Sen sist

Alltså det blev lite mycket på en gång. Har varit i Moldavien för att prata på en konferens.

Som var ungefär som vanligt. Massor av människor som tror att 10 min presenation betyder 20 power point slides, vilket totalt förstörde tidsplanen, så att pauser blev kortade och tiden för networking var nästan ingen. Man kan fundera på varför det så ofta blir så. Ingen är ju så sugen på att sitta och lyssna på presentationer i sex timmar EGENTLIGEN.

Nåväl. Intressant var det ändå. Trots power point poisoning.

Under tiden jag satt i Moldavien var Muhammed Yunus på besök på mitt jobb för en föredrag. Sånt blir man ju nästan lite stolt över. Han har ju ändå fått nobelpriset. Och gjort massor för den sektorn jag jobbar för. På nåt sätt tror jag att hans föredrag var liiite mer intressant än mina 10 min om staff training concept.

!!

Kan vi markera den här dan i kalendern med ett fett utropstecken?

Det här är nämligen dan när det gick att säga god natt och sen GÅ UT från Knoddens rum och han somnade PÅ EGEN HAND.

Tycker det är värt ett utropstecken. Eller två.

Nu jädrans

Två knalloranga post-it med saker att göra idag. När det är klart får jag gå hem.

Freeeeedag!!

När man känner sig ganska gammal och mossig

Vad Knodden, 22 månader gjorde idag:

Tog fram iPaden och öppnade fodralet.

Satte på och öppnade den med ett lätt fingerdrag

Upptäckte att pappa visst hade läst nyheterna senast. Backade ur nyhetstablån.

Hittade utan tvekan submenyn "media". Valde "video"

Kom rätt in i ett avsnitt av Fåret Shaun.

Tycker det var fel avsnitt. Backade tillbaka till huvudmenyn och startade ett annat avsnitt.

Snark

Vi har verkligen sovit groteska mängder på den här resan. Jag tror jag har snittat på 50% av dygnet. Sen har vi ätit också. Och badat. Tja, det var väl det skulle jag tro.

I solen

Kanske tycker någon lite synd om mig för fredagskvällsjobbet. Det tycker jag inte alls ni ska göra. På lördag morgon gick flyget till split, bjudresa med mannens jobb. 25 grader varmt och strålande sol. Det går verkligen ingen nöd på mig.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh

Alltså ponera att ni sitter i stress som tusan på jobbet för att den där oväntade deadlinen råkade poppa upp i går. Och ni bara "åh, det går ju ganska bra det här. Nu skriver jag sista meningen och sen skickar jag iväg, och då har jag ju de där två timmarna kvar som jag behöver för att komma igenom resten av inboxen"

Om ni då förlorar dokumentet ungefär....tja där. En sen fredageftermiddag. Och det inte går att hitta jäkelskapet igen, inte ens med hjälp av datasupporten (aka Mannen).

Jag vet inte. Ni kanske blir taggade eller laddade. Själv vill jag mest frossa i tycka-synd-om-mig godis och gråta. Eller vråla lite.

*surskriver och funderar på hur mycket jag måste jobba ikväll*

Det är tur att man försöker och gör sig till

I går då. Kom hem. Stekte en hel hög pannkakor som en god mor. (kände mig väldigt lyckad i min karriär-bullmamma-kombo när jag kombinerade stekandet med att svara på jobbmail. Häll i smet. Läs email. Vänd pannkaka. Svara på email.)

Knodden bestämde sig för att äta tre rejäla skedar keso med händerna. Pannkakorna var han helt ointresserad av. Trots lock och pock var han stenklar på att det var dags att ställa sig på stolen och säga "ou-ta" (vilket ju betyder tack för maten som alla förstår).

I såna här lägen gäller det att ta till det ultimata matvapnet för att få i grabben en middag och förhindra en outhärdlig kväll. Så vi serverade det som alltid går ner med glädje i alla positioner.

En burk barnmat.
Serverad i burken.
Ouppvärmd.

En gourmékille den där Knodden.

Fredagsgnäll

Om man startar två projekt ungefär samtidigt, hur kul på en skala är det att skriva och pluttra ihop den ANDRA startrapporten?
*surmuttrar på jobbet*

Hemma igen. Knodden snorar, jag vabbar, det blåser som tusan och blommorna har vissnat i krukorna jämte trappen.

Och det är mycket skönt att vara hemma.

I går

- Frukost
- Avfärd österut i mörkgrön Lada till Holercani
- Jobba, jobba, jobba
- Lunch: solmogna tomater, gurka, salt, kokt ägg och hembränd körsbärssnaps
- Avfärd mot Speja, förvirring om hur man kommer dit, frågar om vägen
- Anländer inte alls till Speja, utan till gränskontrollen mot Transnistrien. Gränskillen pekar in mot Transnistrien för att komma till Speja. Vi avböjer.
- Får reda på att det finns två Speja, ett på moldaviska sidan, ett på transnistriska sidan
- Hittar Speja. Jobba, jobba, jobba
- Till Chisinau i Mycket Varm Bil
- Jobbar
- Middag på mycket trevliga uzbekiska restaurangen Caravan (kan varmt rekommenderas. Dessutom har de en über-trevlig kypare som pratar flytande tyska som är självlärd i böcker. Sånt imponeras jag av)
- Jobba lite till. Skicka iväg rapport.

