I går kväll ville inte Knodden sova. I nästan två timmar pågick kampen, för det var verkligen en kamp, som slutade med vrålskrik och kastande av nappar och slänga sig hit och dit i sängen och försöka rymma från sängen och tillslut en liten, utmattad, snyftande hög som somnade med huvudet i mitt knä.
Och jag tänkte att kanske är det så här tonåren är - fast lite i annan skala. Att man måste stå emot och hålla sig lugn och vara så där PRINCIPFAST hela tiden (som man trodde man skulle vara jämt innan man fick barn. Moaahhhhaaahhhahaaah säger jag om det nu) och bara härda ut.
Jag måste börja tuffa till mig innan dess, helt klart. Jag blir så dassig och urlakad av såna här strider. Fast man vet att det är för det bästa måste jag gå in och snufsa honom i håret ett par gånger på kvällen och känna att vi nog är kompisar igen.
Och jag tänkte att kanske är det så här tonåren är - fast lite i annan skala. Att man måste stå emot och hålla sig lugn och vara så där PRINCIPFAST hela tiden (som man trodde man skulle vara jämt innan man fick barn. Moaahhhhaaahhhahaaah säger jag om det nu) och bara härda ut.
Jag måste börja tuffa till mig innan dess, helt klart. Jag blir så dassig och urlakad av såna här strider. Fast man vet att det är för det bästa måste jag gå in och snufsa honom i håret ett par gånger på kvällen och känna att vi nog är kompisar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar