Runt runt

Hörrni, jag springer runt som en yr höna och försöker packa till helgens vasa-bravader. Måste hämta skidorna och försöker hitta min underställströja och så var det ju matsäcken också...

Mer mikrofinans nästa vecka typ.

Microfinance according to Mia del 2

Del två - den Rimliga Räntan

Det här är ofta en brännpunkt när man pratar om mikrolån - att räntan i våra öron låter horribel. Runt 30% är väl ganska standard skulle jag tro.

30% låter ju fanatiskt mycket. Ren utsugning. Eller? Det är tyvärr inte så enkelt.

Först kan man ju börja med att kolla på alternativen; att låna av en privat s.k moneylender är oftast alternativet. De jobbar ofta i området kring 100% ränta.

Men egentligen kanske det är viktigare att fundera på vad räntan innehåller. Den innehåller kostnaderna för inlåning (vilken inte är helt låg i många av de här länderna - jag har jobbat med organisationer som lånar in för 21%). Den innehåller täckande av risk (vilket är snäppet högre eftersom mikrolån nästan alltid saknar en formell säkerhet - de är alltså på pappret ofta blancolån även om man använder sig av alternativa säkerheter istället). Den innehåller organisationens kostnader. Här ligger ofta den stora delen. Att arbeta med mikrolån betyder höga kostnader; man hjälper kunden med ansökan, man besöker kunden, ofta också kundens familj, man besöker varje kund flera gånger under lånetiden, och man har en kund som betalar tillbaka ofta, men i små summor. En del organisationer reser till kunderna och tar emot återbetalningarna hemma hos dem. Det kostar. Tid och pengar.
Och så innehåller räntan vinst. Hur stor beror på organisation. Vinst är bra. En mikrofinansorganisation behöver vinst för att bli en stabil organisation som i längden inte är beroende av bistånd. De behöver vinst för att växa och nå fler människor. Jo, jag tycker vinst är bra. Frågan är främst vad man gör av vinsten.

Det snackas mycket räntetak i sektorn just nu. Att man ska bestämma ett max som ingen får gå över. Jag är skeptisk. Främst för att det kommer göra mikrofinansorganisationer begränsade. Vem ska åka moped på bergsvägar i timmar för att kunna samla in återbetalningar och inbetalningar om de inte får ta betalt för tjänsten? Det måste finnas andra sätt att göra sektorn ansvarstagande. Och inte glömma sina utgångspunkter. Mer om det i morgon.

Tantvarning

När man fryser mest över ryggslutet. Det gör inga kids.

Total fail är...

...när man fryser på kontoret och drar upp värmen på max innan man går hem. Bara för att inse nästa morgon att man drog reglaget åt fel håll och stängde av värmen istället.

Idag jobbas det i täckjacka.

Microfinance according to Mia del 1

Man måste nog vara lite rimlig. Det hade ju varit toppen om ett gäng mikrolån hade kunnat lyfta ett land bort från fattigdom. Men tyvärr tror jag inte lösningen är så enkel. Det finns alldeles för mycket andra saker som måste finnas; ett starkt rättssamhälle, infrastuktur, utbildning, sjukvård, mänskliga rättigheter, bra kvalitet på industriell produktion, låg korruption. Det är så mycket annat som måste finnas utöver tillgång för alla till finansiella tjänster. Vi löser inte världens fattigdom genom att ge en kvinna EUR 200 för att köpa en kossa. Inte ens om vi ge 100 kvinnor EUR 200 för att köpa en kossa var.

Därmed inte sagt att mikrofinans inte kan förändra. Mikrofinans kan också hjälpa. Någon med en bra affärsidé kan få en chans till kapital. Än mer viktigt, man kan få hjälp att utjämna ojämna inkomster och utgifter (den där beräkningen "att leva på USD 2/dag" innebär ju väldigt sällan att man har en jämn, daglig inkomst). Och eftersom vi pratar om mikroFINANS, inte mikrolån, så kan man i utökad takt erbjuda det som många fattiga har högst på listan; ett säkert ställe att spara sina sparpengar på ett säkert ställe är mycket värt. (det är inte helt ovanligt att microsavings har en ränta under inflationen, men säkerheten värderas så högt att de ändå får kunder. Men det är ett annat tema)
Och kanske kan de där EUR 200 till en kossa förbättra situationen för just den kvinnan och hennes familj. Jag träffade en gång en fruktförsäljare i Khartoum. Med hjälp av sitt lån hade han investerat i en större vagn för sin frukt. Den högre inkomsten hade gjort att han kunde gifta sig. Hans liv hade blivit bättre. För mig är också det en påverkan till ett bättre liv.

Tillgång till finansiella tjänster kan hjälpa på många sätt - det kan hjälpa individer eller byar, men det kan knappast på egen hand utrota fattigdom överlag. I så fall behövs det stöd i flera andra områden, där mikrofinans är en del av det hela. Man hjälper en individ, eller en familj. För mig räcker nog det. Jag gillar idéen med hjälp till självhjälp, att öka individens deltagande i samhällsstrukturer. Jag gillar det.

Det betyder inte att dokumentären från Tom ljuger. Inte alls. Tvärtom ser vi nu hur mikrofinanssektorn inte alls är så skonat från finanskris som vi trodde, och en del dåliga exempel på hur lån har getts ut till höger och vänster poppar upp i världen. Framförallt tror jag att dokumentären fick mig att en gång för alla tänka att vi måste börja skilja på mikrofinans och mikrofinans. Det finns socialt ansvarstagande organisationer - och de finns de som satsar på kortfristig vinst. Allt är inte gott bara för att det är mikrofinans. Men mer om det där med återbetalning och räntor i morgon. Nu sova.

Microfinance according to Mia; Intro

Nästa Uppdrag Granskning som sänds i morgon (tror jag) ska handla om baksidan av mikrofinans. Reportaget har gjorts av Tom Heinemann och har redan (kanske i lite annan form) sänts av NRK och finns även i en engelsk version. Jag kollade på den norska versionen för ett par veckor sedan och tänker att det finns ganska mycket att säga. Om tankar det medförde hos mig, men också ganska grundläggande saker som kanske måste klargöras. Jag säger inte att Tom har fel i sina slutsatser. Bara att de är lite väl mycket svart och vitt för min smak. Toms sanning är inte nödvändigtvis hela sanningen. Livet är lite mer gråzoner än så.

Så nu blir det en radda inlägg om Microfinance according to Mia den här veckan. Någonstans måste jag ju ialla fall skriva av mig om de allra största missförstånden inom det här området. Mina egna åsikter alltså, efter sju år i den här branchen. Däremed inte min arbetsgivares åsikt.

Först kommer det handla om vad man kan uppnå med mikrofinans. Ett starkt tips är att man inte kan utplåna ett lands fattigdom med mikrolån. Stay tuned.

Struts

Det är nåt med Skatteverket som får mig att få ont i magen. Det har inte så mycket med att göra med själva betalandet av skatt - jag betalar faktiskt väldigt gärna skatt. Snarare har det att göra med känslan att jag tänker att jag gör fel. Eller har glömt nåt. Att jag kommer liksom bli uppringd om en massa år och bli krävd på pengar eller nåt.

Det är nåt med hela grejen som gör mig till en struts.

Därför orsakade årets skattebetalningsplan ett enormt strutsbeteende, när planen var enorm. Som i massor massor mer att betala varje månad. Som i att jag inte skulle få mer pengar över än att betala huset varje månad.

Sen går jag runt med det där beskedet i väskan i två veckor och ägnar två veckor åt att hela tiden hitta viktigare saker att göra (nu kan man ju tycka att se till att man har pengar att köpa mat för kanske är viktigare än att storstäda eller baka bullar. Men se, så fungerar inte strutsbeteendet).

För att ÄNTLIGEN idag ringa. Och som vanligt mötas av - en vanlig, trevlig person. Som lovar kolla igenom och räkna om och det här ska nog ordnas. Och jag påminner mig för hundrade gången att det faktiskt är hyvens personal på Skatteverket. Jag får alltid bra och trevliga handläggare som klarar av att inse att vi andra dödliga inte förstår mycket om skatt (en lärdom som kaaanske försäkringskassan skulle fundera på).

I morgon ringer Skatt-Lena. Jag tror det liksom kommer ordna sig. Annars får vi leva på gröt i den här familjen ett tag och det känns ju lite onödigt.

En himla hets

Det där med lunch är inte riktigt optimalt när man sitter ensam och jobbar. De flesta dagarna slutar det med att jag bara äter något framför datorn. Hetsäter oftast. Vet inte riktigt varför men fort ska det gå. Som om jag helst ska äta på 3 minuter. Helt ologiskt.

Äta långsammare. Veckans mål.

Slött

Sista helgen hemma innan det är dags för reseperiod. Vi bakar bröd och tvättar tvätt och går promenad i solen. Jag borde åka längdskidor, men jag bestämde mig för att titta mig i form på Vinterstudion i stället.

Så mycket mer händer inte idag.

Smygkontoret

Fördelen med det helt mobila kontoret är att man kan jobba lite varstans. Idag jobbar jag hemma av olika skäl. Gömd inne på kontoret, uppkrupen i soffan. Sen kommer jag fram lagom till lunchen och kaffet.

Helt ok upplägg det här. Dessutom är det fredag och solen skiner.

Mia - muppen

Jag tror faktiskt att jag behöver ut och lufta mig lite. Hänga på huvudkontoret lite eller ut och jobba nånstans. Det känns som om jag börjar bli lite av en mupp efter snart två månader själv på mitt lilla rum. Jag pratar för mycket för mig själv och kan inte komma ihåg när jag fixade håret senast. Time to go. Ska bara åka Tjejvasan först.

Well done

På listan över egenskaper som jag gärna hade haft: pysslighet

Jag hade gärna varit så där bra på att göra fina julkort eller små blomgrupper eller bara någon gång lyckas med att hälla sin sylt på en sån där FIN burk med en liten etikett. Men ärligt talat; det är jag inte. Man måste inse sina begränsningar.

Därför är jag mer än nöjd att jag de senaste två kvällarna har tagit tag i det dåliga samvetet att skriva lite i den där boken om Knoddens framsteg.

Mycket nöjd var ordet.

Hur viktiga är egentligen 5 km?

Alltså. 15 km. Så himla överskattat. När man kan sova länge istället. Och satsa på 10 km i strålande solsken - och GLID (och en mycket ömmande axel, men det skiter vi i nu)

Sen bad i spa-bassängen med Knodden och resten av familjen innan vi packade in oss i bilen och körde hem. Bra helg det här.

Nu skidskytte skulle jag tro.

Skidkung

Nä, nu blir det ett mindre pretentiöst inlägg efter det förgående lite väl snusfönuftiga

Vi är på Billingen och jag gör sista tappra försök i skidspåret innan Tjejvasan.

Planen idag var 20 km. Efter 3 km var jag helt slut. Förstod inte varför jag hade blivit så kass på ett par veckors vila. Efter 8 km frågade en sån där Riktig Skidåkare om jag inte heller hade glid (dåligt glid var ett understatement i mitt fall). Då kändes det ialla fall mindre hopplöst.

Nu sova. Imorgon 15 km.

När man tycker man har kokat nog med kaffe

Det där med att tuffa till sig lite.


Ms. Baglady funderade om det där med att komma bort från en admin-roll på jobbet. Slippa hamna i hon-som-fixar-kaffe-rollen. Faktiskt inbillar jag mig (utan något statistiskt underlag) att det där har lite med män och kvinnor att göra. Helst skulle jag ha fel, men kan det vara så att det är fler tjejer i assistent-roll som får fixa fika än män i samma position? Jag tror tyvärr det. Totalt subjektivt och utan belägg.

Men det här tror jag krävs om man känner att man vill gå vidare:


- Vara på glatt humör där man är. (vilket ju inte är samma som att vara nöjd med att vara där man är) Alltså inte sitta och sura för att man spendrar en dag på att formatera dokument. Då kan man lätt hamna i facket "hon som tycker hon är lite för fin för det här jobbet". Inte så bra om det finns andra på företaget som har jobbat sig upp genom ett par års hundjobb.

- Vara noggrann och pålitlig. Visa att man kan ta eget ansvar och genomföra saker på egen hand.

- Utnyttja chanser att visa att man kan andra saker. Jag har en super-assistent just nu som inte bara formaterar och kollar språkfel men också gör kommentarer på innehållet och försöker ta till sig så mycket som möjligt även tekniskt. Bra approach skulle jag säga.

- Och visa att man vill gå framåt! Vara tydlig på sina utvecklingssamtal och få chefen att acceptera konkreta saker som du ska få lov att jobba med under nästa år. Hitta nåt på arbetsplatsen som du skulle vara bra på och försök komma med på det tåget. Det gäller ju att man har en arbetsplats som är öppen för att låta en dyka lite i kallt vatten för det där....men kan ska inte ge upp.


Och sen när man väl inte längre är kaffe-kokerskan så tror jag man vinner i längden på att på ett trevligt sätt avvisa kaffe-kokeri. Och när man själv behöver någon som kokar kaffe eller formaterar ett dokument, att man aldrig glömmer att uppskatta deras arbete. För man har ju faktiskt varit där själv.


Kanske var det så jag gjorde. Eller så hade jag bara tur. Det kan ha varit tur också.

Bli bättre på att säga nej

Egentligen borde jag kanske skriva om Helgen. Alltså helgen när mannen och jag checkade in på hotell utan Knodden och ägnade oss åt att gå på bio och ligga i sängen och lösa korsord, och strosa i stan och äta brunch och dricka kaffe läääänge och så sova då så klart. Så värda det var vi.

