På väg

Efter en eftermiddag med föreläsning (jag var inte särskilt alert tycker jag. Har varit bättre. Man ska inte göra föreläsningar så där lite i farten), så var det dags att sticka ut till flygplatsen.

Jag har insett att jag inte riktigt gillar flygplatsen längre. Flygplatsen är nog definitionen av tråkigt för mig. Man kan få en ok kaffe, annars är det ungefär lika kul som att tvätta allt i tvättkorgen. Has to be done ungefär.

Det finns en annan aspekt av det hela nu också. Det där med att man är på väg bort från familjen. Det har gjort mig lite känslig för barn just på flygplatsen. För att undvika hjärtsnurp bör undvikas:
- barn i Knoddens ålder
- pojkbarn som är äldre. Allt upp till 6 år sisådär
- gråtande barn
- skrattande barn

Ni märker ju.

Den här gången sitter jag och väntar på att boarda mittemot en mamma med en pojke ett par månader yngre än Knodden. Just my luck. Tristess och hjärtsnurp på en gång. Tur det finns kaffe.

Det svarta fåret

Gissa vems föräldrar som hade missat jultemat på avslutningen?

Nu är man ju 32,

men hade jag varit 21, då hade jag lätt skickat in en ansökan för det här

Finaste Knodden

..redan ett år minsann!

Så har jag bakat tårtor, bakat bullar, handlat strössel som ser ut som små nallar, diskat, skruvat ihop lite IKEA-möbler och försökt bringa ordning i ett kaos. Det har blåsts upp ballonger och hänger serpentiner i trappan.

Nu är vi beredda på värsta 1-årskalaset.

Följa strömmen kanske

Funderar på om jag orkar det här:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Dagens fisketur

Nytt projekt, ny fin titel = ta nytt kort att sätta på hemsidan.

Dagens konversation när alla tagna kort granskades:

Mia: "Gosh, I really look old!" (nu kan man tänka att jag fiskade komplimang här. Fast det gjorde jag inte. Jag reflekterade mest på att jag faktiskt, FAKTISKT, inte direkt ser ut som 22 längre. Mer som ett faktum)

Den Nye Assistenten: "No, not at all! I think the pictures are really nice. And I would have a hard time to judge how old you are"

Mia: "32"

Den Nye Assistenten: "Really? I would have said not older than 30"

Va sjutton. Jag bestämmer mig för att det var en helt ärlig kommentar.

Trots att vi har hängt ihop i sisådär 15 år skrattar jag fortfarande åt att mannen känner sig tvingad att blunda varje gång han biter i en smörgås. Det är ett så ologiskt inslag i en annars så superlogisk person. En smörgås går ju vad jag vet sällan till motattack när man äter den. Ialla fall har det inte hänt på 15 år. Men det gäller ju att vara försiktig.

En bit kvar till familjeidyllen

Första advent, mmmmmm. Jag tycker verkligen om första advent. Tända ljus och sätta upp ljusstakar och äta lussebullar och sjunga de gamla hederliga klassiska adventspsalmerna. Me like. Väldigt mycket.

Vilket gjorde att jag hade stora förväntningar på gårdagen som Årets Mysigaste Söndag. När det dessutom snöade borde ju idyllen vara komplett.

Tyvärr blev det inte riktigt så. Det började med att vi vaknade i iskyla för att värmen hade lagt av i huset. Sen blev det bråttom med lussebullsbaket, mer hetsbak än mysbak. Slängde mig iväg till körövning medans mannen bakade färdigt, tog hand om Knodden samt alla andra utan värme i vår brf. (Mannen är Head of Bostadsrättsföreningen). Hann inte äta lunch.
Kom till körövningen. Det var iskallt. Efter tre timmar var jag som en istapp. Med en lussebulle i magen som enda lunch. Köra hem. Ringer mannen. Fortfarande ingen värme. Mia har förvandlats till sur-Mia, mannen till sur-Mannen.

In på Elgiganten, köpa el-element, baxa ut i bilen, hem. Nästan svimfärdig av att inte äta nåt och snorkall. Sur-mannen öppnar med orden: "Jaha, du köpte inget element med fläkt i?".
Sur-Mia fräser något om att mannen är varmt välkommen att åka och köpa sitt egna element. Sur-äter lunch. Skulle druckit kaffe om inte filtret hade vikt sig och hela kaffekannan var full av sump. Är mest sur för att det är 1a advent och ändå mest en sån dålig dag.

Ungefär där tittar sur-mannen på mig och säger:
"alltså, det här är en sån där dag när man bara ska gå och lägga sig och börja om"

Sen går vi till kyrkan och lyssnar på små barn som sjunger in julen. Och det snöar utanför fönstret och Knodden är alldeles snäll och kollar in alla de tända ljusen. Och sen går vi hem och elementet har börjat värma upp huset lite grann och så busar vi lite med Knodden innan vi går och badar. Och tillslut blir det nog lite adventsfirande ialla fall.

Men nästa år kan bara bli bättre.

Kanske har jag blivit en tant

Vem hade trott att man skulle lyssna på Lasse Berghagen? Är det här början på medelålder?

Ett mail om friheten

Morgonens bästa mail var helt klart från kompisen i Moldavien som efter sex års väntan har blivit beviljad rumänskt medborgarskap.

Moldaviskt pass = mycket krångel varje gång man ska någonstans utanför...tja Rumänien och Ukraina typ. Om man då har sin mamma i Italien så ses man inte så där vansinnigt ofta.

Rumänskt pass = EU. Ni fattar.

Fantastiskt. Är så glad för hennes skull. Friheten ligger ibland i ett pass.

Snark

När jag var mammaledig hade jag en energidipp varje dag runt fyra-snåret när jag helst ville gå och lägga mig och inte göra nåt.

På kontoret infaller den nästan dagligen runt tre-tiden. Vad ÄR det med 15.00 som får en att bara vilja gå och lägga sig istället för att ta sig i kragen och göra färdigt jobbet så man får gå hem nån gång?

Dagens lunch

en banan
en halv påse skumtomtar

Inte som tänkt

Så började jag det något tidiga morgonen med att ta mig genom mörkret och snöyran med träningsväskan, dataväskan och en balanserande termosmugg med kaffe till jobbet. Lite senare än tänkt, men ändå ganska nöjd med att vara någorlunda tidigt.

Det var sen jag kom på att jag ju skulle vara hos arbetsterapeuten på morgonen för att lära mig hur jag bäst ska styrketräna mina handleder (här kan jag inte rekommendera att styrketräna handleder genom massor av lyft av snart 13 kg bebis. Det är så man hamnar hos arbetsterapeuten).

Alltså in på kontoret, slänga in all packning, ut i snön och pulsa i ilfart till sjukhuset. Tillbaka på jobbet en timme senare och börjar dagen med en tidsplanering som gick fel.

Tur att det finns kaffe. Och snö. Man blir ju lite glad av bägge.

Slutspurten

Skulle bara säga att jag har börjat packa. I morgon efter utbildningen gäller det att hoppa in i en taxi, snabbt ut till flygplatsen, kvällsflyget till Frankfurt. Stanna över natt, in på kontoret, rapportera från utbildningen, dricka morgonkaffe på kontoret, lassa ut videokamera och annat material, ut till flygplatsen, in i planet hem lagom till lunch.

Och sen, på fredag eftermiddag nån gång kommer en ganska slutkörd Mia öppna dörren hemma och får pussar och ett och annat litet bett av Knodden. Och sen ska jag landa och njuta av min familj. Niiice.

Glamour

Vill ni ha den glammiga varianten av den här veckan? Åh, då är det så att jag är i Rom minsann, för jobb. Det är 20 grader varmt också.

Den mer verkliga varianten? Jo, jag sitter på ett hotell i någon slags 60-tals-socialist-förort till Rom. Hittills har vi lyckats lokalisera en restaurang i närheten och utanför fönstret tittar jag på ett enormt bygge av nån form av konferensanläggning. Colusseum känns ungefär lika långt bort som om jag skulle sitta i Gävle. Glammigt det häringa konsultlivet.

På topp

Nummer 1 på listan över saker jag försöker förtränga är numera att jag ska ta mig runt Tjejvasan om sisådär tre månader.

Det hade varit lättare om man inte hade varit förkyld i en månad, inte riktigt vet om man har en utrustning, inte kan åka skidor så bra och på toppen av allt har varit riktigt duktig på att förtränga det hela och hitta andra mer viktiga saker att fokusera på.

Känns som om det här kommer gå bra.

Status

Bra i Tyskland hittills: inte bara ett, utan två av varandra oberoende utrop "Jung siehst du aus!" Det är sånt en ganska trött småbarnsmorsa behöver.

Lite ledsamt hittills: att jag har svarat mer än en handfull gånger på frågan vem jag har lämnat Knodden med när jag är ute och reser. Och att en del faktiskt har blivit förvånade när jag lika förvånat har svarat att han är hemma med sin pappa. Utan hjälp av min mamma eller någon annan.

Dagens agenda

Tidig morgon för att fixa det sista med lite grejer
9.00 Möte
10.00 Foto session på takbalkongen för ny profilbild
11.00 Möte
Lite lunch kanske
13.00 Möte
14.00 Telefonkonferens
15.00 Möte
16.30 Möte

Det här med att vara på huvudkontoret har sin charm. Fast runt 16.15 landar mannen och Knodden. Dagens bästa.

Brrrrr

Det hade känts lite bättre att åka hemifrån i morse med enorm resväska och flygbiljetter om det inte hade varit så att värmepannan hade gått sönder i natt och dagens aktiviteter hemma verkade bli bakning och torktumling i väntan på service-killen. Det hade det faktiskt.

Och så var väskan packad. Är det nu man kommer vänja sig vid att längta?

Upptäckten

Om man går och klipper sig och skaffar lite ny frisyr. Typ lugg och klippa upp en massa lite här och där.

Då är det väldigt smidigt för att dölja efter-amning-monchichi- utväxten.

Däremot, om man går och lägger sig på lördag kväll med pudervax i den lite nya frisyren så vaknar man på söndag morgon med en trailer-park-frilla.

Hjärtat

Igår fyllde min mamma år. Så däringa jämt och vi åkte ner och överraskade med lite middag och tårta (och sång tänkte jag säga, men nu slog det mig precis att vi helt glömde av sången. Vi glömde även den fina blombuketten hemma i hallen. Suck.)

Ialla fall. Pappa hade inte glömt blombuketten. Eller kortet till blombuketten där han hade skrivit mammas namn i ett egenhändigt ritat hjärta.

Och då tänkte jag att det skrivs ta mig tusan alldeles för lite namn i hjärtan nuförtiden.

Och så tänkte jag att jag hoppas att jag efter sisådär 37 års äktenskap också ritar mannens namn i ett hjärta. Det hoppas jag.

Back in business

Nä vet ni vad. Nu är det nog dags att shapa upp den här bloggen på riktigt.

Sisådär två dagar tog det, sen var man back in business på riktigt. På sitt nya, något slitna, men ack så BRA kontor (jag menar, det är ett rum med dörr, värme och en toalett jämte. Nära hem, nära gymmet, bra pris och folk att dricka kaffe med. Vad mer kan man begära???)

Alltså sitter jag och hysteriutvecklar utbildningmaterial till en utbildning nästa vecka i Rom (jo, känns mycket märkligt att åka på jobb till...Italien? Inte ens lite österut liksom), samtidigt som jag försöker göra min CV klädsamt skrytig för att övertyga om att jag faktiskt skulle vara en bra person att hålla i en utbildning i Syrien. Och skriver listor och kopierar papper och försöker få min skärm till datorn att fungera. Dessutom har jag slut på utskriftspapper.

Jäpp, så var man tillbaka.

Bokslut

Och så swosch så var 11 månader förbi och jag sitter vid skrivbordet igen. Tillbaka till vanliga, fast ändå inte. Livet är annorlunda. Bättre.

Jag har landat hemma. Liksom bott in mig. Känner mig hemma i stan. Träffat nya vänner. Stöter på folk i stan som jag känner. Efter nästan fem år i en resväska är det fantastiskt skönt.

Jag har funderat. Fått nya perspektiv. Funderat på hur livet ska vara. Hur mycket man vill bo i en resväska. Hur man balanserar livet mellan det lilla och det stora.

Och älskat i överflöd och mängder. Mer än man trodde var möjligt. Och skrattat och hittat det fantastiska i den helt vanliga vardagen.

Tja, sen har jag ju inte sovit så mycket. Druckit alldeles för mycket kaffe. Ruckat på principer och fått akut trötthetssyndrom på att diska och städa och tvätta. Men det är ju inte det viktiga i det hela.

För övrigt....

.... gick jobbångesten över när jag insåg att jag bedömde den där timmen hos tandhygenisten med ömt tandkött och vassa verktyg som "lite egentid".

Börjar jobba om en vecka. Eller snarare om ett par dagar. Måste bara byta däck på bilen, få gjort det där tandhygenistbesöket som blev uppskjutet, hämta nycklar och flytta in på kontor, fixa internätet, sätta in alla utekrukor för vintern och framförallt träffa vänner och morgongosa extra mycket med Knodden och busa lite extra varje dag.

Just idag har jag lite jobbångest.

..och så lekte vi och busade större delen av dagen. Förutom när vi åkte och badade är klart.

En till slut så bra dag. Och jag tänkte som jag har tänkt nästan varje dag sen Knodden kom. Att livet var så bra innan. Och ändå så oändligt mycket bättre sen han kom till oss.

Status

Efter en något osund morgon som började runt 3-snåret när Knodden började hoppa i sängen och därefter tillbringade sisådär 3 timmar med att nypa sin mor och dra honom i håret, vilket kulminerade i att mannen trodde jag ropade hej då när han skulle till jobbet när jag egentligen ropade "SLUTA NYPAS!" i ren desperation till Knodden (nä, det funkade inte, men det kändes lite bättre efteråt. Man måste ju liksom stå upp för sig själv ibland), därefter följt av en sannerligen osund dos av Alfons Åberg för att mamman skulle få vila en halvtimme till, samt en halvtimme av "maaama, maaammma, maaaammmaa" och häng i byxbenet, så blev vi till slut lite mer såta vänner och morgongosade och busade lite.

Nu sover Knodden i vagnen, idag ska vi vara superduktiga och kryssa av på att-göra-listan. Så nu sticker vi till BVC och väger Knodden och pratar sömn och mat.

Morgon: ganska dålig

Förmiddag: bra so far

Update

Väntar på att mannen ska komma hem så jag kan börja packa kontoret.

Ödets ironi kanske, att just som jag glad klev ut med ett ok för kontorsinflytt ringde det från ett kontorshotell i stan som hade ett ledigt rum för lämpligt pris. Två rum på en dag. En ren ketchupeffekt skulle man kunna säga.

Dagen D

Så här är läget:

om två veckor börjar jag jobba igen. Då behöver jag ett rum/kontor. Jag tvivlar på att det går att jobba hemifrån längre med en snart årsgammal Knodd springande runt runt i huset.

Jag har kanske nästan ett kontor. Om bara den något seniore ägaren bestämmer sig någon gång. Helst för ett ja.

Jag ska dit i eftermiddag. Antingen kommer jag hem tokglad och börjar packa hemmakontoret på stört. Eller kommer jag hem i panik med två veckor kvar till jobbet börjar och ingenstans att ta vägen.

Håll tummarna hörni.

Oops

Dagens upptäckt: om man klarar av de tidiga söndagsmornarna genom att gå upp en timme var med väldigt vaken Knodd, så är det lätt att något glöms.

Mia: när åt Knodden gröt i morse?
Mannen: eh, det vet väl inte jag, du gav ju honom gröt.
Mia: eh, nä, det gjorde väl du?

Priset för dagens bästa föräldrar går nog inte till oss idag.

Nästa vecka: smärta

Jag ska till tandhygenisten nästa vecka. Just daglig tandtrådning kanske inte har stått högst på prioritetslistan det senaste året. Undrar om man kan tandtråda i kapp på en vecka eller så?

Högst otroligt skulle jag tro.

Alltså väntar sisådär en timme tortyr med en glad tandhygenist som rotar runt i mitt blödande tandkött med en sån där krats.

Jag fick beröm under förlossningen på att jag var bra på att slappna av och andas igenom smärtan. Det har jag lärt mig hos tandhygenisten.

Tisdag nästa vecka. Verkar bli en toppendag.

Ursinnesstäda

Igår. En sån där dag när alla projekt blir halvdant gjorda. Dessutom försökte jag göra äppelgelé.

Slutade i städande, plockande, städande och en hel massa kladd när två av geléburkarna välte och kletade ner halva köket.

Där någonstans blev jag så där trött ursinnig. Jädrans vad man kan städa bra då. I morse sken hela huset.

Ursinnesstäda. Mycket bra.

Från en dag till en annan

Igår: piss-sur konsument med nyfunnen Ganska Ful Disneyryggsäck i sin ägo

Idag: ganska glad konsument-to-be som ska rensa garderoben inför helgens shopping med systern. Ganska Ful Disneyryggsäck kan få hänga kvar ett tag. Knodden kanske inte störs lika mycket som jag av kombinationen orange och ljusblå.

Desperata Disneyklubben

Jo, vi är lite sjuka och krassliga här. Men på bättringsvägen.

Ialla fall. Idag fick jag ett paket. En barnryggsäck från Disneyklubben. Men en nollad faktura och fint med medlemsnummer uppe i högra hörnet och en liten lista på medlemsregler. Tydligen hade jag blivit medlem i Disneyklubben.

Det är ju konstigt eftersom jag är ungefär 1000% säker på att jag aldrig sett eller tackat ja till någon form av erbjudande från Disneyklubben. Ändå är jag helt plötsligt medlem.

Ringer kundservice. Säger att jag inte fattar vad det här är. Får ange mitt kundnummer som jag tydligen har och är bevisligen med som medlem. Tjejen på kundservice ifrågasätter inte ens när jag säger att jag inte har skrivit på något, utan säger bara glatt att hon avslutar medlemskapet och "väskan kan du ju göra som du vill med".

Får man verkligen göra så här?

Bojkotta Disneyklubben.

Just nu ...

...mutar jag Knodden med ett avsnitt av Bamse i Trollskogen för att få äta lunch utan gnäll.

Film är väl bra för barns utveckling va?

Bra mamma

Dags att åka iväg och babysimma. Jag tänker att den här gången kanske det är onödigt att tappa mitt barn i vattnet och förvånat få gräva fram honom en meter under vattenytan som jag gjorde sist.

Man känner sig liksom som en bättre mamma om man inte gör så.

Och så avslutade vi dagen med att Knodden ramlade rätt på en tröskel med pannan före och fick en enorm blå bula i pannan. Hans moder fick hjärtsnurp och stressrelaterade symptom.

Jag röstar för att vi slutar dagen med Alfons och välling som vanligt i fortsättningen. Hjärtsnurp är inte min favoritåkomma.