Tja, det var väl det. Bra dag skulle jag säga

Bra dag

Idag var en sån där rolig dag. Började nytt projekt. Motiverat team som har förberett en massa och presenterar en massa och verkar entusiastiska att starta det här jobbet. Gott hopp om att klara massivt jobb på väldigt kort tid.

I morgon arla avfärd mot gränsen mot Transnistrien. Borde vara en fin årstid för en biltur på landet.

Alla vägar går till Moldavien

I alla fall mina.
Det fanns en period i livet när jag hängde här en gång i månaden. Minst. Jag ägnade dagarna åt att kuska runt med min tolk i en Lada runt, runt i Moldovien och jobba. Ibland middag med sällskap. Ganska ofta middag på hotellet och jobba fram till midnatt (det var då det. Nu är klockan 20.30 och jag verkar ju blogga mer än jobba som synes).

Sista gången jag var här på riktigt (om man räknar bort mindre än 24 timmar här för ett par månader sen som inte riktigt räknas) var för ungefär två år sedan. Då trodde jag nog faktiskt att jag inte skulle komma tillbaka. Eller det kanske jag inte riktigt trodde. Mina vägar verkar nämligen alltid gå till Chisinau.

Alltså är jag tillbaka. Nytt projekt som ska startas upp och många kära återseenden. Och hemlängtan så klart. Alltid hemlängtan numera. Fyra outfits i garderoben, när alla är använda är det dags att åka hem. Som en slags adventskalender i kortformat. Mias åka-hem-nedräkning.

Svaret man blir glad att få...

..när man mailar sin chef om sina kortare arbetsdagar för att Knodden har börjat på dagis:

Hi,
this is absolutely fine with me. Please let me know, when you have any problems in this regard. I will of course try to support you as much as possible to manage the challenge balancing family with job.

*fint slut på jobbvecka*

Färdigpackad...

...är jag också dessutom. Kort, kort tur till Tyskland i morgon, men är ändå inte direkt sugen.

Nån gång när jag har mer tid får jag skriva om det växande inre behovet av att göra livet mindre rent geografiskt. Men nu dags för lite sömn innan taxin kommer.

Hösten är här

I kväll var första gången jag var tvungen att duscha supervarmt i en kvart för att långsamt tina upp på kvällskvisten. Kvällsrutin från nu fram till mars ungefär. Hösten är här.

Notera andäktigt...

...att den här veckan hände det.

Mannen fick rabattkuponger på blöjor skickat till sig.

Barn-relaterade rabattkuponger. Till en PAPPA liksom. Herre jösses, reklamvärlden är verkligen nydanande måste man säga. Tog bara 20 månader av Knoddens liv för alla blöjproducenter och grötproducenter och bokklubbar och barnaffärer att inse att ett barn har två föräldrar.

Visserligen var det från COOP, ett sånt där månadsutskick till medlemmar där bara mannen är medlem, inte jag. Så det fanns liksom ingen mamma att skicka till i det här fallet. Men nu behöver vi inte haka upp oss på småsaker och surt muttra nåt om hur man plötsligt hamnar i markandsföring a la 50-talet när man får barn. Nä, nu ska vi vara glada! Och köpa billigare blöjor.

Annat nu än då

När vi bodde i Tyskland jobbade jag ganska mycket. Eller ganska och ganska, jag jobbade faktiskt nästan jämt. När jag inte sov.

Nu är det lite annat. Lite mer balanserat. Och sen Knodden kom än mer "springa hem klockan fem"-stuk på jobbet.

I dag insåg jag skillnaden brutalt när en kund bokade in en telefonkonferens klockan 17.00. Jag var nästan helt säker på att det var ett skämt under ett par minuter och tänkte att det ju var så sent att det var ju typ kvällen.

2005 års Mia hade skrattat så hon knappt kunde andas åt Mia årgång 2011. Saker förändrats.

Första dagislämnings-dagen

07.00: Äh det här är väl lugnt, vi ska ju inte ens äta frukost. Kanske inte behöver gå upp ännu
07:05: Fullkomlig kontroll. Supermamma. Minst.
07:10: Och jag som redan är färdigklädd! Hur ska vi fördriva tiden? Jag kan nog lika gärna bädda och lägga in den där tvätten
07:20: Äh...shit! Vi har ju inte ringt och sagt att Knodden är frisk i dag och kommer! Innan halv åtta ska man ju ringa. Var är telefonnumret....
07:22. Pratar med dagis. De vill gärna att vi kommer 10 min tidigare. Typ om 30 minuter. Det tar sisådär 10-15 att cykla. Knodden är inte påklädd, väskan inte packad.
07:23 Knodden uppvisar starkt behov av massivt blöjbyte.
07:30 Klä på, klä på
07:35 Knodden springer ut utan skor.
07:40 Ut med cykeln, på med sitsen.
07:45 Cyklar. Som en liten iller.
07:55 Anländer i svettbad
Sen gråter Knodden hjärteskärande när jag går.
Supermamma. Really.

Snart dags för lussebullar

Terminens första körövning i dag. Fint. Man blir glad av sång.

Vi började med Stilla Natt i dag förresten. Julen står för dörren minsann.