Jag brukar undvika att skriva direkt om mitt jobb. Saker som händer, människor man möter jovisst, men inte direkt något om jobbet i sig. Det är privata Mia som skriver här, inte jobb-Mia. Lite tänker jag nog frångå principen i det här inlägget.
För att klargöra allra först. Det är viktigt med bistånd, det är viktigt att man erbjuder stöd och hjälp och det finns något i solidaritetstanken som jag tycker är viktig. Och jag tror verkligen att biståndsprojekt kan förbättra något, så länge de är bra implementerade, annars skulle jag knappast tillbringa så mycket av min tid att jobba med det. Men det finns ju alltid en baksida av myntet.
Den här veckan höll jag på att gå i taket i en diskussion med en lokal kille om hur vi ska arbeta. När han insåg att vi inte tänkte komma och leverera allting färdigt och låta honom fortsätta spendera sina arbetsdagar med att surfa och fixa privata grejer så slog han helt bakut. Att han skulle jobba 8 timmar om dagen var ju helt otänkbart. Vi pekade på våran uppdragsbeskrivning, han försökte slingra sig. Till slut säger han:
- Ja men det är ju bara biståndspengar ändå, det finns ju hur mycket som helst. Om vi inte hinner färdigt med allt jobbet så får vi projektet förlängt. Det är ju bra för er också, då får ni mer pengar.
Jag höll på att explodera. Om man är van vid att pengarna flyter in, i ett land med ändlösa behov, och kombinerar det med en person som har gett upp alla ambitioner om att förbättra något, så får man en mättad lathet som gör mig vansinnig. Att försöka förklara att vi jobbar med skattepengar och att det innebär ett stort ansvar att göra något bra biter inte riktigt eftersom det finns en ganska skev bild av hur bra alla har det "i väst".
Jag kommer andas den där killen i nacken som en slavdrivare det här året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar