Pianopaus

Jag har köpt ett piano. 

Ni förstår. Ett PIANO. Det som jag såg som ett av de stora skälen till att flytta till hus. Jag har velat ha ett i 12 år. 

Nu ska det bara baxas ner 6 trappor och hem till oss, sen är saken biff!

Jag ska spela så mycket så att fingrarna (och min mans öron) blöder. Dessutom är det ju alldeles snart semester på gång. Så jag tror det är dags för en liten sommarpaus för den här bloggen. Flyget till Moldavien går den 13e juli, återkommer då om inte förr. 

Hej så länge!

Jag gör bland det svenskaste som finns: jag går på Friskis&Svettis utejympa.

Det är en sån där perfekt kväll med sol och blå himmel och efter en timmes klämkäckt hoppande och studsande ligger jag på en grön gräsmatta och tittar upp mot himmeln med klassisk musik i bakgrunden.

Ibland behövs det inte mer än så för att man ska må riktigt bra.

Nä, nu ger jag upp. Jag har ätit stekt nypotatis minst en gång per dag sedan midsommarafton.

Nu åker de i soporna. Förlåt mamma, jag vet, man ska inte slänga mat.

Mias kundtjänst

Inne på femte året med sommarkursen känner jag till alla steg i förfarandet, men det hjälps inte, den här fasen får min puls att stiga och röken att puffa ur öronen.

Nu börjar nämligen det förnärmade smart ass mailandet från de som inte får en plats på kursen.
De som efter två, tre mail om varför vi väljer ut som vi gör ändå inte ger sig.

Mia skriver: vänligen inse att vi försöker få in så många olika länder som möjligt
Förnärmad deltagare: har ni verkligen andra ansökningar från mitt land?
Mia tänker: Är det verkligen en genomtänkt taktik att vara ett smart ass mot den som väljer ut deltagarna???
Mia skriver: ja. hej då

Mia skriver: eftersom vi har så många ansökningar har vi som policy att bara ta in max en person per organisation
Förnärmad deltagare: jag hade faktiskt PLANERAT att vara med på den här utbildningen och fast du lovar mig att jag kommer in nästa år så kanske jag inte har tid i mitt hektiska schema då!
Mia tänker: GAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH, jag kommer få en hjärtattack!!! Skit i det då!
Mia skriver: vi har ett stort antal ansökningar i år. Jag hoppas att du får en möjlighet att planera in oss för 2009.

Ungefär så ser mina dagar ut för tillfället. Det här prövar mitt tålamod. Det är nog en väldig tur att jag aldrig har jobbat i någon form av kundtjänst.

Saker som trycker på det dåliga samvetet - del 5472

Jo, jag var lite trött igår. Ingen riktig motivation på något sätt. 

Mannen och jag hade till och med tråkigt. Vid sex-tiden på kvällen satt vi här och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Mannen föreslog till och med att vi skulle göra iordning vårt bröllopsalbum. (Man borde ju verkligen. Jag menar verkligen. Det börjar ju närma sig den tre-åriga bröllopsdagen. Men åh, jösses vad tråkigt. Kan man kanske hyra ut jobbet på något sätt? Någon som jättegärna skulle vilja sortera in en jättestor bunt med kort i ett album. Är det någon som är sugen därute?)

Nä, det blev inte bröllopsalbumet den här gången heller. 

Vi firar midsommar med Pripps Blå-reklams-touch i det nya huset. Det regnar lite grann och är kallt. En helt vanlig svensk midsommar. Det var ett par år sen sist. 

Jag hade ju TÄNKT...

Efter att ha läst 150 ansökningar drabbas man nu av de där eftersläntrarna som inte inser att de är för sena med sina ansökningar. Eller som skriver långa mail om att de förstååår att anmälningstiden är över men de har ju så bra skäl till varför jag ska ta in också dem.

Min favorit idag är killen som skrev att han ju hade TÄNKT att anmäla sig innan deadline, men så hade han ju problem med sin internetuppkoppling. Men han hade ju faktiskt TÄNKT anmäla sig i tid så borde vi inte ta in honom också?

Det kan bli en klassiker det där. Rätt in i Hall of Fame. Jag ska testa den nästa gång jag är för sen med att betala en räkning också.

Men hallå, vad kom allt det här JOBBET ifrån? Home office lugnt och skönt? Skulle inte tro det.

Fördelen är att man kan ligga i soffan och jobba, det är allt. I och för sig inte helt fel.

De två sidorna av myntet

Bra är att jag anordnar en sommarkurs och att vi i år har ungefär tre gånger så många ansökningar som vanligt. Känns bra när man har lagt en massa timmar på att fixa till ett nytt koncept som folk därute verkar gilla.

Dåligt är att det innebär att jag måste läsa 150 ansökningar på två dagar (japp, som vanligt har jag inte börjat i tid).

Möbelvaruhustrött

Men det är ju så SKÖNT att flytta in i ett helt nyrenoverat hus - man behöver ju inte göra NÅGONTING, det är ju liksom bara att flytta in möblerna så är det klart. 

Så lät det från mig och mannen innan vi flyttade hit. Nu biter vi i det skitsura äpplet kan man säga. Det finns projekt i precis varje rum, blir vi klara till jul ska vi nog vara nöjda. Det hjälper ju inte att vi gjorde hela den här möbelköparsvängen för mindre än ett år sen när vi kom hem från Tyskland. 

Jag surade mig igenom EM Möbler idag. Fy tusan vad tråkigt det var. Jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och ha allting klart som vi vill ha det. 

Lokala nyheter

Vi bestämde oss för att prenumerera på en lokaltidning i stan där vi numera bor, så man vet vad som händer och sådär.

Efter två nummer kan man säga: det är en LOKAL tidning. Väldigt lokal. Det finns liksom knappt någonting om världen utanför stadsgränsen. Det är knattefotbollsmatcher och någon som har vält en blomkruka på torget och Föreningen Östra Villastaden som är upprörda.

Jag hoppas de är lika bra på att skriva supersyrliga notiser som lokaltidningen i min barndomsstad var. I så fall får den gärna stanna i min brevlåda ett tag till. Eller får jag gå med i Föreningen Östra Villastaden och bli upprörd jag också.

Jag är trött. Massor att skriva, men främst är jag inte sugen på måndag. 

Suck.

Mer helg åt folket. 

Roger. Amy, Sally och de andra

Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag har hört att många kineser också använder ett "väst-namn", men det hade jag nog förträngt.

När jag ber deltagarna skriva på sin namnskylt vad de vill bli kallade under dagen har jag visst ett par Xiong och Li i rummet. Men också plötsligt en Roger, en Amy, en Sally och en Yolanda.

Lite lustigt blir det på något sätt.

Andra saker man hinner med på en dag

Nä, bara tittar på gör jag ju inte riktigt. Jag mailar och telefonkonferensar och skypar skypar skypar. Men det hjälper liksom inte. Efter allt jobb det senaste året så kan det bli...poff.

Fast förmiddagen tillbringar jag med en utbildning för en kinesisk grupp. Utan tidigare erfarenheter från ens asiatiska grupper är jag laddad till tänderna för en grupp av stoneface-människor som nickar i takt. Typ. Tänk vad fel man kan ha. De är hur mysiga som helst och vi skrattar. Ibland skrattar de åt mig, men mest skrattar de med mig. Tiden räcker, som alltid, inte till.

Jag känner mig nöjd att jag kommer ihåg att räcka över mina visitkort med båda händerna.

Fredagen den 13e

Någon annan som har otur där ute? Själv står jag just och tittar på när ett helt års jobb går åt skogen.

Olika perspektiv

Det finns kollegor som det finns all anledning att beundra.

Min relativt nya kollega och jag diskuterar Sudan. Hon har jobbat i södra Sudan.

"Jamän Khartoum är ju helt ok" säger hon, "där kan man ju ha ett socialt liv på något sätt. Jag menar, där har man ju liksom VÄGGAR och bor i lägenhet och så".

I södra Sudan bor man i tält.

Jag är helt enkelt inte ens hälften så tuff tror jag.

Fullt ös

I går var det JP Morgan Challenge Chase i Frankfurt (undrar om jag fick det namnet rätt). Sisådär 80,000 löpare i stan. Dessutom studentdemonstrationer mot de nya avgifterna för studier. Dessutom galna turkiska fans som firade fotbollssegern igår.

Bla bla bla

Jag fick svar om min klänning. För den som orkar läsa finns svaret här nedan. För oss vanliga dödliga som inte orkar läsa meningslösa ord staplade på varandra kan man summera:
Vi gör faktiskt vårt bästa, om du vill ha pengar av oss kan du fylla i en massa blanketter och skicka kvitton så kan vi ersätta dig.

Klänningen kostade 25 USD. Jag skiter ganska mycket i pengarna faktiskt.

Jag tror det är case closed för det här. Och ni har antagligen tröttnat för längesen också.

