Personal Shopper

I grönsaksaffären om hörnet får man en Personal Shopper. En liten man i grön rock som går bakom dig med en korg. Sen säger man "Hm...apelsin.." och han säger "Orange? Yes? How many?"

Sen går man runt så och väljer. Jag tycker det känns väldigt obekvämt. Jag är inte riktigt van vid sånt där.

Hope Baby Center

Jane driver ett barnhem hemma med sin familj. 18 barn har hon, alla övergivna och lämnade som har hittat en plats hos Jane. De äldsta är runt sex år, men de flesta är bara en tvärhand höga. Alla ordentligt påklädda, hela och rena. Vår chaufför Julius spärrar upp ögonen när han hör att de alla är föräldralösa, som om han har svårt att tänka sig att någon skulle lägga så mycket tid och kärlek på barn som inte sina egna.

Jag hamnar i ett ett hav med barn. Har två i famnen, en runt benet, en som sticker en penna i håret på mig, en som suger på min klocka. Jane visar mig runt i huset, visar garaget där hon vill bygga en skolsal för barnen.

Och jag imponeras av att en familj bestämde sig för att det här är vad de kan göra för att göra världen lite bättre.

Dagens mellanmål: nyskördad banan från trädgården.

Inte så dumt

Jane och Jane

I morgon ska jag hälsa på hos Jane och Jane som sköter ett barnhem och en skola för dövblinda. Min moster har jobbat där ett par månader och jobbar nu hårt för att stödja dem.

Mer i morgon.

Vi går ut och tar en drink.

Väntar bakom våra grindar på att Julius kommer och hämtar oss. Han låser alla dörrar i bilen när vi är på plats. Sen åker vi bort till restaurangen. Han hämtar oss vid dörren. Det är aldrig på något sätt hotfullt eller otrevligt. Man har bara ögonen öppna och ett annat säkerhetstänk. När vi är tillbaka vid kontoret kör Julius in genom grindarna. Sen väntar han tills han ser att jag är inne i huset innan han åker. Vår dygnet-runt-vakt öppnar grindarna när han ska ut igen.

Det är skönt att komma ut lite. Vi hamnar på en fantastisk indisk restaurant och föräter oss på indisk mat. Nairobi verkar som en bra stad. Om man kan leva med att vara lite instängd.

Jag upptäckte just att min käre kusin beskriver mitt jobb som:

"det är lite som att förklara Chandler Bings jobb"

Det fick mig att asgarva. Först för att det var roligt. Sen för att det är helt sant.

I morgon då jädrans. Då ska vi ut och ta en drink. UT. Som i utanför kontorsbyggnaden och ända bort till Westlands och gå på ett riktigt ställe.

Det är här det händer, det märker ni ju.

Vad Mia gör i Kenya

Vaknar under myggnätet.

Går upp.

Äter frukost vid skrivbordet.

Jobbar

Jobbar

Dricker kaffe

Jobbar

Går till affären och köper bröd/tomater/något anna

Fixar lunch

Jobbar

Jobbar

Jobbar

Det blir mörkt

Jobbar lite till

Fixar middag

Snackar lite med Jonathan som också bor på kontoret

Jobbar och slösurfar

Somnar



Det är väldigt lugnt. Och jag får massor gjort.

Mina egna ostmackor

Jag bor på kontoret här. Alltså på riktigt. Kontoret har ett par övernattningsrum på övervåningen.

Det känns som att sannolikheten att jag kommer ut ens från huset är relativt liten om jag inte ser till att komma ut. Det är inte direkt rekommenderat att springa runt själv efter mörkrets inbrott, dvs klockan sju på kvällen, så jag får nog ta mig i kragen lite om jag ska komma ut. Jag ser fram emot spännande utflykter till bageriet och affären om hörnet.

Just det. Det allra allra bästa med att bo här i övernattningsrummet är att man får laga sin mat själv. Fatta. Jag kan gå och handla min egen frukost och göra mina egna ostmackor. Sen på kvällen kan jag laga vad jag vill. EGEN MAT!!!! Att man kan bli så nöjd över att få koka sin egen spagetti. Men det är just vad jag är. Riktigt nöjd.

Hit och dit

Oj oj. Omtumlande och stressiga dagar hemma, men fulla med roliga saker. Bloggen hanns inte riktigt med, riktiga livet kallade.

Fint bröllop, födelsedagskalas, överraskningar och lite mer kalas. Och packa om och tvätta.

Idag sov jag mig nästan hela vägen till Nairobi. Jag tror aldrig jag har sovit sa skönt i ett plan nagongang.

Sa nu sitter jag under mitt myggnät och lyssnar pa gräshopporna utanför efter middag pa en etiopisk restaurang. Nairobi bjuder pa 25 grader och lag luftfuktighet, som en svensk sommarkväll ungefär.

Hittills verkar Nairobi vara min stad.

I morgon ska jag flyga hem. Tänkte bara säga det. Det är Valborg och jag druttar in i Göteborg lagom till Cortege-kaos.

Men kanske åker jag bara rakt hem till mannen och så går vi och äter sushi och sitter i soffan hemma och pratar skit och kollar på valfri dålig film.

Det låter nästan som ett bättre alternativ.

Bordsknacket

En till dag på jobbet i Frankfurt.

You know the drill eh?

Möten, möten, lunch, möte, kaffe, jobba, jobba, prata prata, äta kvällsmat bestående av chokladmjölk och marmorkaka, jobba jobba, lova nattvakten att släcka när jag går.

Det blir liksom inte roligare här.

Jo förresten. Började dagen med att lyssna på ett föredrag. När det var slut kom en av de mest tyska saker jag vet: bordsknacket. Alltså istället för att klappa händerna så knackar alla med handen i bordskivan ett par gånger.

Förekommer det någon annanstans? Jag tillskriver det gammal tysk tradition.

Vad har ni gjort idag?

Jag har gått igenom 135 anmälningar till vår sommarkurs. Ja, just det, det finns bara 30 platser.

Ett sånt där urval där man börjar med motorsåg, sedan någon form av fil och till sist femmans sandpapper. Vi hann bara med motorsågen idag. Jag har dessutom en gnagande känsla av att personer med efternamn på A-N (entusiastisk tidig eftermiddag) fick en någon mildare behandling en de ansökningarna som kom från personer med efternamn O-Z (väldigt mycket mindre entusiastisk kväll). Får ta en ny titt i morgon.

Jag tog en paus. Satte mig på flyget söderut med mannen och tog mig till Freiburg. Återsåg goda vänner, kollade på stan, satt på uteservering, drack öl, låg i park och solade, grillade och skrattade. Alldeles offline hela tiden. Och det gick alldeles utmärkt. Kanske är jag inte riktigt lika internetberoende som jag trodde?

Sofia Karlsson - Dina Händer

Och så lyssnar vi alla på Sofia idag tycker jag.

Det verkar som om maj är en sån där månad när allting händer. Förra året hade jag en vecka när jag lyckades klämma in en resa till Washington, min systers bröllop och flytta till hus. På en vecka.

Nu verkar det vara dags igen. Nästa vecka är jag i Tyskland fram till torsdag kväll. Fredag är det bröllopskalas i barndomsstaden. Jag ska sjunga (MÅSTE ÖVA. MÅSTE ÖVA). Sen är det party. Sen är det lördag. Pappas födelsedag. Och inflyttningsfest hos lilla svägerskan.
Sen är det söndag. Flyget till Nairobi går 06.40.

Och jag vägrar göra avkall på något av det ovan nämnda. Punkt. Det kommer att funka. Punkt.

Ibland suger småstad

I möhippan ingick även att testa småstadens nattliv för första gången. Enligt min vetskap finns det i småstade ett ställe som är a) öppet till 03, b) har ett rejält dansgolv.  Alltså styr  vi kosan ditåt, bara för att mötas av techno-DJ som bara kan en beat. Statiskt är bara förnamnet. Efter sisådär 2o minuter tröttnar vi, någon i gänget ber om annan musik. 

Det här är svaret: 

"Om vi spelar annan musik så kommer ni stå på dansgolvet hela kvällen. Om vi spelar sån här musik går ni direkt till baren. Det är business". 

Ja just det. Vi går till baren, sen går vi hem och sen går vi aldrig tillbaka. Ett sånt här resonemang kan väl BARA funka i en håla där folk i desperation återkommer på grund av inga alternativ? 

Vi gick och köpte kebab istället.  

Möhippa igår. Äta så mycket choklad som man orkar samtidigt som man gör tryffel på Kronhusbodarna. Sitta i solen. Äta middag och dricka vin. Ut och dansa. Äta kebab.

Nu undrar jag hur bra det egentligen var att boka in det där spinningpasset idag om en timme...känns inte riktigt som en lika fantastisk idé idag.

Nejmenvetnivad

Det är fredag, solen skiner och jag ska på middag hos systern. Med viss oro för att hon kommer försöka ge igen från min gräddattack i påskas när jag så fint spritsade grädde på hennes näsa.

Och kinder.
Och sen lite till i pannan.

Sen tog systern en sked grädde och slafsade rätt i ansiktet på mig. Ungefär då skrattade vi lite för mycket för att kunna hantera situationen som urartade lite grann. När vi båda hade ansiktet fulla med grädde (och jag toppade med att ha ett hallon fastkletat i pannan) insåg vi att det kanske var dags att lägga av. Jag menar, vi är ju ändå 30 och 32 år gamla. Så där håller man ju inte på. Eller jo. Det gör vi faktiskt.

Och gräddkriget var nästan ännu bättre än julens gamla hederliga kuddkrig. Det gör mest ont eftersom min syster aldrig kan göra något utan att gå in för det med liv och lust.

Jag undrar om det blir revanch i kväll. Man får nog passa sig lite.

Optikern

Idag har jag varit hos min optiker. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker min optiker är ganska obehaglig. En obehaglig personlighet. Han är lite så där despotisk, lite som en slags självutnämnd optikerguru som har rätt att behandla en som en femåring.  Man måste röra sig och bete sig som han säger. Prata när han vill prata. Idag blev han irriterad över att jag höll händerna på fel sätt under hans handspritbehållare. 

Nu har vi träffats två gånger.  Jag vet inte. Jag tror vi kanske inte blir långvariga vänner. 

Den här morgonen stör jag mig ruskigt mycket på folk som skickar sina mail en gång till bara för att man inte har svarat på en dag.

EN enda dag! Jag skriver projektförslag, jag har inte tid.

Grrr...

Idag har jag inhandlat såna däringa cykelbyxor med vadd i. Och hängslen, för det sa Marina att det var det bästa.

Tänk brottardräkt. Fast med en stor vaddad rumpa.

Något säger mig att mannen inte kommer få sig mig i den här kreationen. Nånsin.

Playing For Change: Song Around the World "Stand By Me"

Silverfisken fick mig alldeles gråtmild den här morgonen med den här videon. Jag är en sån suck up för sånt här....kolla på det här och njut!

Jag och cykeln

Idag stod cykel på schemat.
Nåväl. Solen sken och en långtur på Hisingen med gott sällskap bådade gott.

Det var mycket uppförsbackar. Sedan började vi cykla fel - gärna genom att cykla nerför en lång nedförsbacke som vi sedan var tvugna att ta oss uppför igen. Någonstans där blev jag liiiite moloken eftersom jag också började bli hungrig. Men hem kom vi. Tre timmar senare.

Min kropp är trött. Riktigt jädra trött. Men ganska nöjd efter att ha segat mig upp för en riktigt helvetesbacke.

Nästa gång på den rundan ska jag fasiken speeda på. Det är något med cykel som får mig att bita ihop och köra på. Dessutom har jag lärt mig att få på de där löjliga clipsen på skorna i farten. Good feeling...

Påskdagen. Andas uuuuut....

Tvära kast

Mycket i mitt liv är tvära kast. Så byter jag kravaller i Moldavien en dag mot påskfirande med familjen och sitta med en kaffe i solen nästa dag. Alltså blir det också tvära kast i den här bloggen. Erik skriver mer om Moldavien på plats. Jag läser nyheter och funderar vidare. Kanske kommer några av funderingarna här då och då. Antagligen kommer några när jag åker till Moldavien nästa gång. 

Samtidigt ägnar jag förmiddagen åt att påta i det enda trädgårdslandet. Om man har sitt trädgårdsland precis vid gatan, och gatan även är gångstråket in till stan på lördagkvällar, då blir det ett annat rensande kan man säga. 

Top 5 av saker som avlägsnas från Mias trädgårdsland: 

1) Cigarettfimp

2) Ölburk

3) Godispapper

4) Maskros

5) Gamla grenar och löv 

Nu blir det nog alldeles vanligt igen

Det var aldrig riktigt tänkt att det skulle bli massa politik i den här bloggen. Tvärtom, mitt jobb innefattar att också inte aktivt delta i politiska frågor. Den här gången kändes det viktigt. För en gångs skull är Moldavien på kartan och jag råkade vara där.

Men på samma sätt tycker jag det är viktigt att berätta om människor jag möter och saker jag ser även när det inte är kravaller på gatorna. Så jag tror jag fortsätter med det. Som vanligt.

Vi flyger hem med piloten som nödlandade ett plan utan landningsställ i Timisoara för någon månad sen. Känns tryggt. Ett par timmar senare ligger jag i soffan med ett glas vin och slöar. Påskledigt. SÅ himla gott.

Sista dagen i Chisinau för den här gången

Jag hör att man kan vara död och ändå rösta i Moldavien. Någons svärmor kommer i sista minuten till vallokalen för att rösta bara för att upptäcka att någon redan har röstat i hennes namn. Någon pratar om att det har frågats i skolor vem som har föräldrar utomlands. Bara för att veta vem som inte är där för att rösta själv. Det är mest indicier. Svårbevisat. Och kanske är det bara ett fåtal fall. Men de existerar ialla fall.

Det råder en ilsken öppenhet som jag inte har sett innan. Folk pratar mer rakt på om vad de tycker. Säger rakt ut saker som inte sas förut.

Det talas om arresteringar. Men också om att folk tror att våldet provocerades fram för att ge en rätt att slå tillbaka. Ett sönderslaget parlament ger rätt till åtgärder. Den här bilden diskuteras mest – en suddig bild från taket på parlamentet där någon hissar EU-flaggan. I bakgrunden två poliser. Som inte ingriper. Jag hör en hel del konspirationsteorier luftas.

Samtidigt stängs gränsen till Rumänien och visatvång införs för alla rumäner. Det är ett större steg än man kanske först tror. Regionen Moldavien delades när hälften togs av Sovjet och hälften stannade kvar i Rumänien. Landet Moldavien idag är den tidigare Sovjetstaten. Samtidigt har Rumänien en region som heter Moldavien. Rumänien ser därför moldaver generellt som deras landsmän och alla moldaver kan ansöka om rumänskt pass och ha dubbla medborgarskap. Många moldaver gör så (speciellt efter att Rumänien kom med i Schengen). Alltså finns det många moldaver som är i Rumänien eller på andra håll, men med rumänskt medborgarskap (hänger ni med?). Problemet är bara att Moldavien har stängt sin ambassad i Bukarest (hörde jag idag från min rumänska kollega), så frågan är var man ansöker... och det är två veckor kvar till ortodoxa påsken när många antagligen planerade att komma hem.

Jag hör att det ska demonstreras i morgon igen, men att kollektivtrafiken från regionerna in till Chisinau ligger nere, så det är svårt att ta sig till stan. En liten klunga demonstrerar utanför det sönderslagna parlamentet när jag passerar till flygplatsen, annars är det alldeles som vanligt i stan. Någon omvälvande revolution tror jag inte kommer hända. Oppositionen är svag och det finns ingen alternativ ledare. Men någonting har hänt när det gäller folks inställning. Jag undrar hur det kommer se ut när jag åker nästa gång i juni. Det är dags att lämna Chisinau för den här gången. Jag är glad att jag var där just de här dagarna, för att bättre kunna förstå vad som än händer framöver.

På väg hem

Det här var på många sätt ett oväntat besök i Chisinau. Jag släpade mig hit med liten motivation och hamnade mitt i de största protesterna på massor av år. Trots oron på gatorna så är jag glad att jag var här. Efter att ha jobbat här sedan flera år var det otroligt att se förändringen bland de personer jag jobbar med. En jävlar anamma inställning som jag aldrig hade sett innan. Jag är mycket tveksam till om slå sönder parlamentet är så effektivt och tycker knappast att det är en bra väg att gå. Folkliga protester som verkligen får genomslag är oftast de som inte tar till våld.

Men på något sätt så känns det som om något har förändrats. Rent subjektivt ur min synvinkel. Dagen är ialla fall lugn, business as usual, vi åkte till Bujor som planerat.

Mer praktiskt är jag glad för att jag flyger ut över Budapest i morgon och inte Rumänien. Och funderar på om min rumänska kollega kommer komma in i landet om ett par veckor. Märkligt det hela.

Det blir mycket Moldavien de här dagarna.

Idag har presidenten anklagat Rumänien för att ligga bakom upploppen. Och stängt gränsen, samt inför visumkrav för alla rumäner. Och deklarerat den rumänske ambassadören i Moldovien för "non grata".

02.45 om Moldavien

http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/7653380.stm

Det verkar vara länkarnas kväll i kväll. Det här handlar om massemigrationen in Moldavien. Om man är nyfiken alltså.

Moldavisk politik

Det var parlamentsval här igår om det intresserar någon.

Valresultatet kan man kolla på här: http://www.alegeri.md/en/. Med knappa 50% stannar kommunisterna vid makten.

På väg tillbaka till hotellet från kvällsmatinköpen hamnar jag i stort sett mitt i demonstrationen. Skanderande, mest ungdomar, samlade runt statyn av Stefan cel Mare.

Vi får se vad som händer här de närmsta dagarna. Den moldaviska valutan har varit förvånande stabil mot euron i förhållande till grannländerna (Ukraina typ...). Ryktesvägen hör man att folk försöker växla in till euro. Jag får ialla fall stabila 15,10 leu när jag växlar på flygplatsen och hoppas att det håller sig.

Finkultur

Under småstadsdevisen "man får passa på när det bjuds" gick mannen och jag på klassisk konsert med Kungsbacka Piano Trio idag. Det är ju inte så ofta finkulturen dyker upp i småstan. Och vi är knappast finkulturlirare i vanliga fall. 

Mannen och jag var ungefär 30 år yngre än alla andra. Däremot var det gott om 55+. Med betoning på +.  Sen fick mannen så mycket hicka i pausen att han var tvungen att gå hem eftersom han skulle störa konserten. (Sa jag att det var svensexa igår.....) Jag lyssnade på Brahms en halvtimme till och funderade på varför jag egentligen aldrig lyssnar på klassisk musik annars.

Nä, om man skulle ta och börja packa...taxin är beställd. Avfärd 5.45 i morgon.  

 

 

Packa igen. Den här gången är jag så där lagom sugen måste jag säga. Det är nog våren som gör det. Jag vill helst vara hemma och fixa blommor till balkongen och njuta av solen. 

Nåväl. Fyra dagar i Moldavien ska väl gå ganska fort kan jag tänka. 

Vardag

Jag hade lite glömt av den här lördagskvällen. Om jag hade tänkt innan kanske jag hade kommit på att bestämma mig för att göra något under tiden som min man dricker öl på svensexa. Fast i slutändan är pasta och räkor framför TV:n inte direkt så dumt det heller. 

Ibland tror jag att det inte är tiden när man är borta som är nackdelen med mycket resande. Det är att tiden hemma blir så kort. Helst vill man bara sitta hemma och kolla på TV med fötterna i mannens knä och en filt. Passivitet kommer med paketet på något sätt. 

Idag har jag ägnat dagen åt att rätta någon annans jobb. Istället för att haka av min lista av jobb ägnade jag halva dagen åt att skriva om ett dokument.

Just idag kände jag att jag fick nog av att rädda andras bakdelar. Verkligen.

Deutsch zu Hause

I går stannade goda tyska vänner till på vägen från Norge hemåt igen. Det kändes lite konstigt att prata tyska hemma på något sätt. Jag blev nästan lite Tysklands-nostalgisk.

41 km cykel - check

Ägna en halvtimme åt att förstå hur man fäster cykelskorna i de där konstiga clipsen - check

Hänga runt lyktstolpe och försöka få på i skorna i de konstiga clipsen - check

Cykla uppförsbackar - check

Cykla nedförsbackar - check

Cykla med solen i ryggen och kolla ut över sjöar och ängar - check

Få ont i baken - check

Det här med att cykla är inte så himla dumt egentligen. 

