Jag tar Ryanair en sista resa till huvudkontoret innan jul. Redan vid boardningen i Göteborg är det svårt att inte notera kvinnan med årets mest omöjliga uppdrag.
Hon reser ensam vuxen.
Med fem barn.
FEM.
Den äldsta är kanske sju år. Max. Den yngsta i barnvagn. Därutöver handbagage i form av mängder av påsar.
Jag stöter på henne igen vid flygbussen till Frankfurt. Vid det laget är hon i upplösningstillstånd. Det är inte lätt att hantera barnvagn, bagagevagn och fem barn samtidigt som man ska försöka köpa biljett utan att kunna varken engelska och tyska.
Och jag tänker vad är det för man hon har som låter henne resa så här? Som inte ens kunde skaffa henne en riktig resväska?
Men än mer tänker jag på att alla bara står och glor. Så där ogillande. Som att "man ska inte skaffa sig fler barn än man kan hantera"-titta-ner-på-ogillande. En pakistansk kille försöker hjälpa henne med bagaget. Och jag inser att jag nästan alltid inte är ett dugg bättre än alla andra utan också bara står och glor. Men att det kanske aldrig är för sent att ändra på sig.
Hon börjar nästan gråta av lättnad när jag frågar om hon vill ha hjälp. Hon verkar så utmattad och slut att hon inte klarar av att organisera sig. Jag håller barnvagnen medan hon köper biljett samtidigt som vi båda försöker ha koll på barnen. Den pakistanske killen hjälper till med bagaget. Alla andra glor. Inte ens när ett av barnen springer halvt ut i gatan och vi båda har armarna fulla med barn lyfter någon annan ett finger för att hjälpa till. Jag snyter gråtande bebis och börjar sedan lassa barn in i bussen. Pockar och lockar tre barn framför mig och har en bebis på armen. Långsamt tar vi oss till bakersta raden.
Alla glor. Ingen erbjuder sig att hjälpa till.
Och jag tänker nästan förvånad på hur det kan komma sig att vi svenskar skänker mer och mer pengar för välgörande ändåmål men ändå är så fullkomligt oförmögna att hjälpa människor där vi står och lever. Jag funderar på varför jag inte hjälper andra oftare. Och tror att jag kanske har kommit ett nytt nyårslöfte på spåret.
6 kommentarer:
Ja, varför gör svenskarna så:
Liksom att många ringer 112 vid en olycksplats, men ofta inte har tiden att stanna kvar tills utryckningshjälpen kommer. Det man ska göra själv är ju alltid viktigare.....
Men moderna avlatsbrev (det är ju det som det är frågan om) är lätt fixat..
Pappsen
Pappsen
Du är en god människa. Det skall du veta.
Dessutom. Ensam med fem kids, på kanske jordens sunkigaste flygplats.
Fy hånken.
Det är viktigt att göra en insats där man kan göra det.. och inte bara stå bredvid och glo.
Bra jobbat! Och alla de andra ska bara skämmas!!
Det kan också bero på att ingen vågar ta emot hjälp längre, särskilt äldre människor.
-"Hej, kan jag hjälpa dig med väskan".
-"Nehe du, försök inte med den, du fule lille rackare!"
Snällt av dig dock och säkerligen ett bra nyårslöfte.
Pappan: bra fråga. Vi kanske ska fundera på om vi inte ska bli lite bättre.
K-pappan: Tack. Du gav mig lite dåligt samvete dock, för faktiskt, ärligt är jag en av de som glor allt som oftast. Jag tänkte att jag skulle försöka ändra på det.
Pia: Tack!!
Shadow: Så sant. Jag tror att det nog egentligen är skälet att jag oftast bara står och tittar, man vill liksom inte störa på något sätt.
Skicka en kommentar