Hotellet här har två askkoppar på toaletten. En jämte toasitsen. Och så en på väggen jämte den väggfasta ölöppnaren. Känns fräscht.

Hälsningar från Belgrad

Hej bloggen,

ledsen att jag har varit så tyst. Det var lite mycket på en gång i det där riktiga livet. Nu är jag ialla fall framme i Serbien och har bott in mig på det enorma good old Balkan-socialistiska hotellet. Det är precis så där mörkt och murrigt som man kan tänka sig. Ett försök att pigga upp med stora vita lampor har inte hjälpt direkt. Men internet fungerar snabbt som tusan (läs: kabel) och jag har utsikt över stan.

Igår var vi i stan och åt en halv gris var. De kan det där med kött och abnorma köttportioner här. Kul att vara tillbaka efter nästan två år.

Nu ska jag frukostmingla med andra konferensnissar,

Hej hej

Jill Johnson - I Can't Make You Love Me

Jag lyssnar på Jill med en gnutta avundsjuka (jag vill ÅÅÅÅXÅÅÅ kunna sjunga så!!!) och jobbar på en rapport med solen i ögonen och syrendoft från trädgården. Just nu inser jag att jag måste rycka upp mig från viss ynklighet de senaste dagarna. Livet är faktiskt väldigt väldigt bra just nu.

Grått är det nya svart!

Hemma. Mmmmm. I like.

Det bästa är att det inte händer så mycket liksom. Vi åker till ICA Maxi. Mannen lackar en ny golvlist. Jag slänger in en tvätt. Jag går och tränar. Mannen kollar på sporten och jag får fotmassage (det är fortfarande den ABSOLUT bästa deal jag NÅGONSIN gjort i hela mitt liv, att sport = massage. Så här en massa år senare är jag fortfarande så vansinnigt nöjd med denna snilleblixt).

Ja, sen händer inte så mycket mer. Just det, jag borde ju rensa landet också.

Grå vardag. I like.

Mia flygfascisten - del 2759

Morgon på Schipol.

Kanske hade jag varit lite mindre trött om inte den benige italienaren i sätet jämte mig bestämde sig för att väcka mig 03.30 i natt, när jag sov som bäst, med ett irriterande pekfinger i sidan för att han behövde gå på toaletten.

Av med sovmasken, börja försöka samla ihop filt och allt, samtidigt som det var ganska turbulent, typ så att man skulle kunna tänka sig att piloten skulle...ja, just det.

Mias bitska:
"The Fasten Seat Belt sign is on, you can not get up right now" var kanske inte riiiiktigt helt vänligt i tonen. Iallafall rörde sig italienaren inte mer de resterande två timmarna.

Jag har blivit en fullfjädrad flygfascist.

I morgon går flyget hem igen, det ska bli skönt att komma hem.

Det har varit mycket nytt den här resan, många nya intryck och nya erfarnheter. Jag har varit med på mitt första grupplånsmöte med en grupp kvinnor i en förort till Nairobi. Det är bra ibland att verkligen vara med där det händer. Så att man inte glömmer av vad som egentligen ligger bakom alla de där rapporterna och brochyrerna och power point presentationerna. Så att man kommer ihåg vad vi egentligen jobbar med.

Nu ska det blir så skönt att komma hem...

I går morse passerade vi två döda män vid vägkanten. Vi hoppade fram på den leriga vägen upp i vår jeep på väg upp mot marknadsgatan och omringade av var sin folksamling låg de i vägkanten.

Tjuvar, skjutna av polisen sas det och sedan antagligen stenade till döds.

Och jag tänkte att det är så mycket jag inte kan förstå. Och att tjuv eller inte, så förtjänar ingen att dö i en lergrop utmed en gata i utkanten av Nairobi.

Gud välsigne.

Personal Shopper

I grönsaksaffären om hörnet får man en Personal Shopper. En liten man i grön rock som går bakom dig med en korg. Sen säger man "Hm...apelsin.." och han säger "Orange? Yes? How many?"

Sen går man runt så och väljer. Jag tycker det känns väldigt obekvämt. Jag är inte riktigt van vid sånt där.

Hope Baby Center

Jane driver ett barnhem hemma med sin familj. 18 barn har hon, alla övergivna och lämnade som har hittat en plats hos Jane. De äldsta är runt sex år, men de flesta är bara en tvärhand höga. Alla ordentligt påklädda, hela och rena. Vår chaufför Julius spärrar upp ögonen när han hör att de alla är föräldralösa, som om han har svårt att tänka sig att någon skulle lägga så mycket tid och kärlek på barn som inte sina egna.

Jag hamnar i ett ett hav med barn. Har två i famnen, en runt benet, en som sticker en penna i håret på mig, en som suger på min klocka. Jane visar mig runt i huset, visar garaget där hon vill bygga en skolsal för barnen.

Och jag imponeras av att en familj bestämde sig för att det här är vad de kan göra för att göra världen lite bättre.

Dagens mellanmål: nyskördad banan från trädgården.

Inte så dumt

Jane och Jane

I morgon ska jag hälsa på hos Jane och Jane som sköter ett barnhem och en skola för dövblinda. Min moster har jobbat där ett par månader och jobbar nu hårt för att stödja dem.

Mer i morgon.

Vi går ut och tar en drink.

Väntar bakom våra grindar på att Julius kommer och hämtar oss. Han låser alla dörrar i bilen när vi är på plats. Sen åker vi bort till restaurangen. Han hämtar oss vid dörren. Det är aldrig på något sätt hotfullt eller otrevligt. Man har bara ögonen öppna och ett annat säkerhetstänk. När vi är tillbaka vid kontoret kör Julius in genom grindarna. Sen väntar han tills han ser att jag är inne i huset innan han åker. Vår dygnet-runt-vakt öppnar grindarna när han ska ut igen.

Det är skönt att komma ut lite. Vi hamnar på en fantastisk indisk restaurant och föräter oss på indisk mat. Nairobi verkar som en bra stad. Om man kan leva med att vara lite instängd.

Jag upptäckte just att min käre kusin beskriver mitt jobb som:

"det är lite som att förklara Chandler Bings jobb"

Det fick mig att asgarva. Först för att det var roligt. Sen för att det är helt sant.

I morgon då jädrans. Då ska vi ut och ta en drink. UT. Som i utanför kontorsbyggnaden och ända bort till Westlands och gå på ett riktigt ställe.

Det är här det händer, det märker ni ju.

Vad Mia gör i Kenya

Vaknar under myggnätet.

Går upp.

Äter frukost vid skrivbordet.

Jobbar

Jobbar

Dricker kaffe

Jobbar

Går till affären och köper bröd/tomater/något anna

Fixar lunch

Jobbar

Jobbar

Jobbar

Det blir mörkt

Jobbar lite till

Fixar middag

Snackar lite med Jonathan som också bor på kontoret

Jobbar och slösurfar

Somnar



Det är väldigt lugnt. Och jag får massor gjort.

Mina egna ostmackor

Jag bor på kontoret här. Alltså på riktigt. Kontoret har ett par övernattningsrum på övervåningen.

Det känns som att sannolikheten att jag kommer ut ens från huset är relativt liten om jag inte ser till att komma ut. Det är inte direkt rekommenderat att springa runt själv efter mörkrets inbrott, dvs klockan sju på kvällen, så jag får nog ta mig i kragen lite om jag ska komma ut. Jag ser fram emot spännande utflykter till bageriet och affären om hörnet.

Just det. Det allra allra bästa med att bo här i övernattningsrummet är att man får laga sin mat själv. Fatta. Jag kan gå och handla min egen frukost och göra mina egna ostmackor. Sen på kvällen kan jag laga vad jag vill. EGEN MAT!!!! Att man kan bli så nöjd över att få koka sin egen spagetti. Men det är just vad jag är. Riktigt nöjd.

Hit och dit

Oj oj. Omtumlande och stressiga dagar hemma, men fulla med roliga saker. Bloggen hanns inte riktigt med, riktiga livet kallade.

Fint bröllop, födelsedagskalas, överraskningar och lite mer kalas. Och packa om och tvätta.

Idag sov jag mig nästan hela vägen till Nairobi. Jag tror aldrig jag har sovit sa skönt i ett plan nagongang.

Sa nu sitter jag under mitt myggnät och lyssnar pa gräshopporna utanför efter middag pa en etiopisk restaurang. Nairobi bjuder pa 25 grader och lag luftfuktighet, som en svensk sommarkväll ungefär.

Hittills verkar Nairobi vara min stad.