Komma hem

 Komma hem har samma procedur varje gång. Väskan lämnas i hallen. Sen surar jag. Eller, nä, surar gör jag inte direkt. Men jag sätter mig helst i ett hörn och slösurfar en halvtimme. Är inte intresserad av att berätta någonting om veckan, vill bara vänja in mig vid att vara hemma igen.

Mannen vet hur det funkar. Han hämtar ett glas rödvin till mig och sätter sig och kollar på TV medan jag kommer hem - inte bara fysiskt utan också mentalt. Sen pratar vi. 

Vänsterprassel

Jag har fått en ny blogg på jobbet nu. En för Alumnis från min sommarskola.

Det känns lite andäktigt på något sätt.

Ketchupeffekt

Det spelar ingen roll hur länge jag är här, det blir alltid stressigt och jag hinner aldrig göra allting jag har tänkt.

I går satt jag på jobbet till strax innan 23. (ett tecken att man är för länge på jobbet är när nattvakten tittar in och säger "jag går nu, kan du släcka när du går?")

Idag har jag varit i möten från 9.00 - 17.30 med en halvtimmes matrast. Har varit på introduktion till en cool och ENORM databank som vi har på jobbet (letar du efter en tidsstudie över prisutvecklingen på basmatiris i Kambodia? Det finns i den. Bland annat. Om du istället är mer intresserad av jasminris så finns det också). Sen gruppmöte. Sen försenad till konferensplaneringsmöte. Snabb lunch. Konceptmöte för sommarskolan. Försenad till telefonkonferens med Kosovoprojektet. Lämnade telefonkonferensen i förtid för att hinna till möte med IT om hur vi effektiviserar en hemsida. Över till nästa möte med en kollega om den där jobb-bloggen som vägrar funka. Ta tag i kollega och diskutera redovisningsdetaljer för krångligt projekt.

Andas. Dricka kaffe. Flams och trams med kollegor. Tillbaka till kontoret. Svara på mail. Sortera papper. Äta vindruvor. Blogga lite istället för att ge sig i kast med allt som måste vara klart i morgon. Fundera på om man verkligen skulle ta sig ett glas från den där öppnade vinflaskan i köket. Ta tag i jobbet.

Jag ska nog sluta klaga på lugna veckor hemma.

Varma ord när man behöver dem som bäst

Så var det dags att ta fram resväskan igen. På tisdag är det utbildning för ett gäng kineser i Tyskland. Som alltid drabbas jag ett par dagar innan av före-utbildnings-skälvan (jag blir stensäker på att min planering är dålig, det är för enkla saker jag tar upp och alla kommer tycka det är tråkigt. Ungefär så. Varje gång. Slår aldrig fel). 

Precis lagom i tid fick jag ett mail från en kollega lite söderut idag: 

"Hi Mia!

How is it going? Just wanted to let you know: I had a meeting with W/A today. One of them, L., asked me to say hi to you, she said she still remembers you as the best trainer she ever had :) "

Det är antagligen inte sant. Eller så har L inte haft så många utbildningar att jämföra med. Men så här två dagar innan man ska upp igen så är det alldeles perfekt timing. 

Det är söndag!

Ni har väl inte glömt att PostSecret-sidan uppdateras idag? 

Medelålders

Sen vi köpte huset har vi blivit såna slöa hemma-muppar att det bara inte är sant. 

Vi bestämde oss för att ta oss i kragen och slå på stort i kväll. Bio planerades minsann. 

Jahja. Äsch, det blev lite sent och oj så stressigt och kan man inte kolla på en DVD-film istället, och i slutändan är det ju rätt så skönt att bara sjunka ner i soffan. 

Vi är helt klart 30+. 

I utkanten

Ett säkert tecken på att det var alldeles för länge sedan man var på huvudkontoret är när det kommer ett mail från en praktikant som tackar för den här tiden och bjuder på tårta i köket klockan 15.

Och jag tänker: eh? Vem är det?

Kanske hade vår CEO en liten poäng när han sa:
"You are so REMOTE now Mia, far up there...north. REMOTE. Far away from everything"^
(Jag antar att everything i det här fallet betyder Tyskland)

En rastlös själ

Jag kom hem från de senaste månadernas fläng och pustade ut. På 3 månader var jag hemma 4 veckor sammanlagt. (Att min fine farfar bestämde sig för att det räckte just en av de ynkliga fyra veckorna är för mig för evigt ett mirakel).

Det var lite mycket på en gång. Jag längtade hem. Längtade efter att fixa i huset och slöa i soffan med mannen. Träffa vänner och familj. Åka till ICA och handla. Det var fantastiskt skönt att komma hem och ställa undan resväskan.

Samtidigt finns den ju där. Rastlösheten. Önskan att se något nytt. Trötthetskänslan av att hänga på ytterligare en flygplats är blandad med en nyfikenhet på att resa vidare. Kalendern är ganska tom för resten av året med undantag för resor till huvudkontret, och gårdagens mail om en konferensresa i mitten av november fick på något sätt mig att andas ut. Jag är på väg någonstans. Reseplaneringen består av mer än "Frankfurt slutet av oktober".

Motstridiga känslor på något sätt. Ibland undrar jag om jag börjar bli blasé. Jag kommer ihåg när jag tyckte det var stort att flyga till Budapest. När man kom till flygplatsen med förväntan.

Förväntan känner jag sällan på flygplatser numera. Ibland saknar jag det.

Löneförhöjning

När man får sin lön i EUR finns det oväntat positiva effekter av finanskrisen.

Tids nog går det väl ner igen kan man tänka.

Scrapbooking

Igår var jag och scrapbookade. Eller nä. Det var jag ju inte alls.

Medan mina vänner gjorde ljuvliga skapelser i form av julkort dunkade jag in 200 kort sisådär i det alldeles för länge sen bortglömda bröllopsalbumet. Sen lyckades jag (med viss tvekan på ordet lyckades) stansa ut ett par svettiga bokstäver som ska forma våra namn på första sidan. Om jag någonsin lyckas limma fast dem på ett vettigt sätt kanske det blir fint. Fast på något sätt tror jag snarare på för mycket lim och halvbubbliga sneda bokstäver.

Man kan säga så här. Det finns saker man är bra på och saker man är mindre bra på.
Scrapbooking 1 - Mia 0

Ibland behöver man inte skriva någonting.....

...till exempel när man har en kusin som skriver om i fredags så att man blir alldeles, alldeles varm i hjärtat. Läs vad Andreas har skrivit istället för att hänga här.

Tillfälle när man inte gillar webcam....

....när ens kompisar från Tyskland gärna vill visa upp sin söta bebis och attackringer upp på Skype. Själv sitter jag i morgonrock och otvättat hår uppsatt i konstig tofs och har långt ifrån börjat dagen. Vad ska man göra?

Jag försökte gömma mig. Det gick inte så bra med en webcam upp i ansiktet.

Bebisen var ursöt. Jag blev så obekväm av situationen att jag bara babblade massa strunt.

Svensktoppen

Mannen och jag dyker in i högarna; strykhögen och den förhatliga "viktiga papper som ska sättas i pärm" - högen. Kanske de två tråkigaste högarna som finns skulle jag tro.

I pappershögen hittar mannen sin inbjudan att vara med i Svensktoppsjuryn. Hur kunde vi missa det här?? Fatta! Svensktoppen!

Jag har suttit i Svensktoppsjuryn (jo tack, man har väl haft sina 5 minutes of fame). Jag var nog sisådär 13 år och på något sätt fastnade just jag i det där slumpvisa urvalet. 

Man fick brev hem i förväg med veckans låtar. Sen skulle man lyssna på "Kanske på Svensktoppen" på lördagar. Och sen ringde det någon från SR efter programmet och så fick jag berätta vilka poäng jag ville ge. På något sätt känns det som väldigt länge sedan. 

I väntan

Helt plötsligt har jag inte så mycket att göra på jobbet. Det är inte så att jag inte har någonting att göra alls. Men mer sådär att jag jobbar av de där "någon gång vore det bra om man kunde...."-sakerna, och faktiskt gör saker så där i förväg som man alltid säger att man ska (när det i själva verket allra oftast blir stress på slutet).

Det här känns väldigt märkligt. Jag ska prata med min gruppledare i morgon, jag hoppas hon har något nytt till mig annars kan det här bli en lååång höst.

*lite arg på mig själv*

Jag tillbringade lunchen med att tappa kannan till kaffekokaren på golvet och se den gå i tusen bitar.

Eftersom det inte är möjligt att köpa bara en ny kanna (just den grejen är en sån där överkonsumtionsgrej som gör mig vansinnig), måste jag nu köpa en helt ny kaffebryggare. Igen. Det är den andra på ett år.

Snart kommer jag ha en hel kyrkogård av gamla kaffekokare utan kanna.

Att låna en bok för att vara hemma

Jag inser när jag går till posten att jag saknar ett svenskt sammanhang på något sätt. Nä, inte så - jag har massor av vänner och familj som jag aldrig hinner träffa så mycket som jag vill - men när man inte jobbar för en svensk firma så tappar man lite av sammanhanget på något sätt.

Helt plötsligt kände jag att det nog behövdes. Ett sammanhang med det stället jag bor på. Och just i stunden blev det - ett bibliotekskort.

Nu har jag ett lånekort på det lokala biblioteket. På något sätt känns det som om man har rotat sig en liten smula när man skaffar kort på biblioteket.

Ska bara samla lite mod först

Oj oj.

Vilken bra helg. Kalasen bra på alla sätt och vis. Fina vänner, fina presenter.

Jag fick ett presentkort på en sånglektion hos *gulp* en professionell sångerska. Vi snackar operasångerska. Som hade kollat att jag var bra nog innan hon tackade ja.

Nej då, INGEN prestationsångest här inte.

På flygplatsen i Budapest

Gå genom säkerhetskontrollen och passkontrollen - 30 minuter
Sova i konstig ställning på en bänk - 1 timme
Dricka capuccino och äta smörgås - 30 minuter
Läsa bloggar - 30 minuter

Japp. Det var 2,5 timmar det. Bara 3,5 kvar tills flyget hem (ska man ha transfer ska man väl ha en rejäl en tycker jag). Ska man a) köpa sprit till kvällens kalas, b) jobba lite, eller c) stirra ut i tomma intet och hosta med jämna mellanrum?

Jaha, så har man satt väckarklockan för i morgon.

04.00. Mmmmm......morgonflyg.

Mot Svedala!

Ööööhhhhhhhhh....

Ungefär så snabbt fungerar min hjärna.

Det känns som om den här förkylningen aldrig går över.

Update: Den vietnamesisk/ryska (?) nässprayen som jag fick tag i på apoteket verkar göra sitt jobb.

Update igen: Ahhh....har fått upp värmen i rummet till sisådär 27 grader. I kombination med mössa är det ta mig tusan svårslaget.