Vad man behöver

Ibland behövs det verkligen att man sätter sig i bilen efter lunch på söndag och drar neråt kusten med bästaste systern. Och checkar in på spa, lullar runt i morgonrock, blir knådad och inoljad, fnissar i bastun, dricker ingefärste, badar i massagepool och halvsover i en hängmatta med utsikt över havet ett tag. Och sen äter middag och dricker vin och pratar och pratar med syster-yster. Och sen somnar. EN HEL NATT. I världens goaste säng på hotellet. EN HEL NATT.

Vaknar, äter frukost, kör hem, och när man kommer hem så sover Knodden sött och mannen har städat och handlat och det finns kaffe i termosen.

Ibland behöver man det.

Människor jag har svårt att förstå

Ni vet de där 30+grabbarna på Bodypumpen. Som inte har tränat på herrans massa år och har lite begynnande mage och nu är på sitt första pump-pass.

Första låten. Kollar in vad tjejen jämte har för vikt. Tar det dubbla. Orkar ungefär tre repetitioner innan det börjar stånkas. Efter 10 repetitioner måste han knyta skosnöret/dricka vatten/fixa utrustningen för att få pausa utan att det ser ut som paus.

Andra låten. Kollar in vad tjejen jämte har för vikt. Tar det dubbla. Orkar ungefär tre repetitioner innan det börjar stånkas...you know the drill.

Tredje låten. Man tänker att nu börjar han inse sina begränsningar. Men nä. Inte heller fjärde, femte eller NÅGON låt på hela träningstimmen inser han att han inte klarar av dubbelt så mycket vikt som tjejen jämte.

Jag är generellt obekväm med manligt-kvinnligt-tänket, men det här händer BARA med män. Otränade kvinnor på sitt första pass beter sig inte så här. Mannen hävdar att mest handlar om att män känner ett behov av att vara cool med stora vikter. Dessutom handlar det inte alls (som jag trodde) om att man måste ha tyngre vikter än en tjej, utan snarare om att man jämför sig med andra män som är där.

Oavsett. Lustiga är de att titta på ialla fall.

En föraning inför november

Jobbet närmar sig lite så där långsamt.

Fick första projektet igår så här lite i förväg. Nästa år blir det...dada! : Georgien. Jag tänker vansinnigt god mat, gott vin, återse Tbilisi (denna gång dock försöka att inte hålla på att bli upplockad som prostituerad av man i Lada), återse mycket god vän. Göra värsta utbildningen, lära mig saker, köpa nya tofflor (Georgiska tofflor! Det bästa som finns! Jag ska köpa en kasse med mig hem).....mmmm, det kan nog bli bra det här....

Ljuvligt

Och precis när Knodden hade drivit oss till gränsen för vad man pallar av med någorlunda bra humör som föräldrar (läs: vrålskrika halva nätterna i två veckor i kombination med halv-livskris, gnäll och krångla vid alla måltider), så sa det igår "plopp" och helt plötsligt var han tillbaka. Den gamle vanlige Knodden med solskenshumör som sov som en stock och åt som en häst.

Nu håller vi tummarna för att det inte bara är en tillfällighet. Verkligen.

Fråga till familjeexperter

Om ens älskade barn bestämmer sig för att vara otröstligt och beter sig som om han helst skulle vilja krypa in tillbaka inne i sin moder mellan 1 på natten och 5 på morgonen, är man då en dålig förälder om man snor till sig en timmes sömn på morgonen med hjälp av en Alfons Åberg- DVD och knappen "Spela alla avsnitt"?

Det är inte du, det är jag

Jag är klar med skriveriet nu.

Slutet på lattelivet

Så här efter semestern börjar man komma in i mamma-ledig-vanorna igen. Alltså idag, träff med god vän för promenad och lunch på stan.

Jag tänker sitta och mata Knodden, sen äta lunch medans Knodden leker med nån leksak, dricka kaffe, byta blöja, förnöjda ta oss från stället.

Det funkar inte riktigt så med en åtta-månader-bebis i identitetskris.

Börjar med att mata Knodden. Som inte vill sitta i barnstol, vilket han ljudligt berättar. Stressad mamma tar upp Knodden. Knodden försöker nå allt som finns att få tag på, inklusive min mat och mitt vattenglas. Jag försöker lura i Knodden lite mer mat. Knodden kletar mat på möblerna. Jag ger upp. Försöker äta lite av min mat. Tillbaka med Knodden i barnstolen. Knodden skriker. Fram med smörgåsrånen. Verkar funka, Knodden sprider smörgåsrån över hela golvet. Sen tröttnar han. Jag trycker in maten. Sen är allt tråkigt tycker Knodden. Vi packar ihop under gnäll, jag tar med mig kaffet på maten i en pappmugg.

Nä, det är nog slut med det där lunch och fika-livet nu. Är det nu man börjar med lekplatsdater istället?

Otålig

Jo, vi har ju beställt nya ajfouns, mannen och jag.

Jag väntar för att min mobil är trasig och jag har använt en reservtelefon i två månader.

Mannen väntar för att det är coolt med iPhone.

Sicken tur att det var mannens telefon som dök upp idag. Tyvärr utan SIM-kort.

Tror ni mig när jag säger att jag hittade mannen i köket, filandes på sitt gamla SIM-kort med nagelfil för att få det att passa i sin nya telefon?

Det är ingen ide att ringa mannen i morgon. Han har nämligen ingen telefon efter att hans SIM-kort har gått sönder.

Sofia och jag

När jag skriver på något så brukar jag fastna i en skiva. Det brukar mest bli en slump, något som råkade hamna i lurarna i början och sen...tja, sen är det som om just den skivan är det som får mig att koncentrera mig. Efter ett tag hör jag inte riktigt musiken längre på samma sätt, utan stänger av omvärlden och skriver. I det läget är det inte att tänka på att byta musik. Då får man liksom härda ut med samma skiva om och om igen.

Skrev mitt examensarbete till en Tracy Chapman-skiva. På något sätt får "Fast Car" mig fortfarande att tänka på Ukraina.

En gång skrev jag ett projektanbud på jobbet till en enda låt. En veckas tid, en enda låt. Jäpp.

Så nu när jag gör ett litet skrivjobb för skojs skull så här lite emellan så blev det Sofia Jannok av någon anledning. Nu är jag snart klar. Det är tur, för snart klarar jag inte mer "hejelåååålåålålååålå" och jojkinspirerad musik. Seriöst.

Ok, något avlägsna innan-graviditets-kroppen...

...nu kör vi.

Sporadiska, spontanta hejarop mottages tacksamt.

Idag sol - i går...knappast någon sol

Igår går inte direkt till historien som dagen när jag var på mitt soligaste humör. Knodden var också skitsur. Skulle bara äta om han fick sitta i famnen och kleta in mat på sin mamma. Skulle helst bara vara i famnen och nypas så mycket som möjligt all annan tid. Dessutom var hela huset uppochner och jag behövde jobba.


Nä, det där var nog bottennoteringen på hemmafruandet. Jag tror mannen funderade på att emigrera.

Man bara löver och löver...

Alltså. Det var ju det här med staketet. När sommaren började komma såg jag framför mig att jag minsann kunde sitta ute och måla på bostadsföreningens staket alla fina soliga dagar. Lovade kanske lite grann att jag skulle göra det.

Sen kom soliga, fina dagar och jag blev mer sugen på att träffa vänner och hänga med familjen än att skrapa rost från ett staket.

Hm. Kanske nästa sommar.

Fördelar

Tre månader kvar tills jobbet hägrar.
Lite ångest.
Lite känns det som att det kommer bli ganska lagom.
Lite bra att man nog måste förnya garderoben dessutom....

Medan ni sov

Sisådär på arla morgonkvist runt 4-tiden bestämde sig Knodden för att det var nog med att sova i egen säng. Eller i föräldrarnas säng. Eller i föräldrarnas säng på sin mors arm.

Nä, magont kräver tydligen att det sovs i soffan, tvärs över sin mors mage med en mycket trött mor som förväntades buffa Knodden i rumpan med jämna mellanrum fram till fem-tiden.

På något sätt var det där sova-makaron-på-bröstet mycket mysigare med en liten nyfödd än en 11 kg bebis.

Mullvaden

Ponera att ni bestämmer er för att fira sista dagarna på semestern samt er bröllopsdag med att åka ett par dagar till familjens sommartorp.

Levnadsstandard modell enkel. Utedass och dra upp vatten i brunnen. Men oändligt rofyllt och mysigt.

Ponera att ni kommer fram. Andas ut. Sätter på strömmen. Börjar hinka vatten ur brunnen. Hinkar en mullvad ur brunnen. En väldigt död sådan. Och relativt svullen och slemmig. Vårt totala vatteninnehav begränsas helt plötsligt till en 10 litersdunk samt ett par hinkar regnvatten från stuprännan modell halvrent.

Det är där det går från semester med enkel standard till en lort-semester kan man säga.

Jag tog en sommarpaus helt enkelt. Fem veckor semester med familjen och verkliga livet kändes som om det skulle få ta all tid ett tag. Nu är jag tillbaka, lite brunare, lite tjockare, ganska trött på att packa och packa upp, och helnöjd med semestern.