Så nära men ändå så fel

Leggings har hittat vägen till Frankfurt nu upptäckte jag när vi flanerade genom stan mannen och jag en lördageftermiddag.

Problemet är bara att det verkar finnas personer som har missuppfattat konceptet lite grann. Inte mindre än tre personer passerade förbi som verkade tro att leggings enbart på egen hand ersätter byxor.

Leggings och kort tröja. Så nära men ändå så fel.

Den första dagen

Jag måste ha fått absolut hjärnsläpp i våras när jag själv tog beslutet att ändra sommarkursens upplägg från två veckor med samma grupp till två enveckorskurser med två olika grupper. Dessutom på två olika ställen.

Om man har två kurser istället för en betyder det att man har två första-dagar.

Den första utbildningsdagen. Den är som en enda vansinneslöpning uppför.

Det är den första dagen som på väldigt många sätt bestämmer hur bra veckan kommer bli. Deltagarna är betraktande, testande, ovana. Om allt fungerar första dagen, om stämningen är bra och deltagarna känner sig hemma - då lyckas man. Om första dagen är kaotisk, eller dåligt organiserad eller på något sätt ger deltagarna intrycket att vi som står där framme inte har kontroll - då har man en enorm uppförsbacke resten av veckan. Man får ingenting gratis efter det.

Funderar på hur jag ska kunna motivera mig själv för att köra igenom det här en vecka till. Kanske handlar det bara om att samla kraft och köra på. Titta på vår glada mood barometer från deltagarna förra veckan och komma ihåg att vi gör ett bra jobb.

Nu måste jag bara lära mig 27 nya namn tills i morgon kväll.

Hotell 3

Så är det dags för den sista utbildningsveckan och det sista hotellet. Uppgradering. Vi snackar uppgradering. Helt plötsligt i flådigt hotell i Frankfurt där allt liksom är så där...tja..fint liksom. Mjuk säng och gratis internet som funkar även inne i rummet och tidningar och sånt där.

Allra bäst är att mannen ligger och sover i sängen brevid mig. En snabbvisit under mina 24 timmar ledigt innan det är dags för nya tag. Precis vad jag behövde.

Slut på blogg-gnället

Det ska inte bli en gnäll och frustrationsblogg det här. Alltså kommer bara alla positiva saker från dagen.

Som att vi hade en trainer som var riktigt bra och alla var jätteglada och satte höga betyg. Som att solen sken idag och jag hittade en ny svensk att prata organisationsteori med. Och att jag snart har nästan en hel dag ledigt på lördag. Och jag fick träffa en rolig jobb-bekant idag.

Allt handlar om perspektiv. Idag är glaset halvfullt intalar jag mig själv.

skitdag

Idag var en sån där pissdag. Jo, försvunne deltagarna dök upp frampå nattkvisten, men sen var dagen en never ending dag när allt bara är omständigt.

Det var
sura kollegor,
en trainer som inte alls leverade var vi förväntade oss
snusförnuftiga email från kollegor på huvudkontoret som inte har en aning om hur SA egentligen funkar
en kille som ska hålla en utbildning nästa vecka som är försvunnen och inte skickar sina utbildningsmaterial
problem i Kosovo
ingen dator
ingen kvällsmat
saker som inte fungerade som planerat
trött trött trött
PMS

Alltså idag var ingen bra dag. Man måste var optimist, i morgon blir det bättre.

Nattvaket

Egentligen skulle jag helst vilja sova nu. Men nej då, jag är vaken för att vänta in en deltagare som bestämde sig söndag kväll att checka ut och försvinna utan vidare meddelande, för att sedan dyka upp i Frankrike (efter att vi hade hotat att kontakta myndigheterna om vi inte hörde från honom). Tydligen ska han komma i kväll. Det blir jobbigt om han inte gör det skulle man kunna säga.

Jag väntar som en morsa på sin tonåring en lördagkväll. Jag behöver verkligen inte det här.

Hotel 2

Bor numera pa utbildningscentret ute i skogen. Eller tja, i den övre medelklassförorten kanske man ska säga.

Bra: jag bor, äter och jobbar pa samma ställe. Det gör att man kan sova mycket mer. Luften är frisk här, det är roliga människor som är här. Det är helpension, väldigt smidigt.

Mindre bra: jag har inte varit ute pa tva dar eftersom jag bor, äter och jobbar pa samma ställe. Jag äter kakor, onödiga efterrätter och brutala portioner mat.

Det oberäknerliga

Någon gång måste det ju hända.

Jag gör en liten del i dagens utbildning, har kommit överens med min kollega om vad jag ska ta över och är laddad till tänderna. Första halvtimmen har jag planerat med två uppgifter som ska få oss att diskutera oss fram till en rad punkter som jag sedan så lämpligt sammanfattar med en punktlista i vår power point presentation.

Helt rätt enligt teorierna. Vuxna människor tycker om att tänka själv. Få dem genom ledande frågor att komma fram till de logiska svaren och generalisera dem sen, lägg till lite ny kunskap till deras gamla, och sammanfatta.

