Hemåt igen

Nä vet ni vad. I dag flyttar jag hem kontoret för en sista jobbmånad. Tänker ta hand om mig själv och ta lunch-power nap på soffan och äta ordentligt och när vårsolen kommer ta eftermiddagskaffet i solen. Och så avsluta och lämna över på jobbet och städa upp i datorn och se på när magen växer.

Sounds like a plan to me.

Pyret kanske inte är hållbart i längden

Vi ägnar lite tid på helgen åt att rota i gamla släktnamn och se om man kan hitta lite inspiration till Pyret när hon/han väl kommer.

I min släkt hittade vi bland annat:

Gideon

Levin

Gustava

Elfrid

Liskon

Asså jag vet inte. Vi tar nog och kollar på mannens släkt också.

hit och dit

Vilka veckor.

I väg till Moldavien och möten och jobb och middagar och slira runt i snön, och äta mamaliga och placinta och inse att jag inte orkar jobba så mycket på kvällarna längre.

Och så upp i ottan, ta superdupertidigt flyg, lugna kollegan som får ett anspänt leende av Moldavian Airlines lilla skrangliga propellerplan till Budapest, hoppa på nästa plan och landa i Frankfurt lagom till morgonkaffet.

Och så jobba och middag med kollega och sen äntligen hämta upp mannen och Knodden på flygplatsen. Ta tåget söderut, hälsa på goda vänner, ta tåget tillbaka till Frankfurt, blanda jobb och hänga med familjen och sen sätta sig på flyget hem igen.

Puh.

För övrigt. När det gäller flyg. Om man flyger med en två-åring:

- Boarda sist. Boarda sist. Vi säger det här varje gång, den här gången föll vi till föga för den där "families first" -grejen. Vilken miss. Hur kan det vara bättre att behöva tillbringa extra 20 min i ett supervarmt plan med en hyperaktiv två-åring? Man ska boarda sist.

- När flygvärdinnan kommer förbi med ett sånt där extra säkerhetsbälte för små barn och frågar hur gammal barnet är: LJUG. Säg att det är under två och skaffa ett bälte. Alternativet, dvs att behöva brotta ner den stingsliga tvååringen in en egen stol som skriker för full hals och sätta på bältet är inte riktigt lika avslappnande.

- Om barnet har haft med sitt allra bästa puzzel på resan, se till att du tar ur det ur hans ryggsäck innan du går på planet. Annars, sätt din tillit till att passagerarna i raden bakom är sugna på att plocka puzzelbitar.

Jaja, hem kom vi ju.

Alla vägar går till Chisinau

Morgon på Wiens flygplats. På nåt sätt har jag gjort lite för många såna här tre-timmars-häng här för att riktigt tycka det är så roligt här. Är egentligen nån flygplats riktigt rolig? Köpenhamns är fin, tror det är trägolvet som gör det, men annars är ju ungefär varje flygplats likadan. Kanske är det i slutändan främst sällskapet som saknas när man gör såna här jobbresor. Eller att man har slutat förknippa flygplatser med semester.

Nåväl. Det är sista resan innan magen säger stopp. Känns faktiskt mycket bra. Även praktiskt eftersom jag bara har ungefär en ren sida kvar i passet. Kanske ett tecken på att det är dags att stanna hemma ett tag.

Och dessutom ska jag träffa en mycket god vän som jag inte har träffat sen 2008. Tre dagar när vi dessutom måste JOBBA större delen av tiden kommer kännas alldeles för kort, men ändå som en bonus på något sätt.

Ni vet när man tänker så där...

...att "det där gör jag i januari" när man sitter med högar av jobb precis innan jul?

Mmm. Kan säga att jag äter upp det nu. Framförallt det där lilla pappret som jag tänkte mig slänga ihop första veckan efter nyår "eftersom alla projekt ändå står still då".

Moooaaahhh, snacka om att missta sig. Nu måste det bli klart idag. Jag känner att det är ungefär lika spännande och innovativt skrivet som en uppsats i femman. Det känns lite bättre att veta att när den väl är uppladdad på Microfinance Gateway kommer den drunkna i alla andra rapporter och studier och undersökningar och få kommer ens bry sig.

I dag....

...läser jag om tjejen i Kambodja som prostituerade sig för att kunna betala sin mammas mikrolån när hennes glasskiosk började gå dåligt. Och funderar mycket på hur ska ens den mest välvilliga mikrofinansinstitution kunna skydda sig mot att sånt inte händer.

Det är så himla lätt att förklara "hur man gör" när man håller i en utbildning. Och inte så lätt i verkligheten även om man verkligen försöker.

Av barn hör man sanningen

I dag sa Knodden sin första tre-ords-mening:

"Mamma är tokig"

Häpp.

Om slumpen

Egentligen är det ju en ren slump att jag hamnade där jag hamnade. Var lite för kär för att tycka distansförhållande var nåt att satsa på i sisådär fyra år. Var lite för snål för att betala för superdyr tyskakurs och hamnade på bohemiskt kursställe där nån deltagare tipsade om en praktikplats. Lyckades ansöka vid helt rätt tidpunkt. Fick oväntade chanser att visa vad jag klarade av. Och istället för att hitta ett jobb som skulle vara ok att göra ett par år tills mannen hade doktorerat klart, så hittade jag någonting som jag faktiskt brann för. Och fortfarande gör. Tematiskt tror jag stenhårt på mikrofinans. Och det är en så spännande, dynamisk sektor att jobba i. Och att jag fortfarande lär mig så mycket inom det här, träffar nya, intressanta människor.

Och samtidigt så börjar jag liksom se slutet på det hela. Börjar känna mig sugen på nya utmaningar. Och kanske redo att göra nåt som håller mig hemma lite mer. Tänker att Knodden är ganska liten ganska kort tid. Och att resväskan känns ganska sliten. Men vi får väl se vad som händer. Och först väntar vi på Pyret. 2012 års nya fantastiska utmaning.

Det härjar magsjuka på Knoddens dagis. I morse fick de kalla in tjejen i köket för att hjälpa till i brist på personal.

Vem vill hänga med oss i helgen?

Urval

Vi har försökt i sisådär ett år att lära Knodden att säga till exempel "mun" och "näsa" utan större framgång. Han verkar ha bestämt sig för att öga och öra räcker när det gäller ansiktet.

Istället satsar han på mer användbara ord. Som "scones". Och "high five". I går high fivade han fröknarna på dagis så mycket att de tröttnade. Dessutom sprang han runt i morse och sa dagens nya ord: "bajsss, bajssss".

Blir ett bra ordförråd det här.

Ut ut ut

Eftersom jag kanske måste flytta ut ur mitt kontor där jag hyr in mig lite tidigare än mammaledigheten börjar tog jag tjuren vid hornen i ren självbevarelsedrift och började sortera och rensa bland pärmar och papperssamlare. Om man ska flytta hem sitt kontor till en knappt befintlig plats i ett par månader/veckor, så vill man bara ha med det man verkligen behöver.

Efter 5 års hemmajobb kan jag konstatera två saker:

1) Jösses vad jag har samlat på mig massor av helt onödiga papper

2) Jag borde verkligen ha rensat vid förra mammaledigheten

Hittills har jag rensat ut ett tio-tal fulla pärmar och lika många fulla papperssamlare.

95% av allt är saker som jag aldrig har kollat på igen och som man på 5 sek kan hitta på nätet om man behöver. Dessutom dyker årtalen 2005, 2006 och 2007 upp så frekvent att man liksom kan hiva högar bara på att de skriker "inaktueeeellt!"

Jag tror jag ska verkligen satsa hårdare på det papperslösa samhället från och med nu.

Och vad gör man med 20 tomma pärmar? Det kommer ta mig till pensionen att använda alla.

Tillbaka

Vilken jädrans höst.

På gott och ont.

På ett smack var vi inne i jobba-heltid-hämta-lämna-dagis-svängen. Och sen började det regna och blåsa och ungefär där tog min energi absolut tvärstopp slut och sen handlade det mest om att hålla ut på nåt sätt.

Ont med det: jag blev helt osocial, satsade helst på att hämta på dagis, fixa fram middag och sen kura ihop mig under en filt. Livet blev faktiskt ganska tråkigt stundtals. Jag orkade inte blogga. Inte så mycket annat heller faktiskt. Inte är det väl tänkt att det ska vara så här? tänkte jag mycket och funderade på om man skulle börja leta nya vägar i livet.

Gott med det: att man funderar på vad man vill och vad som är viktigt för oss just nu. Vad vi tycker vi ska satsa på de nästa åren. Att Knodden Ä-L-S-K-A-R sitt dagis och har blivit så mycket självständigare och modigare och mer framåt sen han började.

Och så Pyret naturligtvis. Som tog all min energi och ersatte den med illamående i månader men som nu mest skvalpar runt därinne och buffar lite med jämna mellanrum och växer.

Överlag mest gott faktiskt. Bådar ju gott för 2012.

Äkta kärlek

I går somnade Knodden i sin säng, varmt omfamnandes vår elvisp.

Frågor på det?

Vänta vänta vänta

Det tråkigaste med att vara i Chennai är att åka hem från Chennai.
Man köar i 40 min för att checka in.
Sen köar man 40 min för att komma igenom passkontrollen.
Sen köar man 20 min för att komma igenom säkerhetskontrollen.
Sen köar man 10 min för att boarda.
Sen köar man (nä, egentligen är det mer av ett kaos av människor i ett hav av avtagna skor) i 10 min för att komma igenom ytterligare en säkerhetskontroll i korridoren precis innan man går på planet.

Måste. Lära. Mig. Vitsen. Med. Bra. Skor. På. Flygplats.

Men nu är jag hemma. Och har varit på badhuset med Knodden som var i euforisk lycka som vanligt. Och väskan är upppackad och Indien-doften utvädrad. Och helt plötsligt känns det ganska längesen man var iväg.

I dag

Idag har jag försökt förstå Tamil (gick inte alls), försökt äta ris och curry med högerhanden utan att se löjlig ut (gick sådär), och försökt att artigt förklara varför det inte är en bra ide att använda Hitler som exempel på en bra ledare i utbildningsmaterialet (gick bra).

Fail

Och så händer det. Man blir uppgraderad på hotellet till nån form av "superior room". Åh tänker man, det var ju trevligt.

Och så får man ett rum längst upp på 9e våningen med fotmassageapparat på rummet. Och handdukarna vikta som en elefant på sängen. Och ett trådlöst internet som på nionde våningen har för svag signal för att funka på rummet.

På nåt sätt känns det inte riktigt lika lyxigt med uppgradering när man spenderar huvuddelen av kvällen i en soffa jämte hissen i korridoren.

Framme

Framme i Indien, incheckad på hotellet. Trots att man är mer förberedd blir myllret och ljuden och luftfuktigheten och kossorna lite av en kulturchock de första minuterna.

Annars försöker jag mest vänja mig vid det här ”passa upp” grejen på hotellet. Jag är inte så mycket för small talk på hotellet. Det är så mycket möten och prata och lära känna när jag jobbar att jag mest vill hänga på egen hand på hotellet. Kanske är jag på gränsen till otrevlig mot alla män (för det verkar vara ett manligt yrke att städa hotelrum och jobba med att passa upp) som ringer på dörren och frågar om tvätt och lämnar choklad och kollar läget. Jag är nog inte riktigt gjord för sånt här.

Dock var killen som ringde på för att fylla på minibaren faktiskt riktigt gullig. Han frågade var jag varifrån.
”Oh Sweden! I like that book, ”the girl with the dragoon tattoo”. I made the same tattoo. Can I show you now mam?”

Och så drar han av sig kavaljen och drar upp skjortärmen och visar en överarmens tatuerade drake, en exakt kopia.

ABBA verkar inte vara den givna beröringspunkten längre när det gäller Sverige. Mer Naomi Rapace.

Lite gnäll

Vilken särdeles tajming att jag just nu känner mig lite halvrisig när taxin hämtar mig 05.00 (det fanns en tid jag tyckte att det var mitt i natten. Eftersom Knodden däremot tycker att allt från 05.15 och framåt är morgon, så har man ändrat perspektiv skulle man kunna säga).

Var var jag nu? Jo just det. Taxi i morgon bitti 05.00 för avfärd mot Landvetter och Bryssel och slutligen Chennai. Och ett schema för veckan som innefattar tre dagar utbildning i Kancheepuram och sen en massa andra saker och sen åka hem. Ingen rast, ingen ro. Det är verkligen INTE läge att må risigt nu.

Sista längre resan på länge. Känns bra.

Dessutom har jag ju tryckt ut lite roliga excel-ark så jag kan ägna flygresan åt lite controlling. Mmmm. Kan det bli bättre. Vis av erfarenhet har jag också handlat massor av snacks och mat. Sist fick vi nämligen ingen mat på sex timmar när jag flög den här rutten. Sånt klarar inte jag.

Slut på gnäll, nu ska jag skicka de där mailen som jag har dragit mig för lite hela veckan och sen packa ihop och gå hem till min familj.

Om man nu äntligen har förstått vad det är man ska göra på den där två dagars utbildningen som man ska hålla nästa vecka, och har två dagar (nåja, kanske snarare en och en halv) att göra materialet som krävs. Då får man väl ändå trösta sig med lite godis eller? Jo, jag tycker nog det.

Sen sist

Alltså det blev lite mycket på en gång. Har varit i Moldavien för att prata på en konferens.

Som var ungefär som vanligt. Massor av människor som tror att 10 min presenation betyder 20 power point slides, vilket totalt förstörde tidsplanen, så att pauser blev kortade och tiden för networking var nästan ingen. Man kan fundera på varför det så ofta blir så. Ingen är ju så sugen på att sitta och lyssna på presentationer i sex timmar EGENTLIGEN.

Nåväl. Intressant var det ändå. Trots power point poisoning.

Under tiden jag satt i Moldavien var Muhammed Yunus på besök på mitt jobb för en föredrag. Sånt blir man ju nästan lite stolt över. Han har ju ändå fått nobelpriset. Och gjort massor för den sektorn jag jobbar för. På nåt sätt tror jag att hans föredrag var liiite mer intressant än mina 10 min om staff training concept.