Egentligen är det ju en ren slump att jag hamnade där jag hamnade. Var lite för kär för att tycka distansförhållande var nåt att satsa på i sisådär fyra år. Var lite för snål för att betala för superdyr tyskakurs och hamnade på bohemiskt kursställe där nån deltagare tipsade om en praktikplats. Lyckades ansöka vid helt rätt tidpunkt. Fick oväntade chanser att visa vad jag klarade av. Och istället för att hitta ett jobb som skulle vara ok att göra ett par år tills mannen hade doktorerat klart, så hittade jag någonting som jag faktiskt brann för. Och fortfarande gör. Tematiskt tror jag stenhårt på mikrofinans. Och det är en så spännande, dynamisk sektor att jobba i. Och att jag fortfarande lär mig så mycket inom det här, träffar nya, intressanta människor.
Och samtidigt så börjar jag liksom se slutet på det hela. Börjar känna mig sugen på nya utmaningar. Och kanske redo att göra nåt som håller mig hemma lite mer. Tänker att Knodden är ganska liten ganska kort tid. Och att resväskan känns ganska sliten. Men vi får väl se vad som händer. Och först väntar vi på Pyret. 2012 års nya fantastiska utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar