På väg att flytta hem

Klockan är 22:00, jag har möte med min chef på jobbet. Inser det absurda i situationen när nattvakten passerar förbi och vinkar... men ofta är saker lite absurda på mitt jobb. Men framförallt är det ett viktigt möte. Det handlar om mitt jobb när jag ska flytta hem, hur jag ska kunna jobba från Sverige. Det känns konstigt när vi nämner att jag ska bo i Sverige. Fast jag vet att det är det jag innerst inne vill. Eller egentligen är det nog så att jag mest INTE vill bo permanent i ett annat land än det där min familj och alla nära vänner bor. Ska jag vara ärlig är det det som drar. Sverige i sig drar inte så mycket. Tror att jag är lite rädd för själva uppbrottet. Nu har vi bestämt oss för ett datum som jag säger för min chef. Hon skriver det överst på pappret. Slutet av juni. Nu är det bestämt. Jag känner en blandning av iver och skräck. Och sorg över att lämna det vi har här.

Ett mirakel

Kanske är det så att man inte förväntar sig att mirakel händer. Kanske är det därför som när ett mirakel händer i ens så missar man liksom att ta in det. När man blir bönhörd på en gång. Kanske är det därför det tar en vecka för mig att se miraklet. Att kallduschen från ett par veckor sen snarare blir ett varmt bad av lättnad. Riktigt vågar vi nog inte tro på allt är bra igen. Kanske tror man i vår värld inte på mirakel längre. Eller på att ens böner blir besvarade. Men långsamt kommer insikten. Det är OK. För nu ialla fall, är allt på väg tillbaka som det en gång har varit. Fast ändå inte. Nu vet vi i vår familj vad som räknas på riktigt.

A capella i Schlitz

Fredag eftermiddag. Fastnar i kö på väg ut ur Frankfurt. Stress. Har räknat fel på tiden och helt plötsligt är vi alldeles försenade. Kommer tillslut till Schlitz och tiden stannar. Pulsen i Frankfurt finns definitivt inte i Schlitz. Här finns mest fåglar, enorma träd i parker och ett lugn som jag inte har upplevt i Tyskland förut. Stressen från Frankfurt försvinner när vi förväntansfulla slår oss ner i övningsrummet, jag och de andra 37 i kören som alla brinner för att sjunga a capella. Schemat för helgen som jag snabbt tryckte ut på jobbet är egentligen allt annat än lugnt. Här är det planerat med sång i sisådär 20 timmar sammanlagt, i hoptryckt på 2 dar. Vi öppnar upp med 3 timmar på fredagskvällen. Jag blir trött i huvudet, veckans fem dagar på jobbet börjar ta ut sin rätt. Men samtidigt älskar jag det och i ett rum med ytterligare 37 personer som älskar det minst lika mycket blir helgen en intensiv, fantastisk helg. Klichétänkandet tilltar - musik för verkligen folk samman - men sent på natten efter ett par flaskor vin när "Helan går" tas upp i fyrstämmigt... kanske inte förståeligt för alla, men för mig är det oslagbart. Det här blir svårt att lämna när man ska hem till Sverige igen.

Alla mina små saker

Idag känns som en sån där dag när nästan ingenting har hänt. Men trots det känner jag mig väldigt nöjd. Kanske för att jag fick en extra puss av min man innan han åkte till träningen. Eller för att en kollega gav mig en sån bra ide på jobbet idag. Eller för att jag klarade mig undan eftermiddagsrusningen och körde hem på under 35 minuter... ibland är det de små sakerna som gör det. Tycker allt mer om de små sakerna. Har inte alls samma behov av att göra de häftigaste sakerna, vara på de häftigaste ställena.... tycker mest om att vara lite som folk är mest. Kanske väldigt svenskt? Eller vuxet? Fast om man slutade att uppskatta de små sakerna skulle nog livet bli ganska tråkigt... eller så skulle de stora sakerna bli alltför.... tja, små kanske.... Så jag ska nog fortsätta med att vara lite smånöjd med mina små saker i livet. I morgon ska jag vakna och njuta av att inte vakna ensam. Sen ska jag nog njuta av den solmogna mangon som ligger i mitt fönster på kontoret och väntar, och när jag äter den ska jag svara på det där mailet i min inbox från en kompis jag inte har hört ifrån på länge. När man tänker på det närmre är livet faktiskt underbart...

Skalbaggsmysteriet löst

Nu har vi äntligen lyckats lösa skalbaggemysteriet - en kollega till mig uppvisade häpnadsväckande kunskaper om skalbaggar. Alltså har vi drabbats av en invasion av "Maikäfer". Tydligen kommer de i stora hordar var tredje år ungefär och flyger som tokingar i maj, sen försvinner de. Alltså ett par veckor kvar när man får ducka för flygfän, sen ska vi nog ta vår balkong i besittning igen!

Om flygande skalbaggar

Tillbringade kvällen med ett glas vin på balkongen tillsammans med min man. Var en sån där alldeles perfekt lagom varm kväll då man kan sitta hur länge som helst och bara vara. Om det inte hade varit för de flygande skalbaggarna... av någon anledning dyker de upp i skymningen, stora, snabba och korkade. De verkar dras till ljuset, och eftersom vi bor i ett vitt hus så flyger de i full speed med huvudet före rakt in i väggen, om och om igen... ser lustigt ut, men är inte så kul när balkongen man sitter på blir nästa mål. Utan någon kunskap om småkryp bestämmer vi oss för att det är tordyvlar som flyger runt. (jag menar, det finns ju ändå en bok som heter "Tordyveln flyger i skymningen". Vi tar fasta på att Maria Gripe vet mer om insekter än vad vi gör). Tillslut för störtdykningarna från flygfäna oss lite för besvärade. Vi får flytta in och tillbringar en halvtimme framför nätet på en något läskig hemsida (kolla in www.entomologi.se) om småkryp för att leta reda på vår skalbagge. (Det var nog inga tordyvlar. Inte heller en trädgårdsborre, ullbagge eller vanlig tjuvbagge. Vi får leta vidare)