I går funderade jag på ett fenomen. Dansbandskille-fenomenet. Eller kanske snarare dansbandspars-fenomenet. M och jag var och dansade och en av killarna som svischade förbi på dansgolvet var en sån där riktig dansbandskille (M och jag är kanske inte de coolaste i världen, men vi diggar inte dansband ialla fall. Man får stå ut ibland för dansens skull, men musiken suger ärligt talat).
Men det här var en sån där riktigt smörig dansbandskille med en sin så där ärtiga dansbandstjej (ni som har varit på en dansbana vet jag menar. Så där piffig med en käck pikétröja och trekvartsbyxor och dansskor - såna där som ser ut som en blanding mellan sko och sockiplast). Ialla fall så glider de förbi oss ett par gånger och han är så där RIKTIGT smörig (och svettig. Ingen bra kombination). Det är benet väl inklämt emellan hennes, det är en hand runt huvudet, det är kind mot kind, det är den där "stå kvar och kramas ett par sekunder när låten är slut"-posen. You name it - han gör det.
Men här kommer det riktigt märkliga. Efter pausen kommer han dansande med en annan tjej, tydligen flickvännen till hans kompis, men med samma moves. Det trycks och kläms och är kind mot kind och "stå kvar och kramas"- posen och slutna ögon och hela faderullan. Och nu kommer det ÄNNU märkligare: den andra tjejen verkar tycka det är helt ok (hon blundar också och verkar tycka att det här är toppen).
Är dansbandsfolk mer frigjorda än andra här i världen och tycker det är ok att polaren klämmer på ens flickvän? Får man göra vad som helst bara för att man dansar?
Jag känner mig pryd.
2 kommentarer:
Jag får kalla kårar bara av att läsa din beskrivning (och så skrattar jag lite inombords).
Och då har jag inte ännu berättat om det MATCHANDE dansbandsparet. Han i vita tre-kvartsbyxor (som han svettades igenom så att man fick nöjet ????? att se även hans kalsonger) och rosa skjorta, hon i rosa volangkjol och vitt linne. Iiii... där var det bara kalla kårar.
Skicka en kommentar