*snörvel*

Ibland är den allra bästa presenten en påse från Apotekets shop med näsdukar, näsdroppar och halstabletter. Min man vet vad som krävs.

Jag är förkyld igen. Tusan också. Inte har jag tid att vara sjuk den här gången heller. (Vilket i sig är ett löjligt statement. Vem har tid att vara sjuk? Jag skulle till och med hellre ge mig på bröllopsalbumet än att vara sjuk om jag fick välja)

Det gäller att följa reglerna

Jag pallar inte riktigt sån där dumhet som kommer av att man inte reflekterar kring varför regler finns och vad det är man vill uppnå.

Jag kliver på flygbussen i Luxemburg med min resväska modell pytteliten (den där lilla version av kabinväska). Eftersom jag inte har någon annan väska med mig har jag datorn och alla andra värdesaker i väskan och är inte riktigt sugen på att lägga den i bagageutrymmet.

Det är fem minuter innan avgång och vi är ungefär 10 personer som kliver på bussen med sisådär 50 säten.
Busschauffören tittar på min väska och säger:
- Har du tänkt ta den i sätet jämte dig? Ja, i så fall får du betala en biljett extra för väskan.
Jag tittar lite misstroget på honom, tänker att nu har jag nog missförstått hans knappa engelska. Men nej, det är det som gäller. Däremot blir det gratis om jag knölar upp den på hatthyllan (för er som kommer ihåg potentiella-barnamördeskan-händelsen på flygplatsen en gång för ett tag sen så vet vi ju alla att tung resväska på hatthylla är nära livsfara. Minst.)

Jag kan bara inte hålla mig, utan bara måste fråga.
- Så du räknar med att hela bussen blir full eller?
Därefter erbjuder jag mig att om 40 personer faktiskt skulle dundra upp mot bussen inom 5 minuter för att åka med, så flyttar jag gärna min väska för att göra plats.

Men nej. Det går inte. Är väskan på marken kostar det 22 EUR, eftersom jag då nyttjar två säten. Även om bussen bara är fylld till en femtedel.

10 personer i en gigantisk buss med en resväska uppklämd på hatthyllan. Jag la min iPod på det tomma sätet jämte mig. En tyst protest mot dumheten.

Lika barn leka bäst?

Frukostklientelet på hotellet har bytts ut. Affärsfolket som sitter ensamma i kostym har bytts ut mot grupper av medelålders par som är på weekendsemester.

Jag funderar på hur lika många av paren ser ut på något sätt. Likadan klädstil, likadan utstrålning. Undrar om det blir så med tiden, eller om man från början dras till sin like?

Ni som känner mannen och mig i kött-och-blod-form, är vi också så där likadana? 13 år borde ju sätta sina spår på något sätt.

Speed business dating

Det var för övrigt konferensens lustigaste del. Som speed dating antar jag, fast snacka jobb. Det lite läskiga var att man efter de två minuternas snack skulle värderas av de andra efter hur intressant man var.

Det var upplägg med "personal log books" och elektroniska små mätmaskiner och ljus och ljudeffekter och hej och hå. Det funkade naturligtvis inte alls. Alla ville mest prata med de som de hade lust med, ingen höll sig till reglerna, folk kom och gick som de ville.

Men lite lustigt var det ialla fall.

Skämmer bort mig

En bättre dag idag.

Jag satsar på feel good tema för att fördriva min fredagskväll på hotellet. Köper en ny tröja på promod. Sover lite. Hämtar sushi och dricker japansk öl på hotelrummet.

Funderar mycket på det där med jämställdhet.

Något slags inlägg i jämställdhetsdebatten - eller jämställd up my ass

Jag är på konferens. Efter att ha varit här förra året också så hade jag ganska positiva förväntningar. Visst, varje konferens har sin andel gubbslem, men det kan man oftast skratta bort och med en kvick reträtt också avlägsna sig från.

Men idag kändes det som om jag var i ett slags gubbväldets paradis. Jag tror jag kan räkna till lika många personer jag har pratat med som faktiskt tog mig på allvar som antalet personer som antingen mentalt klappade mig på huvudet eller kom med regelrätt låga kommentarer.

