hem ljuva hem

I morgon ska jag aka hem efter en manad i kappsäck.

Konstigt. De senaste manaderna har jag spenderat tre veckor i den där lite halvdana lägenheten i Göteborg. Samtidigt känns det redan som hemma pa nagot sätt.

Konstigt.

Men helt OK. Det är dags att aka hem. Hoppas pa lite lugn och ro och kreativitet. Kanske orkar min hjärna tänka en och annan onödig tanke och inte bara jobbtankar. Da blir det nog lite fart pa den här bloggen ocksa skulle jag tro!

Fortfarande stendött

Nää... det gar inte. Det kommer inte ut ett enda ord. Jag tror mitt huvud pa ett fullkomligt anarkistiskt sätt har tagit bloggsemester.

Jag skulle kunna skriva om att jag har bokat en veckas semester i Georgien, att det ska bli skönt att aka hem pa lördag efter en manad i kappsäck, att jag kanske kanske ska fa jobba i ett projekt i Sri Lanka (men det är sa manga "kanske" involverat i det att det knappt räknas...), eller att jag nog maste börja jogga pa allvar om det ska bli Göteborgsvarvet i maj...

Men nej. Här kommer ingenting ut.

puh... nu är det en vecka kvar

Jag pustar ut en vacker lördag i Bad Homburg. Halvvägs igenom sommarskolan finns det en chans att stanna till och andas. I kväll har jag visserligen partyskiftet - middag, bar och nattklubb med deltagarna, men dagen ägnas at frukost pa stan, en joggingtur och lite mailande.

För fjärde gangen jobbar jag med en tva-veckors kurs för deltagarna fran hela världen. Deltagare fran Tanzania och Sydafrika trängs med deltagare fran Bosnien, Sri Lanka och Indien. Efter en vecka känner vi varandra väl och det är fantastiskt roligt. Gardagens cultural evening blev en riktigt höjdpunkt - under en kväll far man sjunga rock fran Sri Lanka, dansa zuludans fran Sydafrika, lyssna pa Sudansk musik och själv klämma pa sig Luciakronan och sjunga en truddelutt. Helt fantastiskt.

Bortglömd?

Hej hej bloggen,

jo, jag lever fortfarande. Ledsen att jag bara försvann sa där utan förvarning. Det är lite mycket just nu, jag haller i en sommarkurs i tva veckor och har annat jobb dessutom och har inte sa mycket tid. I will be back. Snart.

Som utlovat - Mias hennatatueringar

Att tänka till är bra ibland, del 2

Jag hittar en bildserie på Youtube med vackra bilder från Sverige och funderar på om jag ska visa dem för deltagarna i morgon när de fyller i sin utvärdering. Det känns som en ganska bra ide för att visa dem mitt land.

På kvällen passerar en av våra översättare förbi för att hämta upp en fil med kort från utbildningen och jag visar honom filmen.

"Its beautiful" säger han och ser ledsen ut. "I will try to go there". Sen berättar han om hur han inte ser något hopp för Sudan eller för sig själv. Hur han vill emigrera om hans pass bara hade öppnat några portar någonstans.

Jag min dumma idiot har precis visat honom paradiset på jorden. Med stängda portar. Det får bli något annat i morgon för utvärderingen tror jag.

På skönhetssalongen

Vi slutar lite tidigare och därför ber jag Abdullah att ta med mig till den lokala skönhetsalongen. Kallas något som låter som "kafir" eller "kefer" (någon som pratar arabiska kanske kan hjälpa mig vidare?) och är en dam som gör fantastiska hennatatueringar.

Abdullah stannar bilen utanför. Han kan inte följa med in - det här är kvinnornas område. Jag lyfter på skynken och kliver in. Nja, likblek västerlänning i kostym är nog inte riktigt vad de väntade sig. Utmed väggarna i det lilla rummet står sängar där kvinnor sitter eller halvligger och väntar på att leran ska torka. Det fnissas en hel del när jag kommer in, men en av de yngre tjejerna förstår engelska och jag lyckas göra mig förstådd.

Jag får knö ner mig på en av sängarna och en av kvinnorna sätter sig framför mig på en liten pall. Något litet på händerna och fötterna ber jag om. Det tittas och fnissas en del, främst när jag drar upp ena byxbenet och visar mitt vita ben. Jag berättar att jag ska på bröllop nästa vecka och vill ha något fint (just det där tror jag gjorde att det inte alls blev något litet. Snarare har jag nu hela händerna täckta av olika snirkliga mönster, inklusive handflatorna, samt en lång slinga som slingrar runt hela foten).

