En bit kvar till familjeidyllen

Första advent, mmmmmm. Jag tycker verkligen om första advent. Tända ljus och sätta upp ljusstakar och äta lussebullar och sjunga de gamla hederliga klassiska adventspsalmerna. Me like. Väldigt mycket.

Vilket gjorde att jag hade stora förväntningar på gårdagen som Årets Mysigaste Söndag. När det dessutom snöade borde ju idyllen vara komplett.

Tyvärr blev det inte riktigt så. Det började med att vi vaknade i iskyla för att värmen hade lagt av i huset. Sen blev det bråttom med lussebullsbaket, mer hetsbak än mysbak. Slängde mig iväg till körövning medans mannen bakade färdigt, tog hand om Knodden samt alla andra utan värme i vår brf. (Mannen är Head of Bostadsrättsföreningen). Hann inte äta lunch.
Kom till körövningen. Det var iskallt. Efter tre timmar var jag som en istapp. Med en lussebulle i magen som enda lunch. Köra hem. Ringer mannen. Fortfarande ingen värme. Mia har förvandlats till sur-Mia, mannen till sur-Mannen.

In på Elgiganten, köpa el-element, baxa ut i bilen, hem. Nästan svimfärdig av att inte äta nåt och snorkall. Sur-mannen öppnar med orden: "Jaha, du köpte inget element med fläkt i?".
Sur-Mia fräser något om att mannen är varmt välkommen att åka och köpa sitt egna element. Sur-äter lunch. Skulle druckit kaffe om inte filtret hade vikt sig och hela kaffekannan var full av sump. Är mest sur för att det är 1a advent och ändå mest en sån dålig dag.

Ungefär där tittar sur-mannen på mig och säger:
"alltså, det här är en sån där dag när man bara ska gå och lägga sig och börja om"

Sen går vi till kyrkan och lyssnar på små barn som sjunger in julen. Och det snöar utanför fönstret och Knodden är alldeles snäll och kollar in alla de tända ljusen. Och sen går vi hem och elementet har börjat värma upp huset lite grann och så busar vi lite med Knodden innan vi går och badar. Och tillslut blir det nog lite adventsfirande ialla fall.

Men nästa år kan bara bli bättre.

Kanske har jag blivit en tant

Vem hade trott att man skulle lyssna på Lasse Berghagen? Är det här början på medelålder?

Ett mail om friheten

Morgonens bästa mail var helt klart från kompisen i Moldavien som efter sex års väntan har blivit beviljad rumänskt medborgarskap.

Moldaviskt pass = mycket krångel varje gång man ska någonstans utanför...tja Rumänien och Ukraina typ. Om man då har sin mamma i Italien så ses man inte så där vansinnigt ofta.

Rumänskt pass = EU. Ni fattar.

Fantastiskt. Är så glad för hennes skull. Friheten ligger ibland i ett pass.

Snark

När jag var mammaledig hade jag en energidipp varje dag runt fyra-snåret när jag helst ville gå och lägga mig och inte göra nåt.

På kontoret infaller den nästan dagligen runt tre-tiden. Vad ÄR det med 15.00 som får en att bara vilja gå och lägga sig istället för att ta sig i kragen och göra färdigt jobbet så man får gå hem nån gång?

Dagens lunch

en banan
en halv påse skumtomtar

Inte som tänkt

Så började jag det något tidiga morgonen med att ta mig genom mörkret och snöyran med träningsväskan, dataväskan och en balanserande termosmugg med kaffe till jobbet. Lite senare än tänkt, men ändå ganska nöjd med att vara någorlunda tidigt.

Det var sen jag kom på att jag ju skulle vara hos arbetsterapeuten på morgonen för att lära mig hur jag bäst ska styrketräna mina handleder (här kan jag inte rekommendera att styrketräna handleder genom massor av lyft av snart 13 kg bebis. Det är så man hamnar hos arbetsterapeuten).

Alltså in på kontoret, slänga in all packning, ut i snön och pulsa i ilfart till sjukhuset. Tillbaka på jobbet en timme senare och börjar dagen med en tidsplanering som gick fel.

Tur att det finns kaffe. Och snö. Man blir ju lite glad av bägge.

Slutspurten

Skulle bara säga att jag har börjat packa. I morgon efter utbildningen gäller det att hoppa in i en taxi, snabbt ut till flygplatsen, kvällsflyget till Frankfurt. Stanna över natt, in på kontoret, rapportera från utbildningen, dricka morgonkaffe på kontoret, lassa ut videokamera och annat material, ut till flygplatsen, in i planet hem lagom till lunch.

Och sen, på fredag eftermiddag nån gång kommer en ganska slutkörd Mia öppna dörren hemma och får pussar och ett och annat litet bett av Knodden. Och sen ska jag landa och njuta av min familj. Niiice.

Glamour

Vill ni ha den glammiga varianten av den här veckan? Åh, då är det så att jag är i Rom minsann, för jobb. Det är 20 grader varmt också.

