Dagens fiffiga husmorstips

Hej hej,

Här kommer ett smart tips för husmödrar:

Om man behöver skotta bort all snö på balkongen men har snö upp till fönstren så att balkongdörren inte går upp, då kan man trycka ut dörren ett par centimeter, lirka ut vänster arm och använda en träslev till att gräva runt dörren. Efter bara sisådär 20 minuters skottande med träslev är dörren tillräckligt öppningsbar så att det går bra att komma ut med snöskyffeln.

Hälsningar

"Skam den som ger sig"

Nästan tre månader och vansinnigt söt

..om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Småbarnspusslandet

Det blir ju lätt mer pusslande för att få ihop allting när man plötsligt har en bebis som kastar sig in som joker i leken.

Ta måndagar tex. Mannen vill spela innebandy. Jag vill till körövningen. Bebisen vill bli omhändertagen, även den där halvtimmen det tar för mannen att ta sig hem från innebandyn när jag behöver komma iväg för att hinna till kören.

Alltså hittas det en lösning. Mia och bebis åker bil till stan. Möter mannen vid pendeltågsstationen. Ut med bebis och vagn, in med innebandyklubba i bilen. Mia åker och sjunger, mannen och bebis åker hem.

Jag får sjunga. Mannen får spela innebandy. Bebisen får åka tåg.

Alla nöjda.

Lufthansa vs SAS

På vägen dit flög vi med Lufthansa. Knodden fick en leksak. Flygvärdinnan hjälpte till och höll Knodden när jag kom i ordning med väskor och allt. Bälte till Knodden, lite extra koll. Trevligt hej då.

På vägen hem flög vi SAS. Jag hade blivit placerad i ett mittensäte i ett fullpackat plan. Ingen notis från personalen i planet att jag kanske skulle bli glad av viss assistans. Knodden börjar skrika. Fortfarande ingen hjälp. Inget extra bälte, någon gång när jag sitter med en svettig Knodd under en amningssjal och försöker amma inträngd mellan två främlingar så tittar en av personalen till. För att sälja mig dricka.

Om man lägger på ett par reklamjinglar så hade hemflyget varit ungefär samma som en Ryanair-flygning när det gäller service och assistans. Jag tror jag bojkottar SAS numera.

(Däremot blir man ju varm i hjärtat av medpassagerare.
Som den medelålders mannen som dragit vinstlotten att sitta jämte mig och Knodden. När Knodden fick sin andra magonts-skrikattack och jag vyssar och svettas lite lagom, så tittar han på mig och säger
"Du behöver inte stressa. Nu sitter du säkert där och tänker att vi störs av hans skrik. Men det gör vi inte alls"
Gulle dig. Det där är precis vad man behöver. )

Plus och minus med resan

Plus med första resan med Knodden:

- att Knodden verkade tycka det var spännande. Sov knappt en blund på dagarna och ville bara hänga utåt i selen och kolla, kolla, kolla. Så mycket att se och fundera på. Och alla som ville gulla med Knodden. Han charmade alla med ett leende så klart.
- träffa kollegor och vänner igen
- att man när man reser med bebis får prata med alla om allt. Mest om Knodden. Alla är glada. Väldigt trevligt.


Minus med första resan med Knodden:

- kräkattackerna. Nä, inte Knoddens, Utan mina. Magsjuka var inte med i planeringen alls, men det verkade det tas lite hänsyn till. Ska man nu bli sjuk så föredrar man ju att vara hemma med mannen, inte på egen hand med Knodden på ett hotellrum. Tog udden av resan kan man säga. Blev mer överlevnad än njutning.

Men men. Nu är vi hemma igen. Jag tar igen mig och blir bättre. Dessutom vet man ju att det funkar bra att resa med Knodden nu. Nästa gång kanske jag är frisk också. Skulle ju göra saken lite bättre.

Nästa gång vi flyger så blir det definitivt Lufthansa. Men mer om det senare.

Tillbaka i resväskan

Vi är ute på äventyr, Knodden och jag.

Det tog sisådär en dag, men nu är vi hemmastadda på hotellet i Frankfurt.
Jag är mäkta imponerad av Knodden som utan särskilt mycket knot hängde på. Inte ens något skrikande när vi lyfte och landade. Mest snarkningar. Kanske är det en framtida flängare jag när vid min barm.

Nåja. Vi börjar väl med två dar i Tyskland. Man ska ju börja någonstans.

Kvällens klabbigaste

Är och fikar med en kompis när min lins ramlar ut och inte vill bli tillbakasatt. Eftersom de är gamla hade jag ändå tänkt slänga dem i kväll.

"Det gör inget" säger jag, "jag ser helt ok utan också"

Och grabbar tag i den hopknycklade servetten på min assiett för att lägga linsen i den.

Bara att det inte var en servett.

Utan grädde från min semla.

Man vet att det är OS...

...när man är på körövning och en i basstämman tjuvlyssnar på radio under körövningen för att höra Kalla ta guld.

Man lär sig

Amning i början:

Amningskudde, extra annan kudde, hitta rätta positionen, korrigera en centimeter hit eller dit, få bort alla armar och händer, sikta in, få bort händer, rätta till kudde, aj jäklar vad ont det gör, testa annan stol, få bort händer, sikta in, aj jäklar, nu funkar det, amma - check

Amning två månader senare:

Amma i bilen på Coops parkering- check


Man börjar lära sig.

And the winner is...Knodden

Det är väldigt tidigt.

I alla fall när man har varit vaken halva natten med en Knodd som hade bestämt sig för att gaser i magen skall utföras under vrål och högljudda stånkanden som gör att man tappar nappen.

*sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp*

Sen bestämde sig Knodden runt halv åtta att det var morgon. Med solskenshumör lyckades han även få sin mor med på noterna. Upp och ta på Knodd, bädda sängen, ta på sig, fixa frukost.

Tänker att man kanske kan hänga med Knodden lite. Gosa lite och hissa upp i luften eller nåt.

Om det bara inte var så att han sover som en stock i babysittern.

Så då sitter man här i arla morgonstund, snuvad på konfekten liksom. Och ganska trött.
*kaffe, kaffe, kaffe...*

Liten undran

Är det inte liiite kort varsel av BVC att ringa en tisdag eftermiddag om att mammagruppen börjar på fredag? Kanske förväntas det att man inte har någonting i kalendern som nybakad mamma? Eller är det så att när BVC ropar, då kommer ändå alla?

Vänta...

Det där med att hantverkare alltid är sena.

Jag trodde inte att det innefattade pianostämmare. Men det gör det verkar det som.

Samtidigt - om man är ungefär den enda i sitt slag i kommunen, så kanske man har fullt upp.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 4. Det var ju det där med att skaffa sig ett liv.

Så stod vi där, mannen och jag (eller ja just det, pojkvännen var det ju då), på en lokal gatufest i Tyskland i klassiskt tyskt koncept.

Mat. Mat. Mat. Öl. Korv. Lite till korv. Friterad blomkål. Raggmunk med äppelmos.

Dessutom var det skördetider. Alltså dracks Federweisser, årets vin som ännu var grumligt, och åts lökpaj. Och ungefär där i ett lökpaj-stånd där vi försökte uppskatta de lokala specialiteterna undrade killen brevid var jag hade köpt min scal.
"I Sverige" sa jag.
Hans kompisar hade varit utbytesstudenter i Sverige och pratade svenska. Vi blev kvar och pratade, hängde med till öltältet.

Så träffade vi våra bästa vänner. Som faktiskt var tyskar. Till och med uppvuxna i stan vi bodde i. Under åren drog de med oss på fester, utflykter, skidresor, vandringar, vinprovningar. Vi var med på födelsedagskalas hos folk vi inte kände, grillfester ute i skogen, och slutligen också på deras bröllop.

Jobb och goda vänner. Bingo. Ett liv.

Tvångsbesök

Det tar lite tid att komma in i livet med Knodden, det gör det. Men nu började jag känna mig lite socialt understimulerad och bestämde mig för att ta saken i egna händer och helt enkelt bjuda in mig själv.

Bra idé. Om man bjuder in sig själv till sin bror får man kaffe, semla och trevligt sällskap.

Nån annan som vill bli våldgästad?

Hur jag hamnade i Tyskland, del 3. Att skaffa ett liv

För att integreras i ett nytt land behöver man ett jobb. Efter våra år i Tyskland är jag mer och mer övertygad om att det är allra viktigast. Man kommer in i systemet, men lär känna folk som faktiskt har språket som modersmål (och om man har tur har man kollegor som mina, som fortfarande efter sex år lite finkänsligt rättar mig då och då), men lär sig om högtider, seder, sociala koder....När jag tittar bakåt var det nog det enskilt viktigaste för att jag skulle kunna integrera mig.

För det gör man lite långsamt.

Första året kändes det mer som jag var på besök.

Andra året var så här i efterhand jobbigast. Jag insåg att jag inte var på besök men hade lite svårt att "lämna" Sverige. Jag längtade sällan hem, men varje gång kompisar eller familj på besök åkte hem grät jag av hemlängtan.

Tredje året släppte jag långsamt taget. Jag tror det var det året vi valde att fira nyår i Tyskland. Vi försökte inte åka hem till varje kalas och högtid. Jag tänkte på tyska.

Och så det fjärde året när jag integrerade mig. Jag insåg att jag stundtals hade ändrat mitt beteende och var mer tysk i vissa situationer. Jag kunde mer om vad som hände i tysk politik än svensk. Jag köpte tysk musik och hade ingen koll på svenska melodifestivalslåtar.

Jobbet var viktigt. Jätteviktigt. Jag fattade aldrig hur jag blev en karriärkvinna, men det var nog det jag var. Men så fanns det ju annat också. En pojkvän som jag bestämde mig för att jag hellre ville titulera mannen i framtiden. Och så vänner. Våra bästa vänner träffade vi på den lokala årliga lökfestivalen, och det började med en scarf.

Med en sån fantastisk cliffhanger så måste jag ju bara pausa här. Dessutom gnäller Knodden och jag behöver kaffe.

Skulle bara säga

att jag gillar snö.

Det var allt.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 2. Att skaffa jobb.

Tja, så stod man där på parkeringen utanför det fula höghuset där pojkvännen hade sin 1,5-rummare och vinkade när pappa och mamma åkte hem igen. Just i det ögonblicket kände jag mig mindre än minst. Hur börjar man från ingenstans i ett land där man pratar språket lite halvdant och har en utbildning som är så väldigt svensk?

Så jag bestämde mig för att ta ett litet steg i taget. Köpa bok om hur man skriver ett tyskt CV. Skriva CV. Översätta alla intyg hemifrån. Ett litet steg i taget. Min plan inskränkte sig till att jag var anmäld till tre månaders intensivkurs i tyska. Sen behövde jag ett jobb.

Jag letade efter företag med kopplingar till Sverige så att man kanske kunde uppväga den halvtaskiga tyskan med att kunna svenska. Bestämde mig för att söka ungefär vad som helst och sälja in det med "jag lärde mig tyska flytande" när jag väl kom hem till Sverige.

Och så blev det till slut mer eller mindre en slump, som så ofta. På den sista tyskakursen nämnde en tjej från Turkiet en firma för mig som hade sin hemsida på engelska och sökte praktikanter. De gjorde tydligen något med banker eller ekonomi eller så. Någon typ av projekt i u-länder. Jag bestämde mig för att söka och lovade tjejen från Turkiet att bjuda på tårta om jag fick platsen.

En månad senare var jag på intervju, ruskigt nervös. Det enda jag kommer ihåg från intervjun är min rinnande näsa och att jag råkade säga "du" till tjejen som skötte intervjun (kardinal-etikett-fel i Tyskland). Men det ordnade sig. Två månaders praktik var mina. Lönen var EUR 400 i månaden, pendeltågskortet kostade EUR 130. Men det var ett jobb.

Började jobba. Blev bedd att svara i telefon när projektledarna inte var på plats. Protesterade lite, eftersom jag pratade ganska halvkass tyska.

"äh, pratar de inte bra engelska så kan de ändå inte jobba med oss", sa min kollega Sylvie.

Och så började jobbet. Där jag blev kvar som assistent. Och ett år senare ramlade in på en projektledartjänst. Och fortfarande är kvar, fast jobbandes från Sverige.

Egentligen var det en slump. Och jag är fortfarande skyldig en tjej från Turkiet en tårta.

Men seriöst. Hur kan en vecka gå så fort?

Jag matar mest. Knodden verkar sakna mätt-genen.
Och så sätter jag in alla mina noter i pärmar. Efter sisådär åtta års kaos.

Undrar hur lång tid det tar innan jag kommer till bröllopsalbumet. Det är ju bara fem år sen i år.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 1

När pojkvännen (aka mannen numera) fick erbjudandet att åka till Tyskland för att fortsätta doktorera där så googlade jag fram hemsidan för staden vi senare skulle bo i. Kollade missmodigt på en ganska ful bild på ett ganska fult torg med en enorm pelare med en staty på i mitten.

"Men du kan väl inte flytta DIT!" kom jag ihåg att någon sa, och jag tänkte nog ungefär det samma. Jag var precis färdigutbildad svensk byråkrat med en fyra års utbildning fokuserad på det svenska statssystemet. Inte direkt utbildningen som gav mycket i andra länder.

Nä, det var inte alls vad jag var så sugen på, jag skulle ju använda min utbildning nu, börja jobba bla bla. Vi bestämde oss för att kanske inte bestämma så mycket. Pojkvännen flyttade till Tyskland, jag bestämde mig för att stanna. Vaga planer på att hitta ett vik eller så ett år i Sverige och sen flytta ner ett år. Eller något sånt.

Det var 2002 och arbetsmarknaden för nyutexade i min sektor var botten. Jag sökte jobb. Och sökte jobb. Och sökte jobb. Läste ryska för att ha något att göra. Levde på inga pengar alls.

Delade vår lägenhet med en random tjej som pluggade kulturvetenskap och alltsomoftast också hennes pojkvän. Vi var tre långhåriga som lämnade hår i duschen. Videokamerade med pojkvännen nästan varje kväll. Jobbade extra som lärarvikarie för att dra in lite pengar. Skrev jobbansökningar och jobbansökningar och jobbansökningar. Började tappa modet. Fler och fler pluggkompisar som fick jobb och flyttade.

Och så bestämde jag mig. Jag satt på en bänk utanför en högstadieskola någonstans i Göteborg under lunchrasten på ännu ett trist vik. Och där insåg jag att jag faktiskt inte visste varför jag var kvar.

Så jag ringde pojkvännen.

"Får jag komma? Jag har inga pengar, så jag får bli hemmafru eller nåt"

Han sa ja.

Och så sa jag upp lägenheten, och sorterade allt i tre högar: ta med till Tyskland (inte mer än vad som fick plats i pappas bil), spara i förråd tills vi kom hem (alltså saker jag trodde mig vilja ha ett par år senare) och slänga (stor hög). Sen flyttade jag hem till föräldrarna över sommaren och jobbade på vårdhem och försökte repetera min gamla skoltyska. Lyckades fixa ihop nog pengar för att kunna betala en tyskakurs när jag kom ner. Sa upp medlemsskap och ICA-kort. Och sen kom augusti och med föräldrarnas hjälp så flyttade jag till Darmstadt med en bil full av saker och inte så mycket mer.

Jag tror att jag tänkte då att det nog löser sig, det mesta.

Så började det.

Passet

Man tar en bebis som är lite så där halvvaken. En mamma med för varm jacka som är lite sådär halvsvettig, samt en polisstation med två erfarna damer på passexpeditionen och ingen kö (tacksamt).

Bebis hissas lite upp och ner i luften under glada tillrop och öppnar ett öga.

Fram med pall. Fram med konstig skärm för att gömma halvsvettig mamma.

Bebisen somnar.

Då tar pass-tanterna, med viss vana på att ta passkort på bebisar, fram esset i rockärmen: skallran. En tant skallrar, den andra tar massor av bilder. Och på något sätt lyckas de få till ett kort som funkar att sätta i ett pass.

Häpp.