Det är möjligtvis inte någon som har sett en karta med malariatabletter liggande någonstans? Min är nämligen jätteförsvunnen. Det är lite osmart eftersom man ska knapra de där pillren en vecka efteråt och jag hann bara med en dag. Det är typ sex dagar för lite. Eftersom jag har en släng av hypokondri börjar jag redan känna febern komma krypande.

Om någon ser den kan ni väl höra av er? Tack tack.

Cykla är väl roligt?

Alltså det är ju tänkt att jag ska cykla Tjejvättern i år. Kanske del av någon slags 30-årskris, vad vet jag. Det började ju ganska magert, eftersom jag inte har någon cykel. Men i morgon ska cykeln avhämtas hos K som har en mage som växer alldeles för fort för att tänka på cykellopp.

Tja, och så kom då idéen att det ju hade varit jättesmidigt att cykla hem cykeln.

Ja, så då ska jag göra det då. Bara 42 km. Undrar hur många kuddar jag behöver sitta på på kontoret på torsdag morgon?

Home Sweet Home

Så är man hemma igen, 18 timmar efter taxin till flygplatsen i Accra. Jag debuterade som smygamerikan genom att flyga hem i mysbyxor. Insåg att jag har kommit över att känna mig dum med sovmask på flyget. Insåg att man känner sig dock ganska väldigt dum i mysbyxor när man tar måndag-morgon-8.40-affärsflyget-för-kostymnissar från Frankfurt till Göteborg.

Det känns som om våren är på gång. En så bra tid att vara hemma. Den här veckan ska cykeln för Tjejvättern hämtas. Och så ska vi påta i vårt enda land. Och sitta på balkongen i solen.

Puh....andas ut.

Saker att berätta i efterhand

Saker som man berättar för mamma först senare:

1) Att man glömde solkrämen innan man gav sig ut på sightseeing så att ens armar är tomatröda. (Detta är kanske det värsta man kan göra i vår familj. Eftersom systern och jag föddes med marginellt pigment var barndomens somrar ett ändlöst kylbalsamrace, brända ryggar och bada med T-shirt för att skydda sig mot solen. Kommer ni ihåg det där rosa kylbalsamet förresten? Som liksom stelnade på huden i en rosa hinna)

2) Jag blir bjuden på middag inne i stan av en kollega och tänker ”äh, jag tar väl en taxi tillbaka i kväll”. Albert hämtar upp mig, han kör inte på kvällarna, men har en helt annan syn på det där med att åka taxi på kvällarna till stans utkanter. ”Maria, there are also bad guys....if they see that you are alone lady.....”. Jag ser att han är verkligen orolig, inte bara så där gentlemannamässigt överbeskyddande som moldaver är. Och helt plötsligt blir jag också orolig och tänker att det här kanske inte var världens bästa idé.

(Vi tar en paus i storyn här: generellt sett tycker jag det verkar bättre att vara tjej än kille på många sätt. Men vid såna här tillfällen suger det fett. Här har man sett sina kollegor ta en taxi tillbaka på kvällarna utan problem och så inser man att faktiskt, det är inte riktigt läge att göra det när man inte riktigt hittar till hotellet och knappt vet i vilken riktning man ska köra. Det suger faktiskt riktigt fett.)

Ialla fall. Albert är orolig. ”I promised Mr. Bill that I would take good care of you.”. Det slutar med att vi tar oss ner till Oxford Street i centrum där Albert väljer ut en taxichaufför som han pratar allvarligt med. ”Its ok, I now know where he lives”, säger Albert när vi kör därifrån. ”If anything happens I will find him”.
Så kommer jag till middagen tillslut. Min kollega skrattar lite åt mig när jag säger att jag har ”10 PM curfew”, men det är en trevlig middag. 22.00 hämtar chauffören mig och tar mig tillbaka till mitt hotell. Och jag känner mig lite, lite arg för att jag var tvungen att nagga på friheten, men glad för att Albert bryr sig.

Accra

Shoppingsugen?

Trafiken i Accra är fruktansvärd. Man kan lätt fastna ett par timmar här och där. Det har också skapat en gatukommers utan dess like där försäljare kryssar mellan bilarna bärande på sina varor.

Jag kan förstå vatten-, kex-, frukt-, tuggummi- och till och med toapappersförsäljarna. Däremot undrar jag hur många som sitter i bilen och tänker att ”Nä, nu skulle jag verkligen behöva köpa en bordsantenn till TVn. Eller en 1,5x1 meter stor tavla på Jesus. Eller superlim och en skrivbordslampa. Eller kanske en stor plastsoptunna tillsammans med ett lexikon”

En spillover-effekt

Så äntligen får jag se mig runt i Accra. Albert kan stan, han är född här, och han tar mig till hörnen och bakgator. Vi börjar på stranden, precis där han bor. Han bor i ett skjul där precis brevid. Berättar att han var fiskare från början. Fick tag i en bil och började köra lite taxi. Och en eftermiddag i augusti råkade han stå med sin taxi just där jag och vår projektledare Bill stod och behövde en taxi den där veckan när vi startade projektet. Sedan dess kör han Bill till kontoret varje dag. Kör och hämtar lunch ibland. Kör oss alla andra från jobbet som kommer hit. Vi betalar lite för mycket, men inte så jättemycket över marknadspris. I gengäld är han i tid. Varje dag.

”Mr. Bill changed my life”, säger han när vi står på stranden. ”I learned English. Before my English was not so good. And now I have job every day”

Ibland kan projekt har bra sidoeffekter. Jag betalar överpris för sightseeingen. Kanske var det just det han ville uppnå, men det spelar inte någon roll.

Huvudsaken är en bra dusch

Vi pratade på kvällens middag om konsulters egenheter. Om att nästan alla har någon halvknäpp sak i väskan, eller något krav som är så där absolut.

Själv reser jag inte någonstans utan mina georgiska tofflor. Ipodhögtalaren för musik på rummet står också högt i kurs. En av mina kollegor har alltid med eget kaffe och en liten vattenkokare för att kunna koka kaffe på rummet. En annan tar alltid med sig egen handduk.

Men idag hörde jag kanske det roligaste jag någonsin har hört; konsultkillen som alltid packar med sig sitt eget duschmunstycke för att få en bra dusch var han än är.

Jag har inte slutat skratta ännu.

Albert

Albert är vår taxichaffis som hämtar oss varje morgon. Han kallar vår team leader för ”dad” och har en stor ghanaisk flagga i fönsterrutan. Han skrattar bara åt mig när jag säger att jag är här för ett par dagar och frågar hur länge jag stannar.

I morse skrattade han och sa:
”Maria, I am making plans for Saturday! I will show you a lot of places!”

Sightseeing fixad. Ska bli så kul!

Det där med corn flakes och Afrika

Jag är en riktig Afrikanovis. Note för frukost i morgon: man kan inte hämta cornflakes med mjölk och sedan gå och hämta bröd,ost och juice i ett land med enorm luftfuktighet. Då är cornflakesen redan en enda gegga.

I morgon: hämta cornflaks, hälla på mjölk, snabbt reträtt till bordet, äta direkt.

Gör om, gör rätt.

Dagens dilemma

Dagens dilemma; en kollega och jag ramlade på världens roligaste projekt. Vi skulle passa som handen i handsken för jobbet, ha vansinnigt kul under tiden, och dessutom är det SÄLLSYNT att ett sånt projekt dyker upp.

Enda kruxet: det är i Afghanistan. Vill man det eller? Vad tycker ni?

Syntax Error

"Nä, nu skiter jag i det här"

skulle jag tro att min kropp sa i går kväll när den helt sonika bestämde sig för att inte vara med längre. Drog på mig en förkylning på flyget som inte blev bättre.

Sen hände samma sak som sist jag åkte till Sudan - kroppen bara sa tack och hej. Den ville liksom inte vara med och leka när jag toppade förkylningen med sisådär 30 graders temperaturskillnad och klibbig luft. Det gick inte ens att packa upp ordentligt. Jag bara gick och la mig.

Idag lite bättre. Lite gladare. Bor även den här gången någonstans ute i utkanten och har hittills inte sett någonting. Men den här helgen, då ska här kollas runt tänkte jag.

Sova som en gris i Accra

Framme i Ghana och med huvudet fullt av blogginlägg. Dessvärre också huvudet fullt med snor.

Orkar inte tänka, orkar inte röra på mig. Orkar bara sova.

Det blir bättring, jag lovar. Men först sova.

Resehjärnan

Oj, jahaja. Det är för lite att vara hemma bara ett par dagar, man hinner inte riktigt med. Det är alldeles för mycket man vill hinna med under alldeles för kort tid. Alltså blir det panikpackning sent på kvällen. Igen. Jag måste sluta panikpacka, det slutar bara med en alldeles för stor väska. 

Nu sitter jag i soffan och pustar och inser att jag åker till Ghana i morgon. Försöker få huvudet att hänga med kroppen. Sätta på resehjärnan igen. 

Sladdar

Min man har köpt sig en för tidig födelsedagspresent i form av en enorm TV. Det har varit ett sånt tjat om denna platt-TV sen vi flyttade in i huset för nästan ett år sedan och nu tog orken slut för den här tjejen. Så nu står den där, svart och fin, och mannen, som lider av svår sladdhärveångest, håller på att gömma sladd och vira sladd och ordna sladd. 

Mannens sladdhärveångest yttrar sig i ett sjukligt behov av att varje sladd ska vara precis så lång som behövs, resterande sladd ska vara sammanrullad enligt mannens koncept för hur man rullar en sladd, ihophållen gärna av ett litet snöre. Så måste alla sladdar se ut, annars rubbas mannens livsbalans. Jag knölar gärna ner sladdar i en låda i en enda härva. Det får mannen att hyperventilera.

Själv tyckte jag att det hela innebar rätten till ohämmad shopping en timme eller två. Det var inte heller så dumt. Nya skor och kostym och Jonas Gardells nya bok "Om Jesus". Måste väl göra nåt för själen också. 

Titta vad jag fick, titta vad jag fick, titta vad jaaaag fick!!!

Lite som ett frågetecken såg jag nog ut när mannen dök upp med rosor bara sisådär. Fast det var ju inte bara sisådär visade sig utan förlovningsdag. Vi har aldrig riktigt firat den, mer än den enda gången när vi var förlovade och ännu inte gifta, och ärligt talat krävdes det att mannen uttalat sa "FÖRLOVNINGSDAG" för att jag skulle förstå blomsterkvasten.

Förlovningen.. just det ja. 2003. Vi bodde på nionde våningen i ett höghusgetto, men i det sista huset innan fälten började. Om man satt på vår stora balkong var det som att sitta i himmelen. Fantastiska solnedgångar. Perfekt för romantisk förlovning. Just där, mitt i solnedgången.

Så var det dags. Ringarna var där, champagnen också.

Först blev det molnigt.
Sen började det blåsa. Stormstyrka
Sen började det regna.

Förlovningen genomfördes inomhus, tittande ut genom glasdörrarna på det som hade varit en vacker solnedgång om det inte hade varit så förbaskat molnigt. Och ösregnigt. Nu blev det mest bara mörkt.

Och ändå var det alldeles perfekt.

Mia goes luxus

Nä, jag är nog inte riktigt tillbaka. Ska bara klara av en till dag på huvudkontoret springande som en skållad råtta. När ska jag lära mig att två dagar på kontoret är inte tillräckligt. Det är bara inte det. Nåväl. Ska bara skaffa visum till Ghana, prata utbildningsmaterial med två kollegor, ha gruppmöte, ha möte med gruppchefen och äta representationslunch. Sen ska jag ta tåget till flygplatsen och åka LUFTHANSA hem. Inget Ryanair här inte. Den här resan går helt klart i lyxens tecken.

Gnäll från en hotellrum med kräkgröna gardiner

Alltså nu ska jag ta mig tusan gnälla lite här. När man är i Moldavien eller ta mig tusan varsomhelt lite österut med undantag för landsbygden i Tajikistan, så är trådlöst internet ungefär som dusch på hotellet. Man förväntar sig att det är där och ingår.

Men inte i Schweiz inte. Här får man köpa ett Value Card som antagligen är så dyrt att jag inte ens vill se räkningen i morgon för att på nåder få logga in sig ett par timmar. Grrr... Det. Här. Gillas. Inte. Tur att det är återresa i morgon, hittills har Bern inte imponerat på mig.

För övrigt är jag nog lite tillbaka igen. Har ägnat de senaste dagarna åt att leverera utbildningsmaterial model mastodontmycket. Idag gick de första 15 delarna iväg. Bara 7 kvar nu. Deadline var slutet på februari. Det går ju bra det här.

Bern

Mannen och jag lyckades samordna våra resor till den grad att vi bägge skulle med 6.55 -flyget till Frankfurt.

Mannen jobbar för stor firma. Som hämtar upp en i svart Audi utanför dörren och kör till flygplatsen. Mia fick en nys av lyx.

Sen till Frankfurt, träffa upp kollega, in till kontoret, tillbaka till Centralstationen, tåg till Bern, någon slags hutlöst dyr buffé på restaurang och krypa ner i sängen med laptop för att göra de där sista jobbgrejerna innan mötet i morgon.

Bern alltså. Jag har nog knappt varit i Schweiz innan. De pratar väldigt roligt här. Mycket mer har jag inte sett ännu.

Det där med att jobba hemma

De senaste två veckorna har inte varit optimala när det gäller gränsen mellan jobb och hemma. 

När jag började jobba hemifrån så insåg jag direkt att jag behövde klara gränser. Inget jobbande i morgonrock i TV-soffan, inget städande när det är jobbdags. Det som gäller är att ta sig upp i tid, på med kläder, smycken, smink. In på kontoret som bara lämnas för kaffe, lunch och toabesök. Kontoret är bara kontoret, när dagen är slut stänger jag dörren och går inte tillbaka. 

Så var det tänkt och så har det funkat ganska bra. På ett sätt är det ett bra sätt att inte bli slö, men främst är det ett sätt att klara av att sluta jobba. Om hemma blir kontoret är det lätt att aldrig riktigt sluta för dagen. Och det får man faktiskt. Även när man jobbar hemma. 

De senaste två veckorna har det varit lite för mycket grejer. Första veckan med det nya projektet jobbade jag i stort sett till midnatt halva veckan. Det hade väldigt dåligt inflytande på min disciplin. Det blev två veckor med evigt mixande av jobb och annat. Nä, nu är det tillbaka till ordning när jag kommer hem igen. 

Ransonering

Idag tog kaffet slut. Det kändes som en slags symbolik i det hela att efter två veckors ugglande på hemmakontoret och drickandes baljor av kaffe, så avslutas det hela med dagsransonering av en ynka kanna blaskigt kaffe.

Det är nog dags att rycka upp sig, fixa till sig och bli lite mer effektiv på något sätt. Så här kan det ju inte fortsätta.

Paus

Det händer helt enkelt ganska lite de här dagarna. Jag jobbar på mina utbildningsmaterial. Dricker kaffe. Jobbar lite till. Går till Hemköp på lunchen och handlar. Jobbar lite till. Dricker kaffe. Pratar med mannen. Tvättar. Kollar lite på TV. Sover. 

Andas. 

Väldigt skönt. Väldigt lugnt. Har bokat min resa till Ghana. Ska ta mig till Tyskland nästa vecka. Men först ska jag ta och jobba lite mer på mina utbildningsmaterial. Och kanske ta en kaffe till. 

Idag var precis en sån måndag som jag behövde. Lite saklig mak på jobbet. Haka av lite saker på listan och känna sig nästan lite i kontroll. Vilket inte var fel efter förra veckans kaos.

Hämta sushi på lunchen, chatta med en god vän.

För övrigt har min gode vän M försvunnit från MSN. Jag börjar bli orolig. Och utan kaffepaus-sällskap. Är det någon som har sett honom?

Kvällens dilemma

Vi har ett dilemma i den här familjen i kväll: antingen tittar vi på Melodifestivalen (med tvekan håller Mia på Melodifestivalen i brist på andra alternativ), eller tittar vi på Motorsågsskolan med Klas Ingesson på Kunskapskanalen (Mannen röstar på det alternativet. Men så är han ju från landet också). 

Vad säger ni? Mellis eller motorsåg? 

Dagens feel good

Dagens avstressare: skjuta stolen tillbaka och köra en sing-a-long med Sissel.

Mannen

I går hade jag jobbig telefonkonferens. Klockan 19.30 - 20.30 (nä, det är inte normalt. Men just nu är det inte normalt här). När jag la på luren öppnade mannen dörren till kontoret, ställde in en martini på skrivbordet och gick.

Ibland vet han precis vad jag behöver på ett nästan kusligt sätt.

Däremot oroar det mig att jag två timmar och två telefonsamtal senare gick ut i köket och sa:
- Jag behöver mer sprit.
Kanske blir jag alkoholist av det här nya projektet.

Jag tar hand om mig själv idag

I går jobbade jag fram till midnatt med ett kort break på två timmar på kvällen när några kompisar tittade förbi på en kaffe. En god vän påminde mig om vikten av att ta pauser och ta hand om sig själv, även i hysteriska jobbperioder.

Idag är jag bättre på att ta hand om mig själv. Jag sov lite längre. Nu tar jag mig ut 10 minuter i solen tror jag innan kaoset fortsätter.

Ibland är det bra att ha folk omkring sig som påminner om det normala mitt i det onormala.

Sova på jobbet kanske

Herre jösses. Denna dagen, ungefär två liv. Låt oss säga att det nya projektet på många sätt är en utmaning. Som jag hade behövt ungefär sisådär en vecka senare än nu för att skrivbordet lite mer rensat från annat.

Om mitt kontor här hemma hade varit lite större än en klädgarderob hade det nog funkat bäst att bara baxa in sängen här skulle jag tro.

Denna dagen, ett liv.

I dag ramlade jag in i mitt nya projekt. Massor massor av utmaningar och massor massor att lära sig och massor massor att inse och emaila om och kommunicera och förstå.

Första projektresan blir i slutet av mars verkar det som. Jag återvänder till Ghana.

Borta

Idag öppnade jag min blogg och inläggsrutan var borta. Bara en grå fläck kvar. Fick mig att fundera på om kanske inte mamma ändå hade rätt när hon skrev ut alla inlägg på papper utifall att internet skulle crasha eller nåt.

Idag snöade det. Att man kan bli så lycklig för så lite.  

Hej tant

Jag bakar småkakor. Det är något med att vara hemma som tar fram det husmoderliga i mig. 

Söndag morgon

Jag är hemma. Mmmmmm.....kolla Vasaloppet och dricka kaffe och mannen läser en bok och vi ska i stort sett inte göra något på hela dan. Återhämtar mig från gårdagens middag hos M och K, där Fru R och jag gjorde goda insatser på vinet skulle man kunna säga. Men kul var det!

Är det här roligare eller?

Jag rumsterar om på bloggen lite, allt det där gröna började se lite för mossigt ut på något sätt. Vad säger ni, är det här bättre? 

På väg

Världens sötaste åsnor i Vadul-lui-Isac.

Nu ska det bli skönt att komma hem.

Dagens arbetsplats

Halvdåligt uppvärmd kemisal på skola lite söderut.
Jag vill att det noteras att mina blädderblocksblad är på rumänska. Som jag har skrivit alldeles själv. (OK, skrivit AV då....). Väldigt stolt.

Konsultens glamorösa leverne

Så 6.55 satt vi alltså i bilen i morse och skumpade tre timmar söderut. Anlände nästan tyskt punktligt 9.57, därmed med exakt tre minuter att förbereda seminariet. Ut ur bilen, fram med blädderblockpappren, bära och kånka.

Kommer in i träningssalen, som är byns samlingshall. Tyvärr inte uppvärmd. Det är uppskattningsvis 4 grader varmt. Alla papper blir fuktiga av kylan. Rummet består av en scen med en stor pulpet, samt en slags biosalongstolar som sitter fast i golvet. Med tanke på att hela seminariet bygger på att deltagarna sitter i grupper om fyra, runt ett bord och jobbar på ett stort blädderblockspapper, så är själva salen ungefär helt värdelös.

Tre bord hittas och kånkas in. Fjärde gruppen får använda pulpeten på scenen. Det finns inga stolar, så hälften av deltagarna får stå upp när vi gör gruppuppgifter. Borden gör att rummet blir så tajt att min yta minimeras till ett litet hörne. Varje gång jag behöver nya saker ur min låda får jag klättra upp på scenen i snäv vinkel. Powerpoint-bilderna är bara att glömma, visserligen kan vi projecera på en vägg, men det ser ändå bara hälften av deltagarna. Dessutom är kablarna i vägen för deltagarna som får stå på scenen och göra sina gruppuppgifter.

