2009

Kanske ska man försöka sig på en sammanställning av året....

Som började med fet influensa första veckan i januari. Man tänkte att det kan ju bara bli bättre efter det. Det knackade på en man på vårt fönster hemma och ville komma in och låna toaletten. Jag insåg att det jag mest ogillar med flängandet är flygplatstoaletterna. Jag hängde i Moldavien och höll en workshop utan riktig tolk efter en sen kvälls kaotiskt pluggande av de viktigaste termerna på rumänska.

I februari hade jag tolk för nästa workshop i Moldavien. Bara ingen värme. Första gången jag gjorde en workshop i ett rum som var 4 grader. Insåg hur svårt det är att skriva på blädderblock när man har vantar på sig. Led hotelldöden och satsade på Bounty och en öl från minibaren som kvällsmat. Funderade mycket på tillfälligheterna i livet och hur de hade tagit mig dit jag var.

Som i mars när jag kom tillbaka till Ghana och till och med hann med en dags sightseeing med Albert i Accra. Jag glömde av vår förlovningsdag och bakade småkakor i ett försök att vara hemmafru när jag väl var hemma. Var i Bern för första gången och jobbade som tusan.

Vilket ändå var mindre jobb än i april, när jag stressade. Mest för att få jobbet att gå ihop med livet här hemma. Det funkade sådär. Började cykelträna till Tjejvättern. Sen hamnade jag mitt i kravaller i Moldavien.


Och så kom överväldigande maj, när vi fick reda på att Knodden var på gång. Fast det skrev jag inte här förren långt senare. Istället skrev jag om mina två veckor i Kenya. Där lärde jag mig massor. Om jobbet. Om hur skört livet kan vara. Och om vad man äter för att hålla illamående borta. Sen åkte jag på konferens i Belgrad och råkade göra en videoblogg som kablades ut här och där. Jag blev dopfadder för första gången och var på fint bröllop. Det var en bra månad, den där maj.


Juni var lite kämpigare stundtals. Jag började bli lite resetrött, hade svårt att hitta balansen mellan resande och vara hemma. Bodde i en resväska kändes det som. Kräktes på toaletter i Kosovo lite här och var. Var mest nöjd över att jag klarade av Tjejvättern.

Juli var jag nästan inte hemma. Gjorde vår sommarskola och kände mig nöjd. Till slut. Eller. Kanske aldrig riktigt nöjd. Men fick bra feedback ialla fall. Var hemma en snabbis och fick vår trappa till huset nermejad av en grävskopa. Åkte sista resan till Moldavien och var nostalgisk. Gick på semester efter tre månaders intensivt resande. Såg Knodden för första gången. Började inse att livet skulle förändras mycket snart.


Njöt av semester i augusti också, innan jag åkte till Istanbul och gjorde en utbildning som jag blev himla nöjd med. Resten av tiden sov jag. Insåg att detta var inte resan när jag skulle hinna se stan, och började bli väldigt nöjd med att resväskan snart skulle ställas i garderoben.


Som gjordes i september. Efter en tur till London och en sista sväng till Tyskland. Jag har rest klart för ett tag framöver. Sätter resväskan i garderoben och andas ut. Älskade farmor lämnar oss. Livet saktade upp. Jag kände att det skulle bli en bra tid att börja med något nytt. Ta en paus och se nya perspektiv. Det gick helt enkelt långsammare.


Sakta gick också oktober. Jag jobbade hemma och kollar på min växande mage. Drack capuccino och satt i mysbyxor på kontoret. Föreläsete på universitetet och pratade på möte i Stockholm. Och det kliar. Kliar. Kliar. Kliar. Jag lär mig att det finns något som heter graviditetsklåda.


Och så kommer surdegsmånaden november. Sista månaden på jobbet och jag gräver ner mig i jobb. Jobbar, äter, sover - och försöker ta itu med alla gamla surdegar och dåliga samveten. Ser fram emot ledighet och avslut. Njuter av att få ta ett break och andas ut.


Andas, andas, andas....nä, december blev inte som planerat. Istället för andas ut, andades jag hysteriskt in i en lustgasmask den 4e december. Och så kom Knodden. Och ändrade hela kalendern, från "sova länge, fixa barnrum och fylla frysen" till att bara andas, amma, byta blöjor, gulla och helt överväldigas av hur en sån liten knodd kan bli alltings centrum.


2009. Ett bra år. På så många sätt. Jag har lärt mig massor. Sett en hel del. Och drabbats av den enorma kärleken. Igen och på nytt. Japp. 2010, bring it on. Jag är nyfiken.


(Och tack till Miss Baglady, som jag snodde den här idén från)

För övrigt

...är det idag det var tänkt att Knodden skulle komma till världen. Vilken tur att han var så otålig och kom nästan en månad tidigare. Jag är inte så bra på att vänta.

Blödigheten

Efter ORON drabbas man av BLÖDIGHETEN.

En titt på en deckare där ett litet barn hade dött fick mig att börja gråta och vilja byta kanal. Gårdagens naturprogram med fåglar där den större ungen stötte ut den mindre ur boet till en säker död fick mig att byta kanal. Innan jag började gråta.

Den nya försäkringskassan

För ett tag sen lanserades ju "Den nya Försäkringskassan", ny hemsida och nu skulle det minsann bli bättring sas det.

Jag var mycket skeptisk och förväntade mig inga pengar för Knodden på månader. Som standard verkar vara.

Men så plötsligt. Dyker pengar upp. Direkt. Alltså samma månad som begärt. Ingen försening. Mannen och jag räknar lite skeptiskt hit och dit. Det visar sig att det stämmer.

Nya Försäkringskassan. Tummen upp.

God jul!

Det är jul och vi är hemma. Man gör inte så mycket på en dag med en sån här liten knodd, samtidigt hinner man ungefär ingenting.

Men vi hinner gå promenad ialla fall. Och äta julmat. Och äta löjliga mängder julgodis. Ja, och så spela tärning om julklappar. Årets skörd har innefattat ett tvåkomponentlim från pappa och ett knäckebrödspaket från systern.

Julefrid var det. Jag tror jag återgår till det ett tag till. GOD JUL till er alla!

Oron

Asså...det här orosmomentet med små knoddar....

Han äter massor. Man oroar sig för att man aldrig får sova och att man kommer bli en sur bitch-mamma

Han äter ingenting. Som i natt. Sov åtta timmar i sträck. Jag sov fem. Sen låg jag och oroade mig för att Knodden kanske skulle svälta ihjäl om han inte åt snart.

Han gnyr och gnäller när han ska sova. Oro. Oro.

Han är alldeles tyst när han ska sova (alltså, han sover). En liiiten oro att han kanske inte andas. Tända lampan och kolla en extra gång att det är ok.

Så där håller det på. Ni med barn, vänjer man sig?

Julefrid

Vanligtvis kommer julen alltid under viss stress. Det är ofta mycket jobb, en hel del resor som måste göras innan årets slut, julkonserter som ska sjungas och mitt i allt ett snabbt julbak eller något.

I år blev det helt annat. December hemma tillsammans med mannen och knodden. Sova, amma, baka lussekatter och kolla på Vinterstudion halva helgen. Köpa gran ihop och en nästan helt tom kalender.

Det är kanske det här som kallas julefrid?

Periodaren.

Knodden var lite lagom ointresserad av mat igår under dan. Mest sugen på att sova och mindre på att hänga fast på ett bröst.

I natt däremot. Då var bröstmjölk som knark. Jag ammade fram till fyra sisådär konstant. Och så 5.30. Och 7.30. Ja, och så 9.30 då. Det var som om Knodden aldrig någonsin hade sett mat i hela sitt liv.

En periodare minsann.

Idag åt vi frukost halv tolv. Det där med tidiga mornar för småbarnsföräldrar verkar inte riktigt vara något som gäller från början.

Det finns något väldigt definitivt i att vara en väldigt liten persons matmaskin. Inga undantag eller undanflykter liksom. Man kan inte bestämma sig för att man inte har lust en natt att vara vaken halva natten och mata. Nu är det det här som gäller, allt annat får vara sekundärt.

Fem saker man helt plötsligt pratar vansinnigt mycket om

1) Bajs

2) Kiss

3) Status och dagsform på mina bröstvårtor

4) Sömn

5) Rumpsalva

i ett litet rosa moln

Vi är i baby-rosa-molnet. Sitter hemma och tittar och pussar och snuttar och luktar på Bebisen. Får besök av familjen och förundras över att han faktiskt är här och att han är vår.

Ja, och så är vi vakna halva natten och jag ammar och ammar, och vi byter blöjor och är lyckliga över att komma ut en halvtimme med vagnen på promenad. Livet blev helt plötsligt så väldigt annorlunda. På ett bättre sätt.

Redan efter en vecka är det svårt att föreställa sig livet utan Bebisen.

Vem vill vänta när man kan komma ut nu?

Vilken tur att det var just vi som fick världens sötaste bebis. Nu är vi hemma från BB och andas lite. Jag har tvåhundra blogginlägg som kommer.

Såsmåningom.

Asså jag vet inte...

...antingen är det falsklarm och min kropp som tycker det känns bra med rejäla värkar sisådär var 10e minut eller så är det föda bebis som står på dagens att-göra-lista

Det blir lite mer konkret...

när en av tjejerna i mammagruppen ställer in fikan med en timmes varsel för att vattnet har gått. Visserligen är jag sist ut av alla, men iallafall....

Hemmafru dag 1

Sova lite längre.

Slöa i soffan.

Utnyttja ett par timmar av sammandragningar, sammandragningar, sammandragningar till att andas (barnmorskan skulle bli stolt)

Tvätta

Slöa

Tvätta lite till, ringa Skatteverket

Äta

Åka till stan och prata med försäkringskille om försäkring för bebisen

Äta skräpmat med mannen

Slöa i soffan och få fotmassage av mannen

Tja, det här kan man ju vänja sig vid.