Kvinnan är helt fantastisk - snabbt och enkelt målar hon det snirkligaste mönster och det är så vackert. Salongen är fylld med kvinnor som pratar och skrattar. Jag pratar med kvinnan som kan engelska, hon är där för att måla sig inför sin kusins bröllop och bjuder in mig att komma. Tyärr lyfter flyget i morgon för mig, så det får vara till en annan gång, men jag ger henne min ring med små lila pärlor som tack innan jag går. Långsamt blir jag heller inte så konstig, fler av kvinnorna börjar prata med mig och vi jämför mönster. Som så många gånger innan märker man att det är mer som förbinder oss än som skiljer oss åt.

(Om jag inte hade tappat bort kabeln till kameran hade det funnits ett kort på mina utsmyckade händer och fötter ungefär här....jag får lägga in det när jag är hemma igen istället. )

Att tänka till är bra ibland

Så orutinerat. Jo, kostym i konstfiber med syntetpolotröja funkar bra om man har utbildning i ett luftkonditionerat rum. Det är mindre roligt när man gör studiebesök och åker runt till kontor som på sin höjd har en liten fläkt.

Jag trodde att jag skulle förtvina vid ett tillfälle. BOMULL Mia, det stavas BOMULL!
Gör om, gör rätt.

Jag var bättre idag ialla fall. Mycket bättre och dessutom lyckades jag inte trassla in mig i headsetet en enda gång!

Uppförsbacke

Jag tycker inte alls att jag gör ett bra jobb. För första gången jobbar jag med simultantolkning, alltså en snubbe som sitter i ett bås och översätter direkt. Förutom att man ser lite löjlig ut i sina hörlurar man har på sig så måste man dessutom prata i mikrofon. Uäähhh... tycker inte om. Man blir så låst i sina möjligheter att använda sitt kroppsspråk, jag blir stundtals hur frustrerad som helst. Dessutom tappar jag mitt headset hela tiden. Teknik och jag passar liksom inte ihop när det gäller utbildningar.

Gruppen ser lite lagom uttråkad ut och utbildningen är på ämnen som jag gör för första gången. Jag kämpar i en uppförsbacke. Känner att jag tappar gruppen stundtals, blir arg över att jag måste stå med den där löjliga mikrofonen som ökar på avståndet mellan oss trots att jag står precis nära inpå. Inte förren de sista timmarna lossnar det och vi har riktigt roligt. Just då känner jag att jag vill fortsätta, men då är kursen slut. I morgon är det en ny grupp. Då jäklar ska det gå bättre. Ska bara lära mig att inte trassla in mig i headsetet....

Trots allt verkar de nöjda när vi delar ut certifikaten. Jag får ett vackert halsband och ett par sandaler med ormskinn och snäckor på som tack.
En av deltagarna kommer fram till mig och säger:
-Maria, can I tell you something and please dont be embarrassed: Yours eyes are like a part of the moon.
Sen ler han i smyg och går. De är gulliga här i Sudan.

Ibland fungerar man inte logiskt

Är det inte konstigt att det finns en del grejer som man liksom drar sig för att göra mest för att det verkar så tråkigt och sen när man gör det så är det inte alls så jobbigt?

Jag har dragit på att sätta igång med en rapport ungefär hur länge som helst. Nu satte jag igång och det gick helt smärtfritt. Varför gjorde jag inte det här för flera veckor sen?

En fredag i Khartoum

Jag och min kollega startar vår lediga fredag med frukost hemma hos Ishraq. Hon har bjudit in oss att äta traditionell frukost med sina systrar och döttrar. En bord fullt med mat, vi äter gröt med lökyoghurtsås (smakar faktiskt bättre än det låter), falafel och sallader, samtidigt som vi pratar och skrattar om helt vanliga tjejgrejer. Om dieter och kläder, men också om kvinnors ställning i samhället och förändringarna som har tagit plats de senaste åren.