Vad ska man välja som dagens favorit? Kanske yngre medelålders man från rysktalande land som säger "Nej, jag har inte varit så intresserad av er sommarskola, ämnena är inte så relevanta för mig, men nu.... (dramatisk titta-djupt-i-ögonen paus)... så tänker jag absolut ansöka nästa år.

Eller kanske killen som sa som första kommentar efter jag presenterat mig att han bara måste åka till Sverige för att kolla in alla fina blondiner.

Så jämställt är det ungefär (ni män som någon gång har råkat ut för att ni på konferenser får diskutera ert utseende, antalet blondiner i Sverige eller senare på kvällen få ta kommenter som medelålders snubbe som säger till dig "I have never done it with a blonde...so far" - ni får gärna höra av er. På något sätt tror jag inte ni är så många).

I vanliga fall brukar jag skratta lite och avlägsna mig, leta upp trevligare människor som faktiskt är lite intresserade av vad man har att säga. De finns också. Oftast många. Bara i mindre antal på den här konferensen.

Hotellrumshäng

Konferensdags igen. Funderar på vad skillnaden egentligen är mellan ett fyrstjärnigt hotell i centrala Luxemburg och mina medelklasshotellrum i Chisinau.

Kommer fram till:
- man får ett brev på rummet som är underskrivet av hotelchefen som önskar trevlig vistelse
- man får betala EUR 15 istället för EUR 5 för en flaska vin
- frukost ingår inte men kostar bara en nätt summa av EUR 18 om man är sugen
- jag får två sängar istället för en
- TVn är platt

Ja, det var nog det. De ser alla likadana ut, de här jobbhotellrummen.

Att gå i någon annans skor ett litet tag

Mannen är på konferens en vecka på andra sidan jorden.

Som vanligt börjar jag ungefär tre dagar innan han åker med att påpeka hur att det här med att han åker bort inte alls är någon bra idé och att det kanske är HUNDRA ÅR han ska vara borta. Minst.

Jag vet, det är ett helt ologiskt beteende från en person som allvarligt funderade på att svara på uppmaningen från huvudkontoret att "skicka en bild på mitt kontor" med att skicka en bild på min datorväska som följer med på alla resor. Väskan är mitt kontor nästan lika ofta som mitt krypin hemma.

Men så är ju kvinnor sällan helt logiska. Framförallt jag är helt ologisk. I konsultvärlden löser man sånt med good old sub-contracting, man ser till att köpa in kunskapen. Själv gifte jag mig med en ingenjör. Ett slags äktenskaplig sub-contracting skulle man kanske kunna säga. Logiskt och förnuftigt handlande i alla lägen, tålamod och noggrannhet - boff! Rätt in i hemmet.

Nåväl.

Det är tråkigare hemma liksom. Tur att jag också packar väskan i kväll. Konferens på gång.

Att få perspektiv

Lämnade in förra projektförslaget i fredags, nu är det dags att börja med nästa. Georgien den här gången. För att få lite information skriver jag till en gammal kollega som flyttade tillbaka hem till Georgien strax innan kriget.

Han skriver om livet att "at least there is no war - thats the main thing".

Han flyttade hem för att starta ett litet finansbolag som skulle satsa på låginkomsttagarna. Ett välkommet initiatv på alla sätt. Men i efterdyningarna av krig och finanskris har bankerna akut likviditetskris i Georgien. Hans bolag fick inte tillräcklig finansiering och fick stänga, nästan innan de hann börja. Nu är han arbetslös och letar efter ett nytt jobb.

Ett sånt slöseri med allt.

Livet är lugnare

Jag har fått utrymme för spontanitet. Gradvis har jobbveckorna hemma hamnat på en normal arbetsnivå och helt plötsligt är livet hemma ganska lugnt. Jag vaknar och har inte hela dagen planerad eller en lång lista av saker som måste göras. Jag bestämmer saker med kort varsel.

Ibland njuter jag, ibland blir jag uttråkad. Men långsamt vänjer jag mig vid att så här kan det också vara. Allt har sin tid. 

Surtysken inom mig vill gärna komma fram

Vi har en ny granne. Han har en stor skåpbil för sin firma, modell högre och större. För tillfället envisas han med att parkera den på uppfarten till vår gård, 40 cm från vårt hus. 

Jag känner att jag inte är så förtjust. Men hur säger man det första gången man ses?

