Kaoset

Efter världens slitigaste vecka i Tyskland som kröntes med att jag fick gå hem och lägga mig med migrän, kom jag hem till magsjuka och en ynklig Knodd. Efter det har livet mest bestått av att ta hand om Mycket Ynklig Knodd och försöka få nåt jobb gjort. Vid halv fyra-snåret i natt satt vi tex och kollade på Bamse samtidigt som vi matade Knodden med morotspuré* Ni ser ju. Det är lite kaos. (*Alltså. Det var en del i en snillrik strategi. Efter en vecka utan att riktigt ha ätit vaknade Knodden och var vrålhungrig. Bra tecken i sig, men han var lite för slut och hungrig för att orka äta. Moment 22 skulle man kunna säga. Lösningen blev att sätta på film - den lille parveln sitter tyst och stilla som ett ljus, och då kunde man liksom mata in mat snett bakifrån utan att han riktigt noterade. Alla sätt är bra utan de dåliga.)

Och så var man i Frankfurt igen och solen skiner och jag...ja, jag jobbar. Och lär mig saker.

Microfinance according to Mia del 3

Livet tillåter mig att återvända till lite funderingar. Jag träffar en gammal kollega över middag här i Skopje. Vi pratar om hur fort det vänder. Hur alla tyckte allt var så himla bra, och det kom fartblindhet in i sektorn. Och människor som glömde av att det ju faktiskt inte bara handlade om financial sustianability and profitability, utan om att målet med hela mikrofinansgrejen ju är att skapa bättre förutsättningar för de som har det svårt.

Under de senaste årens mikrofinans-eufori har det lätt låtit som att mikrolån ska vara en rättighet för alla. Så är det ju inte alls. Alla ska inte få ett lån.
Däremot kan jag tycka att TILLGÅNGEN till finansiella tjänster för alla är ett viktigt mål. Att även fattiga ska ha ett säkert ställe att spara pengar på, att mikroentreprenörer ska ha en finansiell partner som förstår vad de behöver för att utveckla sin business.

Det betyder ju inte att vi ska ge ut lån till höger och vänster som någon slags välgörenhet. Tvärtom. Det som man ser i en del länder just nu är ju just för att lån har getts ut alltför lättvindigt. (tja, det finns ju vissa paralleller till subprime i USA här). Precis som här måste man noggrannt bedöma kundens återbetalningsmöjlighet. Skillnaden mellan en bank och en mikrofinansorganisation ligger inte i att den ena är strikt och den andra inte; det ligger snarare i att mikrofinansorganisationen har produkter, procedurer och organisation som är mer anpassad till de fattigas speciella behov.

Alltså. Mikrolån. Inte för alla. Så är det.

(Och som vanligt är det ju mina tankar och inte nödvändigtvis min arbetsgivares. Men det vet ni ju redan)

Hell week over

Två minuter till midnatt och det verkar faktiskt som om jag har tagit mig igenom mina två riktigt överjäkliga jobbveckor. Jag har balanserat en aldrig sinande tickande inkorg med saker som jag är försenad på, med totalt åtta dagar hålla kurs på en 10 dagars-period. Ja, och så i kombination med att försöka skriva ett projektförslag och hitta konsulter till det. Och så var det ju det där att en av veckorna var jag i Tyskland med familjen och hade gruppmöte och möte om det ena och det andra.

Men nu. Kanske lättar det en vecka. Väskan är packad för hemresa och jag längtar efter min lilla familj så jag håller på att gå åt. Det här med att resa som tusan i mars och april - jag känner redan att det suger mastodontmycket.

Vad det är svårt med balans i det här jobbet.

Om ni undrar hur roligt jag har det där här veckan generellt...

... så är klockan nu 22.33 och jag sätter igång att pilla med en projektplan som måste vara klar ungefär i förrgår.

Jag vet fortfarande inte riktigt var i stan jag bor, eftersom livet efter jobbet jag är här för består av att ta en taxi till hotellet, äta på restaurangen brevid och sen jobba till midnatt. Så kul har jag det.

Utsikter (?!) inför morgondagen.

I morgon är jag bjuden på middag av min projektpartner. Som efter-middag-aktivitet föreslog jag att promenera runt lite i stan. Hon förslog male striptease.

Snacka om skilda förväntningar.

Under saker som jag hade glömt

Ett fenomen som jag hade glömt efter att inte ha varit på Balkan på flera år är kaffedamen. I stort sett alla institutioner jag har besökt har någon som främst verkar jobba med att göra kaffe till personalen och gäster. Man slår henne en signal om man är sugen på en capuccino, så dyker hon upp med en liten bricka och en kopp.

Sen sist

Åkte Tjejvasan.
Klarade Tjejvasan.
MYCKET STOLT.

Hem och packade upp och packade om.
Tog familjen och drog till Tyskland
Jobbade. Stressade. Pussade på familjen på kvällen. Jobbade lite till. Somnade.

Satsade på det schemat ungefär hela veckan. Roligare än så blev det inte.

Sen blev det fredag och jag var så himla trött att jag höll på att falla ihop. Lite libanesisk mat på hotellrummet som kändes välförtjänt.

Och så idag har vi inte gjort så mycket. Njutit av vårsolen. Druckit kaffe i parken och kollat på när Knodden jagar duvor och ropar "du-du" när pråmarna passerar på Main.

Och så packat då. Och förträngt att det är hej då til familjen i morgon på flygplatsen när de åker hem och jag åker vidare. Men det tänker vi inte på nu.