Jag inser att det här är den första utbildningen jag kommer köra i fingervantar. Och att det bara är att glömma mer än 10 minuters sittande, sen måste folk upp och röra på sig. Får omstrukturera utbildningen lite snabbt.

Sen sätter vi igång. 15 minuter senare. Det går faktiskt riktigt bra, fast vi fryser. Fyra timmar senare är vi stelfrusna och klara. Vi blir bjudna av byns lånekooperativ på lite lunch- de har kokt en tupp som äts med bröd. Därefter in i bilen, på med värmen och tre timmar hemåt. Anländer tillbaka till hotellet sisådär 13 timmar senare.

I morgon avfärd. 6.55. Ska bara förbereda 10 blädderblockspapper innan dess.

Händerna fulla med färgpennestreck

Idag har jag förberett ungefär 30 blädderblocksbilder. I morgon tänkte jag täcka en vägg eller två med blädderblocksbilder i en skola nere i söder. Vi ska prata hushållsplanering och familjebudget och sånt. Jag är förväntansfull. I morgon kommer jag antagligen mest vara trött. Avfärd 06.55.

God natt på er

Jag har fått ett nytt projekt. Halvny världsdel, glad att se någonting nytt, och lite värme är ju aldrig fel. Tyvärr är skälen att projektet är mitt inte de bästa och det blir en utmaning på många sätt, men det känns kul att se någonting nytt. Ska bara hänga i Moldavien i en vecka först.

Lyckokänsla

Idag är en bra dag. Eftersom det visade sig vara enda dagen när man kan få en sveriges västkust-bo, en Moskva-bo samt en Younde-bo till Frankfurt, så jobbade jag lördag. Konceptworkshop för årets sommarskola och fy tusan var roligt det var. En sån brainstorming när man har absolut flow, när idéer föder nya idéer och man otroligt konstruktivt cirklar in det man vill göra. Fyra timmar och tre anslagstavlor fyllda senare så är årets kurs klar. Och den kommer bli ungefär hur bra som helst.

Mission completed. Jag avslutar dagen med pizza och feel-good bio med två kollegor. I morgon brunch först och sen Moldavien.

Hellau!

Det är fredag och jag hänger hos Caro. Har tryckt i oss svenska kalorier i form av semlor och kollar på tyskt karnevalsfirande på TV.

För er som aldrig har upplevt en tysk karnevalssittning på TV så innefattar det äldre män i lustiga hattar som ser ut som en blanding mellan tuppkam och tehuva. Därutöver klatchiga färger, marchmusik som man kan klappa i takt till, folk som skämtar till det och ständiga utrop i form av "Hellau!" följt av trumpetfanfarer. Det är som en annan värld. Jag är fortfarande fascinerad.

Arla morgon

När jobbmobilen/väckarklockan ringde i morse så vägrade min kropp först röra på sig. Ansträngningen för att ta sig till duschen var enorm. Vaknade inte ens på riktigt i duschen.

Lyckades med en kraftansträngning fixa mig iordning, satte på mig ringarna och klockan som var 7.10.

7.10?????????????

Saker Mia bör komma ihåg: man bör ställa tillbaka klockan på mobilen när man åker hem från Moldavien. Annars kan det hända att man sitter skittrött på kontoret i Frankfurt 07.45.

Så går en dag

Vakna 05.00. Taxi 05.15. Tjöta med den goe göteborgar-taxichauffören in till Landvetter. Checka in och gå till Espresso House för att köpa en kaffe. Inse att man vet vad tjejen som jobbar på Espresso House på Landvetter heter därför att man har sett hennes namnskylt så många gånger. Köpa en stor capuccino och sätta sig vid gaten. Titta förundrat på mamma med extemt välmatchad bebis som sitter mittemot och som tycker hennes bebis byxor är lite för korta och därför behöver byta. Och byter allt - inklusive strumpor - för att bebisen ska vara så där matchad igen.

Boardar. Hamnar brevid man i kostym. Löser korsord. Somnar. Kommer till Frankfurt, tar S-Bahn till jobbet. Har ögon som små, små streck och tänker att det här kommer kräva löjliga mängder kaffe. Hamnar i samtal. Och igen. Och igen. Och i möte. Och försöker hålla alla mina löften om vad jag ska hinna på en dag. Som vanligt håller det inte för fem öre. Försöker däremot hålla ögonen öppna. Dricker lite till kaffe.

Grillfest med annan avdelning. Få "Mickey Mouse" skrivet med kajalpenna i pannan och ägna tid åt att hitta Minney Mouse - som aldrig dyker upp. Tröstäter grillat kött efter att ha blivit dumpad på första dejten av Minney. Pratar allvar. Pratar strunt. Äter munkar med sylt.

Nu väntar jag på att min kollega och vän ska formatera 91 slides för någon presentation i morgon så att vi kan gå hem och jag kan lägga huvudet på kudden och sova. Som en stock.

In och ut

Jag spenderade lite tid på morgonen med att hänga in nystrykt tvätt i garderoben. Inser att jag hänger in tvätten från senaste Moldavienresan. I kväll är det dags att packa väskan igen för nästa Tyskland-Moldavien-sväng. Ibland hinner man inte riktigt med.

Om man jobbar hemma och ens man är borta på kvällskurs finns det en viss risk att man blir kvar på kontoret.

Åtminstone slösurfar jag mest och gör ingen nytta.

Gymmet

Tjejen jämte mig på bodypump-passet har velormysdress a la Britney, smycken, smink. 

Och röd spetsBH. 

Jag måste ha missförstått gymkonceptet på något sätt, tänkte jag i mina gympabyxor och svettig tofs. 

Dessutom såg jag en KÄNDIS i receptionen. Fattar ni. Jag bor i småstad och såg en kändis på mitt gym. Alltså, tala om att vara på uppgång som stad. Det är här det händer. 

Romantik en dag som denna

För övrigt är det ju Alla Hjärtans Dag. Vi firar inte riktigt det, mannen och jag.
Antar att det är för att vi:

a) är ett par sen tidens begynnelse och redan har garderoben full med nallebjörnar och hjärtan

b) fokuserar på att komma ihåg att fira vår bröllopsdag. Det gick inte så bra sist. Jag bokade glatt in en jobbresa till ekvatorn utan att notera datumet. (Där kan man säga att jag förlorade ganska många good-wife-poäng i ett drag)

c) inte riktigt klarar av romantik på beställning. Jag gör inte det ialla fall. Kanske därför som jag friade till mannen helt spontant en söndag morgon bara sådär. Och det var fasiken det bästa frieriet någonsin. Fast efter att igår slötittat på gamla Friends-avsnitt på DVD och sett Monicas frieri så var jag tvungen att förebrå mannen lite grann.
Mia: "-Varför grät inte du floder när jag friade?"
Mannen: "-Eh?"
Mia: "Ja, så som Chandler och Monica"
(Ungefär här insåg Mia att hon inte heller grät och snorade som Monica...alltså inte riktigt läge att driva diskussionen vidare)


Pst.... du är kanske världens bästa äkta man, mannen! Puss!

