Utan georgiska tofflor

Jag reser aldrig utan mina georgiska tofflor. För en kallfotad person som jag är de ett absolut måste.

Den här gången gjorde jag ett undantag (jag menar, inte tar man med sig ulltofflor till Afrika).

Jag tror de har airkonditionerat mitt rum i tre veckor på högsta effekt. Det är som en istid här inne. Och jag fryser om fötterna. Tusan.

Tänkvärt

En man från hotellet hämtar upp mig på flygplatsen. Vi står och pratar medan vi väntar på transferbussen, samtidigt som en grupp flygvärdinnor från ett libanesiskt flygbolag passerar förbi.

"De bor hos oss", säger min följeslagare. "En del av dem är trevliga, men de flesta....."
Han pausar

"Folk från väst tycker att de är bättre än vi"

Han säger det mest som ett konstaterande, inte direkt anklagande. Jag säger ingenting. Vad ska jag säga? Allra helst hade jag i den stunden velat säga att jag kommer från ett företag som är där för att göra affärer. På jämlika grunder. Men jag är ju bara ytterligare en konsult som ska göra ytterligare ett biståndsprojekt. Just då känner jag mig inte direkt som en världsförbättrare.

Framme i Accra.

För trött för att tänka.

Det var idag det skulle hända.  Vi skulle till stranden. Första gången den här sommaren. 

Och så regnar det. 

Köpenhamn tur och retur

Idag var jag i Köpenhamn och tillbaka. Inte så toppen att gå upp klockan 5 på morgonen för att stå utanför Ghanas ambassad klockan 9. Jag gör ett stopp på centralen i Köpenhamn för att ta kort i en fotoautomat. Fyra likadana passfoton krävs för visumet. Jag överraskas helt av fotoapparaten och får ut två kort där jag blundar och två kort där jag tittar snett uppåt taket.

Jag ser faktiskt helt puckad ut. Funderar ett tag på vad som är minst pinsamt:

- gå tillbaka till affären brevid och be att få växla 60 kr i mynt IGEN för att jag ser puckad ut på korten
- lämna in kort på Ghanas ambassad där jag ser helt puckad ut

Jag bestämmer mig för att jag kan bjuda ambassadpersonalen på ett gott skratt.

Ett par timmar senare är visumet klart. Beredd att åka.

Vardagslyx

Det är lite mycket nu. Inte semesterslö blogg utan alldeles för mycket annat i det verkliga livet. 

Jag panikvaccinerar mig (alldeles för sent egentligen) för Ghanaresan

Har jobb att komma ikapp med 

Spelar massa piano och njuter av att vara hemma. Väntar på helgens grillande och slappande. 

Går på Friskis

Lite mindre än en vecka hemma. Jag tänkte njuta lite. 

Veckans mega-happening

22.41 i går (när jag redan låg i koma i sängen efter en enorm steak på restaurangen som har mottot "we make vegetarians predators") kom messet från lilla mamman:

"Din bror gifte sig i går!"

Helt plötsligt blev Moldavien ungefär hur långt bort som helst. Alldeles för långt bort för världens största kram.

Fatta vad coolt! Min lille bror har gift sig. Bara så ni vet.

Om de inte har några bilder så kommer jag bli skogstokig.

Mannens saker står jämte mina i badrummet här nu. Det är lite ovanligt, här mitt i jobbmiljön. Men bra.

Jaha. Så var man helt plötsligt turist i Chisinau en helg. Jag kan konsulthelgen utan och innan, men som turist? Kanske går mannen med på att dricka rödvin i toaglas så att jag inte känner mig helt vilsen.

Fråga dig själv:

Skulle du jobba ett år gratis och sen för en minimal lön för att skapa något som skulle kunna vara bra för din by/samhälle/stadsdel?

Skulle du vid 55 års ålder som välutbildad läkare sätta dig i skolbänken utan knot för att skaffa en ny universitetsexamen, trots att du i 8 år har byggt upp en organisation från ingenting - bara för att en ny lag helt plötsligt kräver en annan sorts examen för chefer och helt plötsligt dömer ut dig som icke lämplig?

Skulle du som borgmästare i en by starta en egen firma mest för att vara ett gott exempel och skaffa de där arbetsplatserna som byn verkligen behöver?

Jag tror inte jag skulle det. Tyvärr. Men så bor jag inte i en liten moldavisk by där 70% (jag upprepar SJUTTIO procent) av den arbetsföra befolkningen är utomlands.

De är många, de där byarna.

Dagens asgarv i bilen

På väg från organisationen vi besökte idag kommer ett SMS från mannen:

"Hoppas ni inte har för dåliga vägar i dag"

Närå.

För övrigt...

..börjar åldern ta ut sin rätt. Efter en dag med sammanlagt 7 timmar skumpig bilresa är mina ben stela och svullna, min höft stel och hela jag känner mig helt överkörd trots att jobbet idag inskränktes till 3 timmar sammanlagt.

Så här var det aldrig förr.

Georgi

Jag gillar vår chaufför Georgi.

Han förstår inte ett ord engelska, så vår kommunikation brukar mest inskränkas till ett nickande hej och ett hej då.

Georgi är sisådär 60 år och ser kanske lite farlig ut skulle man kunna säga. Stenhård, med en klassisk fängelsetatuering på ena handen och en röst som låter som om han just har svalt ett helt paket sandpapper.

Fast egentligen inte ens lite farlig. Det märker man är han brister ut i toksköna raspiga skratt eller när han - som alltid - bjuder på karameller i bilen. Eller när vi står och luktar på rosor ihop på ett rastställe på vägen till Colicauti. Eller när man ser att han har klätt in golvet i sin bil i linolium-matta. Det finns liksom inget farligt med en man som har linolium-matta som ska se ut som trägolv i sin bil.

På fredag kommer mannen för första gången till Moldavien. Jag undrar vad han kommer tycka.
Fast mest längtar jag efter att han kommer så att jag kan få visa alla ställen vi har pratat om.

Konsulthelgen

• Dricka fredagsöl med konstiga människor som man ändå umgås med för att de också finns här och inte heller har något bättre för sig - check
• Utmattad efter veckan och somna tidigt på fredag - check
• Börja lördagen med hurtfristig två timmars promenad efter en veckas restaurangätande - check
• Promenera runt något som på kartan är en sjö men som i verkligheten är en tömd damm där det aldrig fanns pengar att fylla den igen så nu är det bara ett stort hål med ogräs - check
• Jobba lördagen - check
• Dricka vin ur minibaren ensam - check
• Ligga i sängen och lyssna på musik - check
• Kolla alla bloggar fem millioner gånger och bara inte förstå varför andra folk faktiskt inte sitter klistrade vid sin dator - check
• Kolla MSN och bara inte förstå varför andra folk faktiskt inte sitter klistrade vid sin dator - check
• Bli skithungrig men inte orka ta sig ut ur hotellrummet för att gå och äta något - check
• Dricka vin ur minibaren istället för att äta - check
• Gå på jättetrevlig middag i trevligt sällskap - check
• Komma hem och slösurfa - check
• Läsa bok (!) - check
• Jobba söndag - check
• Bli skithungrig och dricka upp resten av vinet från igår - check
• Bli megahungrig och gå ut och äta med kollega - check
• Träffa bästa vännen i Moldavien för middag och prata om män och annat trivialt :) - check
• Kolla alla bloggar fem millioner gånger och bara inte förstå varför andra folk faktiskt inte sitter klistrade vid sin dator (vaddå, har folk ett LIV på helgen eller vad????) - check
• Kolla MSN och bara inte förstå varför andra folk faktiskt inte sitter klistrade vid sin dator - check
• Duscha och packa väskan för måndag - check

Tragisk konsult

Det är lördag eftermiddag. Jag sitter i mysbyxor på hotellrummet och jobbar samtidigt som jag dricker rödvin ur mitt toaglas.

Jag tror jag har tagit ett steg ner på konsultstegen. Går det bara utför nu?

Surprise! Next stop: Accra

Surprise-resa på schemat helt plötsligt (man blir aldrig aldrig uttråkad med det här jobbet). Jag byter den svenska ljumma augustivärmen mot en vecka i Ghana i början av augusti. Kollade just vädret i Accra: verkar vara regnperiod skulle man kunna säga. Regn varje dag de närmsta 10 dagarna.

Nytt hörn av världen, roligt! Måste bara vaccinera mig som tusan och skaffa ett visum. Men först en vecka till i Moldavien.

Glad i själen

Vi far norrut över dan - 2,5 timmar enkel resa på skumpiga vägar. Det är den perfekta tiden att resa, solrosorna blommar och det är vansinnigt vackert. Vi stannar till och köper aprikoser av en gammal dam vid vägkanten.

Dagen tillbringas med något som vi tänkte skulle bli ett par timmars utbildning för ett par tre människor, men som blir ett event över hela dagen med rummet fullt av människor som trängs runt laptopen och diskuterar högljutt. Det blandas ryska och rumänska hejvilt, jag är mest glad över ett så bra slut på veckan. Sen svettas vi 2,5 timmar i vår Dacia på väg tillbaka till Chisinau

Björnmannen 2

Ni som har läst här sedan väldigt länge kanske kommer ihåg den moldaviska björnmannen. Han som står i ett gathörn i Chisinau med en uppstoppad björn som man kan fotografera sig med för lite pengar.

Jag passerade honom idag igen. Han hade expanderat med en uppstoppad ren och en uppspänd bakgrundsbild med träd.

En sann entreprenör.

Frustrerad

Idag är jag bara frustrerad. Eller nä, det är inte sant. Jag är stundtals också uppgiven.

Man måste ha mycket tålamod och flexibilitet när man jobbar här. Staten är liksom väldigt...statlig....vilket betyder långsam. Det finns inte samma typ av utbildning här som hemma, så man måste bygga upp kapacitet. Och man måste förstå att folk här måste ta hand om sig själv i en mycket större utsträckning, så när chansen finns att få något så tar man den.

Allt logiskt egentligen, men därför inte mindre frustrerande. Just nu känns det som om de enda som verkligen 100% bryr sig om att nå målet med det här projektet och verkligen förbättra något, såsom det var tänkt, är min min firma och de som betalar projektet. Utöver det så finns det en stor bunt av folk med sina agendor, sina planer att dra fördelar av allt som händer.

Jag förstår var och en av dem. Ialla fall nästan. Samtidigt gör det mig så himla frustrerad.

Statistik jag reflekterade över idag

Idag läste jag att en Human Development Report placerade Moldavien på plats 111 av 177 undersökta länder. Bara 68% har tillgång till "adekvat sanitet" (antar att det betyder rinnande vatten och toalett). 15% har ett bankkonto.

Man börjar bli gammal

Två dagar med nattskiftsjobb mellan 22 och 01 för att sedan ta sig upp klockan 07.oo för en heldag på kontoret, tillbaka 19.00, middag och ett nytt nattskift.

Jag är helt trött. Innan brukade jag orka med det här i en vecka ialla fall.

Två dagar. Jag har kanske blivit en mes.

Ibland avskyr jag datorer

Jag var i gång i morse. Satte mig och skrev ett dokument till eftermiddagens möte och det blev riktigt bra. Kände mig nöjd, skulle bara gå och hämta en grej och.. när jag kommer tillbaka strejkar datorn och sen är dokumentet bara försvunnet. Inte ens IT-killarna lyckas lokalisera det.

Jag var mindre igång i eftermiddags när jag i halv panik skrev om hela dokumentet. Det blir liksom ALDRIG lika bra som första gången.

När vi ändå är inne på ämnet...

...så har vår lokala partner här i Moldavien bytt upp sitt kontor och därmed också sina toaletter. Inga mer bås där dörren håller på att ramla isär, ostädade, inget papper, japp-jag-kör-lite-till-lårövningen-inför-skidsäsongen-besök, "nej, jag är nog hellre supertörstig hela dan så klarar jag mig" typ av toa. Vi snackar papper. Vi snackar ren toalett. Vi snackar vatten hela tiden. Vi snackar lyse och lås och sån där plastmojäng som ger ren doft. Jag tror att jag drömmer.

En doft det var ett tag sen man kände:

Tysk flygplatstoalett. Det verkar vara en och samma firma som leverar rengöringsmedel till allihop.

Det känns att det var ett tag sen den senaste resan. Som vanligt är jag ganska osugen på att packa när jag ska åka, men väl på flyget börjar jag bli jobbsugen. Känner mig till och med helt ok med att det nog blir kvälls och nattskift för att bli klar med en del saker.

Två veckor Chisinau på schemat. Jag tar nya tag och har bokat ett nytt hotell. Det gäller att variera sig, framförallt hotellfrukostar har en förmåga att blir riktigt urtråkiga efter en vecka. (Är inte det konstigt? Hemma äter jag nästan samma sak år ut och år in, men på hotell blir det tråkigt efter en vecka. En diskussion för en annan gång kanske).

Ett besök på vägen

Vi stannar till hos farfar på vägen genom Sommarsverige. Det var alldeles för länge sen jag var där sist. Det är rörigt i huvudet för farfar, med rätta efter 95 år på den här jorden. Men vi ler och han håller hårt i min hand.  Min vän knäpper av den här bilden. Jag är glad att vi gjorde omvägen. 

Hej igen, är ni fortfarande där?

Jo, det har kliat in fingrarna ett tag nu. Men allvarligt talat så började jag bli en ganska omotiverad och slentrianmässig bloggare. Så jag tog en paus. Inte blir jag kanske bättre nu, men lite mer taggad ialla fall. 

En hel veckas semester med min fantastiska vän från världen. Hon är en sån där människa som kommer lite överallt ifrån, en liten bit av allt. Vi kollar på Sverige i en vecka och jag samlar massor av energi. Semester är inte så dumt ialla fall. 

Pianopaus

Jag har köpt ett piano. 

Ni förstår. Ett PIANO. Det som jag såg som ett av de stora skälen till att flytta till hus. Jag har velat ha ett i 12 år. 

Nu ska det bara baxas ner 6 trappor och hem till oss, sen är saken biff!

Jag ska spela så mycket så att fingrarna (och min mans öron) blöder. Dessutom är det ju alldeles snart semester på gång. Så jag tror det är dags för en liten sommarpaus för den här bloggen. Flyget till Moldavien går den 13e juli, återkommer då om inte förr. 

Hej så länge!

Jag gör bland det svenskaste som finns: jag går på Friskis&Svettis utejympa.

Det är en sån där perfekt kväll med sol och blå himmel och efter en timmes klämkäckt hoppande och studsande ligger jag på en grön gräsmatta och tittar upp mot himmeln med klassisk musik i bakgrunden.

Ibland behövs det inte mer än så för att man ska må riktigt bra.

Nä, nu ger jag upp. Jag har ätit stekt nypotatis minst en gång per dag sedan midsommarafton.

Nu åker de i soporna. Förlåt mamma, jag vet, man ska inte slänga mat.

Mias kundtjänst

Inne på femte året med sommarkursen känner jag till alla steg i förfarandet, men det hjälps inte, den här fasen får min puls att stiga och röken att puffa ur öronen.

Nu börjar nämligen det förnärmade smart ass mailandet från de som inte får en plats på kursen.
De som efter två, tre mail om varför vi väljer ut som vi gör ändå inte ger sig.

Mia skriver: vänligen inse att vi försöker få in så många olika länder som möjligt
Förnärmad deltagare: har ni verkligen andra ansökningar från mitt land?
Mia tänker: Är det verkligen en genomtänkt taktik att vara ett smart ass mot den som väljer ut deltagarna???
Mia skriver: ja. hej då

Mia skriver: eftersom vi har så många ansökningar har vi som policy att bara ta in max en person per organisation
Förnärmad deltagare: jag hade faktiskt PLANERAT att vara med på den här utbildningen och fast du lovar mig att jag kommer in nästa år så kanske jag inte har tid i mitt hektiska schema då!
Mia tänker: GAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH, jag kommer få en hjärtattack!!! Skit i det då!
Mia skriver: vi har ett stort antal ansökningar i år. Jag hoppas att du får en möjlighet att planera in oss för 2009.

Ungefär så ser mina dagar ut för tillfället. Det här prövar mitt tålamod. Det är nog en väldig tur att jag aldrig har jobbat i någon form av kundtjänst.

Saker som trycker på det dåliga samvetet - del 5472

Jo, jag var lite trött igår. Ingen riktig motivation på något sätt. 

Mannen och jag hade till och med tråkigt. Vid sex-tiden på kvällen satt vi här och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Mannen föreslog till och med att vi skulle göra iordning vårt bröllopsalbum. (Man borde ju verkligen. Jag menar verkligen. Det börjar ju närma sig den tre-åriga bröllopsdagen. Men åh, jösses vad tråkigt. Kan man kanske hyra ut jobbet på något sätt? Någon som jättegärna skulle vilja sortera in en jättestor bunt med kort i ett album. Är det någon som är sugen därute?)

Nä, det blev inte bröllopsalbumet den här gången heller. 