Den mer verkliga varianten? Jo, jag sitter på ett hotell i någon slags 60-tals-socialist-förort till Rom. Hittills har vi lyckats lokalisera en restaurang i närheten och utanför fönstret tittar jag på ett enormt bygge av nån form av konferensanläggning. Colusseum känns ungefär lika långt bort som om jag skulle sitta i Gävle. Glammigt det häringa konsultlivet.

På topp

Nummer 1 på listan över saker jag försöker förtränga är numera att jag ska ta mig runt Tjejvasan om sisådär tre månader.

Det hade varit lättare om man inte hade varit förkyld i en månad, inte riktigt vet om man har en utrustning, inte kan åka skidor så bra och på toppen av allt har varit riktigt duktig på att förtränga det hela och hitta andra mer viktiga saker att fokusera på.

Känns som om det här kommer gå bra.

Status

Bra i Tyskland hittills: inte bara ett, utan två av varandra oberoende utrop "Jung siehst du aus!" Det är sånt en ganska trött småbarnsmorsa behöver.

Lite ledsamt hittills: att jag har svarat mer än en handfull gånger på frågan vem jag har lämnat Knodden med när jag är ute och reser. Och att en del faktiskt har blivit förvånade när jag lika förvånat har svarat att han är hemma med sin pappa. Utan hjälp av min mamma eller någon annan.

Dagens agenda

Tidig morgon för att fixa det sista med lite grejer
9.00 Möte
10.00 Foto session på takbalkongen för ny profilbild
11.00 Möte
Lite lunch kanske
13.00 Möte
14.00 Telefonkonferens
15.00 Möte
16.30 Möte

Det här med att vara på huvudkontoret har sin charm. Fast runt 16.15 landar mannen och Knodden. Dagens bästa.

Brrrrr

Det hade känts lite bättre att åka hemifrån i morse med enorm resväska och flygbiljetter om det inte hade varit så att värmepannan hade gått sönder i natt och dagens aktiviteter hemma verkade bli bakning och torktumling i väntan på service-killen. Det hade det faktiskt.

Och så var väskan packad. Är det nu man kommer vänja sig vid att längta?

Upptäckten

Om man går och klipper sig och skaffar lite ny frisyr. Typ lugg och klippa upp en massa lite här och där.

Då är det väldigt smidigt för att dölja efter-amning-monchichi- utväxten.

Däremot, om man går och lägger sig på lördag kväll med pudervax i den lite nya frisyren så vaknar man på söndag morgon med en trailer-park-frilla.

Hjärtat

Igår fyllde min mamma år. Så däringa jämt och vi åkte ner och överraskade med lite middag och tårta (och sång tänkte jag säga, men nu slog det mig precis att vi helt glömde av sången. Vi glömde även den fina blombuketten hemma i hallen. Suck.)

Ialla fall. Pappa hade inte glömt blombuketten. Eller kortet till blombuketten där han hade skrivit mammas namn i ett egenhändigt ritat hjärta.

Och då tänkte jag att det skrivs ta mig tusan alldeles för lite namn i hjärtan nuförtiden.

Och så tänkte jag att jag hoppas att jag efter sisådär 37 års äktenskap också ritar mannens namn i ett hjärta. Det hoppas jag.

Back in business

Nä vet ni vad. Nu är det nog dags att shapa upp den här bloggen på riktigt.

Sisådär två dagar tog det, sen var man back in business på riktigt. På sitt nya, något slitna, men ack så BRA kontor (jag menar, det är ett rum med dörr, värme och en toalett jämte. Nära hem, nära gymmet, bra pris och folk att dricka kaffe med. Vad mer kan man begära???)

Alltså sitter jag och hysteriutvecklar utbildningmaterial till en utbildning nästa vecka i Rom (jo, känns mycket märkligt att åka på jobb till...Italien? Inte ens lite österut liksom), samtidigt som jag försöker göra min CV klädsamt skrytig för att övertyga om att jag faktiskt skulle vara en bra person att hålla i en utbildning i Syrien. Och skriver listor och kopierar papper och försöker få min skärm till datorn att fungera. Dessutom har jag slut på utskriftspapper.

Jäpp, så var man tillbaka.

Bokslut

Och så swosch så var 11 månader förbi och jag sitter vid skrivbordet igen. Tillbaka till vanliga, fast ändå inte. Livet är annorlunda. Bättre.

Jag har landat hemma. Liksom bott in mig. Känner mig hemma i stan. Träffat nya vänner. Stöter på folk i stan som jag känner. Efter nästan fem år i en resväska är det fantastiskt skönt.

Jag har funderat. Fått nya perspektiv. Funderat på hur livet ska vara. Hur mycket man vill bo i en resväska. Hur man balanserar livet mellan det lilla och det stora.

Och älskat i överflöd och mängder. Mer än man trodde var möjligt. Och skrattat och hittat det fantastiska i den helt vanliga vardagen.

Tja, sen har jag ju inte sovit så mycket. Druckit alldeles för mycket kaffe. Ruckat på principer och fått akut trötthetssyndrom på att diska och städa och tvätta. Men det är ju inte det viktiga i det hela.