahaaah säger jag om det nu) och bara härda ut.

Jag måste börja tuffa till mig innan dess, helt klart. Jag blir så dassig och urlakad av såna här strider. Fast man vet att det är för det bästa måste jag gå in och snufsa honom i håret ett par gånger på kvällen och känna att vi nog är kompisar igen.

Dagens fråga

Om man köper en förpackning med 30 såna där små vaniljglasspinnar till sin son och sen går hemma och är så där gravidvarm hela dagarna: hur många glasspinnar kan man då förmoda kommer nå sonens mun?

Det är nästan som om jag skäms lite för att bara gå här hemma och liksom...vara ledig och göra ingenting. Men bara nästan.

Den som trodde på att jag skulle deklarera istället för att sova, räck upp en hand.

*måste verkligen deklarera, måste verkligen deklarera*

UPDATE:
Har börjat - mycket stolt över mig själv. Skatteverket verkar dock inte köra med nån genomsnittlig årsväxelkurs SEK-EUR, utan man måste räkna ut för varje transaktion. *gör excelblad och rotar i internetbanken*

Sista rycket

Äh, jag ger dig en chans till bloggen.

Eller kanske är det bloggen som ska ge mig en chans till. På nåt sätt har jag aldrig riktigt kommit till skott. Tänkt att jag ska skriva om nåt och sen liksom inte kommit mig för.

Det ösregnar ute och jag har stängt ner jobbdatorn. Officiellt för ett års mammaledighet. Mentalt mest troligen för gott på det jobbet. Det börjar bli dags för något nytt. Även om jag fortfarande brinner för ämnet, brinner jag inte lika mycket för att bo i resväska längre.

Allt har sin tid.

Nu är det tid för att dricka kaffe, kanske börja tvätta lite bebiskläder och om jag känner mig riktigt på hugget kanske jag orkar deklarera idag också. Eller sova. Deklarera eller sova, det är frågan.

Allt är lugnt

Det är inte ofta man har såna här dagar.

Idag är Knodden och jag hemma och hänger. Inga tider att passa, inga särskilda saker vi måste göra. Alltså gör vi det Knodden vill göra, så länge han vill.

Som att ägna en halvtimme åt att fästa klädnypor i kläderna.

Eller slabba med vatten i en halv evighet.

Sen har vi läst böcker också. Och ringt till morfar. Och Knodden har hoppat som en groda och ätit päron med hela ansiktet.

Man borde ta sig tid att göra inget speciellt lite oftare.

Nackdelen med att jobba på distans

Jag har börjat tappat räkningen på antalet gånger jag har fått ett mail från nån på jobbet och jag mest har tänkt "vem är det här? Ska jag hälsa välkommen till oss? Är det en praktikant? En ny kollega?"

Hemåt igen

Nä vet ni vad. I dag flyttar jag hem kontoret för en sista jobbmånad. Tänker ta hand om mig själv och ta lunch-power nap på soffan och äta ordentligt och när vårsolen kommer ta eftermiddagskaffet i solen. Och så avsluta och lämna över på jobbet och städa upp i datorn och se på när magen växer.

Sounds like a plan to me.

Pyret kanske inte är hållbart i längden

Vi ägnar lite tid på helgen åt att rota i gamla släktnamn och se om man kan hitta lite inspiration till Pyret när hon/han väl kommer.

I min släkt hittade vi bland annat:

Gideon

Levin

Gustava

Elfrid

Liskon

Asså jag vet inte. Vi tar nog och kollar på mannens släkt också.

hit och dit

Vilka veckor.

I väg till Moldavien och möten och jobb och middagar och slira runt i snön, och äta mamaliga och placinta och inse att jag inte orkar jobba så mycket på kvällarna längre.

Och så upp i ottan, ta superdupertidigt flyg, lugna kollegan som får ett anspänt leende av Moldavian Airlines lilla skrangliga propellerplan till Budapest, hoppa på nästa plan och landa i Frankfurt lagom till morgonkaffet.

Och så jobba och middag med kollega och sen äntligen hämta upp mannen och Knodden på flygplatsen. Ta tåget söderut, hälsa på goda vänner, ta tåget tillbaka till Frankfurt, blanda jobb och hänga med familjen och sen sätta sig på flyget hem igen.

Puh.

För övrigt. När det gäller flyg. Om man flyger med en två-åring:

- Boarda sist. Boarda sist. Vi säger det här varje gång, den här gången föll vi till föga för den där "families first" -grejen. Vilken miss. Hur kan det vara bättre att behöva tillbringa extra 20 min i ett supervarmt plan med en hyperaktiv två-åring? Man ska boarda sist.

- När flygvärdinnan kommer förbi med ett sånt där extra säkerhetsbälte för små barn och frågar hur gammal barnet är: LJUG. Säg att det är under två och skaffa ett bälte. Alternativet, dvs att behöva brotta ner den stingsliga tvååringen in en egen stol som skriker för full hals och sätta på bältet är inte riktigt lika avslappnande.

- Om barnet har haft med sitt allra bästa puzzel på resan, se till att du tar ur det ur hans ryggsäck innan du går på planet. Annars, sätt din tillit till att passagerarna i raden bakom är sugna på att plocka puzzelbitar.

Jaja, hem kom vi ju.

