Attjjooo

Vi har lite sjukstuga här.

*host, host, snörvel, snörvel*

Knodden är tapper måste man säga. Det kan inte vara lätt att inte kunna snyta sig.

Saker man inte gör

Jag tror min son behöver lite uppfostran. Idag när vi hängde i soffan log han, tog tag i min tröja, tittade ner i min urringning - och kräktes rakt ner.

Nä Knodden, man kräks inte ner i damers urringning. det gör man faktiskt inte.

Och på eftermiddagen...

...så fikade vi. Jag tog en kaffe. Knodden fick lite vatten i en pipmugg. Inte för att han direkt fattar principen, men muggen är festlig att suga på.

Man får ju festa till det lite grann.

Tantvarning

Testade body balance på gymmet idag. Det verkade vara en tantgympa, medelåldern låg bra över 50. Så var man tant då.

En tant som försöker stå i stjärnan och göra solhälsningen.

Dagens beslut

Efter dagens smakportionsätande, vilket kommer gå till historien under namnet Blåbärsfadäsen, bestämdes raskt att det nu har smakats nog på blåbär. Detta bär kommer ätas igen först när Knodden någorlunda kan äta. Undantag ges endast om Knodden sitter naken i badkaret och äter.

Slut på meddelande.

Undrar hur många saker jag kan komma på idag som är så vansinnigt mycket viktigare än att deklarera? Jag tänker väldigt många.

Superwoman

Jag är superwoman i dag.

Efter dagens sovmorgon och avnjutande av kaffe har jag:

- städat huset

- kokat nappflaskor

- matat bebisen

- busat med bebisen

- hyrt högtryckstvättar samt en stor rackarns lift för att komma upp på taket med tvätten

- åkt och köpt färg

- raggat granne att hjälpa till att hämta liften.

- lagat lunch

- tagit kaffepaus, skrivit mail

- läst om Knoddens utveckling i bok och lekt pedagogisk lek med Knodden

- åkt och hämtat lift

- gått till stan och handlat present till Knoddens kusin

Sovmorgon is da shit. Man får så mycket mer gjort när man får sova

I dag finns det mjölk till morgonkaffe...

...och dessutom tyckte Knodden att vi kunde ta sovmorgon till 9.30. Precis vad jag behövde.

I dag är jag bara glad över att få vara hemma hos världens sötaste Knodd. Så nu får ni stå ut med stolt mammas kort på Knoddens försök att äta.

Dagens Einstein

I morse var mjölken slut så det blev inget morgonkaffe.

I dag är det också inte alls en lyx att få vara hemma med världens sötaste knodd.

Det är mest en ändlös cykel av tvätthögar, bajsblöjor, städa och amma.

Jag går iväg och fikar med vänner nu och hinkar i mig rätt så mycket kaffe. Sen ser vi om det blir en skillnad. Jag gissar på ja.

Bokat sommarnöje

Jag tänker en vecka med vandring, grillning, bada och mys.

Häpp.

60 minuter Body Pump, ett år sen sist.

De kändes som jag bara använde de minsta vikterna som fanns och är helt slut i kroppen.

Hm. Det kommer nog ta ett tag att komma tillbaka.

I dag ska jag hämta mitt gymkort igen som har varit låst sen Knodden kom.

*suck*

Inte suck över att börja träna, utan över att veta att det kommer gå så segt.

Nåväl. På lördag börjar jag.

Lite vårkänslor är det allt att provcykla en ny cykel på parkeringen utanför cykelaffären.

Parodin på mig själv

Vi renoverar en lägenhet i bostadsrättsföreningen. Det har kommit hantverkare och homestylister och mäklare - alla behöver en nyckel, och eftersom jag är hemma på dagarna är det ofta här den ska upphämtas.

Det är inte så att homestylister och hantverkare ringer på så där vansinnigt tidigt. Sisådär vid nio-tiden har det ringt på de senaste dagarna. Det är bara det att även om vi är vakna har morgonen fram till nio ofta tillbringats med att mata, klä på, byta på knodd etc. Så då får man gladeligen öppna dörren i morgonrock och rufsigt hår.

På något sätt känner jag mig som en parodi på småbarnsmorsa varje gång.

Dagens insikt

Morot i mosad form är både mycket kladdigt och sätter fläckar på allting väldigt lätt.

Nästan som förr

Det är lördag kväll. Vi inviger grillen och äter lamm, dricker lite rödvin och tänder ljus.

Endast mina mysbyxor påpekar att det är annat nu än för fyra månader.

(tja, och så babygymmet, barnstolen, babysittern, haklappen på tork....tja, ni fattar)

Dagens happening

Knodden har börjat testa det där med mat.

Potatismos - tumme upp, fast lite kletigt

Palsternacksmos - TUMME UPP, Knodden kastar sig framåt när skeden kommer framför honom.

Snart testar vi majs. Herre jösses vad det händer spännande grejer här. Stay tuned.

Man vet att man bor i en småstad...

...när man passerar en gubbe som har stannat mitt i gatan för att läsa ett inkommande SMS.

Dagens bedrift

Idag dök Knodden för första gången på babysimmet.

*mycket stolt mor*

Citat instruktören:

"Det gick ju bra för Knodden, men hans mamma behöver lugna ner sig lite"

Herre jösses, det är väl inte varje dag man trycker sitt barn under vattenytan. Jag tyckte det var lite läskigt faktiskt. Och ber samtidigt Knodden om ursäkt för ett lätt ansiktsplask, som inte verkade bekymra honom nämnvärt.

I am back

Nä, nu är jag nog tillbaka på riktigt skulle jag tro. Efter ett slags efter-förlossnings-vakuum när det gäller bloggen utan något riktigt driv att skriva så börjar det klia i fingrarna igen. Frågan är bara vad det här är för en blogg för tillfället. Den handlade ju mest om mina resor innan. Det kommer den nog göra när det är dags att jobba igen. Numera innefattar ordet "resor" dock inga större grejer än besök hos föräldrarna samt regelbundna svängar till IKEA.

Seså, vad vill ni höra om, mamma och ni andra läsare (En handfull. Eller kanske ett par fler). Mer om Knodden? Mer om nostalgiska tillbakablickar? (jodå, när man är över 30 får man faktiskt göra sådana). Mer om allvarliga saker? Mer om när jag gör bort mig? (händer relativt ofta).

Här kommer chansen att få bloggen ni alltid saknat! Eller nåt.

Vi har påskpyntat i år. OK, två harar, tre ägg och fem små kycklingar. Samt tre krukor påskliljor.

Men ändå. Det har liksom sällan blivit av . Det här med att vara hemma ger vissa effekter.

Babysimmet - en update

Knodden ändrade uppfattning den här gången. Skrattade och plaskade runt och brydde sig inte nämnvärt om vattnet som hälldes över huvudet på honom. Sen blev han trött och vi ägnade den sista delen av simmet åt att kolla på en fin röd gummifisk vid kanten.

Häpp.

Nähä, om man skulle hitta något annat att oroa sig för. Det börjar man ju kunna vid det här laget.

Att vara eller inte vara? Babysimsdilemmat

Knodden och jag går på babysim. Första gången började han gråta när han skulle ligga på mage och vi fick gå upp innan det var slut.

Andra gången tyckte han det var toppen. Också att ligga på mage och sprattla runt. Skrattade och ville inte gå upp.

Idag gick det bra. Först. Inte sen. Ledaren hällde lite vatten över huvudet på knodden. Gick bra första gången. Lite ledset andra gången. Tredje gången fick knodden hysteriskt anfall. Jag hade ingen aning om att han kunde skrika så mycket. Han skrek och skrek och skrek. Och skrek och skrek och skrek.

Vi gick upp. Han vrålade.
Jag testade med mat. Han bara vrålade.
Vi gick ut i omklädningsrummet. Han skrek och skrek och skrek.
Sen satt vi en halvtimme nedsjunkna på golvet och jag vyssade och knodden skrek sig röd och blå i ansiktet. Otröstlig.

En timme senare och två skrikanfall senare var vi ute från badhuset. Knodden sovandes, hans mor helt mentalt slut och nära lipen.

Frågan är ju. Vad känns mest rätt? Är det

a) Nähä, det är ju bara att ge sig på det hela igen. Öva lite under veckan och sen tillbaka nästa vecka med glatt och käckt humör och ta det lite lugnt. Det här är ju bara att ge sig i kast med, vattenvana är inte alltid så lätt att skaffa sig. Han verkar ju tycka om det om han får lite tid på sig

eller

b) Herre jösses, har knodden bett om kursen kanske? Om det nu inte är roligt, och han får skrikanfall, varför ska man hålla på? Nä, stanna hemma och mys istället.

Vad säger ni?

Gamla livet säger hej

Fick ett mess från en av mina gamla projektkollegor som leder en organisation som jag jobbade med i en massa år som vill snacka om något.

Jag blir så störd på något sätt av att jobbet hoppar på mig att jag nästan sätter mig på knodden. Missar med 2 mm (vilket är tur, då min bak är betydligt större än någon del på knodden) och inser att jag har blivit väldigt mycket mamma och ganska lite konsult för tillfället.

Tomt

Det är lite tomt på blogginlägg för tillfället. Tomt i huvet på något sätt.

Har ni nåt ni vill jag ska skriva om är det bara att hojta. Här är det nämligen tomt.

Ett blont pucko?

Idag var vi på föräldragrupp och jag blev idiotförklarad av barnpsykologen som var där för att prata om bebisars utveckling.

Eller. Tja. Det var nog inte så hon menade. Det kanske bara lät så. När hon frågade i ironisk ton om jag trodde jag hade fått mitt barn på posten så kanske hon faktiskt trodde att det var så jag hade uppfattat hela saken.

Jag är ju ändå blond menar jag.

Jobba jobba jobba

Idag jobbade jag. Hålla föreläsning på universitetet (det är jag som är det praktiska exemplet från verkligheten i en kurs om projektlederi). Jag pratar i tre timmar om jobbet typ. Hur vi jobbar. Vad som är krångligt och sånt. Bara roligt, men ändå jobb.

Däremot tog det min hjärna ett tag (och två koppar kaffe) att vakna till liv. Det där med amningshjärna är nog inte bara en myt. Men det var riktigt roligt att vara tillbaka i något utanför baby-bubblan ett tag. Bara man får komma hem och plaska i badkaret med knodden efteråt.

I helgen

Dejt med mannen. Barnvakt och grekisk mat. Dricka ett glas vin. Prata om vuxna saker.

Efteråt gick vi och tog en kaffe och skrattade ett tag. Sen längtade vi nog båda efter knodden lite grann. Så då gick vi hem och jag snusade lite på knodden.

En bra kväll.

Pellets. Igen.

Alltså. Vi har en pelletspanna i bostadsrättsföreningen vi är med i. Det går åt rätt mycket pellets kan man säga.

Förra gången det levererades pellets beställde vår ordförande dem och ringde oss med två timmars varsel. Sen stod det helt plötsligt 19 pallar pellets på uppfarten. 1300 säckar som skulle bäras ner i förråd.

Nä, så kan vi ju inte ha det denna gången tänkte vi.

Alltså bestämdes det ett datum när alla skulle vara hemma och ta emot pellets. Om sisådär två veckor. Innan dess skulle förråden städas och kompisar ringas in för att bära en och annan säck.

Trodde vi. Tills jag tittade ut i går vid fem-tiden och ser en lastbil som svänger upp utanför oss. Och lassar av 12 pall pellets.

Antal säckar: APMÅNGA

Antal inställda kvällsaktiviteter för att istället städa förråd och bära säck: 1

Antal mesiga bortförklaringar från ordföranden: zillioner

Antal snubbar som vi får hyra in för att få in alla säckar innan det börjar regna och vi riskerar att pelletsen kanske förstörs: 2

Nä. Igår var ingen toppendag.

En nyupptäckt åkomma

Mjölkpumpstumme.

Verkar ha sträckt en muskel i handen eller överanstängt tummen eller vad vet jag.
Ont gör det ialla fall. Det är tufft, det här hemma-mamma-livet

Det där med jämställdhet -eller två nyanser av rosa

Innan knodden kom handlade vi lite babykläder. Fina vita, blåa, röda, gröna kläder - alla möjliga. Samt en cerise-aktig body med rödrosa mönster. Jag kom ihåg att vi stod i affären och sa att den här känns ju ganska könsneutral bla bla.

Sen kom knodden och nu låg bodyn där i lådan. Och helt plötsligt blev det en tjejtröja. Aldrig använd. Tills jag tittade på den häromdan och insåg att jag faktiskt inte var så himla jämställd som jag trodde. Varför valde jag varje morgon blå, gröna, röda och vita kläder - man aldrig den cerisa bodyn?

Så nu gör vi ett stejtment, knodden och jag. På självaste 8e mars till och med.

Jag sitter i soffan och funderar över hur det kan komma sig att jag inte vill ta på min pojke en ceris-röd body. Börjar det verkligen redan nu?

Knodden sover nöjt i soffan. I sin body i två nyanser av rosa.

En hyllning till föräldraledigheten

Så här.

När man är föräldraledig så har ens arbetsuppgifter ändrats från power-maila, flänga runt, skriva projektansökningar och göra utbildningsmaterial till:

- gosa med världens sötaste bebis

- mata världens sötaste bebis

- vara ute i solen så knodden ska få frisk luft

- fika, fika, fika. Träffa vänner och familj.

- lära knodden nya saker. Typ dänga till leksaker eller öva på att stå

- göra pruttljud så att knodden skrattar och hissa upp honom i luften (jo, man tycker helt plötsligt att sånt är jätteroligt)

Tja, det är ungefär det man gör. Byter en blöja ibland. Sover lite mindre. Och så får man betalt för det. Hur bra har man det inte?

(Fast det där är ju mest för att det är en begränsad tid. Byta power-mailandet mot pruttljudandet i all evighet skulle nog inte vara lika fantastiskt...)

Kvällens mest obekväma tystnad

Den som uppkom efter kvällens körövning. Jag står i min relativt vida kappa böjd över min väska när kvinnan brevid mig, som jag faktiskt inte direkt har pratat med innan, bestämmer sig för lite small talk med mig.

"När är det du väntar?"

Jag fattar ingenting. Efter tredje upprepningen säger hon

"Ja, skulle inte du ha barn?"

"Eh, jo. Han kom för tre månader"

Därefter kom den pinsamma tystnaden. Jag bestämde mig för att inte nämna att jag faktiskt hade gått ner nästan alla graviditetskilon och nog inte riktigt ser höggravid ut längre. Kvinnan såg ut som hon ville sjunka genom jorden.

Pinsam tystnad var ordet sa Bull.

Dagens fiffiga husmorstips

Hej hej,

Här kommer ett smart tips för husmödrar:

Om man behöver skotta bort all snö på balkongen men har snö upp till fönstren så att balkongdörren inte går upp, då kan man trycka ut dörren ett par centimeter, lirka ut vänster arm och använda en träslev till att gräva runt dörren. Efter bara sisådär 20 minuters skottande med träslev är dörren tillräckligt öppningsbar så att det går bra att komma ut med snöskyffeln.

Hälsningar

"Skam den som ger sig"

Nästan tre månader och vansinnigt söt

..om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Småbarnspusslandet

Det blir ju lätt mer pusslande för att få ihop allting när man plötsligt har en bebis som kastar sig in som joker i leken.

Ta måndagar tex. Mannen vill spela innebandy. Jag vill till körövningen. Bebisen vill bli omhändertagen, även den där halvtimmen det tar för mannen att ta sig hem från innebandyn när jag behöver komma iväg för att hinna till kören.

Alltså hittas det en lösning. Mia och bebis åker bil till stan. Möter mannen vid pendeltågsstationen. Ut med bebis och vagn, in med innebandyklubba i bilen. Mia åker och sjunger, mannen och bebis åker hem.

Jag får sjunga. Mannen får spela innebandy. Bebisen får åka tåg.

Alla nöjda.

Lufthansa vs SAS

På vägen dit flög vi med Lufthansa. Knodden fick en leksak. Flygvärdinnan hjälpte till och höll Knodden när jag kom i ordning med väskor och allt. Bälte till Knodden, lite extra koll. Trevligt hej då.

På vägen hem flög vi SAS. Jag hade blivit placerad i ett mittensäte i ett fullpackat plan. Ingen notis från personalen i planet att jag kanske skulle bli glad av viss assistans. Knodden börjar skrika. Fortfarande ingen hjälp. Inget extra bälte, någon gång när jag sitter med en svettig Knodd under en amningssjal och försöker amma inträngd mellan två främlingar så tittar en av personalen till. För att sälja mig dricka.

Om man lägger på ett par reklamjinglar så hade hemflyget varit ungefär samma som en Ryanair-flygning när det gäller service och assistans. Jag tror jag bojkottar SAS numera.

(Däremot blir man ju varm i hjärtat av medpassagerare.
Som den medelålders mannen som dragit vinstlotten att sitta jämte mig och Knodden. När Knodden fick sin andra magonts-skrikattack och jag vyssar och svettas lite lagom, så tittar han på mig och säger
"Du behöver inte stressa. Nu sitter du säkert där och tänker att vi störs av hans skrik. Men det gör vi inte alls"
Gulle dig. Det där är precis vad man behöver. )

Plus och minus med resan

Plus med första resan med Knodden:

- att Knodden verkade tycka det var spännande. Sov knappt en blund på dagarna och ville bara hänga utåt i selen och kolla, kolla, kolla. Så mycket att se och fundera på. Och alla som ville gulla med Knodden. Han charmade alla med ett leende så klart.
- träffa kollegor och vänner igen
- att man när man reser med bebis får prata med alla om allt. Mest om Knodden. Alla är glada. Väldigt trevligt.


Minus med första resan med Knodden:

- kräkattackerna. Nä, inte Knoddens, Utan mina. Magsjuka var inte med i planeringen alls, men det verkade det tas lite hänsyn till. Ska man nu bli sjuk så föredrar man ju att vara hemma med mannen, inte på egen hand med Knodden på ett hotellrum. Tog udden av resan kan man säga. Blev mer överlevnad än njutning.

Men men. Nu är vi hemma igen. Jag tar igen mig och blir bättre. Dessutom vet man ju att det funkar bra att resa med Knodden nu. Nästa gång kanske jag är frisk också. Skulle ju göra saken lite bättre.

Nästa gång vi flyger så blir det definitivt Lufthansa. Men mer om det senare.

Tillbaka i resväskan

Vi är ute på äventyr, Knodden och jag.

Det tog sisådär en dag, men nu är vi hemmastadda på hotellet i Frankfurt.
Jag är mäkta imponerad av Knodden som utan särskilt mycket knot hängde på. Inte ens något skrikande när vi lyfte och landade. Mest snarkningar. Kanske är det en framtida flängare jag när vid min barm.

Nåja. Vi börjar väl med två dar i Tyskland. Man ska ju börja någonstans.

Kvällens klabbigaste

Är och fikar med en kompis när min lins ramlar ut och inte vill bli tillbakasatt. Eftersom de är gamla hade jag ändå tänkt slänga dem i kväll.

"Det gör inget" säger jag, "jag ser helt ok utan också"

Och grabbar tag i den hopknycklade servetten på min assiett för att lägga linsen i den.

Bara att det inte var en servett.

Utan grädde från min semla.

Man vet att det är OS...

...när man är på körövning och en i basstämman tjuvlyssnar på radio under körövningen för att höra Kalla ta guld.

Man lär sig

Amning i början:

Amningskudde, extra annan kudde, hitta rätta positionen, korrigera en centimeter hit eller dit, få bort alla armar och händer, sikta in, få bort händer, rätta till kudde, aj jäklar vad ont det gör, testa annan stol, få bort händer, sikta in, aj jäklar, nu funkar det, amma - check

Amning två månader senare:

Amma i bilen på Coops parkering- check


Man börjar lära sig.

And the winner is...Knodden

Det är väldigt tidigt.

I alla fall när man har varit vaken halva natten med en Knodd som hade bestämt sig för att gaser i magen skall utföras under vrål och högljudda stånkanden som gör att man tappar nappen.

*sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp*

Sen bestämde sig Knodden runt halv åtta att det var morgon. Med solskenshumör lyckades han även få sin mor med på noterna. Upp och ta på Knodd, bädda sängen, ta på sig, fixa frukost.

Tänker att man kanske kan hänga med Knodden lite. Gosa lite och hissa upp i luften eller nåt.

Om det bara inte var så att han sover som en stock i babysittern.

Så då sitter man här i arla morgonstund, snuvad på konfekten liksom. Och ganska trött.
*kaffe, kaffe, kaffe...*

Liten undran

Är det inte liiite kort varsel av BVC att ringa en tisdag eftermiddag om att mammagruppen börjar på fredag? Kanske förväntas det att man inte har någonting i kalendern som nybakad mamma? Eller är det så att när BVC ropar, då kommer ändå alla?

Vänta...

Det där med att hantverkare alltid är sena.

Jag trodde inte att det innefattade pianostämmare. Men det gör det verkar det som.

Samtidigt - om man är ungefär den enda i sitt slag i kommunen, så kanske man har fullt upp.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 4. Det var ju det där med att skaffa sig ett liv.

Så stod vi där, mannen och jag (eller ja just det, pojkvännen var det ju då), på en lokal gatufest i Tyskland i klassiskt tyskt koncept.

Mat. Mat. Mat. Öl. Korv. Lite till korv. Friterad blomkål. Raggmunk med äppelmos.

Dessutom var det skördetider. Alltså dracks Federweisser, årets vin som ännu var grumligt, och åts lökpaj. Och ungefär där i ett lökpaj-stånd där vi försökte uppskatta de lokala specialiteterna undrade killen brevid var jag hade köpt min scal.
"I Sverige" sa jag.
Hans kompisar hade varit utbytesstudenter i Sverige och pratade svenska. Vi blev kvar och pratade, hängde med till öltältet.

Så träffade vi våra bästa vänner. Som faktiskt var tyskar. Till och med uppvuxna i stan vi bodde i. Under åren drog de med oss på fester, utflykter, skidresor, vandringar, vinprovningar. Vi var med på födelsedagskalas hos folk vi inte kände, grillfester ute i skogen, och slutligen också på deras bröllop.

Jobb och goda vänner. Bingo. Ett liv.

Tvångsbesök

Det tar lite tid att komma in i livet med Knodden, det gör det. Men nu började jag känna mig lite socialt understimulerad och bestämde mig för att ta saken i egna händer och helt enkelt bjuda in mig själv.

Bra idé. Om man bjuder in sig själv till sin bror får man kaffe, semla och trevligt sällskap.

Nån annan som vill bli våldgästad?

Hur jag hamnade i Tyskland, del 3. Att skaffa ett liv

För att integreras i ett nytt land behöver man ett jobb. Efter våra år i Tyskland är jag mer och mer övertygad om att det är allra viktigast. Man kommer in i systemet, men lär känna folk som faktiskt har språket som modersmål (och om man har tur har man kollegor som mina, som fortfarande efter sex år lite finkänsligt rättar mig då och då), men lär sig om högtider, seder, sociala koder....När jag tittar bakåt var det nog det enskilt viktigaste för att jag skulle kunna integrera mig.

För det gör man lite långsamt.

Första året kändes det mer som jag var på besök.

Andra året var så här i efterhand jobbigast. Jag insåg att jag inte var på besök men hade lite svårt att "lämna" Sverige. Jag längtade sällan hem, men varje gång kompisar eller familj på besök åkte hem grät jag av hemlängtan.

Tredje året släppte jag långsamt taget. Jag tror det var det året vi valde att fira nyår i Tyskland. Vi försökte inte åka hem till varje kalas och högtid. Jag tänkte på tyska.

Och så det fjärde året när jag integrerade mig. Jag insåg att jag stundtals hade ändrat mitt beteende och var mer tysk i vissa situationer. Jag kunde mer om vad som hände i tysk politik än svensk. Jag köpte tysk musik och hade ingen koll på svenska melodifestivalslåtar.

Jobbet var viktigt. Jätteviktigt. Jag fattade aldrig hur jag blev en karriärkvinna, men det var nog det jag var. Men så fanns det ju annat också. En pojkvän som jag bestämde mig för att jag hellre ville titulera mannen i framtiden. Och så vänner. Våra bästa vänner träffade vi på den lokala årliga lökfestivalen, och det började med en scarf.

Med en sån fantastisk cliffhanger så måste jag ju bara pausa här. Dessutom gnäller Knodden och jag behöver kaffe.

Skulle bara säga

att jag gillar snö.

Det var allt.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 2. Att skaffa jobb.

Tja, så stod man där på parkeringen utanför det fula höghuset där pojkvännen hade sin 1,5-rummare och vinkade när pappa och mamma åkte hem igen. Just i det ögonblicket kände jag mig mindre än minst. Hur börjar man från ingenstans i ett land där man pratar språket lite halvdant och har en utbildning som är så väldigt svensk?

Så jag bestämde mig för att ta ett litet steg i taget. Köpa bok om hur man skriver ett tyskt CV. Skriva CV. Översätta alla intyg hemifrån. Ett litet steg i taget. Min plan inskränkte sig till att jag var anmäld till tre månaders intensivkurs i tyska. Sen behövde jag ett jobb.

Jag letade efter företag med kopplingar till Sverige så att man kanske kunde uppväga den halvtaskiga tyskan med att kunna svenska. Bestämde mig för att söka ungefär vad som helst och sälja in det med "jag lärde mig tyska flytande" när jag väl kom hem till Sverige.

Och så blev det till slut mer eller mindre en slump, som så ofta. På den sista tyskakursen nämnde en tjej från Turkiet en firma för mig som hade sin hemsida på engelska och sökte praktikanter. De gjorde tydligen något med banker eller ekonomi eller så. Någon typ av projekt i u-länder. Jag bestämde mig för att söka och lovade tjejen från Turkiet att bjuda på tårta om jag fick platsen.

En månad senare var jag på intervju, ruskigt nervös. Det enda jag kommer ihåg från intervjun är min rinnande näsa och att jag råkade säga "du" till tjejen som skötte intervjun (kardinal-etikett-fel i Tyskland). Men det ordnade sig. Två månaders praktik var mina. Lönen var EUR 400 i månaden, pendeltågskortet kostade EUR 130. Men det var ett jobb.

Började jobba. Blev bedd att svara i telefon när projektledarna inte var på plats. Protesterade lite, eftersom jag pratade ganska halvkass tyska.

"äh, pratar de inte bra engelska så kan de ändå inte jobba med oss", sa min kollega Sylvie.

Och så började jobbet. Där jag blev kvar som assistent. Och ett år senare ramlade in på en projektledartjänst. Och fortfarande är kvar, fast jobbandes från Sverige.

Egentligen var det en slump. Och jag är fortfarande skyldig en tjej från Turkiet en tårta.

Men seriöst. Hur kan en vecka gå så fort?

Jag matar mest. Knodden verkar sakna mätt-genen.
Och så sätter jag in alla mina noter i pärmar. Efter sisådär åtta års kaos.

Undrar hur lång tid det tar innan jag kommer till bröllopsalbumet. Det är ju bara fem år sen i år.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 1

När pojkvännen (aka mannen numera) fick erbjudandet att åka till Tyskland för att fortsätta doktorera där så googlade jag fram hemsidan för staden vi senare skulle bo i. Kollade missmodigt på en ganska ful bild på ett ganska fult torg med en enorm pelare med en staty på i mitten.

"Men du kan väl inte flytta DIT!" kom jag ihåg att någon sa, och jag tänkte nog ungefär det samma. Jag var precis färdigutbildad svensk byråkrat med en fyra års utbildning fokuserad på det svenska statssystemet. Inte direkt utbildningen som gav mycket i andra länder.

Nä, det var inte alls vad jag var så sugen på, jag skulle ju använda min utbildning nu, börja jobba bla bla. Vi bestämde oss för att kanske inte bestämma så mycket. Pojkvännen flyttade till Tyskland, jag bestämde mig för att stanna. Vaga planer på att hitta ett vik eller så ett år i Sverige och sen flytta ner ett år. Eller något sånt.

Det var 2002 och arbetsmarknaden för nyutexade i min sektor var botten. Jag sökte jobb. Och sökte jobb. Och sökte jobb. Läste ryska för att ha något att göra. Levde på inga pengar alls.

Delade vår lägenhet med en random tjej som pluggade kulturvetenskap och alltsomoftast också hennes pojkvän. Vi var tre långhåriga som lämnade hår i duschen. Videokamerade med pojkvännen nästan varje kväll. Jobbade extra som lärarvikarie för att dra in lite pengar. Skrev jobbansökningar och jobbansökningar och jobbansökningar. Började tappa modet. Fler och fler pluggkompisar som fick jobb och flyttade.

Och så bestämde jag mig. Jag satt på en bänk utanför en högstadieskola någonstans i Göteborg under lunchrasten på ännu ett trist vik. Och där insåg jag att jag faktiskt inte visste varför jag var kvar.

Så jag ringde pojkvännen.

"Får jag komma? Jag har inga pengar, så jag får bli hemmafru eller nåt"

Han sa ja.

Och så sa jag upp lägenheten, och sorterade allt i tre högar: ta med till Tyskland (inte mer än vad som fick plats i pappas bil), spara i förråd tills vi kom hem (alltså saker jag trodde mig vilja ha ett par år senare) och slänga (stor hög). Sen flyttade jag hem till föräldrarna över sommaren och jobbade på vårdhem och försökte repetera min gamla skoltyska. Lyckades fixa ihop nog pengar för att kunna betala en tyskakurs när jag kom ner. Sa upp medlemsskap och ICA-kort. Och sen kom augusti och med föräldrarnas hjälp så flyttade jag till Darmstadt med en bil full av saker och inte så mycket mer.

Jag tror att jag tänkte då att det nog löser sig, det mesta.

Så började det.

Passet

Man tar en bebis som är lite så där halvvaken. En mamma med för varm jacka som är lite sådär halvsvettig, samt en polisstation med två erfarna damer på passexpeditionen och ingen kö (tacksamt).

Bebis hissas lite upp och ner i luften under glada tillrop och öppnar ett öga.

Fram med pall. Fram med konstig skärm för att gömma halvsvettig mamma.

Bebisen somnar.

Då tar pass-tanterna, med viss vana på att ta passkort på bebisar, fram esset i rockärmen: skallran. En tant skallrar, den andra tar massor av bilder. Och på något sätt lyckas de få till ett kort som funkar att sätta i ett pass.

Häpp.

Order från BVC-tanten:

"Du äter väl mycket? Det går åt MASSOR av kalorier för att amma vet du!"

Det där med att amma har sina fördelar. Massor av kalorier var det.

För övrigt....

...ska Knodden ansöka om pass för att hänga med en sväng till sin morsas jobb om ett par veckor. Det ska bli mycket intressant, speciellt att ta kortet. Vad gör man om Knodden sover som en sten? Får man ha passfoto med stängda ögon?

Leta, leta, leta

I väntan på att kroppen pallar med lite mer träning efter Knoddens ankomst så är det för tillfället promenader som gäller. Och jag inser att stan jag bor i sen ett par år har en stor nackdel: det är bara ingen rolig promenadstad. Jo, det finns en liten å man kan gå utmed ett par hundra meter. Och en skog med ett elljusspår. Men så där roligt för promenader? Nä, inte direkt.

Jag tror man behöver ta sig utanför stan på något sätt. Ta sig ner till vattnet eller upp på en höjd eller nåt. Känns det inte lite kontra-produktivt att behöva ta bilen till promenaden?

Äpplet!

Med åren har jag samlat på mig en bra hög allergier. Den där björkpollenallergin sög ju ganska markant varje vår. Sen försvann den långsamt steg för steg. Väldigt trevligt. Tills den ersattes av sten och kärnfruktsallergin för sisådär åtta år sen.

Slutade äta äpplen.

Slutade äta päron.

Slutade äta körsbär, nötter, persikor, plommon, nektariner...bla bla

Slutade äta alltför stora mängder alltför färska morötter och hallon

Fick ge upp på jordgubbar. Då blev jag deppig. Det är liksom bara gott med apelsiner till en viss gräns.

Så igår när jag insåg att om man tar ett Gloster-äpple, skalar det och kör det i mikron i en minut så kan även jag äta äpple. Vilken lycka. Där sitter jag med mitt skalade, lite ljumna äpple och smilar. Helgens bästa grej.

Fullt upp

Tom kalender och ändå får jag inget gjort.

Mina dagar har aldrig gått så här fort förut. Jag hinner typ äta, duscha, plocka ur diskmaskinen och slänga in en tvätt. Läsa tidningen och ta en kaffe. Sen är det lunch. Och sen är det helt plötsligt kväll.

Jo, man hinner ju mata mata mata Knodden också. Byta blöjor, dansa i köket till barnvisor, kolla på coola lampor och andra ljuskällor och ta en promenad.

Så kan man också få fullt upp.

Tomt

Det är torsdag i en mycket märklig vecka. När den här veckan började hade jag nämligen ingenting planerat.

Ingenting som i verkligen ingenting.

Inget jobb.

Inga helggrejer.

Inga former av aktiviteter eller möten eller nåt.

Helt tomt.

Jag funderar på när det hände sist. Kanske lågstadiet? Min kalender gick från fullkladdad till alldeles tom på ett par veckor. En frihet som jag inte riktigt är van vid ännu.

Nåväl. Helggrejer planerade och i morgon träffa tjejer som jag lärde mig allt om förlossningens stadier med.

Tom kalender. Nu ska här njutas.

Arla morgon

Knodden börjar få egen vilja. Man kan inte bara hänga på Babybjörnen och förvänta sig att han vill hänga där så länge jag vill. No, no, så funkar det inte.

04.11 bestämde sig Knodden för att det var morgon i morse. Där gick gränsen för mig. Jag sov, Knodden sög på napp och kollade på coola saker i sovrummet. Funkade för oss båda. Kompromiss kallas det visst.

Dagens hålla andan

De två minuterna mellan att ha läst nyheterna och kolla jobbmailen för att få reda på att mina två kollegor som just nu är på Haiti är ok.

Det är konstigt hur mycket mer nära det blir när det berör en personligt.

Tunnan

När man är på smällen gillar Pampers att ge en gratis saker.

Däribland en Angel Care Super Duper No Smell Diaper Dispenser.

Eller en bajstunna rätt och slätt.

Tunnan är gratis - men påsarna man måste ha för att den ska funka visar sig vara svindyra. Men då är man redan fast i behovet av en Angel Care Super Duper...äh, en bra bajstunna helt enkelt.

Som tur är googlar mannen fram en firma i Danmark som gör någon slags piratkopia av påsarna. Vi beställer en hel låda.

Så är det alltså. Helt plötsligt står man där, nöjd som tusan över en stor låda piratkopior av bajstunnepåsar. Ja, livet ändras.

Listan

Jag tittar på min blogglista och inser att den är lite kort, lite inaktuell och lite lagom bortglömd.

Men nu är det nytt år, allt ska städas och röjas och jag ska bli en bättre människa och allt sånt där. Så vilka bloggar har jag missat som jag bara inte får missa? En tips eller två någon?

Skynda, skynda...

Han sover! Han sover!

Ahhh, nu måste jag hinna göra alla saker som är lättare när man har två händer och inte en hand plus bebis med lite ont i magen. Skynda skynda skynda....

Alltså alla ni med barn igen, visst blir man bättre på det här såsmåningom?? Förra månaden lärde jag mig att a) komma iväg på promenad/biltur med bebis, b) komma iväg på promenad/biltur med tid att passa med bebis (överkurs kan man säga), c) amma och sova samtidigt.

Den här månaden är det nog att göra saker med en hand som står på listan. Och sova när som helst och lite var som helst när tillfälle bjuds.

Smekmånaden är över

...i dag började mannen jobba igen, och jag är numera...tja, hemmafru. Så här i hemmafrueriets första timmar, inser jag att:

- jag måste bli väldigt bra på att göra saker med en hand

- jag måste bli bra på att göra saker snabbt och effektivt

Ok, det är väl bara att sätta igång.

Kärleken

Jodå, ORON kommer ju som ett brev på posten. Och sen kommer BLÖDIGHETEN. Men det som kommer allra först är KÄRLEKEN. Den där helt överväldigande kärleken till en liten knodd.

Innan jag fick barn tänkte jag en del på vad jag inte skulle kunna göra, hur livet skulle bli lite mindre fritt, lite mer planerande, lite mer hemmabundet för en flängande själ som min.

Sen kom Knodden och jag insåg att det jag kanske hade missat i mina tidigare tankebanor var att när han nu är här så är allt så fantastiskt. Man reser kanske inte världen runt. Istället visar man en alldeles ny liten Knodd världen. Och det, mina vänner, har jag sent omsider upptäckt att det är alldeles fantastiskt.

Paus

Dagarna går hur fort som helst. Vi slappar seriöst. Jag glömmer lite vilken dag i veckan det är.

Det är intressant att ha en helt tom kalender. Sånär på en klipptid i mars och en middag i slutet av januari så är kalendern helt plötsligt tom. Väldigt skönt. En paus i all stress.

Dagens mest absurda upplevelse

Bröstpumpen.

Behöver jag säga mer?

Nyårskalas enligt traditionerna. God mat, än godare vänner. Knodden visar sig vara en riktig partykille och hänger med oss halva/hela natten. Fyrverkerier och en bränd hand på mannen.

En bra kväll. Och en mycket slapp första dag på 2010.

2009

Kanske ska man försöka sig på en sammanställning av året....

Som började med fet influensa första veckan i januari. Man tänkte att det kan ju bara bli bättre efter det. Det knackade på en man på vårt fönster hemma och ville komma in och låna toaletten. Jag insåg att det jag mest ogillar med flängandet är flygplatstoaletterna. Jag hängde i Moldavien och höll en workshop utan riktig tolk efter en sen kvälls kaotiskt pluggande av de viktigaste termerna på rumänska.

I februari hade jag tolk för nästa workshop i Moldavien. Bara ingen värme. Första gången jag gjorde en workshop i ett rum som var 4 grader. Insåg hur svårt det är att skriva på blädderblock när man har vantar på sig. Led hotelldöden och satsade på Bounty och en öl från minibaren som kvällsmat. Funderade mycket på tillfälligheterna i livet och hur de hade tagit mig dit jag var.

Som i mars när jag kom tillbaka till Ghana och till och med hann med en dags sightseeing med Albert i Accra. Jag glömde av vår förlovningsdag och bakade småkakor i ett försök att vara hemmafru när jag väl var hemma. Var i Bern för första gången och jobbade som tusan.

Vilket ändå var mindre jobb än i april, när jag stressade. Mest för att få jobbet att gå ihop med livet här hemma. Det funkade sådär. Började cykelträna till Tjejvättern. Sen hamnade jag mitt i kravaller i Moldavien.


Och så kom överväldigande maj, när vi fick reda på att Knodden var på gång. Fast det skrev jag inte här förren långt senare. Istället skrev jag om mina två veckor i Kenya. Där lärde jag mig massor. Om jobbet. Om hur skört livet kan vara. Och om vad man äter för att hålla illamående borta. Sen åkte jag på konferens i Belgrad och råkade göra en videoblogg som kablades ut här och där. Jag blev dopfadder för första gången och var på fint bröllop. Det var en bra månad, den där maj.


Juni var lite kämpigare stundtals. Jag började bli lite resetrött, hade svårt att hitta balansen mellan resande och vara hemma. Bodde i en resväska kändes det som. Kräktes på toaletter i Kosovo lite här och var. Var mest nöjd över att jag klarade av Tjejvättern.

Juli var jag nästan inte hemma. Gjorde vår sommarskola och kände mig nöjd. Till slut. Eller. Kanske aldrig riktigt nöjd. Men fick bra feedback ialla fall. Var hemma en snabbis och fick vår trappa till huset nermejad av en grävskopa. Åkte sista resan till Moldavien och var nostalgisk. Gick på semester efter tre månaders intensivt resande. Såg Knodden för första gången. Började inse att livet skulle förändras mycket snart.


Njöt av semester i augusti också, innan jag åkte till Istanbul och gjorde en utbildning som jag blev himla nöjd med. Resten av tiden sov jag. Insåg att detta var inte resan när jag skulle hinna se stan, och började bli väldigt nöjd med att resväskan snart skulle ställas i garderoben.


Som gjordes i september. Efter en tur till London och en sista sväng till Tyskland. Jag har rest klart för ett tag framöver. Sätter resväskan i garderoben och andas ut. Älskade farmor lämnar oss. Livet saktade upp. Jag kände att det skulle bli en bra tid att börja med något nytt. Ta en paus och se nya perspektiv. Det gick helt enkelt långsammare.


Sakta gick också oktober. Jag jobbade hemma och kollar på min växande mage. Drack capuccino och satt i mysbyxor på kontoret. Föreläsete på universitetet och pratade på möte i Stockholm. Och det kliar. Kliar. Kliar. Kliar. Jag lär mig att det finns något som heter graviditetsklåda.


Och så kommer surdegsmånaden november. Sista månaden på jobbet och jag gräver ner mig i jobb. Jobbar, äter, sover - och försöker ta itu med alla gamla surdegar och dåliga samveten. Ser fram emot ledighet och avslut. Njuter av att få ta ett break och andas ut.


Andas, andas, andas....nä, december blev inte som planerat. Istället för andas ut, andades jag hysteriskt in i en lustgasmask den 4e december. Och så kom Knodden. Och ändrade hela kalendern, från "sova länge, fixa barnrum och fylla frysen" till att bara andas, amma, byta blöjor, gulla och helt överväldigas av hur en sån liten knodd kan bli alltings centrum.


2009. Ett bra år. På så många sätt. Jag har lärt mig massor. Sett en hel del. Och drabbats av den enorma kärleken. Igen och på nytt. Japp. 2010, bring it on. Jag är nyfiken.


(Och tack till Miss Baglady, som jag snodde den här idén från)

För övrigt

...är det idag det var tänkt att Knodden skulle komma till världen. Vilken tur att han var så otålig och kom nästan en månad tidigare. Jag är inte så bra på att vänta.

Blödigheten

Efter ORON drabbas man av BLÖDIGHETEN.

En titt på en deckare där ett litet barn hade dött fick mig att börja gråta och vilja byta kanal. Gårdagens naturprogram med fåglar där den större ungen stötte ut den mindre ur boet till en säker död fick mig att byta kanal. Innan jag började gråta.

Den nya försäkringskassan

För ett tag sen lanserades ju "Den nya Försäkringskassan", ny hemsida och nu skulle det minsann bli bättring sas det.

Jag var mycket skeptisk och förväntade mig inga pengar för Knodden på månader. Som standard verkar vara.

Men så plötsligt. Dyker pengar upp. Direkt. Alltså samma månad som begärt. Ingen försening. Mannen och jag räknar lite skeptiskt hit och dit. Det visar sig att det stämmer.

Nya Försäkringskassan. Tummen upp.

God jul!

Det är jul och vi är hemma. Man gör inte så mycket på en dag med en sån här liten knodd, samtidigt hinner man ungefär ingenting.

Men vi hinner gå promenad ialla fall. Och äta julmat. Och äta löjliga mängder julgodis. Ja, och så spela tärning om julklappar. Årets skörd har innefattat ett tvåkomponentlim från pappa och ett knäckebrödspaket från systern.

Julefrid var det. Jag tror jag återgår till det ett tag till. GOD JUL till er alla!

Oron

Asså...det här orosmomentet med små knoddar....

Han äter massor. Man oroar sig för att man aldrig får sova och att man kommer bli en sur bitch-mamma

Han äter ingenting. Som i natt. Sov åtta timmar i sträck. Jag sov fem. Sen låg jag och oroade mig för att Knodden kanske skulle svälta ihjäl om han inte åt snart.

Han gnyr och gnäller när han ska sova. Oro. Oro.

Han är alldeles tyst när han ska sova (alltså, han sover). En liiiten oro att han kanske inte andas. Tända lampan och kolla en extra gång att det är ok.

Så där håller det på. Ni med barn, vänjer man sig?

Julefrid

Vanligtvis kommer julen alltid under viss stress. Det är ofta mycket jobb, en hel del resor som måste göras innan årets slut, julkonserter som ska sjungas och mitt i allt ett snabbt julbak eller något.

I år blev det helt annat. December hemma tillsammans med mannen och knodden. Sova, amma, baka lussekatter och kolla på Vinterstudion halva helgen. Köpa gran ihop och en nästan helt tom kalender.

Det är kanske det här som kallas julefrid?

Periodaren.

Knodden var lite lagom ointresserad av mat igår under dan. Mest sugen på att sova och mindre på att hänga fast på ett bröst.

I natt däremot. Då var bröstmjölk som knark. Jag ammade fram till fyra sisådär konstant. Och så 5.30. Och 7.30. Ja, och så 9.30 då. Det var som om Knodden aldrig någonsin hade sett mat i hela sitt liv.

En periodare minsann.

Idag åt vi frukost halv tolv. Det där med tidiga mornar för småbarnsföräldrar verkar inte riktigt vara något som gäller från början.

Det finns något väldigt definitivt i att vara en väldigt liten persons matmaskin. Inga undantag eller undanflykter liksom. Man kan inte bestämma sig för att man inte har lust en natt att vara vaken halva natten och mata. Nu är det det här som gäller, allt annat får vara sekundärt.

Fem saker man helt plötsligt pratar vansinnigt mycket om

1) Bajs

2) Kiss

3) Status och dagsform på mina bröstvårtor

4) Sömn

5) Rumpsalva

i ett litet rosa moln

Vi är i baby-rosa-molnet. Sitter hemma och tittar och pussar och snuttar och luktar på Bebisen. Får besök av familjen och förundras över att han faktiskt är här och att han är vår.

Ja, och så är vi vakna halva natten och jag ammar och ammar, och vi byter blöjor och är lyckliga över att komma ut en halvtimme med vagnen på promenad. Livet blev helt plötsligt så väldigt annorlunda. På ett bättre sätt.

Redan efter en vecka är det svårt att föreställa sig livet utan Bebisen.

Vem vill vänta när man kan komma ut nu?

Vilken tur att det var just vi som fick världens sötaste bebis. Nu är vi hemma från BB och andas lite. Jag har tvåhundra blogginlägg som kommer.

Såsmåningom.

Asså jag vet inte...

...antingen är det falsklarm och min kropp som tycker det känns bra med rejäla värkar sisådär var 10e minut eller så är det föda bebis som står på dagens att-göra-lista

Det blir lite mer konkret...

när en av tjejerna i mammagruppen ställer in fikan med en timmes varsel för att vattnet har gått. Visserligen är jag sist ut av alla, men iallafall....

Hemmafru dag 1

Sova lite längre.

Slöa i soffan.

Utnyttja ett par timmar av sammandragningar, sammandragningar, sammandragningar till att andas (barnmorskan skulle bli stolt)

Tvätta

Slöa

Tvätta lite till, ringa Skatteverket

Äta

Åka till stan och prata med försäkringskille om försäkring för bebisen

Äta skräpmat med mannen

Slöa i soffan och få fotmassage av mannen

Tja, det här kan man ju vänja sig vid.

Vargatimmen

Vilken spurt. De senaste två veckorna känns det som om jag bara har ätit, jobbat och sovit. Egentligen kanske det inte är så att jag har jobbat så mycket mer än en ganska vanlig vecka när vi bodde i Tyskland, men det är ju bara att inse att man inte riktigt orkar som man brukar.

På måndag dock. Då är det sista dan på jobbet. Jag ska skicka ut det där ueber-dåliga samvetet som har legat på mitt skrivbord sedan mars och nu äntligen är färdigt. Och städa lite i inboxen, skriva ett par mail, sånt däringa.

Och sen ska jag sova. Kanske inte nödvändigtvis så där vansinnigt många timmar i sträck, min rygg verkar numera ofta tycka att det är bäst att man vaknar runt fem-tiden.

Alltså är det vetevärmaren och jag och inte så många andra vakna i vargtimmarna ganska ofta. Som idag. Vetevärmaren, jag och en korsordstidning.

Hörrni, det är sista veckan på jobbet, jag har magnum-högen av jobb att klara av på fyra dagar. Det händer ungefär ingenting; jag vaknar, går till kontoret, dricker en kaffe, jobbar, dricker en kaffe, jobbar, kollar på regnet, jobbar. Tänker på att jag snart är ledig. Jobbar lite till.

Dagens man

För att väga upp frustrationen över Fsk så kommer här en hyllning till en svensk myndighet.

Min deklaration är ju inte helt simpel att få till, framförallt inte för att jag själv inte förstår hur man ska göra riktigt och är helt ovetande om avdrag och skattetermer (och det är inte alltid så lätt att få rätt info från det där kundcentrat kan man säga...) Det är då man behöver såna som Markus på Skatteverket.

Markus ringer upp och säger "hej hej, nu har det ju blivit fel här i din deklaration, du måste ju fylla i den här andra blanketten också, och så ska det ju vara så här och så här...men du, jag har fyllt i allt det här åt dig, jag slänger iväg det på ett mail till dig. Om du tycker det är ok så svara på mailet bara så är det fixat. Ska vi säga så?"

Topp.

Det ultimata vapnet

Under de senaste månaderna har mannen även utrustats med det optimala vapnet: preggobitchen. När inget annat hjälper kan man bussa hormon-irriterad fru på valfri inkompetens.

Idag bussades hon (med uppmaningen "Var riktigt sur nu!!") på kyl-och frys-service-killen på firman som har misslyckats i fyra veckor med att leverera en skruv till vår nya frys så att den inte går att använda.

Iskall kan man säga. Som tur var för killen i luren hittade han skruven. Den ska komma nu. Annars vet de vad som väntar.

Någon som behöver en sur påringing någonstans?

Dagens nuffror

Bebis i fixat läge med huvud ner: en
Bebis som verkar bli lika stor som mannen när han föddes: noll (puh!)
Kiloökning de senaste två veckorna: två (nu pratar vi inte mer om Dajmstrutarna här...)
Antal gravidjeans som fortfarande passar: få
Antal extra kuddar i sängen som bullas upp runt om en för att man ska kunna sova vettigt: tre (och en filt. och halva mannens täcke)
Antal fötter som kliade halva natten så man blev tokig: två (SKIT också)

Det är mycket som man ska lära sig när man har en växande bulle i magen. Föräldrakurs och andas och smärtlindring och köpa barnvagn och vad de egentligen ska ha på sig och hur man blir av med illamående och och och...

Idag har vi angripit en av de tråkigare grejerna genom att gå på introduktion till föräldrapenning på Försäkringskassan. Vi har lärt oss att tjejerna på kundcenter "nu har kommit in bra i sitt jobb och är jätteduktiga på att svara på frågor" (jobbar inga män på kundcenter?), samt att jag är för sent ute att begära föräldrapenning. Men lite annat också som nog var ganska bra.

Nu ska Mia in i systemet på riktigt på något sätt.

Helgens lessons learned

Om man är i 8e månaden och går in på en bar i Malmö en lördagkväll med en kompis för att prata och dricka en Ginger Ale så kan det hända att speciellt kvinnor över 35 år tittar väldigt snett på en.

Har ni fest eller?

Runt fyra-tiden på morgonen tänker de flesta "sova".

Förutom bebisen. De senaste nätterna har den mest tänkt "PPPAAAAAAAAAARRRRRRRTTTYYYYY!!!!!!! WohOOOOOO!!!"

Alltså ligger jag och där och tycker att sova hade varit skönt, medan bebben har rejvparty i magen ett par timmar och magen buktar hit och dit i alla möjliga konstiga vinklar.

Sen somnar jag sisådär strax innan mannens väckarklocka ringer vid sex. Så kul är det här.

Surdegsmånad

Det visade sig bli en sån där månad när jag tar tag i alla gamla surdegar som ligger i ett hörn och väntar på att bli attackerade. Den där kursen på jobbet som jag skulle ha gjort färdigt i mars och aldrig hann med. Alla andra grejer som jag aldrig hunnit med på jobbet och nu plötsligt måste hinna med innan jag slutar jobba. En hel del andra dåligt-samvete grejer på en lång lista. Det känns som om november är en sån där månad när saker ska fixas och ordnas. Tyvärr blir sakerna tråkigare och tråkigare ju längre ner man kommer på listan.

Jo, längst ner står sortera viktiga papper i pärm. Till och med att producera en jädrans massa utbildningsmaterial i en månads tid för den där kursen känns lite roligare.

Sen kommer december. Då ska jag inte ha en enda surdeg kvar. Bara lussekattsdeg på jäsning och en ask chokladpraliner framför TV:n.

Det där med hormoner

Man ska ju bli väldigt lynnig sägs det när man är på smällen. Gråta mycket och växla mellan humör och sånt där.

Jag har inte känt så mycket av det där, mina hormoner verkar ha hållt sig någorlunda i styr.

Fram till förra veckan, när jag fick mitt första helt hysteriska skrattanfall. Ett sånt där som man inte kan stoppa, man skrattar så man kiknar och gråter och varje gång man lyckas hejda sig så bubblar det upp igen. Främst verkar det uppkomma när jag tycker mannen gör roliga saker. Igår satt jag tex i badrummet och skrattade och skrattade och skrattade på ett helt hysteriskt sätt så att jag nästan inte kan andas åt en egentligen ganska halvtråkig kommentar från mannen.

Om jag inte hade haft en jättestor mage hade nog mannen trott att det var tvångströja som gällde.

Vilken frihet. Bye bye Telenor. Inte ens tjejens "ja, det kanske inte spelar någon roll om det skulle kosta tex 25 kronor heller då eller?" bet på min iskalla bestämdhet.

Telenor suger

Hur kan det komma sig att mobiltelefonbolag har rätt att göra en ungefär livegen? Det finns ingen annan business som är så totalt företagen med mängder av finstilt där man skriver bort sin själ och plånbok för eviga tider till ett bolag.

Tex om man behöver en mobil för jobbet som man kan använda när man är ute och flänger. Försäljaren säljer ett abonnemang på felaktig information ("JA MEN VISST kan du ringa från utlandet för de här 200 kronorna du pytsar in varje månad serru"). Man ringer surt kundservice en månad senare och påpekar att man minsann inte alls kan ringa från utlandet för pengarna ("Nej, det är klart att man inte kan, men däremot kan de ju ringa från utlandet till dig i Sverige"). Försöker förklara att det är rätt så meningslöst för mig eftersom vitsen var att jag skulle ha en mobil när jag reser. Det hjälper inte. Sen fastnar man i det där jädra abonnemanget, jobbet får pytsa in 200 kr i månaden som bränner inne månad efter månad.

Sen ska man på mammaledighet. Efter två sura mailkontakter med "Sveriges bästa Kundservice" så VET jag att jag äntligen inte är bunden till mitt kontrakt längre. Försöker alltså säga upp skiten. Jodå, det går ju faktiskt bra. Det är bara det att det kostar 600 spänn att få sluta betala på abonnemanget som såldes på felaktig information till mig från början.

Alternativt kan jag göra om abonnemanget till ett för 49 kr i månaden i 10 månader. Vilket ju blir billigare. Just det, då kostar det bara 150 spänn i något form av straff efteråt om man skulle vilja säga upp det.

Här inser jag att tydligen har sålt min själ till Telenor. Och om jag någon gång skulle lyckas säga upp mitt abonnemang så kommer de sätta igång med telefonförsäljningsterror i all evighet.

Jag avskyr telebolag. Mer än elbolag.

Jag insåg just att jag bara har tre veckor kvar på jobbet innan det är dags att satsa ett par veckor på att bli jättestor och sova, och sen sälla sig till den latte-drickande skaran i sisådär 10 månader.

Oj.

Jag ägnar mig åt kanske det tråkigaste som finns. Ordna papper i pärmar. Speciellt när man försöker få ordning på ett treårigt väldigt komplicerat projekt med ungefär zillioner saker som har hänt.

Det är tur att det är fredag ialla fall.

Skyfall

I går var vi på Musikhögskolan och lyssnade på när deras kammarkör bland annat sjöng den här. De var snarare 30 än 160 som i det här klippet, men gjorde det fantastiskt.

Alla behöver vi en Eric Whitacre-skiva hemma, det vet ni väl?