Alla vägar går till Chisinau

Morgon på Wiens flygplats. På nåt sätt har jag gjort lite för många såna här tre-timmars-häng här för att riktigt tycka det är så roligt här. Är egentligen nån flygplats riktigt rolig? Köpenhamns är fin, tror det är trägolvet som gör det, men annars är ju ungefär varje flygplats likadan. Kanske är det i slutändan främst sällskapet som saknas när man gör såna här jobbresor. Eller att man har slutat förknippa flygplatser med semester.

Nåväl. Det är sista resan innan magen säger stopp. Känns faktiskt mycket bra. Även praktiskt eftersom jag bara har ungefär en ren sida kvar i passet. Kanske ett tecken på att det är dags att stanna hemma ett tag.

Och dessutom ska jag träffa en mycket god vän som jag inte har träffat sen 2008. Tre dagar när vi dessutom måste JOBBA större delen av tiden kommer kännas alldeles för kort, men ändå som en bonus på något sätt.

Ni vet när man tänker så där...

...att "det där gör jag i januari" när man sitter med högar av jobb precis innan jul?

Mmm. Kan säga att jag äter upp det nu. Framförallt det där lilla pappret som jag tänkte mig slänga ihop första veckan efter nyår "eftersom alla projekt ändå står still då".

Moooaaahhh, snacka om att missta sig. Nu måste det bli klart idag. Jag känner att det är ungefär lika spännande och innovativt skrivet som en uppsats i femman. Det känns lite bättre att veta att när den väl är uppladdad på Microfinance Gateway kommer den drunkna i alla andra rapporter och studier och undersökningar och få kommer ens bry sig.

I dag....

...läser jag om tjejen i Kambodja som prostituerade sig för att kunna betala sin mammas mikrolån när hennes glasskiosk började gå dåligt. Och funderar mycket på hur ska ens den mest välvilliga mikrofinansinstitution kunna skydda sig mot att sånt inte händer.

Det är så himla lätt att förklara "hur man gör" när man håller i en utbildning. Och inte så lätt i verkligheten även om man verkligen försöker.

Av barn hör man sanningen

I dag sa Knodden sin första tre-ords-mening:

"Mamma är tokig"

Häpp.

Om slumpen

Egentligen är det ju en ren slump att jag hamnade där jag hamnade. Var lite för kär för att tycka distansförhållande var nåt att satsa på i sisådär fyra år. Var lite för snål för att betala för superdyr tyskakurs och hamnade på bohemiskt kursställe där nån deltagare tipsade om en praktikplats. Lyckades ansöka vid helt rätt tidpunkt. Fick oväntade chanser att visa vad jag klarade av. Och istället för att hitta ett jobb som skulle vara ok att göra ett par år tills mannen hade doktorerat klart, så hittade jag någonting som jag faktiskt brann för. Och fortfarande gör. Tematiskt tror jag stenhårt på mikrofinans. Och det är en så spännande, dynamisk sektor att jobba i. Och att jag fortfarande lär mig så mycket inom det här, träffar nya, intressanta människor.

Och samtidigt så börjar jag liksom se slutet på det hela. Börjar känna mig sugen på nya utmaningar. Och kanske redo att göra nåt som håller mig hemma lite mer. Tänker att Knodden är ganska liten ganska kort tid. Och att resväskan känns ganska sliten. Men vi får väl se vad som händer. Och först väntar vi på Pyret. 2012 års nya fantastiska utmaning.

Det härjar magsjuka på Knoddens dagis. I morse fick de kalla in tjejen i köket för att hjälpa till i brist på personal.

Vem vill hänga med oss i helgen?

Urval

Vi har försökt i sisådär ett år att lära Knodden att säga till exempel "mun" och "näsa" utan större framgång. Han verkar ha bestämt sig för att öga och öra räcker när det gäller ansiktet.

Istället satsar han på mer användbara ord. Som "scones". Och "high five". I går high fivade han fröknarna på dagis så mycket att de tröttnade. Dessutom sprang han runt i morse och sa dagens nya ord: "bajsss, bajssss".

Blir ett bra ordförråd det här.

Ut ut ut

Eftersom jag kanske måste flytta ut ur mitt kontor där jag hyr in mig lite tidigare än mammaledigheten börjar tog jag tjuren vid hornen i ren självbevarelsedrift och började sortera och rensa bland pärmar och papperssamlare. Om man ska flytta hem sitt kontor till en knappt befintlig plats i ett par månader/veckor, så vill man bara ha med det man verkligen behöver.

Efter 5 års hemmajobb kan jag konstatera två saker:

1) Jösses vad jag har samlat på mig massor av helt onödiga papper

2) Jag borde verkligen ha rensat vid förra mammaledigheten

Hittills har jag rensat ut ett tio-tal fulla pärmar och lika många fulla papperssamlare.

95% av allt är saker som jag aldrig har kollat på igen och som man på 5 sek kan hitta på nätet om man behöver. Dessutom dyker årtalen 2005, 2006 och 2007 upp så frekvent att man liksom kan hiva högar bara på att de skriker "inaktueeeellt!"

Jag tror jag ska verkligen satsa hårdare på det papperslösa samhället från och med nu.

Och vad gör man med 20 tomma pärmar? Det kommer ta mig till pensionen att använda alla.