Tyvärr räknar teorin inte med att din kollega är så i gång att han MISSAR att det där ju var din slide och helt plötsligt sitter du där och ser hur han kör fram till din sammanfattningsslide och i stort sätt säger allt det som du har tänkt jobba med i en halvtimme. När man har ungefär 30 sekunder på sig att totalt omorganisera allt man har planerat, då är det faktiskt på gränsen. Puh.

Jaha, så har vi smygstartat sommarkursen med en förberedelesehelg. Liten och mysig grupp och jag har ångest över att jag ska hålla i delar av kursen och undrar om jag verkligen är förberedd.

Börjar första kvällen med att killen från Sudan häller i mig för mycket vin (vem snackar om karaktär här?). Så nu sitter jag här och slirar över tangenterna och om sisådär 10 h ska jag sätta igång utbildningen.

Toppenupplägg det här.

Livet = jobb. Nåväl. De närmsta veckorna ialla fall.

Men jösses. Den här veckan bara försvann. Det är roligt att vara tillbaka på huvudkontoret, det var länge sen sist. Att ha kollegor är helt klart toppen. Gå på möten känns helt ok. Samtidigt har jag inte gjort något annat än jobbat. Jag kan inte ens komma på något att skriva om som inte innefattar jobb. Veckans höjdpunkt var en Singapore Sling på baren runt hörnet med ett par kollegor.

Ni fattar. Livet är inte roligare än så här just nu.

Jobb-koma

Kursen har inte ens börjat och jag är redan trött och sliten. Inte så bra. Samtidigt känner jag mig lugnare än någonsin förut, det känns att man har rutin att luta sig emot. Jag undrar fortfarande vad där är som jag har glömt att tänka på...det är säkert något.....

Lever i en kappsäck

Tre tyska veckor, tre olika hotell.

Den här veckan bor jag på ett medelklasshotell med lite extra features (extra pluspoäng för lädermassagefåtöljen jämte hissen) relativt centralt i Frankfurt. Minuspoäng för att det trådlösa nätverket är så svagt att man måste sitta jämte hissen för att ha täckning. Pluspoäng för att man då får sjunka ner i en flådig skinnsoffa.

Jag inser att det är lite nödvändighet i att packa upp. I alla fall känns det så. Om ett par dagar är det dags att inkvartera sig på första stället för sommarkursen. På fredag smäller det, då börjar två och en halv veckas total urladdning. Nu jäklar.

Till Tyskland idag. Tre veckor borta känns alldeles för länge. 

Nä, så spännande blev inte veckan

Det börjar närma sig årets sommarkurs. Om en vecka sätter det igång och jag börjar bli lite lagom exalterad. De senaste veckorna har jag haft svårt att känna suget, men nu jäklar.... ska bara lägga dagen på att förbereda mina egna utbildningsdelar. Har haft fullt upp med att jaga andras och koordinera och maila och gud vet vad.

För övrigt är veckans höjdpunkt (tog bara tre år) att vi har lyckats beställa en förstoring av ett kort från bröllopet. Kanske får jag tillräcklig inspiration från Fru R för att sätta igång med albumet också. (Kan man ha som mål att få till det där albumet inom 10 år? Jag tycker det känns rimligt)

Ångest

I dagens posthög låg ett brev från lokaltidningen

"GRATTIS!" på framsidan av den egenhändigt ritade (med tuschpenna) framsidan på bladet som bestod av en vikt kopierad A4-sida.

Jag fick först nostalgiska känslor av hela pappret, lite sådär som när man fick hem ett papper från fröken om skolutflykter med en liten fågel ritad i ena hörnet. Ungefär så var det.

Sen började jag läsa:

"Bla, bla....givetvis införs notis och bild utan kostnad för jubilarien.....fyll i dina uppgifter så tydligt som möjligt....bifoga gärna en bild...."

Jag tittade på kuvertet. Jo, det var faktiskt adresserat till mig.
"Konstigt, det här måste vara felskickat" hann jag tänka innan jag insåg hårda fakta som jag så väl hade förträngt: det börjar närma sig trettio.

När man är trettio är man tydligen gammal. Ialla fall enligt lokaltidningen. Enligt dem är jag till och med en JUBILAR. Sug på det ordet. Ska man inte vara nära pensionen när man är jubilar? Lokaltidningen fick plötsligt millioner minuspoäng hos mig. Minst.

JUBILAR? Pyttsan.

Tankar vid äppelmoskokandet

För mindre än ett år sedan var jag i Gori. En veckas semester i alldeles underbara Georgien. Just den dagen åkte vi till Gori för att se på ortens störste son: Stalin. Vi gick på Stalin Avenue och var på Stalinmuseet. Jag tänkte på att det var en så där liten och lugn stad som på ett så konstigt sätt levde på en storhet som inte längre fanns. Guiden på museet levde kvar i den gamla tiden och slutade aldrig tala om alla Stalins fantastiska stordåd. 

