Wohooooo

Plötsligt händer det. Jag är hemma själv med barnen och de knoppar in båda två som små änglar strax efter åtta. Diskberget är inte ens ett berg utan mer ett par enstaka prylar. Det är dessutom inte hysteriskt mycket saker överallt som behöver plockas och vikas och fixas.

Jag blir helt rådvill. Vet knappt vad jag ska göra med all TID när det bara är JAG. Man blir ju nästan stressad av all denna fritid som ju måste UTNYTTJAS.

Hittills har jag inte gjort nåt. Om inte slösurfa och äta melon gäller som "nåt". Då har jag varit aktiv skulle man säga. 

Hos frisören blir man fin

Idag: frisören. Typ 2 månader för sent. Jag hade ungefär ett risigt fågelbo på huvudet.

Ahhh. Bara skalpmassagen man får i schamponeringen hade varit värt pengarna. 

Semester

Semester. Hittills är det allra bästa att veta att det är nästan fem veckor kvar och kalendern är fluffigt planerad. Här ska tas dagen som den kommer.  Hittills har vi tex puttat dubbelvagnen uppför grusväg, bakat våfflor utomhus, döpt Pyret och ätit grillat älg. Man kan inte klaga. 

Göllungar

Ibland förstår jag inte hur jag kan haft sån tur att få två så fina barn. Nu är det sommar och vi ska ungefär inte göra nånting särskilt hela sommaren. Tummen upp för det. 

Amen to that

Så absolut on the spot hur mina dagar ser ut numera

Pyret

Och så kom Pyret till slut. Och han är alldeles fantastisk och alldeles liten. Och man blir lite så där lagom gråtmild när man tittar på honom, speciellt när Knodden lutar sig över hans baby-sitter och gosar in näsan i håret på honom.

Det kan nog faktiskt inte bli bättre.  

Saker som bara händer när man bor nära stationen

Vi bor nära tågstationen här i småstan. Så där så att man ser cykelställen från fönstret. 

Igår när jag satt och åt frukost ser jag en kille som kommer cyklande. Sen stannar han till, leder in cykeln i vår trädgård och ställer den där för att sedan gå till tåget. 

Jahaja. Här kan man ju också parkera. 

Komsi komsi

Ok Pyret. Så här:

Jag har städat snart hela huset. Inklusive suddigummat bort fula svarta streck på väggarna på hela nedervåningen. Det är ordnat och städat i snart varenda låda.

Jag har deklarerat.

Jag har planterat blommor.

Jag har sovit.

Och nu har jag snart växt ur de flesta av mina preggo-kläder. Dessutom innehåller preggo-garderoben inga sommarkläder.

Det är faktiskt helt ok att komma nu. Verkligen. Ska vi säga så? Puss!

Tjej-jeansen

I går fick Knodden fram ett par jeans som är lånade av vänner. Antar att de gick under beteckningen tjej-jeans (Loggan var rosa. Liksom så man är säker på att det finns något rosa på ett par tjej-jeans. Hur ska annars tjejer kunna ha dem på sig liksom?)

Knodden kallas Knodden i den här bloggen för att han inte direkt är som en pinne i kroppen, han är lite mer robust. Men ändå blir jag heligt förbannad när jeansen är så oändligt mycket mindre, tajtare och smalare än några andra jeans han har i samma storlek.

På nåt sätt rimmar det så vansinnigt illa med oss 70-talister, som växte upp mitt under unisexkläder-eran själva och som faktiskt har blivit vuxna mitt i ett ständigt pågående offentligt samtal om könsroller och jämställdhet.

Om Pyret är en tjej så undrar jag om jag kommer behandla henne och Knodden exakt lika. Jag hoppas verkligen det. 

Kakmonster

Det är mycket man ska kääääänna när man är preggo.

Idag kände jag att min kropp behövde socker. Nog så. När man käääänner saker som preggo är det bara att lyda.

För övrigt tycker jag att Pyret kan komma ut nu.

Stridens hetta

I går kväll ville inte Knodden sova. I nästan två timmar pågick kampen, för det var verkligen en kamp, som slutade med vrålskrik och kastande av nappar och slänga sig hit och dit i sängen och försöka rymma från sängen och tillslut en liten, utmattad, snyftande hög som somnade med huvudet i mitt knä.

Och jag tänkte att kanske är det så här tonåren är - fast lite i annan skala. Att man måste stå emot och hålla sig lugn och vara så där PRINCIPFAST hela tiden (som man trodde man skulle vara jämt innan man fick barn. Moaahhhhaaahhhahaaah säger jag om det nu) och bara härda ut.

Jag måste börja tuffa till mig innan dess, helt klart. Jag blir så dassig och urlakad av såna här strider. Fast man vet att det är för det bästa måste jag gå in och snufsa honom i håret ett par gånger på kvällen och känna att vi nog är kompisar igen.

Dagens fråga

Om man köper en förpackning med 30 såna där små vaniljglasspinnar till sin son och sen går hemma och är så där gravidvarm hela dagarna: hur många glasspinnar kan man då förmoda kommer nå sonens mun?

Det är nästan som om jag skäms lite för att bara gå här hemma och liksom...vara ledig och göra ingenting. Men bara nästan.

Den som trodde på att jag skulle deklarera istället för att sova, räck upp en hand.

*måste verkligen deklarera, måste verkligen deklarera*

UPDATE:
Har börjat - mycket stolt över mig själv. Skatteverket verkar dock inte köra med nån genomsnittlig årsväxelkurs SEK-EUR, utan man måste räkna ut för varje transaktion. *gör excelblad och rotar i internetbanken*

Sista rycket

Äh, jag ger dig en chans till bloggen.

Eller kanske är det bloggen som ska ge mig en chans till. På nåt sätt har jag aldrig riktigt kommit till skott. Tänkt att jag ska skriva om nåt och sen liksom inte kommit mig för.

Det ösregnar ute och jag har stängt ner jobbdatorn. Officiellt för ett års mammaledighet. Mentalt mest troligen för gott på det jobbet. Det börjar bli dags för något nytt. Även om jag fortfarande brinner för ämnet, brinner jag inte lika mycket för att bo i resväska längre.

Allt har sin tid.

Nu är det tid för att dricka kaffe, kanske börja tvätta lite bebiskläder och om jag känner mig riktigt på hugget kanske jag orkar deklarera idag också. Eller sova. Deklarera eller sova, det är frågan.

Allt är lugnt

Det är inte ofta man har såna här dagar.

Idag är Knodden och jag hemma och hänger. Inga tider att passa, inga särskilda saker vi måste göra. Alltså gör vi det Knodden vill göra, så länge han vill.

Som att ägna en halvtimme åt att fästa klädnypor i kläderna.

Eller slabba med vatten i en halv evighet.

Sen har vi läst böcker också. Och ringt till morfar. Och Knodden har hoppat som en groda och ätit päron med hela ansiktet.

Man borde ta sig tid att göra inget speciellt lite oftare.

Nackdelen med att jobba på distans

Jag har börjat tappat räkningen på antalet gånger jag har fått ett mail från nån på jobbet och jag mest har tänkt "vem är det här? Ska jag hälsa välkommen till oss? Är det en praktikant? En ny kollega?"

Hemåt igen

Nä vet ni vad. I dag flyttar jag hem kontoret för en sista jobbmånad. Tänker ta hand om mig själv och ta lunch-power nap på soffan och äta ordentligt och när vårsolen kommer ta eftermiddagskaffet i solen. Och så avsluta och lämna över på jobbet och städa upp i datorn och se på när magen växer.

Sounds like a plan to me.

Pyret kanske inte är hållbart i längden

Vi ägnar lite tid på helgen åt att rota i gamla släktnamn och se om man kan hitta lite inspiration till Pyret när hon/han väl kommer.

I min släkt hittade vi bland annat:

Gideon

Levin

Gustava

Elfrid

Liskon

Asså jag vet inte. Vi tar nog och kollar på mannens släkt också.

hit och dit

Vilka veckor.

I väg till Moldavien och möten och jobb och middagar och slira runt i snön, och äta mamaliga och placinta och inse att jag inte orkar jobba så mycket på kvällarna längre.

Och så upp i ottan, ta superdupertidigt flyg, lugna kollegan som får ett anspänt leende av Moldavian Airlines lilla skrangliga propellerplan till Budapest, hoppa på nästa plan och landa i Frankfurt lagom till morgonkaffet.

Och så jobba och middag med kollega och sen äntligen hämta upp mannen och Knodden på flygplatsen. Ta tåget söderut, hälsa på goda vänner, ta tåget tillbaka till Frankfurt, blanda jobb och hänga med familjen och sen sätta sig på flyget hem igen.

Puh.

För övrigt. När det gäller flyg. Om man flyger med en två-åring:

- Boarda sist. Boarda sist. Vi säger det här varje gång, den här gången föll vi till föga för den där "families first" -grejen. Vilken miss. Hur kan det vara bättre att behöva tillbringa extra 20 min i ett supervarmt plan med en hyperaktiv två-åring? Man ska boarda sist.

- När flygvärdinnan kommer förbi med ett sånt där extra säkerhetsbälte för små barn och frågar hur gammal barnet är: LJUG. Säg att det är under två och skaffa ett bälte. Alternativet, dvs att behöva brotta ner den stingsliga tvååringen in en egen stol som skriker för full hals och sätta på bältet är inte riktigt lika avslappnande.

- Om barnet har haft med sitt allra bästa puzzel på resan, se till att du tar ur det ur hans ryggsäck innan du går på planet. Annars, sätt din tillit till att passagerarna i raden bakom är sugna på att plocka puzzelbitar.

Jaja, hem kom vi ju.