En morgon

Klockan är strax innnan 11. Sen vi vaknade har Knodden hunnit med:

- suga på väckarklockan

- äta gröt

- smörja in stolen med gröt

- byta blöja två gånger

- få på sig kläder under viss protest

- sprida klädnypor över hela golvet

- dregla på spegeln i sovrummet

- inventera konserver i matskåpet

- dra ut alla sina kläder från hyllan inklusive suga på alla sockar

- dra ut hälften av DVD-filmerna från bokhyllan

- trash-spela på pianot

- tvinga mamma att hålla händerna så att han kan springa 10 + varv runt köksön

Under tiden har jag

- klätt på mig

- bäddat

- slängt i mig en smörgås

- druckit en halv kopp kaffe

Vi behöver snacka om arbetsfördelningen på något sätt.

94%...

...är vi som förhoppningsvis vaknade i morse med en illa smak i munnen av var Sverige är på väg.

Jag tänker att Jimmie Åkesson troligtvis aldrig har sett fattigdom och misär på nära håll. Han har nog aldrig varit i en by i södra Ukraina där ungdomarna redan har gett upp och tillbringar dagarna med att dricka vodka och hänga utanför puben en onsdag förmiddag. Antagligen har han inte heller sett två döda män i en lerpöl i utkanten av en marknad i Nairobi, stenade till döds av allmänheten för att de hade stulit.

Och kanske har han aldrig tänkt på att alla de där människorna som kommer hit för att hitta en fristad, de är faktiskt som vi. Om de hade kunnat, hade fått välja, så hade nog de flesta inte lämnat allt och alla bakom sig för att kanske aldrig mer kunna åka hem igen. För de flesta vill faktiskt vara där familj, vänner, och allt det där som betyder hemma, är. Om de bara hade kunnat.

En sak verkar Jimmie och hans polare helt ha missat; det är inte vi som har valt var vi föds. Det är tur och en ynnest att ha fötts i ett sånt här land. Jimmie kunde lika gärna ha blivit född som en kvinna i Kongo som lever under dagligt hot att bli gruppvåldtagen och få sina barn mördade. För sån är världen. Och det om något, den turen och ynnesten, borde göra oss ödmjuka. Och tacksamma. Och redo att försöka hjälpa de som inte hade samma tur som vi.

Det är en mycket sorglig dag idag.

Jag tror det är jag som är kaoset i vår familj

Innan man får bebis så undrar man ju rätt så mycket; vad det blir, hur den ser ut, är den lik mig eller mannen, är den som mig eller mannen.

Så här efter nio månader kan man säga att när det gäller personlighet är Knodden helt klart mer influerad av den lugne, strategiske ingenjörs-mannen. Ta det här med att krypa. Det finns bebisar som rumphasar, som ålar eller drar sig fram, som kryper med ena benet fram eller på nåt sätt hittar ett fungerande sätt att ta sig fram. För det är ju ta sig fram som är grejen. Tänker jag.

Inte den här Knodden inte. Ska man nu göra så får man göra det ordentligt. Det får väl ta lite tid (det är HÄR det är tydligt att Knodden har mannens mentalitet. Så där tänker jag ytterst sällan. Jag var nog en rumphasare). Alltså slutade det med att jag en dag hittade Knodden i det perfekta krypet - på stället. Som en liten dressyrhäst eller nåt. Sen, när kryptekniken var förfinad på stället, satte han av framåt.

Jäpp. Det verkar som om jag även fortsättningsvis får dra lasset för att skapa lite kaos i den här familjen.

En fin fasad

I alla år har jag varit mäkta imponerad av min mans adressbok som noggrant sköts i datorn med adresser och nummer och vem som hör ihop med vem. Själv lyckas jag aldrig få ordning på kontakterna i min telefon. Det är mycket halvdant och lite gamla nummer och allmän oordning.

Så när nu ajfonen dök upp blev det ju så smidigt att bara ta de kontakterna jag behövde från mannens superadressbok och kopiera. Och sen radera alla mina gamla konstiga kontakter som inte längre behövdes och bingo så hade helt plötsligt jag också superadressboken.

Det är då jag upptäcker att det är en fin fasad. Superadressboken är i själva verket inte alls så super.

Jag skickar ett mess till tre kompisar för att bjuda på lunch. Efter en halv dag får jag ett mail från en Hasse som säger att jag nog har skickat fel. Efter en koll på hitta.se inser jag att ett av numren inte är rätt - faktiskt inte en enda siffra rätt. Skickar om.

En timma innan lunchen dyker ett annat svar upp - från en fjärde kompis som säger att hon inte kan komma. Jodå, hennes nummer är alltså inlagt under fel namn, så jag har bjudit in fel person.

Så bra var den adressboken. There is no free lunch for sure.

Olika typer av gegg

Det här med snor.

Jag pallar utan problem bebbens matgegg. Inklusive när han nyser med munnen full med mat.

Inga problem med blöjbyten.

Men snor. Alltså, det är något med snor som jag inte riktigt pallar.

Asså jag vet inte...

..men när ens bebbe tar tag i ens mage och borrar in huvudet för att gosa som med sin snuttefilt, då har man nog en bit kvar till toppformen.

För övrigt....

...så kan inte tjejen i gymmets reception ha hurrat högt över deras införande av spinning med pulsband. Det är hon som tar hand om banden efter passet. Mitt lämnade en våt fläck på disken.

En timme åt skogen

Vi tittar inte sådär jättemycket på TV. Om man räknar bort sport som mannen kollar på i all evighet ibland. (Nu är vi ju inte så där jättepräktiga heller och läser en god bok eller PRATAR med varandra istället. Men nu var det ju inte tiden man slösurfar på en dag som skulle diskuteras).

Alltså. Vi tittar inte så mycket på TV.

Så igår hamnade vi framför ett avsnitt av CSI Miami.

Herre Jösses. Det kändes som att vi slösade bort en timme av våra liv.

Hur kan ett program BLI så dåligt? Jag hade fasiken kunnat göra det bättre.

Börjar man närma sig medelålders när man tänker "det är ju aaaaldrig något bra på TV nuförtiden?"

Dagen D

I morse när Knodden satt och gnagde på en plastburk i badrummet och jag passade på att vika tvätt (glamoröst det här hemmalivet. really..) så hände det.

Tapp tapp tapp sa det och helt plötsligt tittade Knodden ut från badrummet.

Krypande Knodd minsann. Inte utan att man blir lite stolt. Och i behov att barnsäkra.

Den nya kroppsdelen

Om man har en bebis som jobbar i de övre regionerna på BVC-Babsans viktkurva och sen bär runt på honom och lyfter och lyfter och bär och kånkar. Då kan det hända att man börjar få lite ont i handlederna. Om man typ ignorerar det i sex månader för att man är så fokuserad på bebisen och skiter lite i sig själv och tänker att det ska gå över - det är då man kan hamna hos arbetsterapeuten och få testa handstyrka i massa apparater och prata ergonomi och få ett papper med något franskt namn som diagnos och sen komma ut med två feta handledsskydd som man ska leva med 24 timmar om dygnet sisådär i sex månader som en slags extra del av handen.

Alltså. Jag kan inte riktigt rekommendera det om ni undrar. Livet känns bättre med en hel handled.

En fråga

Minsk.

Vad tycker ni, ska man ordna om i kalendern för en vecka där? Jag lutar åt ja.

Vad man behöver

Ibland behövs det verkligen att man sätter sig i bilen efter lunch på söndag och drar neråt kusten med bästaste systern. Och checkar in på spa, lullar runt i morgonrock, blir knådad och inoljad, fnissar i bastun, dricker ingefärste, badar i massagepool och halvsover i en hängmatta med utsikt över havet ett tag. Och sen äter middag och dricker vin och pratar och pratar med syster-yster. Och sen somnar. EN HEL NATT. I världens goaste säng på hotellet. EN HEL NATT.

Vaknar, äter frukost, kör hem, och när man kommer hem så sover Knodden sött och mannen har städat och handlat och det finns kaffe i termosen.

Ibland behöver man det.

Människor jag har svårt att förstå

Ni vet de där 30+grabbarna på Bodypumpen. Som inte har tränat på herrans massa år och har lite begynnande mage och nu är på sitt första pump-pass.

Första låten. Kollar in vad tjejen jämte har för vikt. Tar det dubbla. Orkar ungefär tre repetitioner innan det börjar stånkas. Efter 10 repetitioner måste han knyta skosnöret/dricka vatten/fixa utrustningen för att få pausa utan att det ser ut som paus.

Andra låten. Kollar in vad tjejen jämte har för vikt. Tar det dubbla. Orkar ungefär tre repetitioner innan det börjar stånkas...you know the drill.

Tredje låten. Man tänker att nu börjar han inse sina begränsningar. Men nä. Inte heller fjärde, femte eller NÅGON låt på hela träningstimmen inser han att han inte klarar av dubbelt så mycket vikt som tjejen jämte.

Jag är generellt obekväm med manligt-kvinnligt-tänket, men det här händer BARA med män. Otränade kvinnor på sitt första pass beter sig inte så här. Mannen hävdar att mest handlar om att män känner ett behov av att vara cool med stora vikter. Dessutom handlar det inte alls (som jag trodde) om att man måste ha tyngre vikter än en tjej, utan snarare om att man jämför sig med andra män som är där.

Oavsett. Lustiga är de att titta på ialla fall.

En föraning inför november

Jobbet närmar sig lite så där långsamt.

Fick första projektet igår så här lite i förväg. Nästa år blir det...dada! : Georgien. Jag tänker vansinnigt god mat, gott vin, återse Tbilisi (denna gång dock försöka att inte hålla på att bli upplockad som prostituerad av man i Lada), återse mycket god vän. Göra värsta utbildningen, lära mig saker, köpa nya tofflor (Georgiska tofflor! Det bästa som finns! Jag ska köpa en kasse med mig hem).....mmmm, det kan nog bli bra det här....

Ljuvligt

Och precis när Knodden hade drivit oss till gränsen för vad man pallar av med någorlunda bra humör som föräldrar (läs: vrålskrika halva nätterna i två veckor i kombination med halv-livskris, gnäll och krångla vid alla måltider), så sa det igår "plopp" och helt plötsligt var han tillbaka. Den gamle vanlige Knodden med solskenshumör som sov som en stock och åt som en häst.

Nu håller vi tummarna för att det inte bara är en tillfällighet. Verkligen.

Fråga till familjeexperter

Om ens älskade barn bestämmer sig för att vara otröstligt och beter sig som om han helst skulle vilja krypa in tillbaka inne i sin moder mellan 1 på natten och 5 på morgonen, är man då en dålig förälder om man snor till sig en timmes sömn på morgonen med hjälp av en Alfons Åberg- DVD och knappen "Spela alla avsnitt"?

Det är inte du, det är jag

Jag är klar med skriveriet nu.

Slutet på lattelivet

Så här efter semestern börjar man komma in i mamma-ledig-vanorna igen. Alltså idag, träff med god vän för promenad och lunch på stan.

Jag tänker sitta och mata Knodden, sen äta lunch medans Knodden leker med nån leksak, dricka kaffe, byta blöja, förnöjda ta oss från stället.

Det funkar inte riktigt så med en åtta-månader-bebis i identitetskris.

Börjar med att mata Knodden. Som inte vill sitta i barnstol, vilket han ljudligt berättar. Stressad mamma tar upp Knodden. Knodden försöker nå allt som finns att få tag på, inklusive min mat och mitt vattenglas. Jag försöker lura i Knodden lite mer mat. Knodden kletar mat på möblerna. Jag ger upp. Försöker äta lite av min mat. Tillbaka med Knodden i barnstolen. Knodden skriker. Fram med smörgåsrånen. Verkar funka, Knodden sprider smörgåsrån över hela golvet. Sen tröttnar han. Jag trycker in maten. Sen är allt tråkigt tycker Knodden. Vi packar ihop under gnäll, jag tar med mig kaffet på maten i en pappmugg.

Nä, det är nog slut med det där lunch och fika-livet nu. Är det nu man börjar med lekplatsdater istället?

Otålig

Jo, vi har ju beställt nya ajfouns, mannen och jag.

Jag väntar för att min mobil är trasig och jag har använt en reservtelefon i två månader.

Mannen väntar för att det är coolt med iPhone.

Sicken tur att det var mannens telefon som dök upp idag. Tyvärr utan SIM-kort.

Tror ni mig när jag säger att jag hittade mannen i köket, filandes på sitt gamla SIM-kort med nagelfil för att få det att passa i sin nya telefon?

Det är ingen ide att ringa mannen i morgon. Han har nämligen ingen telefon efter att hans SIM-kort har gått sönder.

Sofia och jag

När jag skriver på något så brukar jag fastna i en skiva. Det brukar mest bli en slump, något som råkade hamna i lurarna i början och sen...tja, sen är det som om just den skivan är det som får mig att koncentrera mig. Efter ett tag hör jag inte riktigt musiken längre på samma sätt, utan stänger av omvärlden och skriver. I det läget är det inte att tänka på att byta musik. Då får man liksom härda ut med samma skiva om och om igen.

Skrev mitt examensarbete till en Tracy Chapman-skiva. På något sätt får "Fast Car" mig fortfarande att tänka på Ukraina.

En gång skrev jag ett projektanbud på jobbet till en enda låt. En veckas tid, en enda låt. Jäpp.

Så nu när jag gör ett litet skrivjobb för skojs skull så här lite emellan så blev det Sofia Jannok av någon anledning. Nu är jag snart klar. Det är tur, för snart klarar jag inte mer "hejelåååålåålålååålå" och jojkinspirerad musik. Seriöst.

Ok, något avlägsna innan-graviditets-kroppen...

...nu kör vi.

Sporadiska, spontanta hejarop mottages tacksamt.

Idag sol - i går...knappast någon sol

Igår går inte direkt till historien som dagen när jag var på mitt soligaste humör. Knodden var också skitsur. Skulle bara äta om han fick sitta i famnen och kleta in mat på sin mamma. Skulle helst bara vara i famnen och nypas så mycket som möjligt all annan tid. Dessutom var hela huset uppochner och jag behövde jobba.


Nä, det där var nog bottennoteringen på hemmafruandet. Jag tror mannen funderade på att emigrera.

Man bara löver och löver...

Alltså. Det var ju det här med staketet. När sommaren började komma såg jag framför mig att jag minsann kunde sitta ute och måla på bostadsföreningens staket alla fina soliga dagar. Lovade kanske lite grann att jag skulle göra det.

Sen kom soliga, fina dagar och jag blev mer sugen på att träffa vänner och hänga med familjen än att skrapa rost från ett staket.

Hm. Kanske nästa sommar.

Fördelar

Tre månader kvar tills jobbet hägrar.
Lite ångest.
Lite känns det som att det kommer bli ganska lagom.
Lite bra att man nog måste förnya garderoben dessutom....

Medan ni sov

Sisådär på arla morgonkvist runt 4-tiden bestämde sig Knodden för att det var nog med att sova i egen säng. Eller i föräldrarnas säng. Eller i föräldrarnas säng på sin mors arm.

Nä, magont kräver tydligen att det sovs i soffan, tvärs över sin mors mage med en mycket trött mor som förväntades buffa Knodden i rumpan med jämna mellanrum fram till fem-tiden.

På något sätt var det där sova-makaron-på-bröstet mycket mysigare med en liten nyfödd än en 11 kg bebis.

Mullvaden

Ponera att ni bestämmer er för att fira sista dagarna på semestern samt er bröllopsdag med att åka ett par dagar till familjens sommartorp.

Levnadsstandard modell enkel. Utedass och dra upp vatten i brunnen. Men oändligt rofyllt och mysigt.

Ponera att ni kommer fram. Andas ut. Sätter på strömmen. Börjar hinka vatten ur brunnen. Hinkar en mullvad ur brunnen. En väldigt död sådan. Och relativt svullen och slemmig. Vårt totala vatteninnehav begränsas helt plötsligt till en 10 litersdunk samt ett par hinkar regnvatten från stuprännan modell halvrent.

Det är där det går från semester med enkel standard till en lort-semester kan man säga.

Jag tog en sommarpaus helt enkelt. Fem veckor semester med familjen och verkliga livet kändes som om det skulle få ta all tid ett tag. Nu är jag tillbaka, lite brunare, lite tjockare, ganska trött på att packa och packa upp, och helnöjd med semestern.

Käre Knodden

om dina föräldrar får välja mellan att vakna av ett soligt leende vid 7-snåret eller av att du nyper dem i ansiktet strax innan 5, så föredrar vi den första modellen. Så vi går tillbaka till den nu tycker jag. Den där andra varianten får väl sägas vara en engångsgrej eller?

Tack, tack

Mamma

Jo, vi har det väldigt bra. Bor i ett hav av röda stugor och ägnar dagarna åt att kolla på något (typ isbjörnar eller Vasaloppsmålet), eller bara hänga vid stranden. Läser böcker (NÄR hände det sist??), gosar med Knodden och tar det lugnt.

Sa jag att vi har det väldigt bra?

Veckans största suck....

Det sitter en fin skylt vid hissen inne på Frankfurts nybyggda flådiga köpcenter att man ska lämna företräde i hissarna till rullstolsburna och mammor med barnvagn.

Då mannen ju är en pappa med barnvagn fick han tydligen ingen hänsyn utan kom som tur är när det inte var så mycket folk.

Jobba jobba joooobba

Jo, jag har jobbat lite. Åkt till Tyskland och hållit i utbildning ett par dagar. Sommarskola som alltid. Eller snarare för sjunde året i rad. Fast den här gången blev det lite annorlunda med familjen i bagaget.

Knodden charmade alla såklart. Han uppvisade idel leenden och skratt när halva världen vill gulla med honom.

Själv var jag lite nervös att jag hade glömt hur man gör när man jobbar. Att hjärnan liksom inte skulle hänga med.

Men så blev det som alltid vansinnigt roligt. Att hålla i utbildningar är vansinnigt roligt. Och hjärnan hängde med. Och gruppen var rolig. Och jag trivdes med att vara tillbaka ett litet tag.

Och tänkte att det blir ganska ok att gå tillbaka när vintern kommer.

Men först dags för lite semester. Hoppas ni får sol på er!

Man köper pedagogiska leksaker. Man får pedagogiska leksaker.

Man har en hel låda med pedagogiska leksaker.

Knodden leker i en timme med en tom mjölk-tetrapak.

Lite lustigt

Om man anmäler sig till Tjejvasan och ska välja under sektionen "kön" så är default-valet "man".

Midsommar update

Det är samma varje gång.

En timme kvar och vi ska ju bara.....ja just det, Knodden ska ju ha mat. Vi skulle ju blanda bål. Fixa lite här, fixa lite där. Blir plötsligt jättebråttom. Skit i midsommarkransen, Knodden är ju ändå för liten....måste vi verkligen blanda bål, kan vi inte bara dricka bubbel....is, har vi is??

Att vi aldrig lär oss.

Fast sen var det soft. Goa vänner. God mat. Lite sol. Nu är det sommar på riktigt.

Midsommar

Vi fixar för det numera traditionella midsommarkalaset hos oss. För en gångs skull är vi ute i himla god tid. Vi ska bara klippa gräset, göra en sallad, fixa potatisen, duka, göra midsommarkrans till Knodden, byta om och...tja det var ju allt. Och det är ju över en timme tills gästerna dyker upp. Man har ju till och med tid att blogga lite.

Glad midsommar på er!

Nä, det här blev ju inte heller så bra. Men nu orkar jag inte leta mer efter ett bättre template i dag. Fortsättning följer.

Tvekan

Alltså...jag vet inte...de där fåglarna uppe i hörnet, är det verkligen jag?

När vi är lite tyska

Det är strålande sol och strax över 20 grader och söndag.

I Sverige betyder det att man är UTE HELA DAGEN. Det gäller ju att passa på liksom. Annars får man ha dåligt samvete.

Fast nu är mannen sjuk och Knodden hostar slem och jag är ganska trött och sliten efter bara mycket grejer på en gång. Behöver andas lite.

Så vi hänger i soffan idag. Inne. Typ hela dagen. Sånt kunde vi bara inte förstå när vi bodde i Tyskland. Att man inte passade på.

Äh. Vi är väl lite tyska idag helt enkelt. Genau.

Bättre sent än aldrig

Idag är jag nöjd. Jag har kommit över min 15-åriga bävan inför "En vänlig grönskas rika dräkt". Ett halvt misslyckat solo på ett bröllop i min ljuva ungdom har gjort mig säker på att det är en sång som mest är strävig och avig att sjunga. Så det var ju bra att man fick tvåla till ordentligt och upptäcka att det faktiskt inte alls är så jobbigt. 15 år senare bara.

Om man vill byta sitt profilkort på Fäjsbook...

...och seriöst inte HAR ett enda bra kort på bara sig själv utan bebis från de senaste 6 månaderna, är det då:

a) ett bevis på att man faktiskt sitter ihop med den lille knodden de flesta vakna timmarna på dygnet

b) ett bevis på att man har blivit lite patetisk som bara tar kort på sin bebis

c) ett bevis på att man väldigt sällan blir bra på kort

Om man är så där lite småhungrig, ska man då välja fil och müsli eller banan, chokladsås och glass till mellanmål?

På gummiverkstan

Idag var jag på däckfirman.

Förväntan: ytterligare ett sånt där grabbigt ställe där blondiner med barn är bara liiiite bakom flötet och inte klarar av att bry sitt lilla huvud med såna viktiga saker och stora maskiner som karlakarlar hanterar.

Verklighet: värsta trevliga killen. Som diskuterade däck med mig som om jag inte var en idiot.

Däckfirman - tummen upp.

Fotbolls-VM = dyrt

Mannen kollar fotboll.

Frankrike - Uruguay. Vem orkar ÄRLIGT bry sig om en match mellan Frankrike och Uruguay?

*suck*

Fördriver tiden med att handla saker till Knodden på Tradera *klicketiklicketiklick*

En månad är det VM. Kan bli dyrt det här.

Ung och stark

Jag undrar om det är någon slags 30+ -kris som gör att jag nu verkar ha bestämt mig för att testa Tjejklassikern nästa år.

Vi börjar med skidor. Första steget: lära mig åka skidor.

Japp, det här verkar lovande.

Helgen i korthet

Det var som tillbaka till tidigare. När jag var stresstålig och så där i farten. (numera är stress att göra TRE aktiviteter på en dag. Jag är allt annat än stresstålig nuförtiden. Men det blir nog ett annat inlägg)

Upp på morgonen. In med familjen i bilen. Stanna på en parkering vid motorvägen. Amma Knodden. In med man och Knodd i svärmors bil för avfärd mot sommaridyllen. Gasen i botten mot Växjö. Anmäla sig vid konferenstältet. Äta sunkig thai-lunch. Till konferensrummet. Upp med datorn. Prata prata prata. Ner med datorn. Till bilen. Gasen i botten mot västkusten. Sladda in på uppfarten för att joina tjejfesten. Dricka vin. Äta mat. Prata. Andas ut.

Ibland sitter de gamla takterna i.

I morgon ska jag alltså resa bort. Hela dagen och hela natten. We are talking mer än 24 h på annan plats än Knodden. Första gången.

Jag tänker sova. Dricka lite vin. Prata utan att ha en nerdräglad hand som kladdar i ansiktet. Prata om vuxna saker.

Och sen tänkte jag nog längta lite efter Knodden när jag är på hemväg. Lite kanske.

Använda hjärnan

Med kort marginal ska jag till Växjö och prata mikrofinans på lördag. Ska bli roligt att använda hjärnan lite.

Enligt Map24 ska det ta 3 timmar att hasta tillbaka till västkusten igen på kvällen. Det måste stämma, annars hinner jag inte till värsta tjejmiddagen. När man redan missar eftermiddagens skvaller och bastubad och sånt så måste det funka. Inga vägarbeten och sånt trams, ok?

Självgod är han också minsann

Mannen la upp den här bilden på Knodden som bakgrundsbild på datorn häromdan.

Knodden själv blir helt tokig när han ser bilden. Skrattar och viftar och pratar.

Fast det är klart. Han är ju jädrans söt. Då får man ju vara lite självgod kanske.

Nattens mantra: "det är jag som vinner, det är jag som vinner"

Andra natten och mina armar blir allt längre. Skam den som ger sig. Segerns sötma infann sig runt halv fyra efter ett två timmars-pass med vyssande och stridande om var Knodden skulle sova. Tja, sen sov han till strax innan fem, men det kändes ändå som en seger.

Ponera att Knodden sen vid fem-tiden på morgonen får krypa över till sin mamma för att sova ett par timmar eller så. Jag tänker morna sig i två timmar brevid sin mor som känner sig som en ångvält kört över henne efter sisådär tre timmars sömn. Uppdelat i tre.

Vi somnar. Och vaknar kvart över tio.

På något sätt känns segerns sötma lite mer besk när Knodden ÄNDÅ sovit lika länge i vår säng som i sin egen.

Det här vänder väl någon gång eller?

Dessutom...

...vaknade jag med sjuk träningsvärk i bicepsen i morse.

