Min farmor var en hejare på att baka och laga mat. Många av mina minnen av henne är kopplade till att sitta i deras kök medan hon far runt och fixar.
Numera bakar hon inte längre. Istället pysslar hon om dockan Hasse och får håret fint lagt av personalen på vårdhemmet i hennes egna värld dit vi får allt svårare att nå.
Efter att farfar dog började vi dela deras saker. Och därför stod jag i går kväll och packade upp farmors fina blåvita porslinsburkar i mitt kök. Burkar för mjöl, salt och kryddor som kanske inte används så ofta längre. Kryddpeppar och en burk för torkad frukt. Jag är glad att jag får ta hand om dem nu.
Jag sätter igång att diska. Nästan varje burk har något i sig. Gamla nejlikor. Någon torkad ört av något slag. Fem pepparkorn. I saltburken ligger den lilla träskopan kvar.
Det är allt för gammalt för att användas. Jag häller ut och diskar burkarna. Ju längre jag håller på desto sorgsnare blir jag. Det känns som om jag diskar bort henne. Årtionden av hårt köksarbete. Min barndom full av kakor och älgsteksmiddagar hos farmor och farfar. Jag diskar bort hennes fingeravtryck på burkarna och skäms.
Sen står de skinande rena på köksbänken. Opersonligt rena. Jag viker undan blicken när jag går förbi. Jag tror jag behöver lite tid.
6 kommentarer:
Men tänk på vad farmor hade sagt: hon ville att saker skulle användas, och att saker skulle vara rena och snygga. Så det är helt rätt. Diska och använd, det är det som är meningen.
Tack. Jag vet att du har rätt. Sneglade lite på dem nu på matrasten och blev mest glad.
Andreas hann före...precis vad jag tänkte när jag läste. Mormor hade inte gillat att de där gamla kryddorna låg kvar i burkarna som var solkiga. Jag är säker på att hon är glad att de nu står skinande rena i ditt kök. Tänk vad vi känner henne ändå, som hon var. Och hur vi är präglade av henne...I helgen gick jag och drog med fingret på fönsterbrädet efter att Olof dammat i vardagsrummet, skämdes lite men tänkte leende på mormor. Det hon var finns i oss.
Kram
i
Jag tycker de är fina. Nu skall vi bara hitta en plats där de syns och dessutom kan användas. Det fixar vi!
Åå jag kände detsamma när jag packade upp mina blåvita porslinsburkar (de kanske ser likadana ut =P) som jag har fick från min gammelmormor, men jag e glad att de äntligen har kommit upp och att en del av hennes hem finns i mitt nu.
De kommer komma till användning!
KRAM
Tack fina ni. Jo, nu är jag nog mest glad.
Skicka en kommentar