Andra natten och mina armar blir allt längre. Skam den som ger sig. Segerns sötma infann sig runt halv fyra efter ett två timmars-pass med vyssande och stridande om var Knodden skulle sova. Tja, sen sov han till strax innan fem, men det kändes ändå som en seger.
Ponera att Knodden sen vid fem-tiden på morgonen får krypa över till sin mamma för att sova ett par timmar eller så. Jag tänker morna sig i två timmar brevid sin mor som känner sig som en ångvält kört över henne efter sisådär tre timmars sömn. Uppdelat i tre.
Vi somnar. Och vaknar kvart över tio.
På något sätt känns segerns sötma lite mer besk när Knodden ÄNDÅ sovit lika länge i vår säng som i sin egen.
Det här vänder väl någon gång eller?