Äkta kärlek

I går somnade Knodden i sin säng, varmt omfamnandes vår elvisp.

Frågor på det?

Vänta vänta vänta

Det tråkigaste med att vara i Chennai är att åka hem från Chennai.
Man köar i 40 min för att checka in.
Sen köar man 40 min för att komma igenom passkontrollen.
Sen köar man 20 min för att komma igenom säkerhetskontrollen.
Sen köar man 10 min för att boarda.
Sen köar man (nä, egentligen är det mer av ett kaos av människor i ett hav av avtagna skor) i 10 min för att komma igenom ytterligare en säkerhetskontroll i korridoren precis innan man går på planet.

Måste. Lära. Mig. Vitsen. Med. Bra. Skor. På. Flygplats.

Men nu är jag hemma. Och har varit på badhuset med Knodden som var i euforisk lycka som vanligt. Och väskan är upppackad och Indien-doften utvädrad. Och helt plötsligt känns det ganska längesen man var iväg.

I dag

Idag har jag försökt förstå Tamil (gick inte alls), försökt äta ris och curry med högerhanden utan att se löjlig ut (gick sådär), och försökt att artigt förklara varför det inte är en bra ide att använda Hitler som exempel på en bra ledare i utbildningsmaterialet (gick bra).

Fail

Och så händer det. Man blir uppgraderad på hotellet till nån form av "superior room". Åh tänker man, det var ju trevligt.

Och så får man ett rum längst upp på 9e våningen med fotmassageapparat på rummet. Och handdukarna vikta som en elefant på sängen. Och ett trådlöst internet som på nionde våningen har för svag signal för att funka på rummet.

På nåt sätt känns det inte riktigt lika lyxigt med uppgradering när man spenderar huvuddelen av kvällen i en soffa jämte hissen i korridoren.

Framme

Framme i Indien, incheckad på hotellet. Trots att man är mer förberedd blir myllret och ljuden och luftfuktigheten och kossorna lite av en kulturchock de första minuterna.

Annars försöker jag mest vänja mig vid det här ”passa upp” grejen på hotellet. Jag är inte så mycket för small talk på hotellet. Det är så mycket möten och prata och lära känna när jag jobbar att jag mest vill hänga på egen hand på hotellet. Kanske är jag på gränsen till otrevlig mot alla män (för det verkar vara ett manligt yrke att städa hotelrum och jobba med att passa upp) som ringer på dörren och frågar om tvätt och lämnar choklad och kollar läget. Jag är nog inte riktigt gjord för sånt här.

Dock var killen som ringde på för att fylla på minibaren faktiskt riktigt gullig. Han frågade var jag varifrån.
”Oh Sweden! I like that book, ”the girl with the dragoon tattoo”. I made the same tattoo. Can I show you now mam?”

Och så drar han av sig kavaljen och drar upp skjortärmen och visar en överarmens tatuerade drake, en exakt kopia.

ABBA verkar inte vara den givna beröringspunkten längre när det gäller Sverige. Mer Naomi Rapace.

Lite gnäll

Vilken särdeles tajming att jag just nu känner mig lite halvrisig när taxin hämtar mig 05.00 (det fanns en tid jag tyckte att det var mitt i natten. Eftersom Knodden däremot tycker att allt från 05.15 och framåt är morgon, så har man ändrat perspektiv skulle man kunna säga).

Var var jag nu? Jo just det. Taxi i morgon bitti 05.00 för avfärd mot Landvetter och Bryssel och slutligen Chennai. Och ett schema för veckan som innefattar tre dagar utbildning i Kancheepuram och sen en massa andra saker och sen åka hem. Ingen rast, ingen ro. Det är verkligen INTE läge att må risigt nu.

Sista längre resan på länge. Känns bra.

Dessutom har jag ju tryckt ut lite roliga excel-ark så jag kan ägna flygresan åt lite controlling. Mmmm. Kan det bli bättre. Vis av erfarenhet har jag också handlat massor av snacks och mat. Sist fick vi nämligen ingen mat på sex timmar när jag flög den här rutten. Sånt klarar inte jag.

Slut på gnäll, nu ska jag skicka de där mailen som jag har dragit mig för lite hela veckan och sen packa ihop och gå hem till min familj.

Om man nu äntligen har förstått vad det är man ska göra på den där två dagars utbildningen som man ska hålla nästa vecka, och har två dagar (nåja, kanske snarare en och en halv) att göra materialet som krävs. Då får man väl ändå trösta sig med lite godis eller? Jo, jag tycker nog det.

Sen sist

Alltså det blev lite mycket på en gång. Har varit i Moldavien för att prata på en konferens.

Som var ungefär som vanligt. Massor av människor som tror att 10 min presenation betyder 20 power point slides, vilket totalt förstörde tidsplanen, så att pauser blev kortade och tiden för networking var nästan ingen. Man kan fundera på varför det så ofta blir så. Ingen är ju så sugen på att sitta och lyssna på presentationer i sex timmar EGENTLIGEN.

Nåväl. Intressant var det ändå. Trots power point poisoning.

Under tiden jag satt i Moldavien var Muhammed Yunus på besök på mitt jobb för en föredrag. Sånt blir man ju nästan lite stolt över. Han har ju ändå fått nobelpriset. Och gjort massor för den sektorn jag jobbar för. På nåt sätt tror jag att hans föredrag var liiite mer intressant än mina 10 min om staff training concept.

!!

Kan vi markera den här dan i kalendern med ett fett utropstecken?

Det här är nämligen dan när det gick att säga god natt och sen GÅ UT från Knoddens rum och han somnade PÅ EGEN HAND.

Tycker det är värt ett utropstecken. Eller två.

Nu jädrans

Två knalloranga post-it med saker att göra idag. När det är klart får jag gå hem.

Freeeeedag!!

När man känner sig ganska gammal och mossig

Vad Knodden, 22 månader gjorde idag:

Tog fram iPaden och öppnade fodralet.

Satte på och öppnade den med ett lätt fingerdrag

Upptäckte att pappa visst hade läst nyheterna senast. Backade ur nyhetstablån.

Hittade utan tvekan submenyn "media". Valde "video"

Kom rätt in i ett avsnitt av Fåret Shaun.

Tycker det var fel avsnitt. Backade tillbaka till huvudmenyn och startade ett annat avsnitt.

Snark

Vi har verkligen sovit groteska mängder på den här resan. Jag tror jag har snittat på 50% av dygnet. Sen har vi ätit också. Och badat. Tja, det var väl det skulle jag tro.

I solen

Kanske tycker någon lite synd om mig för fredagskvällsjobbet. Det tycker jag inte alls ni ska göra. På lördag morgon gick flyget till split, bjudresa med mannens jobb. 25 grader varmt och strålande sol. Det går verkligen ingen nöd på mig.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh

Alltså ponera att ni sitter i stress som tusan på jobbet för att den där oväntade deadlinen råkade poppa upp i går. Och ni bara "åh, det går ju ganska bra det här. Nu skriver jag sista meningen och sen skickar jag iväg, och då har jag ju de där två timmarna kvar som jag behöver för att komma igenom resten av inboxen"

Om ni då förlorar dokumentet ungefär....tja där. En sen fredageftermiddag. Och det inte går att hitta jäkelskapet igen, inte ens med hjälp av datasupporten (aka Mannen).

Jag vet inte. Ni kanske blir taggade eller laddade. Själv vill jag mest frossa i tycka-synd-om-mig godis och gråta. Eller vråla lite.

*surskriver och funderar på hur mycket jag måste jobba ikväll*

Det är tur att man försöker och gör sig till

I går då. Kom hem. Stekte en hel hög pannkakor som en god mor. (kände mig väldigt lyckad i min karriär-bullmamma-kombo när jag kombinerade stekandet med att svara på jobbmail. Häll i smet. Läs email. Vänd pannkaka. Svara på email.)

Knodden bestämde sig för att äta tre rejäla skedar keso med händerna. Pannkakorna var han helt ointresserad av. Trots lock och pock var han stenklar på att det var dags att ställa sig på stolen och säga "ou-ta" (vilket ju betyder tack för maten som alla förstår).

I såna här lägen gäller det att ta till det ultimata matvapnet för att få i grabben en middag och förhindra en outhärdlig kväll. Så vi serverade det som alltid går ner med glädje i alla positioner.

En burk barnmat.
Serverad i burken.
Ouppvärmd.

En gourmékille den där Knodden.

Fredagsgnäll

Om man startar två projekt ungefär samtidigt, hur kul på en skala är det att skriva och pluttra ihop den ANDRA startrapporten?
*surmuttrar på jobbet*

Hemma igen. Knodden snorar, jag vabbar, det blåser som tusan och blommorna har vissnat i krukorna jämte trappen.

Och det är mycket skönt att vara hemma.

I går

- Frukost
- Avfärd österut i mörkgrön Lada till Holercani
- Jobba, jobba, jobba
- Lunch: solmogna tomater, gurka, salt, kokt ägg och hembränd körsbärssnaps
- Avfärd mot Speja, förvirring om hur man kommer dit, frågar om vägen
- Anländer inte alls till Speja, utan till gränskontrollen mot Transnistrien. Gränskillen pekar in mot Transnistrien för att komma till Speja. Vi avböjer.
- Får reda på att det finns två Speja, ett på moldaviska sidan, ett på transnistriska sidan
- Hittar Speja. Jobba, jobba, jobba
- Till Chisinau i Mycket Varm Bil
- Jobbar
- Middag på mycket trevliga uzbekiska restaurangen Caravan (kan varmt rekommenderas. Dessutom har de en über-trevlig kypare som pratar flytande tyska som är självlärd i böcker. Sånt imponeras jag av)
- Jobba lite till. Skicka iväg rapport.

Tja, det var väl det. Bra dag skulle jag säga

Bra dag

Idag var en sån där rolig dag. Började nytt projekt. Motiverat team som har förberett en massa och presenterar en massa och verkar entusiastiska att starta det här jobbet. Gott hopp om att klara massivt jobb på väldigt kort tid.

I morgon arla avfärd mot gränsen mot Transnistrien. Borde vara en fin årstid för en biltur på landet.

Alla vägar går till Moldavien

I alla fall mina.
Det fanns en period i livet när jag hängde här en gång i månaden. Minst. Jag ägnade dagarna åt att kuska runt med min tolk i en Lada runt, runt i Moldovien och jobba. Ibland middag med sällskap. Ganska ofta middag på hotellet och jobba fram till midnatt (det var då det. Nu är klockan 20.30 och jag verkar ju blogga mer än jobba som synes).

Sista gången jag var här på riktigt (om man räknar bort mindre än 24 timmar här för ett par månader sen som inte riktigt räknas) var för ungefär två år sedan. Då trodde jag nog faktiskt att jag inte skulle komma tillbaka. Eller det kanske jag inte riktigt trodde. Mina vägar verkar nämligen alltid gå till Chisinau.

Alltså är jag tillbaka. Nytt projekt som ska startas upp och många kära återseenden. Och hemlängtan så klart. Alltid hemlängtan numera. Fyra outfits i garderoben, när alla är använda är det dags att åka hem. Som en slags adventskalender i kortformat. Mias åka-hem-nedräkning.