Sen ger vi oss ut på marknaden. Först fiskmarknaden. Flugorna flockas över gigantiska fiskar. Fiskarna tittar först lite misstänksamt på oss, men ler snabbt tillbaka. På den stora marknaden köper jag sandaler med ormskinn på och ett vackert armband. Det är så mycket behagligare att gå här än på marknaden i Mombasa förra året. Ingen som drar och skriker efter dig, här kan du lugnt gå runt och handla det du vill.

Efter en timme är vi varma och svettiga. Värmen tar ut sin rätt. Min kollega handlar i en av affärerna efter lite prutande och vi skyndar mot bilen för att Abduallah ska hinna i tid till sin eftermiddagsbön. När vi närmar oss bilen blir vi uppsprungna av mannen som äger affären vi sist var i. Han har varit och köpt tre kalla flaskor vatten till oss eftersom han hade sett att vi såg ut som om vi behövde det. Jag blir stum av förvåning och kan inte senast komma ihåg när jag bara sådär av en främling blev erbjuden något liknande. Men ofta blir man varm i hjärtat här. Sudaneser är så ofantligt vänliga, gästfria och hjälpande. Inte för att de hoppas att man ska ge dem pengar, utan bara av naturen.

På seneftermiddagen ger vi oss ut på en promenad i stan jag och min kollega, det känns skönt att bara gå runt och titta på kommersen och gatulivet på egen hand. Innan solen går ner hoppar vi över vattenpölarna utanför hotellet och är tillbaka med massor av foton och intryck.

Ett oväntat möte

I morse på väg till dagens utbildningar får vi köra av vägen och mellan husen. Huvudvägen är blockerad av en enorm militärkonvoj som sträcker sig flera hundra meter. Tanks, kanoner, militärer i full mundering. Det ser lugnt och avslappnat ut, någon pratar i mobil, några sitter och slöar i ett hörn.

Vår chaufför Abdullah berättar för oss att det är militären från syd som kommer för att förenas med nords militär, som en del av fredsavtalet från 2005.
"So it means that it is good?" frågar min kollega.
"NO, they bring guns and trouble" svarar Abdullah.

Vi förstår inte riktigt om det betyder att det är politiska problem med återföreningen eller om det bara är en allmän syn på militären från syd här i Khartoum. Men allt verkar lugnt och stilla. Vi kör av huvudvägen och skumpar fram mellan husen tillsammans med de andra bilarna. Sen fortsätter vi till centralbanken. För första gången har vi sett spår av kriget.

Damn....

... vid middagen i kväll kändes det som en bra ide att dricka en kopp kaffe för att hålla mig vaken och förbereda morgondagens utbildning.

Nu är det tre timmar senare och jag är färdigförberedd. Och klar-fullproppad-med-koffein-vaken.

Det kändes som en bra idé just då.

En utandning....

Åh... jag lyckades. Vilken mental utmattning. 8 bankchefer i ett rum och så lilla jag som skulle försöka få dem att förstå meningen med microfinance.

De var glada efteråt och tyckte om utbildningen.

Jag tror jag var allra gladast dock. Puh....

Komplimanger kan se olika ut

Annorlunda kommentarer som man inte hör varje dag:

- Maria, you are so... skinny somehow... (de som känner mig vet att det är ungefär det sista som passar in på mig som beskrivning. Jag är mycket, men jag är DEFINTIVT inte mager. Fast kanske med sudanesiska mått.

- If she would not have been married, I would have taken her as my second wife.
(det är här som jag blir lite extra glad att jag är gift. Förutom de vanliga skälen)

Sudan är annorlunda. Det är bra att få så andra perspektiv ibland.

Tillbaka i verkligheten

Semestern försvann lika fort som den kom. Swoooosh sa det mest. Fick mig mest att inse att det är bra att dra handbromsen ibland. Men det var ändå sköna dagar.

Jobbet rivstartade med flyget till Khartoum tidigt tidigt på måndag morgon. Jag känner mig nästan lite hemma när jag kliver in på flygplatsen igen. Konstigt att det kan gå så fort. Kanske är det en vanesak - alla ställen dit man återkommer en gång känns liksom hemma. Man vet hur saker funkar.

På Sudan Airways Guesthouse där jag bor hälsar de alla glatt: "Hello Maria, welcome back!". Även den här gången tar jag med mig regnet. Under första natten regnar det och gatorna svämmas över. Det finns inga avloppssystem eller dräneringssystem så gatorna blir fort lerpölar fulla av skräp. Så här ser det ut utanför hotellet. Tur man åker bil.