"Hej och välkommen hit! Och flytta din jäkla fula skåpbil från vår infart din idiot!"

Känns som ett bra sätt att bli den nya favoritgrannen. 

Hemma änna

När jag halvspringer över Drottningtorget i Göteborg, en och en halv timme för sen till en After Work (det är någon slags oskriven lag om alltings jävlighet på mitt jobb som gör att jobb ofta dyker upp runt 16-tiden på fredag eftermiddag), inser jag att jag saknar Göteborg. Eller snarare att det nog är stället på jorden där jag känner mig mest hemma. 

Vår stad är söt och mysig och huset är fantastiskt. Men hemma, det är nog ändå Göteborg.

En dag som diktator

Jag började i morse med att skicka mail med viktigt-flaggan i hörnet.

Sen kom punktformsmailen.

Sen kom fetstilen.

Till sist kom understruken fetstil.
(Den varianten har inte ens Blogger, så ni får nöja er med större stil i stället. Kanske finns det ett diktatorsfilter på Blogger eller nåt. Hur ska man kunna vara en vettig diktator utan understruken fetstil? Jag bara undrar.)

Sen fick jag ett mail från en svettig kollega: "OK Mia, I am working on it now!!!"

Ibland krävs det hårda nypor för att få reaktion. Men ta mig tusan om vi inte skickar iväg ett riktigt bra projektförslag i morgon. Och jag som inte ens har börjat äta direkt ur kylskåpet ännu. (Choklad räknas INTE! Det har jag bestämt)

Deadlinedag

I dag är det deadlinedag för projektförslag. Jag väntar mig massor av email och mitt i allt Mia med sina diktatoriska drag. Jag skriver mail som

"OK. Du har det om en timme. K gör det. S gör det."

Sen äter jag saker direkt ur kylskåpet och dricker för mycket kaffe och ser hur mitt skrivbord förvandlas till en soptipp.

Det är så ungefär varje gång.

Nähä, om man skulle ta och skrida till verket. Det verkar bli en fin dag det här.

Tack M & K för presenten

Jag har en sånglärare nu. Hon är operasångerska och nog lite ny i lärargrejen och ungefär lika trevande som jag. Men kul och påminner jättemycket om en god vän till mig. Och bra på att lära en andas på ett bra sätt ("Ta i mer med rumpan liksom") och vara avslappnad ("Om du skakar på huvet och frustar som en häst...")

En timmes lekande med rösten hit och dit. Sen sjöng vi en Duke Ellington-låt och sen var timmen förbi. Jag gillar. Mycket.

Mitt första svenska sammanhang: sånglektioner. Känns bra.

Dagens bakgrundsmusik

Eric Whitacre är kanske världens bästa körkompositör. Som tur är tycker min körledare det också.

Ge det två gånger ok? Han kryper liksom lite långsamt under skinnet tills man är helt fast.

Smör

Jag satsar på att spela så mycket olika saker som möjligt, det känns som det bästa sättet att bli riktigt polare med pianot igen efter en så lång paus. 

Idag ur den nyinköpta notboken: "Right here waiting" av Richard Marx. Inte kanske riktigt min musik, men det fanns en del grejer i arret som kändes meningsfullt att bli lite bättre på. 

Tyvärr kom jag bara till introt. Envis var jag, ialla fall om man räknar antalet gånger introt spelades. 

Såna här kvällar tror jag att mannen bittert ångrar pianoköpet. 

I morgon så

I morgon ska jag på sånglektion. Jag har inte varit på det sen jag var 12 år och har lite svårt att föreställa mig vad som kommer hända.

Sjunga skalor helt klart. Jag tänker mig en timme med konstiga andningsövningar och skalor. Som en timme uppsjungning ungefär. Teknik, teknik, teknik.

Nu jäklars.

Söndag morgon

Ah....söndag morgon. P3 och lång frukost. 

Farmor och farfars soffa har blivit söndagskaffedrickarsoffan i köket. 

Åldersnoja

Idag har vi spenderat en halv förmögenhet på grejer till huset och en hel dag på att bygga och montera. Innan skulle jag aldrig få för mig att lägga en lördagkväll på gardiner. 

Kanske är jag inte medelålders. Kanske är jag pensionär.