Nä, bara tittar på gör jag ju inte riktigt. Jag mailar och telefonkonferensar och skypar skypar skypar. Men det hjälper liksom inte. Efter allt jobb det senaste året så kan det bli...poff.
Fast förmiddagen tillbringar jag med en utbildning för en kinesisk grupp. Utan tidigare erfarenheter från ens asiatiska grupper är jag laddad till tänderna för en grupp av stoneface-människor som nickar i takt. Typ. Tänk vad fel man kan ha. De är hur mysiga som helst och vi skrattar. Ibland skrattar de åt mig, men mest skrattar de med mig. Tiden räcker, som alltid, inte till.
Jag känner mig nöjd att jag kommer ihåg att räcka över mina visitkort med båda händerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar