Rumänien

Jag lever lite i radioskugga. Är i Rumänien på mycket fin semester och enda internet som finns att uppbåda för oss för tillfället är om man tjuvar på hotellobbyns nät. Har inte så mycket tid att hänga där, så återkommer efter påsk.

Rumänien = very nice

25 kg mindre

Kom hem. Har gosat med Knodden som tusan.

Hem kom däremot inte min väska. Det kan bero på att jag spurtade genom Istanbuls flygplats för att vara näst sist på sista transfer-bussen ut till Göteborgsplanet.

Tyvärr är väskan inte bara försenad utan också ganska mycket borta. Alltså har jag tillbringat en kvart med att utförligt beskriva utseende och innehåll på detaljnivå "ah, du säger grön deodorant, vilket märke var den?" för en ack så vänlig dam som tyvärr inte hade någon aning om var min väska befann sig. Någonstans när jag kom till beskrivningen av mina i och för sig billiga, men ändå så personligt samlade halsband och armband (ja, jag vet, man ska inte checka in sånt. Inte ens sånt i plast. Men jag hade nog med handbagage) som jag insåg att jag faktiskt blir lite ledsen om den skulle vara borta på riktigt. Materialist - ja visst.

Hej då Dushanbe

Nä vet ni vad. Nu räcker det med Tajikistan för den här gången. Det känns som om jag kommer komma tillbaka på något sätt. Men nu är jag mest sugen på att klockan ska bli 02.30 i natt så att chauffören hämtar upp mig och kör mig till flygplatsen. Det verkar vara vår hemma och jag längtar hem.

Unga Tajikistan

En av de första sakerna som slog mig här i Dushanbe var hur unga alla på gatorna var; massor av barn och ungdomar, färre vuxna. Jag funderade på om det var så att äldre kanske inte hänger så mycket i stan eller varför det var så.

Kanske är det lite så. Men en irländsk konsult som jag lunchade med gav mig siffrorna bakom: 35% av befolkningen är under 16 år. Det är ganska mycket det.

Bloggknarka

Ponera att man sitter ungefär en hel lördag själv på sitt hotellrum med datorn som enda sällskap och ägnar sig åt att plutta på rapporter och andra dokument som ska bli färdiga. Hur många gånger hinner man då gå igenom sin blog roll?

a) Nä vet du vad. Vem behöver paus i tänkandet? En gång. Möjligtvis
b) Fasligt många gånger
c) Oändligt många gånger. Så att man hinner läsa alla inlägg grundligt sisådär fem gånger.

Det är inga höga odds på alternativ c här i Dushanbe.

Coffee junkie

Det där med kaffe. Jag börjar förstå konsulten jag jobbade med en gång som jobbade mycket i de här regionerna. Hon hade som standard att packa med en liten vattenkokare, ett paket kaffe och en mycket liten kaffetratt med filter, så att hon alltid kunde brygga sig en god kopp kaffe. Efter en vecka när allt kaffe man ser är pulverkaffe, och även mjölken kommer i form av mjölkpulver, så börjar jag förstå henne. Idag var jag på cafét där alla utlänningar hänger. De har en riktig kaffemaskin, jag fick en riktig capuccino. Att man kan bli så glad av så lite.

Varför funkar inte retur-slaget på den här bloggen längre?! Jag vill inte skriva allting i ett enda långt stycke...

Microfinance according to Mia del 4

När folk frågar vad jag jobbar med säger jag ofta att jag jobbar med biståndsprojekt. Kanske mest för att det är ett enkelt sätt att förklara. Och det är ju faktiskt biståndsprojekt det här, biståndsgivare som investerar för att stöd ska ges till institutioner här och där. Ändå är det nog kanske inte det bästa ordet att välja. Överlag blir ordet bistånd ofta och för många synonymt med välgörenhet. Och kanske är det där som det blir så fel, som gör att man helt plötsligt möter en enorm ilska när folk förstår att ett mikrolån faktiskt kostar pengar för den som vill ha ett lån. Det finns massor av starka skäl till varför man inte bara ger bort pengarna. Det enklaste är kort och gott; vi har redan prövat det. Och det funkade inte. Att ge bort pengar föder korruption. As simple as that. Dessutom är det viktigt att mikrofinansinstitutioner går med vinst. Inte så att de kan tjäna ap-mycket pengar. Men så att de bli sunda, stabila institutioner som kan växa genom sitt ökade kapital. Så att man i alla fall har den tydliga visionen att alla biståndsgivare som ger stöd i olika former är en övergående situation, inte en fast lösning. Problemet är kanske vad det kostar. Det enklaste är kanske att använda räntor i sitt eget land som referens. Det är klart, då låter ju 30% årlig ränta horribelt högt. Men man måste ta lite av en annan referenspunkt; man måste ta i beräkning en hög med extra kostnader som mikrofinansorganisationer möter för att kunna serva sitt klientel på ett bra sätt. Den dagen Swedbank börjar ha en kille som kör runt på moppe runt Västra Götaland för att samla in folks sparade 10-kronor, så kanske vi skulle märka av det på våra räntor också. Sen finns det ju risken, högre kostnade för inlåning etc. Därmed inte sagt att alla mikrofinansorganisationer är rimliga i sina räntor. Det finns säkert de som har en ledning som tar ut en massa vinst och gör sig rika. Det finns säkert många fler som genom att vara ineffektiva har högre operativa kostnader än de borde. Men man måste ta ett annat perspektiv än sitt egna svenska när det gäller räntor på mikrolån.

För övrigt...

...orkar jag inte riktigt hyperventilera över att Knoddens nya hjälm fanns i två färger: the good old usual blå och rosa. Det får bli en suck den här gången.

Hemlängtan

Så här länge har jag faktiskt aldrig varit borta från Knodden förut. Mentalt tror jag nog att eftersom veckan börjar närma sig sitt slut är det liksom dags att åka hem. Fast egentligen så vet jag ju att det är först på måndag planet går.

Vi pratar på Skype nu, Knodden och jag. Eller pratar och pratar, men vi leker tittut och vinkar åt varandra och gör pruttljud.

Och så längtar jag hem som tusan efter lillkillen som precis har fått sin första cykelhjälm idag.

Antingen eller

På något sätt känner jag mig hemma efter ett par dagar här. Inte hemma som hemmastadd utan som i igenkännande. Det är likt Moldavien. Bara lite fattigare, lite slitnare, lite större. Och så den där mellanöstern-touchen till det hela. Kvinnor i traditionella tajik-kläder bryter av öst-feelingen och arkitekturen. Och som så ofta är det antingen eller. Alltså skumpar bilen in på en trång gata med lervälling och hål för att nå mitt hotell. Innanför portarna till hotellet möter mig en enorm innergård där det har byggts upp en litet stenberg med ett vattenfall. Små rådjursstatyer i trädgården och burar med fåglar för att få lite trevligt kvitter i bakgrunden. Mitt rum har ett enorm vardagsrum och två duschar. Man går från ytterlighet till ytterlighet varje dag till och från kontoret.

Slut på ljuse

Hörrni, jag har en hel massa att skriva. Om första intrycken från Dushanbe, om sömnbrist eller kanske mitt enorma rum och det fejkade vattenfallet utanför hotellet. Eller för den del fatttigdomen. Eller maten. Eller hur mycket man inser att man verkligen borde prata ryska. Men hinner inte nu. Om 15 minuter beräknas nattens planerade strömavbrott inträffa. Ialla fall har de tydligen inträffat den senaste veckan. Kan ju hända att hotellet har egna generatorer, men det kan också bli becksvart här om 15 min. Dessutom innefattade förra natten totalt fyra timmars sömn, varav två ihopvecklad i mittensätet på flyget. Det kanske är dags att sova lite alltså. Jag återkommer.

Next stop.... Eh, ja dit du ska då

Man vet att man inte har valt den vanligaste destinationen när incheckningsdamen på Landvetter säger:
- Ja, då är väskan incheckad hela vägen till.... Eh... Ja, dit. Hela vägen.

Dushanbe nästa.