Jag hälsade på min goda vän Vika från Ukraina som jobbade där då. Hennes mamma var med i Gori. Som en familj som aldrig riktigt fogade sig i det sovjetiska systemet hade hon upplevt nog av Stalins sk stordåd och när vi lämnade museet var hon så arg och upprörd att hon fick ta igen sig på en bänk. 

Så var det då. Nu faller bomberna över Gori och jag undrar om museet står kvar, men jag antar att Stalins födelsehus inte är fokus för Moskvas bomber. Jag undrar var vår guide är nu och är glad att Vika är i Baku och inte i Tbilisi som ursprungligen tänkt.

Men samtidigt tänker jag på Mamuka, min fd kollega som längtade hem till Georgien så mycket att han flyttade hem för ett par månader sen. På hur länge man kan lita på att hans mail från början på veckan att allt är lugnt och bra fortfarande är giltigt. 

Jag tänker på söta Mari som inte svarar på mitt Facebook-meddelande. Jag hoppas det bara är för att hon har alldeles för många att svara på. Eller att hon bara inte orkar eller vet vad hon ska svara. 

Jag tänker på Larissa som tog oss till Gori tillsammans med sin man. 

Och på Oila och henne man, som jobbar i ett projekt i Sydossetien.

Och jag tänker på alla projekt vi har gjort över de senaste åren, hur vi har jobbat med banker som slitit och kämpat för att bli bättre. Och på hur fort allt det kan försvinna om det inte lugnar sig snart. 

Det är lite lite svensk sommar när jag kommer hem. IKEA och äppelplockning och slötitta på TV. Förutom malariatabletterna känns Ghana plötsligt så långt borta.

Vad ska ni göra på er fredagkväll? Jag ska trycka in mig i economy class på ett flyg till Amsterdam, blåsa upp nackkudden och ta på mig den löjliga sovmasken och försöka hitta en någorlunda ställning att sova i.

Dags att lämna Ghana. Jag har inte tagit ett enda kort men sett sisådär fyra kontor per dag. Ibland blir resorna sådana också. Man vet aldrig i förväg.

Att jag aldrig lär mig

Ja just det Mia, det skulle ju bli en skön och behaglig vecka med ett par möten och massa tid emellan där jag skulle göra annat jobb och sen skulle jag ju ha kvällarna nästan lediga och oj vad mycket jag skulle se....

Jag missade en detalj. Trafiken i Accra. Det tar halva evigheter att ta sig från ett ställe till ett annat. Visst, bara ett par möten, men med tiden det tar att förflytta sig blir det ett ändlöst flängande, avbrutet av en 2o minuters lunch då och då.

Så mycket Ghana har jag inte direkt sett förutom vad jag ser från bilen när vi åker runt. Nåväl. Så lugnt blev det inte. Men intressant.

Det är liksom en annan syn på religion här. Det känns som om det är något mer allmänt närvarande, något som alltid finns där.

Kanske är det därför man kan hyra sin film på "Holy Video Center", eller köpa is på "Lord Ice Market".

Eller fixa sina rör på "Messiah Plumming".

Det är 5869 km mellan Accra och hemma.

Idag är det vår bröllopsdag.

Saker jag har sett hittills i Ghana:

- flygplatsen
- hotelllobbyn
- hotellrummet
- tre bankkontor
- insidan av en taxi
- ett köpcenter inklusive besök på snabbmatskedja för inslängande av lunch
- hotelmatsalen
- hotelgymmet

Jag skulle nog kunna vara ungefär var som helst på jorden. Får se om det blir bättre innan jag åker.

Utan georgiska tofflor

Jag reser aldrig utan mina georgiska tofflor. För en kallfotad person som jag är de ett absolut måste.

Den här gången gjorde jag ett undantag (jag menar, inte tar man med sig ulltofflor till Afrika).

Jag tror de har airkonditionerat mitt rum i tre veckor på högsta effekt. Det är som en istid här inne. Och jag fryser om fötterna. Tusan.

Tänkvärt

En man från hotellet hämtar upp mig på flygplatsen. Vi står och pratar medan vi väntar på transferbussen, samtidigt som en grupp flygvärdinnor från ett libanesiskt flygbolag passerar förbi.

"De bor hos oss", säger min följeslagare. "En del av dem är trevliga, men de flesta....."
Han pausar

"Folk från väst tycker att de är bättre än vi"

Han säger det mest som ett konstaterande, inte direkt anklagande. Jag säger ingenting. Vad ska jag säga? Allra helst hade jag i den stunden velat säga att jag kommer från ett företag som är där för att göra affärer. På jämlika grunder. Men jag är ju bara ytterligare en konsult som ska göra ytterligare ett biståndsprojekt. Just då känner jag mig inte direkt som en världsförbättrare.

Framme i Accra.

För trött för att tänka.

Det var idag det skulle hända.  Vi skulle till stranden. Första gången den här sommaren. 

Och så regnar det.