Avstängd från omvärlden

Min Skype funkar inte idag. Verkar som om jag måste RINGA mina kollegor i Tyskland om jag vill något. Jag känner mig helt plötsligt väldigt långt borta från allt.

Telefonmarodörer

Det allra sämsta med att jobba hemma kan sammanfattas i ett enda ord: telefonförsäljare.
En vanlig dag ringer det minst tre stycken. Minst. Det är ungefär alla telebolag i Sverige, alla elbolag i Sverige och så en och annan som jag avbryter innan jag ens orkar lyssna på vad de säljer.

Jag får fullkomligt tuppjuck. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad det är ni vill sälja eller promota eller fråga eller Gud vet vad. Jag vill inte ha något och på något sätt känns det som att alla bolag som ständigt ringer hamnar starkt på min lista över företag jag bojkottar. För tillfället är det Vattenfall som verkar tycka det är ok att ringa ett par gånger i veckan.

Veckans höjdpunkt var ändå försäljaren från lokaltidningen som ringde en sen kväll för att ge mig ett fantastiskt erbjudande på prenumeration. Han verkade ha missat att jag redan prenumererar sedan sisådär ett halvår tillbaka.

Jag vet. Det kallas Nix-registret. Måste nog ta tag i det där nu när det är dags att vara hemma länge.

Kass tajming

Så bra tajming. Man har fyra dagar i Tyskland för att fixa allt som behöver fixas, träffa alla, ordna allting. Och precis just dessa dagar är det dags för höstens första förkylning. Så jag springer på möten och snörvlar, sitter på kontoret och snörvlar och har helt plötsligt ingen lust att göra någonting på kvällarna.

Nu är klockan ju ialla fall efter nio. Kanske kan man sova snart.

Det gäller att vara principfast

Alltså, det gäller att hålla fast vid sina principer. Som min starka princip att det inte ska handlas bäbis-grejer alltför långt i förväg.

Men sen var vi ju tvungna att köpa en skötbädd att mäta med när mannen ska specialbygga ett skötbord som ska kunna passa i vårt badrum.

Och sen kom ju svägerskan med familj förbi och då var det ju så smidigt att de tog med sig släktvaggan när de ändå var här.

Sen hörde vi nog om 12 veckors leveranstider och insåg att vi måste angripa vagninköpet. Hittade en vagn i affären som vi nog tyckte var ganska bra. Gick hem, hittade precis den vi ville ha på Blocket för en spottstyver, knappt använd. Tja, så kom vi hem på söndag förmiddag med ett vagn i bagaget. Fick visst en resesäng och en babysitter på köpet också.

Tja, nu har vi typ ett halvt rum med grejer.

Det gäller att vara principfast.

Jag åker sista gången till Tyskland nästa vecka innan magen är för stor för att flyga. Funderar på att man nog ska ha lite hej-då mingel innan man åker och så där. Då dyker kollegan upp på skype och frågar:
"Du, du vill inte att jag ska baka en kaka eller så?"

Hur bra kollegor har man inte?

Sen frågar hon om jag vill ha kokos, citron, marmorkaka eller möjligtvis Blechkuchen, isåfall antingen med äpple eller plommon.

Sa jag att jag har bra kollegor?

I GP idag frågade de nykomna studenter vad de tyckte om Göteborg. Jag tyckte lite synd om den pakistanske killen som tyckte här var kallt och la till:
"maybe it will be even colder".

Det blir nog långa månader framöver för honom...

Jag är lite kär i Clas Ohlson-killen nu.

Börjar måndag morgon med att strömkabeln till datorn inte vill vara med längre. Panik-backupar utifall att det är datorn som är problemet och börjar leta efter var man får tag i en strömkabel ungefär nu.

Ringer supporten. Man kan beställa på nätet, hämta i morgon, bla bla. Hjälper inte riktigt mig.

Mannen föreslår Clas Ohlson.

Clas Ohlson-killen plockar fram en sån där byggsatsadapter, och bygger ihop den på plats och testar. 500 spänn och datorn funkar. Dessutom kunde jag köpa med mig en riktig capuccino på vägen hem.

Det kanske blir en ganska ok måndag ialla fall.

Stannar over natt och traffar en van som jag inte har sett pa tre ar snart. Fast det ar ungefar som det brukar vara, eller faktiskt precis som om det var igar. Vi gar ut och ater, kollar pa smorig romantisk film under en filt och ater ostbagar. London ar helt ok.

Bor en natt i en något större garderob

Så här. Man flyger till London. Åker pendeltåg och flygbuss och flyg och flyg igen och tunnelbana , och går fel runt Paddington station och någonstans där hittar man äntligen sitt hotell.

Kliver in lagom svettig, lagom trött och lagom nöjd när man ser att man nog har lyckats hitta en riktigt bra hotell till bra pris. Trevlig lobby, trevlig personal...som berättar att de har "problems with maintenance" men att de har bokat in mig på ett annat hotel i deras kedja om hörnet.

Taxi som ska hämta upp. Som kommer efter en kvart. Ungefär här börjar jag tappa modet. Kommer till det nya hotellet. Som är ett klassiskt engelskt sunkhotell. Dessutom får jag rum på fjärde våningen utan hiss. En av killarna på hotellet tittar på mig och erbjuder att bära min väska. Vi stånkar upp fyra våningar där rummen bara verkar bli mindre och mindre. Någonstans strax innan mitt rum kan jag inte riktigt hålla mig, ett "maybe you should give pregnant women rooms a bit further down" slipper ut.

Kommer in i rummet som är ett klassiskt sunkrum. Så där så att man inte riktigt vill ta av sig skorna. Ungefär där ger jag upp, jag är för trött för att klaga.

Sen ringer receptionen. De skäms för att de precis har baxat upp en gravid tjej i femte månaden på något slags vindsskrubbsvariant av rum. Alltså nytt rum, på första våning, lite bättre.

Bebisen och jag, vi verkar vara ett bra team.

Go west

Nä, nu drar jag till London. Flyga västerut på jobbresa känns ju väldigt...märkligt...ovanligt.... men ganska ok också.

För övrigt sa barnmorskan idag att nu ska jag se till att jag känner bebisen varje dag. Med tanke på att jag verkar nära en hiphopare/restless leg-kandidat/cheerleader under min barm, så ska det nog inte vara ett problem.

Det ringde på en liten kille och ville sälja jultidningar. Jag har också gjort det, kommer precis ihåg hur roligt det var när man fick sålt något och kom liiiite närmre den där coola freestylen som man bara ville ha så vansinnigt mycket.

Men jag orkade inte. Hade inte tid att titta i en stor katalog på serietidningar och almanackor och relativt menlösa böcker. Så jag sa nej tack och hej.

Nu känner jag mig liite grann som en dålig människa.

Starten...

Är inte så särskilt sugen på att skriva på det här projektdokumentet just idag. Fast egentligen har jag väldigt bråttom att göra det. Skulle vara bra om jag skrev så att fingrarna blödde så att jag är färdig om sisådär 45 minuter. Egentligen handlar det mest om att komma igång.

Kaffe funkar inte.

Choklad funkar inte.

Kan någon ge mig ett tips hur jag kommer igång?

Idag var en fin dag. Säga hej då till farmor, krama på familj och släkt lite grann, andas lite hemma, avsluta med Fru R, sushi och en capuccino.

Det var en fin dag.

Till älskade farmor.

I morse klädde jag mig helt i svart, som jag aldrig brukar annars. Kanske en föraning av telefonsamtalet den här kvällen.

Sov sött älskade farmor. Vi älskar dig.

Man kan ju tycka att man vid det här laget skulle vara ganska van vid att jobba över olika tidszoner och ha lite koll.

Inte gå upp aptidigt för det där Väldigt Viktiga Samtalet och inse att man faktiskt är 4 timmar för tidigt ute.

Kan man ju tycka.

Man undrar ju

Alltså, om det är jag som är preggo-tjejen som tillbringade gårdagskvällen med att dricka alkoholfritt vin på kräftskivan, och mannen är killen som drack snaps - borde det inte vara han som ligger i soffan och slösurfar och JAG som är ute och fixar runt huset klockan 10 dagen efter?

Ett svar!

Som en blixt från klar himmel kom ett mail från en faktisk handläggare på Försäkringskassan!

Hon kändes lite sur över att hon hade försökt ringa mig flera gånger förra veckan när jag inte var hemma faktiskt (jag tänker inte säga något om att jag var hemma i tre veckor innan det, det tänker jag inte......jag är en snäll och vänlig person....), men nu har jag ju a) en person, b) ett telefonnummer till den här personen.

Nu jädrans.

Första kontakten med Försäkringskassan - det här verkar ju förtroendeingivande och lovande inför framtiden.

Jag tänkte vara ute i god tid med min utländska arbetsgivare och skickar mail till Försäkringskassans Kundcenter med ett par frågor om föräldrapenning. Skickade mail och fick svar dagen efter; visserligen helt innehållslöst, men ändå:

"Hej,
Jag har vidarebefordrat ditt mail till handläggande kontor, de kommer kontakta dig"

Sen gick det en månad utan ett pip. (Jag kan gärna upprepa det här: EN MÅNAD). Sen skickade jag ett syrligt mail. Fick följande tillbaka:

"Hej
Jag beklagar att du inte har blivit kontaktad. Jag har meddelat handläggarna att du vill ha ett svar.
Med vänlig hälsning
Försäkringskassan"

Det är ju väldigt bra att de kontaktar handläggaren och påpekar att jag gärna vill ha ett svar på min fråga. Man kan ju tänka sig att de flesta som mailar till Försäkringskassans Kundcenter faktiskt vill ha svar på sina frågor, men det kan ju hända att det skickas rent retoriska frågor, vad vet jag.

Så nu har det gått en månad och hittills har vi kommit så långt att det är klargjort att jag gärna vill ha svar på frågan jag har ställt.

Det känns som om det här är starten på något väl fungerande på något sätt.

Varm i hjärtat i Istanbul

Ett av korten från dagens utvärdering:

"Participated at many seminars, never learned as much as in this one, THX!"

Den andra dagen

Det är någonting med den där andra dagen när man håller en utbildning. På något sätt är den alltid jobbigast. Man har gett allt man har den första dagen och är relativt utpumpad. Nu hoppas man på att gruppen ger tillbaka lite energi för att man ska orka. Och kanske är det därför det alltid är något litet inom en som bara vill dra täcket över huvudet och somna om.

Men det gick bra. Och jag insåg att det inte funkar längre att jobba som innan. Nu är det utbildning 9.30-17.00, sen direkt hem och sova ett par timmar. Sen vakna till liv och läsa lite email. Mer blir det inte. Sightseeing är inte direkt något alternativ, orkar inte direkt. Men det är ok. Nästa gång jag kommer hit kanske. Och i morgon blir det turkisk mat med gruppen.

Men först lite mer sova. Vilken party-pingla man har blivit.