**********************************
Thank you for your electronic mail message concerning your travel experience.

Enhanced security measures require that all checked baggage undergo some form of screening for prohibited items. Physical search of the luggage is required to clear every alarm. TSA screeners should exercise great care during the screening process to ensure that passengers' belongings are returned and not damaged when a bag needs to be opened. Unfortunately, on some occasions the screening process may fall short of our established standard. We apologize if these high standards were not met.

We monitor the number and nature of complaints we receive to track trends and spot areas of concern that may require special attention. This ongoing process will enable us to ensure prompt, corrective action whenever we determine that security screening policies need modification or specific employees or screener teams are the subject of repeated complaints.

The Transportation Security Administration (TSA) is responsible for reviewing all claims relating to the screening of passengers and their baggage.
In order to protect your rights under federal law and to file a valid claim, you must send your claim in writing to TSA, stating the circumstances of the loss and the exact amount you are claiming (fair market value of lost or destroyed property, reasonable cost of repair for damaged property), within two years after your claim accrued. The claim must be signed by you or your authorized representative (e.g., an attorney or other personal representative with appropriate proof of authority).

You can satisfy the notice requirement by filling out the attached Standard Form 95 (claim form) in accordance with the instructions, and returning it to the address in box #1. Please be sure to follow the instructions carefully, and to fill out the claim form completely. While use of the form is not mandatory, it will help you ensure that you meet the legal requirements for filing a claim.

Please visit TSA's Claims Management Office's website at https://claims.tsa.dhs.gov for information related to filing a claim, replacement forms, checking the status of a claim and other claim related issues. If you have additional questions that are not addressed on this website, please contact the Claims Management Office at
www.tsaclaimsoffice@dhs.gov.

Once the Claims Management Office has received your claim form, you will be sent a letter of acknowledgement and a claim number. You should keep the claim number for future reference when inquiring about your claim. TSA will try to resolve your claim as quickly as possible, but it may need time to make a further investigation of the facts. If TSA denies your claim, or has not finally resolved it within six months after you have filed it, you may have a right to bring your claim to court.

We appreciate your taking the time to share your thoughts and concerns with us. We also encourage you to check the latest information at www.tsa.gov.
TSA Contact Center

Lite extra svensk

Framme i Tyskland igen för ett par dagar. Det här är ett fotbollstokigt land. Jag går längs Berger Strasse i Frankfurt och det finns inte en enda uteservering, pizzahak eller snabblivs som inte har en storbildsTV.

Lyckas se de tre sista minuterna på Sveriges match och känner mig rätt så glad och nöjd med att vara svensk. Har Ballerinakex och hjortonsylt och en ask Noblesse i väskan.

Bebis i näsborrarna

Det luktar bebis i mina näsborrar efter lunchen med Å och hennes nybakade son E. Vi blev kompisar direkt, jag och E. Vilken tur.

Tant Mia ska typ vara världens bästa tant. Vi ska jamma på pianot och så ska jag ha ett smygskafferi med godis som vi ska smygäta när Å inte ser.

Japp. Så ska det bli.

Jag plockade fram surtysken i mig

Jag har filat på det ett par dagar, men nu skickade jag iväg det: klagobrevet till TSA Security på Dulles airport i Washington (nej, jag tänker inte släppa det här, det var min favoritklänning!)

Jag har sugit på formuleringarna ett tag, funderat på vilken inriktning som är den rätta
- bedjande (please give me my dress back!)
- topp tunnor rasande (vad är det här för en SKITorganisation som inte har koll på mina saker!!!)
- nyktert (då jag den 29e reste från....)

Det blev till slut ett så där lite snork-artigt brev med formuleringar som: "Om det som finns i min väska inte utgör en fara för säkerheten - vilket jag antar att en klänning sällan gör...".

Får man egentligen svar på sånt här? Fortsättning följer....

Så vaknade jag så där lite ovilligt, mest sugen på att vända mig om. Drog mig upp ur sängen strax efter sju och slängde på mig bikinin. 

Sen vaknade jag på riktigt simmandes över sjön med första morgonsolen värmande på ryggen. 

Man borde vakna på det sättet oftare. 

Facebook-problem

Jag börjar närma mig ett Facebook-dilemma. 

Facebook  börjar få fäste i Tyskland, vilket betyder att kollege-dilemmat är på intåg. Jag har faktiskt inte alls lust att ha kollegor som facebook-kontakter, vill inte att de ska kolla på mina kort eller veta vad jag gör vid sidan av jobbet. De är världens mysigaste, men på något sätt känns det som att jag inte behöver låta dem veta allt som händer mig. 