Kan man få dubbelt så lång helg tack

I helgen BORDE jag plugga. Jobba. Träna. Storhandla.

Fast egentligen vill jag helst sova länge. Dricka kaffe och läsa tidningen. Gå på bio med systern. Åka till landet och gå på långpromenad.

Det verkar vara svårt att kombinera det här....

Vem behöver riktigt liv när det finns bloggar?

Jaha. Så är man bevisligen fast i bloggträsket på riktigt.

I natt drömde jag att jag var och hälsade på Peppe. Det visade sig att hon inte alls pratade som ett mumintroll utan snarare som en göteborgare, men hon avslöjade att hon pratade finlandssvenska på jobbet mest för att smälta in. Där ser man. Who would have thought?

Mantra

Jag borde verkligen plugga. Jag borde verkligen plugga. Jag borde verkligen...äh...jag går och duschar istället. Det här manta-skräpet funkar ju inte alls.

Till Ninde: Die Waldspirale del 2

Det här har jag inte tagit själv som synes, jag snodde det från Darmstadts hemsida...

Where the Hell is Matt?

Ni har väl inte missat Matt? Det här gör mig så varm i hjärtat att jag bara smälter.

Die Waldspirale

När Miss Baglady utmanar kan man ju inte göra annat än att svara. Dock gjorde utmaningen mig något nervös: Öppna mina bilder, ta sjätte mappen,  sjätte bilden. 

Tänkte att det har kan ju bli något som jag absolut inte vill sätta på nätet, någon som inte alls vill sätta sitt ansikte på min blogg eller, eller, eller.... Sjätte mappen var kort från Tyskland. Sjätte kortet var...ett hus. 

Jahaja. Det kan man ju bjussa på. 

Vår hemstad i Tyskland under fyra-fem år var inte direkt känt för sin fantastiska arkitektur. Tvärtom var stan ett bildbevis på vad som händer om man råkar ha lite för mycket kemiska industrier och blir ett bombmål i slutet av andra världskriget. Stan blev smul då och byggdes snabbt upp i den tidens arkitektur. Så där lagom spännande. 

Sen bestämde sig stan i slutet av 90-talet att beställa ett bostadshus av arkitekten Hundertwasser. Resultatet blev fantastiska Waldspirale, som ligger i ett vanligt bostadsområde i utkanten av stan. Helt vansinnigt fantastiskt. Efter att ha stått med horder av turister och försökt kolla på ett litet Hundertwasserhaus i Wien, så känns Waldspirale än bättre. 

Waldspirale i Darmstadt. Gör en avstickare om ni passerar förbi. 

Skillnaden mellan en och två

Jag är veckoresepackandets mästare. Be mig packa en jobbväska för en veckas jobb och det går snabbt som blixten. Alltid väl avvägt, med få undantag för mycket eller för lite. 

Däremot är jag TVÅveckorsresepackandets katastrof. Jag är sällan borta så länge ursäktar jag mig med när jag ser packningens storlek. Mia bör lära sig att trots leriga gator i Chisinau behöver man inte 20 kg kläder med sig för två veckor.  Det blir dessutom otroligt tråkigt att packa upp. 

Det märks att jag har varit borta länge, jag känner inte igen maten i kylskåpet. Det finns inga kläder från mig i tvättkorgen. Jag packar upp och tvättar. Pussar på mannen och vägrar åka och handla för att jag bara vill vara hemma. 

Komma hem. Mmmmm.... 

Sova är väl ändå onödigt. Jobba till halv tre på natten och sen gå upp klockan sju tycker jag känns som ett mer effektivt upplägg.

Det är lite mycket här just nu. 17.20-flyget till Wien hägrar. Nu behöver jag bara ett par koppar kaffe.

Sena kvällar

Jag tror att jag har någon slags jetlag av något slag. Min klocka går efter svensk tid, alltså tittar jag på laptopklockan och tänker att det börjar närma sig midnatt och dags att kanske gå och sova. Tills jag inser att klockan är ett på natten och jag ska upp om sex timmar.

Men åååååååååååå.......det är tur att arbetsdagen börjar klockan 9 här...

Gulle er

Helt plötsligt rasslar det till - på MSN, på mailen, på Ansiktsboken. Vänner och familj som vill underhålla eller bara säga hej eller mest säga kram. Ni är ta mig tusan de bästa.

Hotelldöden 2

Jag dricker en Tuborg från minibaren, försöker jobba och kollar 100 gången i timmen på Ansiktsboken. När man är inne på den andra veckan on the road har man redan gjort tillräckligt många egentidskvällar för att riktigt njuta av det.
De här dagarna när alla andra kollegor har åkt hem är inte så spännande alla gånger.

Man ska aldrig säga aldrig

Jag kommer väl ihåg hur jag stod utanför föreläsningssalen och bestämt sa att jag minsann aaaaldrig skulle jobba med ekonomi. Det var sisådär 9 år sedan.

Idag ägnade jag dagen åt utbildning i ett kreditanalysverktyg för våra kreditinstitut. Vi diskuterade varför en lägenhet som säkerhet inte duger som grund för att betala ut ett lån, var i balansräkningen lånet från en släkting kommer in, och om man egentligen räknar med utgifter som betalas under bordet. Sen räknade vi som tusan och funderade på om ränteberäkningar.

Och jag hade så kul.

Livet ändras.

Det är tur att jag har så himla mycket jobb att attackera på kvällarna.
Annars hade jag nog kommit in i hotell-döden-stadiet nu.

Skärpning

Idag var det inte riktigt lika roligt att göra utbildningen. Deltagarna var inte lika entusiastiska - och ärligt talat så var nog inte jag lika bra heller. På något sätt är det svårt att rita upp badkarsliknelsen en gång till och vara lika entusiastisk som i början. Men imorgon är sista gången för den här resan, får ta och skärpa till mig.

Jobbpaus

Jag tar jobbpaus och går till den uzbekiska restaurangen med några vänner. Vi diskuterar skillnader mellan våra kulturer om hur man bjuder in vänner och hur man bestämmer att man ska ses. Vi förstår plötsligt mycket tydligare.

C tittar på mig och säger:
-Så när du sa till mig att det hade varit kul om jag kom och hälsade på i Sverige, så väntar du dig nu att JAG ska ta nästa steget och föreslå ett datum eller så? Jag som har väntat på att du ska bjuda in mig på riktigt!

Vi skrattar. Jag förstår helt plötsligt det här landet lite bättre. Sen går vi till hotellet och jag ber dem ringa en taxi för C. Om jag hade varit en man hade de förutsatt att hon var prostituerad. Det gör mig skitarg stundtals. Men så är det.