Knodden och jag har börjat striden om var och när det ska sovas. Jag tycker typ natten i egen säng. Knodden tycker natten enbart om man får äta ungefär jämt och bara om man får sova hos mamma (där hos mamma betyder så nära man kan komma. Gärna uppkrupen i armhålan eller liknande)

Jag laddade med banan innan jag gick och la mig. Gäller att ha energi. Ett par gråtfester och sjukt mycket vyssande senare hittade en mamma med lååånga armar vinstlotten.

00.18 byttes snuttefilten mot min tröja som jag hade haft på mig på dan. Bingo.

(Om Knodden inte hade varit en liten bebis utan en vuxen person hade man nog tänkt stalker och låtit varningslamporna blinka lite)

Mia - nu med basröst?

Månadens roligaste telefonförsäljare:

Tjejen som just ringde och undrade om det var mannen hon pratade med.

Dags att släppa manus kanske?

Gårdagkvällens bästa feedback

Efter konsert.

Man är lite hög på endorfiner eller vad det är som kör runt i kroppen när det verkligen gäller. Trött i huvudet. Och i benen. Ont i fötterna. Svettig (körkläder i polyester har både klara fördelar och klara nackdelar). Törstig. Nöjd och glad. Och lite tomt - fem månader av förberedelser som exploderar i en timme.

Min bror hårdrockarkillen-med-långt-hår-som-ska-lära-Knodden-headbanga överraskar mig med att vara där. Så roligt. Man blir lite extra varm i hjärtat liksom. Han tycker konserten är OK. Jag tror det är ett mycket högt betyg.

Ett allvarligt snack

Ok kroppen, nu tar vi det här en gång till.

Jag är alltså 32 år. Har hus och man och bebis och vet att den där jäkla kombin står och väntar runt hörnet. Jag börjar inse att jag har linjer i ansiktet. Jag tittar på På Spåret. Jag väljer hellre kaffe och en kaka än att äta chips.

Det är för sent att dyka upp med en finne. Det är bara det. Ska vi säga så?

Långtråkigt

Nä, det är inte direkt så att jag inte vill blogga för tillfället. Det är bara så att det inte har funnits nåt att skriva om. Vi har varit lite halvsjuka, solen har börjat skina och jag har köpt en solhatt till Knodden. Vi har köpt utemöbler och varit på babysim.

Ni märker. Det blir inga blogginlägg på det där.

Och just nu har jag faktiskt riktigt långtråkigt. För mycket slötid hemma. Nu får det hända något snart.

På tal om sång...

...så tycker jag man ska bege sig till Vasakyrkan i Göteborg söndag 23 maj klockan 18.00*

Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson minsann. Som är liksom klassisk musik fast lite folktonsaktigt. Och Vivaldis Gloria i D-dur.

Rekommenderas. Även om man inte lyssnar på klassisk musik i vanliga fall.

Jag står någonstans där bland första-sopranerna. Ni kan väl vinka.

*Biljett kan man köpa på info@lodola.se, man kan också spana in www.lodola.se om man vill

Lärkor och vårvindar och sånt

Startar dagen med att sjunga in våren på gökotta. Eller tja, startar dagen med att försova mig efter att Knodden bestämt sig för att äta mest hela natten. Sen gökotta där allt ska sjungas utantill. Trodde jag. Eller så var det väl sagt. Jag tryckte in texter om vår som kommer och lärkor i skyn och vårvindar och sånt där. Sen visade det sig vara ok att ha noter med.

Vilken tur att jag inte hade med mina. Häpp. Nåväl.

Sen drack jag mängder med kaffe och åkte hem. Roligare än så blir det inte idag folks.

Me, myself and I

Jag har en kväll ensam.

OK, Knodden sover och gnyr med jämna mellanrum, men annars är det bara jag. För första gången på fem månader. Jag lägger mig i solstolen på balkongen insvept i en filt och kollar på solnedgången. Det är vindstilla och märkligt tyst.

Långa andetag.

Livet är ganska gott.

Ynklig

Man blir sjuk under dan. Man orkar inte ta hand om Knodden. Man får slut på idéer på lekar man kan göra som innefattar att mamma kan halvsova. Man väntar på mannen som lovar att komma hem tidigt från jobbet.

Och så tillslut ligger Knodden i sin säng och kollar på sin spelande mobil och jollrar. Jag lär mig att om man drar upp den så mycket man kan spelar den i tre minuter när jag kan ligga ihopkrupen i sängen och febra så mycket jag vill.

Men så! Mannen kommer hem en halvtimme tidigare. Som en fläkt av...tja, friskhet dyker han in i rummet, lyssnar på sin ynkliga fru, tar Knodden under armen för att dra iväg på äventyr (i vanliga fall hade jag gjort en kommentar om att jag inte riktigt definierar fiskeaffären som äventyr. Men inte den här gången. Dessutom tycker ju Knodden att ICA Maxi är ett äventyr också. Det krävs inte så mycket). Lämnar mig nerbäddad i sängen. Kommer hem och lagar mat och har köpt en stor påse godis.

Mannen. Kanske världens bästa.

För övrigt....

.....hade jag förstått att småbarnsförälderlivet innefattade nattvak, amma, torka kladd överallt, och en obeskrivlig kärlek.

Dock hade jag missat att det också innefattar ett Tradera-beroende.

"ÅÅÅÅÅÅÅHHHH, fatta vad SÖÖÖÖT Knodden hade blivit i den! Och bara fem/hundra/femtio kronor!!!" *klick, klick, klick*

Mannen skrattar lite åt mig. Jag tror det är befogat.

Pro and Con

Bra sak den här morgonen:

Knodden verkar vara tillbaka i gammal form. Efter att ha tillbringat gårdagen i ynkligt tillstånd, som innefattade att kräva att bli buren nästan all vaken tid (hello Babybjörnen!), samt en natt med host och vakna och host och vakna, så vaknade nu Knodden som en solstråle vid åtta och verkade helt överspeedad. Man förstår honom ju lite. Det finns inget som är så gott som att må bra när man har mått dåligt.

Mindre bra sak den här morgonen:

Jag känner mig fortfarande som en ångvält har kört över mig och jag har ett paket bomull i huvudet.

Det känns som om vi har olika ansats för vad som ska göras idag, Knodden och jag.

Attjjooo

Vi har lite sjukstuga här.

*host, host, snörvel, snörvel*

Knodden är tapper måste man säga. Det kan inte vara lätt att inte kunna snyta sig.