Jag har en ex-kollega som kontakt nu, som i sin tur har flera av mina kollegor som kontakter. 

Det här kan bli problematiskt. 

Ytterligare ett skäl på den långa listan

Mannen och jag kom till insikten att om vi skulle vilja skiljas någon gång så betyder det att vi måste packa alla lådorna här igen och flytta. Bara tanken på det gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta vara gifta nu och för alltid.  Vid eventuella kriser kommer det räcka att bara sätta in en flyttlåda i köket för att markera. 

Väldigt smidigt måste jag säga. Det här med äktenskap är ju inte så svårt.

Och så börjar det igen

Projektkris igen. Den här gången är det inte riktigt något som jag hade kunnat motverka eller påverka, men i slutändan hamnar jobbet hos oss.

Så mycket för en lugn helg. Någon annan som ska jobba?

Ombytta roller

När vi nu har flyttat till det lilla huset så ingår mannen numera i pendlar-släktet. Det är pendeltåg tidigt på morgonen (så tidigt att jag knappt orkar grymta ett hej då från sängen när han går), det är frukostmacka på tåget för att kunna sova 15 minuter längre, och långa dagar.

Det slog mig efter ett par dagar: nu är det ombytta roller. I Tyskland var det jag som stack hemifrån vid 6-tiden, försökte hitta optimala resemöjligheter, kom hem sent på kvällarna, somnade i soffan på kvällarna.

Nu är det mannens tur. Själv sitter jag på trappen och läser en bok i kvällssolen när han kommer från tåget.

Bara i dansbandsvärlden folks, bara i dansbandsvärlden

I går funderade jag på ett fenomen. Dansbandskille-fenomenet. Eller kanske snarare dansbandspars-fenomenet. M och jag var och dansade och en av killarna som svischade förbi på dansgolvet var en sån där riktig dansbandskille (M och jag är kanske inte de coolaste i världen, men vi diggar inte dansband ialla fall. Man får stå ut ibland för dansens skull, men musiken suger ärligt talat).

Men det här var en sån där riktigt smörig dansbandskille med en sin så där ärtiga dansbandstjej (ni som har varit på en dansbana vet jag menar. Så där piffig med en käck pikétröja och trekvartsbyxor och dansskor - såna där som ser ut som en blanding mellan sko och sockiplast). Ialla fall så glider de förbi oss ett par gånger och han är så där RIKTIGT smörig (och svettig. Ingen bra kombination). Det är benet väl inklämt emellan hennes, det är en hand runt huvudet, det är kind mot kind, det är den där "stå kvar och kramas ett par sekunder när låten är slut"-posen. You name it - han gör det.

Men här kommer det riktigt märkliga. Efter pausen kommer han dansande med en annan tjej, tydligen flickvännen till hans kompis, men med samma moves. Det trycks och kläms och är kind mot kind och "stå kvar och kramas"- posen och slutna ögon och hela faderullan. Och nu kommer det ÄNNU märkligare: den andra tjejen verkar tycka det är helt ok (hon blundar också och verkar tycka att det här är toppen).

Är dansbandsfolk mer frigjorda än andra här i världen och tycker det är ok att polaren klämmer på ens flickvän? Får man göra vad som helst bara för att man dansar?

Jag känner mig pryd.

Arg!!!

Jag upptäckte när jag packade upp efter Washington att min blå klänning saknades. Min fina nya klänning, inhandlad i New York och alldeles så där jättefin så att till och med tjejen i säkerhetskontrollen på Landvetter utbrast i ett "åh, vilken snygg klänning".

Ni fattar? En klänning man blir glad av.

Jag tänkte att jag nog har glömt den på hotellet. Ringer hotellet för att kolla, fick svar idag. Nej, ingenting kvarglömt.

Alltså finns ett alternativ kvar. Det finns någon som förutom att han/hon hällde ut innehållet i min resväska och sen öste ut det (och lät mig samla ihop mina visitkort bland mina använda underkläder. Toppen. En hel kartong visitkort åt skogen), också snappade åt sig min nya favoritklänning som jag hittade i en sån där liten affär i SoHo och aldrig kommer hitta igen.

Så du TSA Security-typ som tyckte att det var en fin klänning: jag hoppas den sitter riktigt för jäkla dåligt på dig och att tomatfläcken på kragen inte går bort. Blä för dig.

Raska fötter springa

Skillnaden mellan att bo i ett två-våningshus och en lägenhet är bland annat antalet steg man avverkar på en dag utan att lämna sitt näste. Jag är helt trött i fötterna av allt springande upp och ner i trappen.