Alla vägar går till Chisinau

Morgon på Wiens flygplats. På nåt sätt har jag gjort lite för många såna här tre-timmars-häng här för att riktigt tycka det är så roligt här. Är egentligen nån flygplats riktigt rolig? Köpenhamns är fin, tror det är trägolvet som gör det, men annars är ju ungefär varje flygplats likadan. Kanske är det i slutändan främst sällskapet som saknas när man gör såna här jobbresor. Eller att man har slutat förknippa flygplatser med semester.

Nåväl. Det är sista resan innan magen säger stopp. Känns faktiskt mycket bra. Även praktiskt eftersom jag bara har ungefär en ren sida kvar i passet. Kanske ett tecken på att det är dags att stanna hemma ett tag.

Och dessutom ska jag träffa en mycket god vän som jag inte har träffat sen 2008. Tre dagar när vi dessutom måste JOBBA större delen av tiden kommer kännas alldeles för kort, men ändå som en bonus på något sätt.

Ni vet när man tänker så där...

...att "det där gör jag i januari" när man sitter med högar av jobb precis innan jul?

Mmm. Kan säga att jag äter upp det nu. Framförallt det där lilla pappret som jag tänkte mig slänga ihop första veckan efter nyår "eftersom alla projekt ändå står still då".

Moooaaahhh, snacka om att missta sig. Nu måste det bli klart idag. Jag känner att det är ungefär lika spännande och innovativt skrivet som en uppsats i femman. Det känns lite bättre att veta att när den väl är uppladdad på Microfinance Gateway kommer den drunkna i alla andra rapporter och studier och undersökningar och få kommer ens bry sig.

I dag....

...läser jag om tjejen i Kambodja som prostituerade sig för att kunna betala sin mammas mikrolån när hennes glasskiosk började gå dåligt. Och funderar mycket på hur ska ens den mest välvilliga mikrofinansinstitution kunna skydda sig mot att sånt inte händer.

Det är så himla lätt att förklara "hur man gör" när man håller i en utbildning. Och inte så lätt i verkligheten även om man verkligen försöker.

Av barn hör man sanningen

I dag sa Knodden sin första tre-ords-mening:

"Mamma är tokig"

Häpp.

Om slumpen

Egentligen är det ju en ren slump att jag hamnade där jag hamnade. Var lite för kär för att tycka distansförhållande var nåt att satsa på i sisådär fyra år. Var lite för snål för att betala för superdyr tyskakurs och hamnade på bohemiskt kursställe där nån deltagare tipsade om en praktikplats. Lyckades ansöka vid helt rätt tidpunkt. Fick oväntade chanser att visa vad jag klarade av. Och istället för att hitta ett jobb som skulle vara ok att göra ett par år tills mannen hade doktorerat klart, så hittade jag någonting som jag faktiskt brann för. Och fortfarande gör. Tematiskt tror jag stenhårt på mikrofinans. Och det är en så spännande, dynamisk sektor att jobba i. Och att jag fortfarande lär mig så mycket inom det här, träffar nya, intressanta människor.

Och samtidigt så börjar jag liksom se slutet på det hela. Börjar känna mig sugen på nya utmaningar. Och kanske redo att göra nåt som håller mig hemma lite mer. Tänker att Knodden är ganska liten ganska kort tid. Och att resväskan känns ganska sliten. Men vi får väl se vad som händer. Och först väntar vi på Pyret. 2012 års nya fantastiska utmaning.

Det härjar magsjuka på Knoddens dagis. I morse fick de kalla in tjejen i köket för att hjälpa till i brist på personal.

Vem vill hänga med oss i helgen?

Urval

Vi har försökt i sisådär ett år att lära Knodden att säga till exempel "mun" och "näsa" utan större framgång. Han verkar ha bestämt sig för att öga och öra räcker när det gäller ansiktet.

Istället satsar han på mer användbara ord. Som "scones". Och "high five". I går high fivade han fröknarna på dagis så mycket att de tröttnade. Dessutom sprang han runt i morse och sa dagens nya ord: "bajsss, bajssss".

Blir ett bra ordförråd det här.

Ut ut ut

Eftersom jag kanske måste flytta ut ur mitt kontor där jag hyr in mig lite tidigare än mammaledigheten börjar tog jag tjuren vid hornen i ren självbevarelsedrift och började sortera och rensa bland pärmar och papperssamlare. Om man ska flytta hem sitt kontor till en knappt befintlig plats i ett par månader/veckor, så vill man bara ha med det man verkligen behöver.

Efter 5 års hemmajobb kan jag konstatera två saker:

1) Jösses vad jag har samlat på mig massor av helt onödiga papper

2) Jag borde verkligen ha rensat vid förra mammaledigheten

Hittills har jag rensat ut ett tio-tal fulla pärmar och lika många fulla papperssamlare.

95% av allt är saker som jag aldrig har kollat på igen och som man på 5 sek kan hitta på nätet om man behöver. Dessutom dyker årtalen 2005, 2006 och 2007 upp så frekvent att man liksom kan hiva högar bara på att de skriker "inaktueeeellt!"

Jag tror jag ska verkligen satsa hårdare på det papperslösa samhället från och med nu.

Och vad gör man med 20 tomma pärmar? Det kommer ta mig till pensionen att använda alla.