Men nu funderar jag mest på varför jag är så dålig på att säga nej på jobbet. Eller snarare så börjar jag bli bättre på att säga nej, men jag känner mig alltid så elak efteråt. VARFÖR är det så?

Som idag. Kollega mailar mig och frågor om jag kan hjälpa till och ta över en grej. Jag tänker att jag kan akut-hjälpa-till men kanske inte nödvändigtvis ta över hela saken. Pratar med min närmsta chef som håller med.

Alltså inget konstigt. Ändå känner jag mig lite som en svikare.

Måste. Tuffa. Till. Mig

*trumvirvlar och jubel*

I natt sov Knodden hela natten.

Första gången någonsin. Inte ett enda litet pip fram till klockan 6.

Ärligt talat så har jag alltid tänkt att de som säger att deras barn sover hela natten nog ändå är uppe en gång och stoppar in nappen eller så (I vår värld har det inte direkt räknats när man går upp och sätter in nappen. Man behöver ju knappt vakna för det liksom). Men nu vet jag. Det är faktiskt möjligt att små barn sover hela natten. Utan att väcka föräldrarna en enda gång.

Jag är på jobbet 7.30, utsövd och knappt i behov av kaffe. Bara det kan ju göra en lycklig.

Update

Lunchpaus och 18 frågor kvar. Jag är ganska oförtjust i Lisa Nilssons Kent-cover nu.

Och som vanligt har även detta större jobb en sång

Jo, eftersom jag brukar värka ut de flesta större jobb till tonerna av en sång, så finns det ju även en multiple-choice-frågor låt. Som behövs för att jag ska koncentrera mig och komma igång. Sången väljs någorlunda av slump och kan sedan inte bytas ut. I slutet av jobbet brukar jag halvt avsky låten.

I give you Lisa Nilsson, tjejen som sjunger när jag trycker fram frågor om resonabla räntor för lån till fattiga, beräkningar av cash-flows och frågor om double bottom line. Man kan undra hur många gånger jag hinner lyssna på den här låten innan jag är klar. Jag tror på ganska många.

Skylla sig själv

På listan över spännande och intressanta jobb ingår inte att göra 100 multiple choice frågor till ett slutprov. Det ingår snarare i nödvändigt ont och bra att ha -avdelningen.

Jag har skjutit på det här (naturligtvis) under devisen att jag har så mycket annat viktigt att göra. 65 frågor kvar och jag måste vara klar i morgon.

Det blir inte en av de roligaste dagarna på jobbet det här. Hög skylla-sig-själv-faktor är det också.

Error

Och så bokar man in sig på träningspass på kvällen och fast man inte alls är sugen så packar man väskan och seeegar man sig till gymmet. Bara för att inse att man tog fel väska i hallen och håller i en skötväska istället för en gymväska.

Skor och vattenflaska kan inte ersättas med blöjor och majskrokar.

*suckade och vände i dörren*

Sommarkärlek

Jag vet inte vad ni har tänkt göra i sommar, men vi tänker gå på bröllop.

Ungefär hundra stycken. Eller, nja, kanske snarare fem. Men ändå. Så mycket kärlek på en sommar. Man blir ju alldeles varm i hjärtat.

Lunchens lärdom

Om man har Lasse Kronér som spinninginstruktör på lunchpasset så snackas det ganska lite om muskler och teknik, men bra mycket mer om vikten av att hålla tempo och längden på Janet Jacksons intron.

Är 116 cm inte alltid 116 cm?

Sånt här gör mig vansinnig.

http://ennyblogg.blogspot.com/2011/01/om-klara-ar-116-cm-och-kalle-ar-116-cm.html?spref=fb

Tur att tjejkläder är lite mindre och svårare att springa runt i. Så att man liksom kan vänja småtjejer redan från början vid att tjejer ska sitta stilla och vara tysta och söta. Skönt att veta att Lindex tar sitt ansvar. Verkligen.

En natt som skriven av Norén

Det började så bra. Knodden somnade som den lille ängel han är. Sov så gott. Jag var på kören och hittade en själsfrände i den nya tjejen jämte. Hennes 14-månaders bebbe sov också som en kratta. ALLA andra barn* sover hela nätter från månad 5, men inte mitt. Och inte hennes. Jag känner på mig att den gemensamma ackumulerade tröttheten kommer göra oss till tajta vänner.

I natt blev det ungefär som en pjäs av Norén. Vi klockade in på sisådär 4-5 timmars sömn. Däremellan ägnade sig Knodden åt ett mentalt sammanbrott, och efter två timmar av konstant nypande och ålande och knuffande fick även hans hulda mor ett mindre mental sammanbrott. Ingen bra kombo kan jag säga.

Jag hade egentligen ett helt annat blogginlägg planerat, men först måste jag kolla möjligheterna att inta kaffe intravenöst. Jag återkommer.

*Jo, jag vet ju att rent statistiskt är det inte så. Men det känns så.

Ketchupeffekten

Januari - inga jobbresor. Sitta hemma, plutta i stort excelark, göra två ton utbildningsmaterial

Februari - inga jobbresor. Sitta hemma, göra ytterligare två ton utbildningsmaterial och lite annat

Mars - bo i resväska. Packa med familjen, åka iväg, hem med familjen, vidare iväg. Lite kort hem, tillbaka iväg. Bli lite lagom miserabel på alla nätter borta från familjen.

Fattar inte vad det är med mars. Varför ska allt göras i mars?

Vad hormoner kan göra

För övrigt fick Knodden en ny liten kusin igår! Så himla söt.

Innan Knodden fanns och man fick bild på ny liten bäbis:
"Åh, jättesöt! Så gulligt"

Nu när Knodden finns och man får bild på ny liten bäbis:"
"ÅHHHH, så SÖÖÖÖÖÖÖT!! Jag vill också HAAAAA!!!!!!!! " *lipfärdig av överdos av hormoner*

Ta ut i förskott

Jaja, det är väl sisådär 3 månader kvar till påsken, jag veeet. Men ändå. Det går fort. Sen. Åka upp i bergen och äta god mat och allt det där.

Flyga för skojs skull

Nu sticker vi över påsken mina kära!

Här ska bokas biljetter som bara är för semester. INGET jobb, bara roligt. Jag ser framför mig det långa lite mer förväntansfulla, PLANERADE packandet. (Till skillnad från tvångs-packandet inför jobbresor som ofta inträffar mindre än 6 timmar innan ap-tidiga-morgon-taxin kommer. Under protest). Läsa på innan, fundera på vad vi vill se på (utöver en fem-minutare på Wikipedia för att lära sig basics och vad valutan heter).

Vi tänkte hänga med goda vänner, äta mat, dricka vin, kolla på grejer, åka på utflykt.

Yey, yey, Rumänien nästa.

Nattens mysterier

I natt vaknade jag av Knoddens bak i mitt ansikte runt halv två-tiden. Och sen snodde han runt, runt i vår säng i timmar.

I morse undrade mannen vad han egentligen gjorde i vår säng så tidigt. (Annars brukar vi satsa på egen säng fram till morgonvällingen). Som om jag skulle veta. Jag är helt bombsäker på att jag inte har hämtat honom. Mannen säger sig inte heller ha något minne av att han har gått upp och hämtat honom.

Kvarstår två alternativ:

1) Knodden är egentligen en liten ninja som smyger runt huset på nätterna och klänger i lampkronor och sånt. Den här natten gick han och la sig på fel ställe.

2) Det bor en zombie i vårt hus som hämtar barn från spjälsängar på nätterna och lägger dem i föräldrarnas säng.

Back to life again

Det här med kräksjuka. Det kan man klara sig utan.

Mamma-knep

I går då.

Knodden kräks. Dricker. Och kräks. Är som en väldigt ynklig disktrasa.

Det är då man tar till mamma-knepen. Alltså knep från sin mamma som med tre barn antagligen har genomlevt ganska många maginfluensor.

Knodden teskedade med ökat aptit således i sig en deciliter avslagen cola. Att han faktiskt slutade kräkas efter det samt att han i den decilitern troligtvis fick i sig mer socker än totalt i hela sitt liv tidigare, ledde till att vi hade en Knodd som sprang runt, runt i vardagsrummet strax efter 22-snåret. Socker-chock i enorma proportioner.

Men det funkade. Idag har vi glad Knodd tillbaka.

Mammor. Bra att ha helt klart.

Frågesport

Jahaja, nu börjar resekalendern bokas. Man förtränger att man får klara sig utan Knodd-snutteri då och då. Och bestämmer sig för att ta med familjen lite grann också. Det kommer gå bra det här.

För att värma upp inför kvällens På Spåret kan vi ju köra en lite huvudstadsfrågesport:

Resan i mars går till Makedonien, vars huvudstad ju heter....? (ahh, det där var en uppvärmningsfråga skulle jag säga)

Sen nån gång i april, maj sisådär, går flyget till Tajikistans huvudstad som heter....?
(att googla är fusk)

Mitt jobb i ett nötskal

Dagens citat från Skypande med kollega:

"Well. We are going to sell you and then we get an income from you"

Häpp.

Det blev lite bättre

För att uppväga morgonens något risiga start genom en enorm kräkorgie av hushållets yngre herre, så upptäckte jag strax efter lunch att man kan få tag i en riktigt billig latte to go om man letar sig mot kaféerna närmare en av gymnasieskolorna här.

Det blir till och med roligare med excel-ark när man har en god kaffe.

Morgonstund har guld i mun

Jag vet inte hur ni vaknade i morse, men själv vaknade jag av att jag blev kasadkräkt på.

Vi bor ju hus. Så här:

Hus. Fast bostadsrätt. Ibland är det lite jobbigt när käbbelnivån höjs.
Fast sen finns det ju klara fördelar också.

Som i morse. När man går upp vid 7 och en av grannarna redan är i full gång att skotta nattens snö. Man kommer ut på trappen på väg till jobbet och allt är skottat och klart. Väldigt fint.

Dagens viktigaste

Idag tycker jag förresten att ni ska ta er tid att rösta på dagens viktigaste omröstning.

Min käre kusin funderar på sin kultur-status i form av kulturkofta. Jag tycker han lyckas bra med trean. Det röda fodret ger ett extra litet os av kultur och så är mönstret så där lite lagom hopplöst att bäras upp av just about anyone. Ettan däremot är ju långt från kultur. Osar mer Dressmann än Dramaten.

Massörfrisör

Bara så ni vet: min frisör har en ny salong med massagestolar när man får håret tvättat. Och skallen masserad. Me like.

Knodden vs Världen

Jag har inga konkreta jobbresor planerade innan andra veckan i mars. Jo, det blir ialla fall nån mer resa i februari skulle jag tro. Kanske. Det kliar inte direkt i res-nerven heller numera. J0, ibland. När man hör om roliga, spännande jobb som kommer upp, medan man själv sitter och pluttar i ett stort excelark. Det är väl så numera.

Mer splittrat. Fler excel-ark. Och bättre.

Dagens visdom

Hur man gör en ettåring riktigt riktigt lycklig:

man besöker IKEAs spegelavdelning och släpper ut honom ur vagnen.

Vårens körprojekt

Alltså, jag vet inte vad ni ska nynna på i vår. Själv kommer jag nog nynna en hel på den här. Och alla andra delar av Carl Orffs Carmina Burana. I juni blir det konsert. Med Göteborg Wind Orchestra minsann. Komsi komsi.

A working girl

Ett tecken på att man nu nog faktiskt har lämnat mammaledigheten bakom sig och stafettpinnen över till mannen:

Tidig morgon efter en god natts sömn. Jag tassar fram till mannen för att säga hej då innan jag sticker till jobbet. Knodden sover djupt och snarkar.

Mia: "men i natt sov Knodden väl jättebra eller?"

Mannen: "äh. nä. Vi var vakna mellan halv ett och halv fyra. Jag fick bära in en matta i hans rum att ligga på"

Som sagt. Stafettpinnen slutgiltigt överlämnad.

Jag har börjat åka skidor nu. Längdskidor alltså.

Först började jag mest med att ramla. Hela tiden.

Sen började jag vingla och använda stavarna som stöd.

Nu kanske jag åker lite. Det är positivt, det är mindre än två månader kvar tills man ska stå på startlinjen på Tjejvasan.

Kände mig mycket nöjd efter att avsluta julledigheten med en 12 km runda i solsken med endast en endaste liten vurpa. Jag tror att det här kanske blir en ny hobby.

Triakel - I himmelen

Lite sargade var vi i jul, familjen. Det åts grönkål och julskinka och lussekatter, men sådär fantastisk julstämmning blev det aldrig med tankarna mest på älskade mamma som låg på sjukhuset. Och så allt det där andra. Idag i ändlöst vackert vinterlandskap sa vi hej då till mannens mormor. En fin begravning blev det. Jag sjöng. Den här. Det var svårt men fint att kunna göra det.

Kanske finns det ändå en mening med att familjen var samlad just när man behöver varandra som mest.

Gott nytt år på er!

Dagens julsång

Jag är svag för nyckelharpa, det är bara så. Om vi inte hörs innan dess, så god jul på er!

Nytt perspektiv

Det där med att jobba. Det är ju fortfarande kul, det är inte det. Och egentligen är jag rätt nöjd med att vara tillbaka och tänka och göra nya saker.

Fast sen är det ju det där nya perspektivet. Att man saknar det där sista unset av att ge lite lite mer än som behövs, för egentligen vill man ju bara se till att man får gå hem. Senast 17.00. Så man hinner hem och gossa med Knodden och äta middag med sin familj.

Nytt perspektiv.

Bra tajming

Saker man är väldigt glad över: att man flög ner till Tyskland förra veckan och inte väntade en vecka för att också gå på företagets julfest. Då hade jag nog fått fira jul i Frankfurt som det verkar. Antagligen hade jag gråtit hela dan.

Jodå, jag kom iväg. En dag för sent. Och hem kom jag också. Precis lagom till kaoset började igen.

Och nu är granen klädd och julgodiset gjort och nästan alla julklappar inköpta. Jul. Fina grejer.

Men ååååååhhhhh

Gårdagskvällen i korthet:

Sitta tre timmar på flygplatsen - check
Sitta sisådär en och en halv timme i flygplanet -check
Gå av flygplanet, åka taxi hem - check


Idag:

Hänga på flygplatsen. Det sägs att det är många inställda flyg idag också, så jag undrar jag om det är möjligt att komma iväg.

Jag kommer på två dagar hänga mer på flygplats än någonsin. Dessutom missar jag julkonserten med min kör eftersom jag måste stanna längre när jag väl kommer ner.

/Sur-Mia

Snö

Så går det när man klagar.

Snöstorm i Frankfurt.

Nähä, om man skulle ta och sitta och hänga på den här flygplatsen en extra timme eller så då.

På väg

Efter en eftermiddag med föreläsning (jag var inte särskilt alert tycker jag. Har varit bättre. Man ska inte göra föreläsningar så där lite i farten), så var det dags att sticka ut till flygplatsen.

Jag har insett att jag inte riktigt gillar flygplatsen längre. Flygplatsen är nog definitionen av tråkigt för mig. Man kan få en ok kaffe, annars är det ungefär lika kul som att tvätta allt i tvättkorgen. Has to be done ungefär.

Det finns en annan aspekt av det hela nu också. Det där med att man är på väg bort från familjen. Det har gjort mig lite känslig för barn just på flygplatsen. För att undvika hjärtsnurp bör undvikas:
- barn i Knoddens ålder
- pojkbarn som är äldre. Allt upp till 6 år sisådär
- gråtande barn
- skrattande barn

Ni märker ju.

Den här gången sitter jag och väntar på att boarda mittemot en mamma med en pojke ett par månader yngre än Knodden. Just my luck. Tristess och hjärtsnurp på en gång. Tur det finns kaffe.

Det svarta fåret

Gissa vems föräldrar som hade missat jultemat på avslutningen?

Nu är man ju 32,

men hade jag varit 21, då hade jag lätt skickat in en ansökan för det här

Finaste Knodden

..redan ett år minsann!

Så har jag bakat tårtor, bakat bullar, handlat strössel som ser ut som små nallar, diskat, skruvat ihop lite IKEA-möbler och försökt bringa ordning i ett kaos. Det har blåsts upp ballonger och hänger serpentiner i trappan.

Nu är vi beredda på värsta 1-årskalaset.

Följa strömmen kanske

Funderar på om jag orkar det här:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Dagens fisketur

Nytt projekt, ny fin titel = ta nytt kort att sätta på hemsidan.

Dagens konversation när alla tagna kort granskades:

Mia: "Gosh, I really look old!" (nu kan man tänka att jag fiskade komplimang här. Fast det gjorde jag inte. Jag reflekterade mest på att jag faktiskt, FAKTISKT, inte direkt ser ut som 22 längre. Mer som ett faktum)

Den Nye Assistenten: "No, not at all! I think the pictures are really nice. And I would have a hard time to judge how old you are"

Mia: "32"

Den Nye Assistenten: "Really? I would have said not older than 30"

Va sjutton. Jag bestämmer mig för att det var en helt ärlig kommentar.

Trots att vi har hängt ihop i sisådär 15 år skrattar jag fortfarande åt att mannen känner sig tvingad att blunda varje gång han biter i en smörgås. Det är ett så ologiskt inslag i en annars så superlogisk person. En smörgås går ju vad jag vet sällan till motattack när man äter den. Ialla fall har det inte hänt på 15 år. Men det gäller ju att vara försiktig.

En bit kvar till familjeidyllen

Första advent, mmmmmm. Jag tycker verkligen om första advent. Tända ljus och sätta upp ljusstakar och äta lussebullar och sjunga de gamla hederliga klassiska adventspsalmerna. Me like. Väldigt mycket.

Vilket gjorde att jag hade stora förväntningar på gårdagen som Årets Mysigaste Söndag. När det dessutom snöade borde ju idyllen vara komplett.

Tyvärr blev det inte riktigt så. Det började med att vi vaknade i iskyla för att värmen hade lagt av i huset. Sen blev det bråttom med lussebullsbaket, mer hetsbak än mysbak. Slängde mig iväg till körövning medans mannen bakade färdigt, tog hand om Knodden samt alla andra utan värme i vår brf. (Mannen är Head of Bostadsrättsföreningen). Hann inte äta lunch.
Kom till körövningen. Det var iskallt. Efter tre timmar var jag som en istapp. Med en lussebulle i magen som enda lunch. Köra hem. Ringer mannen. Fortfarande ingen värme. Mia har förvandlats till sur-Mia, mannen till sur-Mannen.

In på Elgiganten, köpa el-element, baxa ut i bilen, hem. Nästan svimfärdig av att inte äta nåt och snorkall. Sur-mannen öppnar med orden: "Jaha, du köpte inget element med fläkt i?".
Sur-Mia fräser något om att mannen är varmt välkommen att åka och köpa sitt egna element. Sur-äter lunch. Skulle druckit kaffe om inte filtret hade vikt sig och hela kaffekannan var full av sump. Är mest sur för att det är 1a advent och ändå mest en sån dålig dag.

Ungefär där tittar sur-mannen på mig och säger:
"alltså, det här är en sån där dag när man bara ska gå och lägga sig och börja om"

Sen går vi till kyrkan och lyssnar på små barn som sjunger in julen. Och det snöar utanför fönstret och Knodden är alldeles snäll och kollar in alla de tända ljusen. Och sen går vi hem och elementet har börjat värma upp huset lite grann och så busar vi lite med Knodden innan vi går och badar. Och tillslut blir det nog lite adventsfirande ialla fall.

Men nästa år kan bara bli bättre.

Kanske har jag blivit en tant

Vem hade trott att man skulle lyssna på Lasse Berghagen? Är det här början på medelålder?

Ett mail om friheten

Morgonens bästa mail var helt klart från kompisen i Moldavien som efter sex års väntan har blivit beviljad rumänskt medborgarskap.

Moldaviskt pass = mycket krångel varje gång man ska någonstans utanför...tja Rumänien och Ukraina typ. Om man då har sin mamma i Italien så ses man inte så där vansinnigt ofta.

Rumänskt pass = EU. Ni fattar.

Fantastiskt. Är så glad för hennes skull. Friheten ligger ibland i ett pass.

Snark

När jag var mammaledig hade jag en energidipp varje dag runt fyra-snåret när jag helst ville gå och lägga mig och inte göra nåt.

På kontoret infaller den nästan dagligen runt tre-tiden. Vad ÄR det med 15.00 som får en att bara vilja gå och lägga sig istället för att ta sig i kragen och göra färdigt jobbet så man får gå hem nån gång?

Dagens lunch

en banan
en halv påse skumtomtar

Inte som tänkt

Så började jag det något tidiga morgonen med att ta mig genom mörkret och snöyran med träningsväskan, dataväskan och en balanserande termosmugg med kaffe till jobbet. Lite senare än tänkt, men ändå ganska nöjd med att vara någorlunda tidigt.

Det var sen jag kom på att jag ju skulle vara hos arbetsterapeuten på morgonen för att lära mig hur jag bäst ska styrketräna mina handleder (här kan jag inte rekommendera att styrketräna handleder genom massor av lyft av snart 13 kg bebis. Det är så man hamnar hos arbetsterapeuten).

Alltså in på kontoret, slänga in all packning, ut i snön och pulsa i ilfart till sjukhuset. Tillbaka på jobbet en timme senare och börjar dagen med en tidsplanering som gick fel.

Tur att det finns kaffe. Och snö. Man blir ju lite glad av bägge.

Slutspurten

Skulle bara säga att jag har börjat packa. I morgon efter utbildningen gäller det att hoppa in i en taxi, snabbt ut till flygplatsen, kvällsflyget till Frankfurt. Stanna över natt, in på kontoret, rapportera från utbildningen, dricka morgonkaffe på kontoret, lassa ut videokamera och annat material, ut till flygplatsen, in i planet hem lagom till lunch.

Och sen, på fredag eftermiddag nån gång kommer en ganska slutkörd Mia öppna dörren hemma och får pussar och ett och annat litet bett av Knodden. Och sen ska jag landa och njuta av min familj. Niiice.

Glamour

Vill ni ha den glammiga varianten av den här veckan? Åh, då är det så att jag är i Rom minsann, för jobb. Det är 20 grader varmt också.

Den mer verkliga varianten? Jo, jag sitter på ett hotell i någon slags 60-tals-socialist-förort till Rom. Hittills har vi lyckats lokalisera en restaurang i närheten och utanför fönstret tittar jag på ett enormt bygge av nån form av konferensanläggning. Colusseum känns ungefär lika långt bort som om jag skulle sitta i Gävle. Glammigt det häringa konsultlivet.

På topp

Nummer 1 på listan över saker jag försöker förtränga är numera att jag ska ta mig runt Tjejvasan om sisådär tre månader.

Det hade varit lättare om man inte hade varit förkyld i en månad, inte riktigt vet om man har en utrustning, inte kan åka skidor så bra och på toppen av allt har varit riktigt duktig på att förtränga det hela och hitta andra mer viktiga saker att fokusera på.

Känns som om det här kommer gå bra.

Status

Bra i Tyskland hittills: inte bara ett, utan två av varandra oberoende utrop "Jung siehst du aus!" Det är sånt en ganska trött småbarnsmorsa behöver.

Lite ledsamt hittills: att jag har svarat mer än en handfull gånger på frågan vem jag har lämnat Knodden med när jag är ute och reser. Och att en del faktiskt har blivit förvånade när jag lika förvånat har svarat att han är hemma med sin pappa. Utan hjälp av min mamma eller någon annan.

Dagens agenda

Tidig morgon för att fixa det sista med lite grejer
9.00 Möte
10.00 Foto session på takbalkongen för ny profilbild
11.00 Möte
Lite lunch kanske
13.00 Möte
14.00 Telefonkonferens
15.00 Möte
16.30 Möte

Det här med att vara på huvudkontoret har sin charm. Fast runt 16.15 landar mannen och Knodden. Dagens bästa.

Brrrrr

Det hade känts lite bättre att åka hemifrån i morse med enorm resväska och flygbiljetter om det inte hade varit så att värmepannan hade gått sönder i natt och dagens aktiviteter hemma verkade bli bakning och torktumling i väntan på service-killen. Det hade det faktiskt.

Och så var väskan packad. Är det nu man kommer vänja sig vid att längta?

Upptäckten

Om man går och klipper sig och skaffar lite ny frisyr. Typ lugg och klippa upp en massa lite här och där.

Då är det väldigt smidigt för att dölja efter-amning-monchichi- utväxten.

Däremot, om man går och lägger sig på lördag kväll med pudervax i den lite nya frisyren så vaknar man på söndag morgon med en trailer-park-frilla.

Hjärtat

Igår fyllde min mamma år. Så däringa jämt och vi åkte ner och överraskade med lite middag och tårta (och sång tänkte jag säga, men nu slog det mig precis att vi helt glömde av sången. Vi glömde även den fina blombuketten hemma i hallen. Suck.)

Ialla fall. Pappa hade inte glömt blombuketten. Eller kortet till blombuketten där han hade skrivit mammas namn i ett egenhändigt ritat hjärta.

Och då tänkte jag att det skrivs ta mig tusan alldeles för lite namn i hjärtan nuförtiden.

Och så tänkte jag att jag hoppas att jag efter sisådär 37 års äktenskap också ritar mannens namn i ett hjärta. Det hoppas jag.

Back in business

Nä vet ni vad. Nu är det nog dags att shapa upp den här bloggen på riktigt.

Sisådär två dagar tog det, sen var man back in business på riktigt. På sitt nya, något slitna, men ack så BRA kontor (jag menar, det är ett rum med dörr, värme och en toalett jämte. Nära hem, nära gymmet, bra pris och folk att dricka kaffe med. Vad mer kan man begära???)

Alltså sitter jag och hysteriutvecklar utbildningmaterial till en utbildning nästa vecka i Rom (jo, känns mycket märkligt att åka på jobb till...Italien? Inte ens lite österut liksom), samtidigt som jag försöker göra min CV klädsamt skrytig för att övertyga om att jag faktiskt skulle vara en bra person att hålla i en utbildning i Syrien. Och skriver listor och kopierar papper och försöker få min skärm till datorn att fungera. Dessutom har jag slut på utskriftspapper.

Jäpp, så var man tillbaka.

Bokslut

Och så swosch så var 11 månader förbi och jag sitter vid skrivbordet igen. Tillbaka till vanliga, fast ändå inte. Livet är annorlunda. Bättre.

Jag har landat hemma. Liksom bott in mig. Känner mig hemma i stan. Träffat nya vänner. Stöter på folk i stan som jag känner. Efter nästan fem år i en resväska är det fantastiskt skönt.

Jag har funderat. Fått nya perspektiv. Funderat på hur livet ska vara. Hur mycket man vill bo i en resväska. Hur man balanserar livet mellan det lilla och det stora.

Och älskat i överflöd och mängder. Mer än man trodde var möjligt. Och skrattat och hittat det fantastiska i den helt vanliga vardagen.

Tja, sen har jag ju inte sovit så mycket. Druckit alldeles för mycket kaffe. Ruckat på principer och fått akut trötthetssyndrom på att diska och städa och tvätta. Men det är ju inte det viktiga i det hela.

För övrigt....

.... gick jobbångesten över när jag insåg att jag bedömde den där timmen hos tandhygenisten med ömt tandkött och vassa verktyg som "lite egentid".

Börjar jobba om en vecka. Eller snarare om ett par dagar. Måste bara byta däck på bilen, få gjort det där tandhygenistbesöket som blev uppskjutet, hämta nycklar och flytta in på kontor, fixa internätet, sätta in alla utekrukor för vintern och framförallt träffa vänner och morgongosa extra mycket med Knodden och busa lite extra varje dag.

Just idag har jag lite jobbångest.

..och så lekte vi och busade större delen av dagen. Förutom när vi åkte och badade är klart.

En till slut så bra dag. Och jag tänkte som jag har tänkt nästan varje dag sen Knodden kom. Att livet var så bra innan. Och ändå så oändligt mycket bättre sen han kom till oss.

Status

Efter en något osund morgon som började runt 3-snåret när Knodden började hoppa i sängen och därefter tillbringade sisådär 3 timmar med att nypa sin mor och dra honom i håret, vilket kulminerade i att mannen trodde jag ropade hej då när han skulle till jobbet när jag egentligen ropade "SLUTA NYPAS!" i ren desperation till Knodden (nä, det funkade inte, men det kändes lite bättre efteråt. Man måste ju liksom stå upp för sig själv ibland), därefter följt av en sannerligen osund dos av Alfons Åberg för att mamman skulle få vila en halvtimme till, samt en halvtimme av "maaama, maaammma, maaaammmaa" och häng i byxbenet, så blev vi till slut lite mer såta vänner och morgongosade och busade lite.

Nu sover Knodden i vagnen, idag ska vi vara superduktiga och kryssa av på att-göra-listan. Så nu sticker vi till BVC och väger Knodden och pratar sömn och mat.

Morgon: ganska dålig

Förmiddag: bra so far

Update

Väntar på att mannen ska komma hem så jag kan börja packa kontoret.

Ödets ironi kanske, att just som jag glad klev ut med ett ok för kontorsinflytt ringde det från ett kontorshotell i stan som hade ett ledigt rum för lämpligt pris. Två rum på en dag. En ren ketchupeffekt skulle man kunna säga.

Dagen D

Så här är läget:

om två veckor börjar jag jobba igen. Då behöver jag ett rum/kontor. Jag tvivlar på att det går att jobba hemifrån längre med en snart årsgammal Knodd springande runt runt i huset.

Jag har kanske nästan ett kontor. Om bara den något seniore ägaren bestämmer sig någon gång. Helst för ett ja.

Jag ska dit i eftermiddag. Antingen kommer jag hem tokglad och börjar packa hemmakontoret på stört. Eller kommer jag hem i panik med två veckor kvar till jobbet börjar och ingenstans att ta vägen.

Håll tummarna hörni.

Oops

Dagens upptäckt: om man klarar av de tidiga söndagsmornarna genom att gå upp en timme var med väldigt vaken Knodd, så är det lätt att något glöms.

Mia: när åt Knodden gröt i morse?
Mannen: eh, det vet väl inte jag, du gav ju honom gröt.
Mia: eh, nä, det gjorde väl du?

Priset för dagens bästa föräldrar går nog inte till oss idag.

Nästa vecka: smärta

Jag ska till tandhygenisten nästa vecka. Just daglig tandtrådning kanske inte har stått högst på prioritetslistan det senaste året. Undrar om man kan tandtråda i kapp på en vecka eller så?

Högst otroligt skulle jag tro.

Alltså väntar sisådär en timme tortyr med en glad tandhygenist som rotar runt i mitt blödande tandkött med en sån där krats.

Jag fick beröm under förlossningen på att jag var bra på att slappna av och andas igenom smärtan. Det har jag lärt mig hos tandhygenisten.

Tisdag nästa vecka. Verkar bli en toppendag.

Ursinnesstäda

Igår. En sån där dag när alla projekt blir halvdant gjorda. Dessutom försökte jag göra äppelgelé.

Slutade i städande, plockande, städande och en hel massa kladd när två av geléburkarna välte och kletade ner halva köket.

Där någonstans blev jag så där trött ursinnig. Jädrans vad man kan städa bra då. I morse sken hela huset.

Ursinnesstäda. Mycket bra.

Från en dag till en annan

Igår: piss-sur konsument med nyfunnen Ganska Ful Disneyryggsäck i sin ägo

Idag: ganska glad konsument-to-be som ska rensa garderoben inför helgens shopping med systern. Ganska Ful Disneyryggsäck kan få hänga kvar ett tag. Knodden kanske inte störs lika mycket som jag av kombinationen orange och ljusblå.

Desperata Disneyklubben

Jo, vi är lite sjuka och krassliga här. Men på bättringsvägen.

Ialla fall. Idag fick jag ett paket. En barnryggsäck från Disneyklubben. Men en nollad faktura och fint med medlemsnummer uppe i högra hörnet och en liten lista på medlemsregler. Tydligen hade jag blivit medlem i Disneyklubben.

Det är ju konstigt eftersom jag är ungefär 1000% säker på att jag aldrig sett eller tackat ja till någon form av erbjudande från Disneyklubben. Ändå är jag helt plötsligt medlem.

Ringer kundservice. Säger att jag inte fattar vad det här är. Får ange mitt kundnummer som jag tydligen har och är bevisligen med som medlem. Tjejen på kundservice ifrågasätter inte ens när jag säger att jag inte har skrivit på något, utan säger bara glatt att hon avslutar medlemskapet och "väskan kan du ju göra som du vill med".

Får man verkligen göra så här?

Bojkotta Disneyklubben.

Just nu ...

...mutar jag Knodden med ett avsnitt av Bamse i Trollskogen för att få äta lunch utan gnäll.

Film är väl bra för barns utveckling va?

Bra mamma

Dags att åka iväg och babysimma. Jag tänker att den här gången kanske det är onödigt att tappa mitt barn i vattnet och förvånat få gräva fram honom en meter under vattenytan som jag gjorde sist.

Man känner sig liksom som en bättre mamma om man inte gör så.

Och så avslutade vi dagen med att Knodden ramlade rätt på en tröskel med pannan före och fick en enorm blå bula i pannan. Hans moder fick hjärtsnurp och stressrelaterade symptom.

Jag röstar för att vi slutar dagen med Alfons och välling som vanligt i fortsättningen. Hjärtsnurp är inte min favoritåkomma.

En morgon

Klockan är strax innnan 11. Sen vi vaknade har Knodden hunnit med:

- suga på väckarklockan

- äta gröt

- smörja in stolen med gröt

- byta blöja två gånger

- få på sig kläder under viss protest

- sprida klädnypor över hela golvet

- dregla på spegeln i sovrummet

- inventera konserver i matskåpet

- dra ut alla sina kläder från hyllan inklusive suga på alla sockar

- dra ut hälften av DVD-filmerna från bokhyllan

- trash-spela på pianot

- tvinga mamma att hålla händerna så att han kan springa 10 + varv runt köksön

Under tiden har jag

- klätt på mig

- bäddat

- slängt i mig en smörgås

- druckit en halv kopp kaffe

Vi behöver snacka om arbetsfördelningen på något sätt.

94%...

...är vi som förhoppningsvis vaknade i morse med en illa smak i munnen av var Sverige är på väg.

Jag tänker att Jimmie Åkesson troligtvis aldrig har sett fattigdom och misär på nära håll. Han har nog aldrig varit i en by i södra Ukraina där ungdomarna redan har gett upp och tillbringar dagarna med att dricka vodka och hänga utanför puben en onsdag förmiddag. Antagligen har han inte heller sett två döda män i en lerpöl i utkanten av en marknad i Nairobi, stenade till döds av allmänheten för att de hade stulit.

Och kanske har han aldrig tänkt på att alla de där människorna som kommer hit för att hitta en fristad, de är faktiskt som vi. Om de hade kunnat, hade fått välja, så hade nog de flesta inte lämnat allt och alla bakom sig för att kanske aldrig mer kunna åka hem igen. För de flesta vill faktiskt vara där familj, vänner, och allt det där som betyder hemma, är. Om de bara hade kunnat.

En sak verkar Jimmie och hans polare helt ha missat; det är inte vi som har valt var vi föds. Det är tur och en ynnest att ha fötts i ett sånt här land. Jimmie kunde lika gärna ha blivit född som en kvinna i Kongo som lever under dagligt hot att bli gruppvåldtagen och få sina barn mördade. För sån är världen. Och det om något, den turen och ynnesten, borde göra oss ödmjuka. Och tacksamma. Och redo att försöka hjälpa de som inte hade samma tur som vi.

Det är en mycket sorglig dag idag.

Jag tror det är jag som är kaoset i vår familj

Innan man får bebis så undrar man ju rätt så mycket; vad det blir, hur den ser ut, är den lik mig eller mannen, är den som mig eller mannen.

Så här efter nio månader kan man säga att när det gäller personlighet är Knodden helt klart mer influerad av den lugne, strategiske ingenjörs-mannen. Ta det här med att krypa. Det finns bebisar som rumphasar, som ålar eller drar sig fram, som kryper med ena benet fram eller på nåt sätt hittar ett fungerande sätt att ta sig fram. För det är ju ta sig fram som är grejen. Tänker jag.

Inte den här Knodden inte. Ska man nu göra så får man göra det ordentligt. Det får väl ta lite tid (det är HÄR det är tydligt att Knodden har mannens mentalitet. Så där tänker jag ytterst sällan. Jag var nog en rumphasare). Alltså slutade det med att jag en dag hittade Knodden i det perfekta krypet - på stället. Som en liten dressyrhäst eller nåt. Sen, när kryptekniken var förfinad på stället, satte han av framåt.

Jäpp. Det verkar som om jag även fortsättningsvis får dra lasset för att skapa lite kaos i den här familjen.

En fin fasad

I alla år har jag varit mäkta imponerad av min mans adressbok som noggrant sköts i datorn med adresser och nummer och vem som hör ihop med vem. Själv lyckas jag aldrig få ordning på kontakterna i min telefon. Det är mycket halvdant och lite gamla nummer och allmän oordning.

Så när nu ajfonen dök upp blev det ju så smidigt att bara ta de kontakterna jag behövde från mannens superadressbok och kopiera. Och sen radera alla mina gamla konstiga kontakter som inte längre behövdes och bingo så hade helt plötsligt jag också superadressboken.

Det är då jag upptäcker att det är en fin fasad. Superadressboken är i själva verket inte alls så super.

Jag skickar ett mess till tre kompisar för att bjuda på lunch. Efter en halv dag får jag ett mail från en Hasse som säger att jag nog har skickat fel. Efter en koll på hitta.se inser jag att ett av numren inte är rätt - faktiskt inte en enda siffra rätt. Skickar om.

En timma innan lunchen dyker ett annat svar upp - från en fjärde kompis som säger att hon inte kan komma. Jodå, hennes nummer är alltså inlagt under fel namn, så jag har bjudit in fel person.

Så bra var den adressboken. There is no free lunch for sure.

Olika typer av gegg

Det här med snor.

Jag pallar utan problem bebbens matgegg. Inklusive när han nyser med munnen full med mat.

Inga problem med blöjbyten.

Men snor. Alltså, det är något med snor som jag inte riktigt pallar.

Asså jag vet inte...

..men när ens bebbe tar tag i ens mage och borrar in huvudet för att gosa som med sin snuttefilt, då har man nog en bit kvar till toppformen.

För övrigt....

...så kan inte tjejen i gymmets reception ha hurrat högt över deras införande av spinning med pulsband. Det är hon som tar hand om banden efter passet. Mitt lämnade en våt fläck på disken.

En timme åt skogen

Vi tittar inte sådär jättemycket på TV. Om man räknar bort sport som mannen kollar på i all evighet ibland. (Nu är vi ju inte så där jättepräktiga heller och läser en god bok eller PRATAR med varandra istället. Men nu var det ju inte tiden man slösurfar på en dag som skulle diskuteras).

Alltså. Vi tittar inte så mycket på TV.

Så igår hamnade vi framför ett avsnitt av CSI Miami.

Herre Jösses. Det kändes som att vi slösade bort en timme av våra liv.

Hur kan ett program BLI så dåligt? Jag hade fasiken kunnat göra det bättre.

Börjar man närma sig medelålders när man tänker "det är ju aaaaldrig något bra på TV nuförtiden?"

Dagen D

I morse när Knodden satt och gnagde på en plastburk i badrummet och jag passade på att vika tvätt (glamoröst det här hemmalivet. really..) så hände det.

Tapp tapp tapp sa det och helt plötsligt tittade Knodden ut från badrummet.

Krypande Knodd minsann. Inte utan att man blir lite stolt. Och i behov att barnsäkra.

Den nya kroppsdelen

Om man har en bebis som jobbar i de övre regionerna på BVC-Babsans viktkurva och sen bär runt på honom och lyfter och lyfter och bär och kånkar. Då kan det hända att man börjar få lite ont i handlederna. Om man typ ignorerar det i sex månader för att man är så fokuserad på bebisen och skiter lite i sig själv och tänker att det ska gå över - det är då man kan hamna hos arbetsterapeuten och få testa handstyrka i massa apparater och prata ergonomi och få ett papper med något franskt namn som diagnos och sen komma ut med två feta handledsskydd som man ska leva med 24 timmar om dygnet sisådär i sex månader som en slags extra del av handen.

Alltså. Jag kan inte riktigt rekommendera det om ni undrar. Livet känns bättre med en hel handled.

En fråga

Minsk.

Vad tycker ni, ska man ordna om i kalendern för en vecka där? Jag lutar åt ja.