Man undrar ju

Alltså, om det är jag som är preggo-tjejen som tillbringade gårdagskvällen med att dricka alkoholfritt vin på kräftskivan, och mannen är killen som drack snaps - borde det inte vara han som ligger i soffan och slösurfar och JAG som är ute och fixar runt huset klockan 10 dagen efter?

Ett svar!

Som en blixt från klar himmel kom ett mail från en faktisk handläggare på Försäkringskassan!

Hon kändes lite sur över att hon hade försökt ringa mig flera gånger förra veckan när jag inte var hemma faktiskt (jag tänker inte säga något om att jag var hemma i tre veckor innan det, det tänker jag inte......jag är en snäll och vänlig person....), men nu har jag ju a) en person, b) ett telefonnummer till den här personen.

Nu jädrans.

Första kontakten med Försäkringskassan - det här verkar ju förtroendeingivande och lovande inför framtiden.

Jag tänkte vara ute i god tid med min utländska arbetsgivare och skickar mail till Försäkringskassans Kundcenter med ett par frågor om föräldrapenning. Skickade mail och fick svar dagen efter; visserligen helt innehållslöst, men ändå:

"Hej,
Jag har vidarebefordrat ditt mail till handläggande kontor, de kommer kontakta dig"

Sen gick det en månad utan ett pip. (Jag kan gärna upprepa det här: EN MÅNAD). Sen skickade jag ett syrligt mail. Fick följande tillbaka:

"Hej
Jag beklagar att du inte har blivit kontaktad. Jag har meddelat handläggarna att du vill ha ett svar.
Med vänlig hälsning
Försäkringskassan"

Det är ju väldigt bra att de kontaktar handläggaren och påpekar att jag gärna vill ha ett svar på min fråga. Man kan ju tänka sig att de flesta som mailar till Försäkringskassans Kundcenter faktiskt vill ha svar på sina frågor, men det kan ju hända att det skickas rent retoriska frågor, vad vet jag.

Så nu har det gått en månad och hittills har vi kommit så långt att det är klargjort att jag gärna vill ha svar på frågan jag har ställt.

Det känns som om det här är starten på något väl fungerande på något sätt.

Varm i hjärtat i Istanbul

Ett av korten från dagens utvärdering:

"Participated at many seminars, never learned as much as in this one, THX!"

Den andra dagen

Det är någonting med den där andra dagen när man håller en utbildning. På något sätt är den alltid jobbigast. Man har gett allt man har den första dagen och är relativt utpumpad. Nu hoppas man på att gruppen ger tillbaka lite energi för att man ska orka. Och kanske är det därför det alltid är något litet inom en som bara vill dra täcket över huvudet och somna om.

Men det gick bra. Och jag insåg att det inte funkar längre att jobba som innan. Nu är det utbildning 9.30-17.00, sen direkt hem och sova ett par timmar. Sen vakna till liv och läsa lite email. Mer blir det inte. Sightseeing är inte direkt något alternativ, orkar inte direkt. Men det är ok. Nästa gång jag kommer hit kanske. Och i morgon blir det turkisk mat med gruppen.

Men först lite mer sova. Vilken party-pingla man har blivit.

Dagens kulturella miss

När man har koll på att Ramadan har börjat, smygspanar på alla sex kursdeltagarna på morgonen och ser att alla dricker te och inte fastar totalt, förutsätter att det är grönt ljus och slänger fram ett par godisar sådär på eftermiddagen när folk börjar bli sega....

...och inser att man har missat en person som inte alls drack något te.

Så nära är det mellan kulturell finkänslighet och kulturell total okänslighet.

Nähäpp, om man skulle ta nya tag i morgon...

Hemma hos i Istanbul

Så är man framme i Istanbul. Efter att ha flängt runt med en taxichaffis med vissa problem att hitta adressen, kollat på jobbkontoret, släpat väska hit och dit, handlat mat och våldsattackerat väskan efter att låset hade pajat(s) på vägen, så kommer jag till rätta i projektlägenheten.

Fast det är ju inte riktigt en vanlig projektlägenhet som är sådär lite opersonlig. Istället bor det en konsult här, Knut, i långa perioder och det känns mer som om jag bor hemma hos Knut. Klädskåpet är fullt av Knuts kläder (flåt, jag trodde att det fanns plats för mina kläder där....det var inte snokande), tandborste, CDskivor, böcker...förutom att kylskåpet är tomt så känns det mest som om Knut är ute och handlar och snart kommer tillbaka. Han verkar vara en trevlig typ på något sätt.

Det är vansinnigt skönt att bo i lägenhet. Jag har handlat egen frukost. Bara en sån sak.

Förutom en sväng till Tyskland för att lämna över mina projekt till kollegor i slutet på september verkar det här vara sista jobbresan på ett tag. Och idag på flyget insåg jag att det nog är ganska lagom nu. Det känns helt ok att låta dammet samlas lite på resväskan ett tag och vara hemma riktigt länge.

Under tiden

som jag är ute med resväska utvecklar sig en fin altan därhemma.

Kvällsol om en vecka hoppas jag.

Nu är det Istanbul nästa. Det börjar närma sig de sista turerna.

Boy or girl?

Det finns helt klart små kulturella skillnader. I Sverige är den första frågan till den växande magen:

-När är det dags?

I Tyskland är det andra saker som gäller. Första frågan är nästan alltid:

- Tjej eller kille?

Det är där det skiter sig lite. Jag säger att jag inte vet. De förutsätter att jag inte har varit på något ultraljud ännu alternativt inte vill avslöja det. De frågar när jag kommer veta. Jag säger när barnet är ute.

Sen säger jag att det inte spelar någon roll för mig. Det verkar som om få tror att det är sant. Någon hostar något om hur man vet vilken färg barnrummet ska målas i, jag andas, andas....

Det verkar vara viktigt här på något sätt. Något alla tar reda på. Något man SKA ta reda på liksom. Att inte göra det är bara lite konstigt.

Så då var man konstig då.

Glasgow.

Glasgow var stundtals regnigt och grått, men helt ok för en helg med bra sällskap. Dessutom insåg vi på flygplatsen att vi hade tajmat in en helt fantastiskt event: VM i säckpipa.

Det kan man ju bara inte missa. Vi åkte dit och tittade på säckpipeorkestrar och kiltar och åt Fish and Chips och klafsade i lera. Outstanding.


Man kan ha ganska många mail i sin jobbinbox när man har varit borta tre veckor. Det tog mig tre dagar att komma igenom dem. Men nu är jag nog nästan i fas igen. Väskan packad, nu drar jag till Tyskland och Turkiet för lite jobb!

Strax tillbaka i vanliga livet, ska bara semestra lite först

Jajaja, på måndag blir det tillbaka till vanliga livet igen, öppna upp kontoret, sätta på datorn och sånt. Börja planera lite igen. Öppna almanackan som har varit stängd i tre veckor.

Men först långhelg i Glasgow. Det utlovas 16 grader och regn hela helgen. Häpp.

Vad ska man kolla på i Glasgow?

Aaaahhhh

Brösarps Gästgifveri. Åk dit och ät middag.

Turister

Vi är på semester. Middag på Lilla Torg i Malmö, pissregn i Trelleborg, Ale Stenar och Ystad.

I morgon är det Österlen som gäller. Vi har inte riktigt förstått vad det egentligen är man gör på Österlen, men vi chansar på att man äter, kollar på hantverk och går på loppis. Och dricker äppelmust i Kivik.

Dessutom ska vi till fiket där man får äta hur många bullar man vill. Fatta. Det kan bli semesterns höjdpunkt.

Det som inte skrevs

Alltså, det har ju varit ganska speciella månader det senaste. En massa nytt som det inte riktigt kändes som att det var läge att skriva om här just då, i kombination med massor av resor.

Om ni känner att ni har missat något, så saknas kanske upplyftande blogginlägg som:

"Hur illa kan man egentligen må under ett myggnät i Nairobi?"

"Jag orkar inte skriva så mycket just nu, för jag sover ungefär 14 timmar om dygnet"

eller en klar favorit:

"Idag har jag sprungit ut från möten för att hänga över toaletter på Kosovos Centralbank"

(just det där var kanske inte min favoritdag på jobbet....)

Fast just det där är ju ganska oviktigt. Jämfört med den första riktiga buffen därinifrån, eller när man insåg att det nog faktiskt är på riktigt. Och nu när jag mår bra igen tycker jag det verkar som om man vid graviditet har utrustats med ett särdeles skitdåligt närminne. Egentligen, om man tänker efter, så var det ju inte alls särskilt jobbigt.