Vi firar midsommar med Pripps Blå-reklams-touch i det nya huset. Det regnar lite grann och är kallt. En helt vanlig svensk midsommar. Det var ett par år sen sist. 

Jag hade ju TÄNKT...

Efter att ha läst 150 ansökningar drabbas man nu av de där eftersläntrarna som inte inser att de är för sena med sina ansökningar. Eller som skriver långa mail om att de förstååår att anmälningstiden är över men de har ju så bra skäl till varför jag ska ta in också dem.

Min favorit idag är killen som skrev att han ju hade TÄNKT att anmäla sig innan deadline, men så hade han ju problem med sin internetuppkoppling. Men han hade ju faktiskt TÄNKT anmäla sig i tid så borde vi inte ta in honom också?

Det kan bli en klassiker det där. Rätt in i Hall of Fame. Jag ska testa den nästa gång jag är för sen med att betala en räkning också.

Men hallå, vad kom allt det här JOBBET ifrån? Home office lugnt och skönt? Skulle inte tro det.

Fördelen är att man kan ligga i soffan och jobba, det är allt. I och för sig inte helt fel.

De två sidorna av myntet

Bra är att jag anordnar en sommarkurs och att vi i år har ungefär tre gånger så många ansökningar som vanligt. Känns bra när man har lagt en massa timmar på att fixa till ett nytt koncept som folk därute verkar gilla.

Dåligt är att det innebär att jag måste läsa 150 ansökningar på två dagar (japp, som vanligt har jag inte börjat i tid).

Möbelvaruhustrött

Men det är ju så SKÖNT att flytta in i ett helt nyrenoverat hus - man behöver ju inte göra NÅGONTING, det är ju liksom bara att flytta in möblerna så är det klart. 

Så lät det från mig och mannen innan vi flyttade hit. Nu biter vi i det skitsura äpplet kan man säga. Det finns projekt i precis varje rum, blir vi klara till jul ska vi nog vara nöjda. Det hjälper ju inte att vi gjorde hela den här möbelköparsvängen för mindre än ett år sen när vi kom hem från Tyskland. 

Jag surade mig igenom EM Möbler idag. Fy tusan vad tråkigt det var. Jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och ha allting klart som vi vill ha det. 

Lokala nyheter

Vi bestämde oss för att prenumerera på en lokaltidning i stan där vi numera bor, så man vet vad som händer och sådär.

Efter två nummer kan man säga: det är en LOKAL tidning. Väldigt lokal. Det finns liksom knappt någonting om världen utanför stadsgränsen. Det är knattefotbollsmatcher och någon som har vält en blomkruka på torget och Föreningen Östra Villastaden som är upprörda.

Jag hoppas de är lika bra på att skriva supersyrliga notiser som lokaltidningen i min barndomsstad var. I så fall får den gärna stanna i min brevlåda ett tag till. Eller får jag gå med i Föreningen Östra Villastaden och bli upprörd jag också.

Jag är trött. Massor att skriva, men främst är jag inte sugen på måndag. 

Suck.

Mer helg åt folket. 

Roger. Amy, Sally och de andra

Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag har hört att många kineser också använder ett "väst-namn", men det hade jag nog förträngt.

När jag ber deltagarna skriva på sin namnskylt vad de vill bli kallade under dagen har jag visst ett par Xiong och Li i rummet. Men också plötsligt en Roger, en Amy, en Sally och en Yolanda.

Lite lustigt blir det på något sätt.

Andra saker man hinner med på en dag

Nä, bara tittar på gör jag ju inte riktigt. Jag mailar och telefonkonferensar och skypar skypar skypar. Men det hjälper liksom inte. Efter allt jobb det senaste året så kan det bli...poff.

Fast förmiddagen tillbringar jag med en utbildning för en kinesisk grupp. Utan tidigare erfarenheter från ens asiatiska grupper är jag laddad till tänderna för en grupp av stoneface-människor som nickar i takt. Typ. Tänk vad fel man kan ha. De är hur mysiga som helst och vi skrattar. Ibland skrattar de åt mig, men mest skrattar de med mig. Tiden räcker, som alltid, inte till.

Jag känner mig nöjd att jag kommer ihåg att räcka över mina visitkort med båda händerna.

Fredagen den 13e

Någon annan som har otur där ute? Själv står jag just och tittar på när ett helt års jobb går åt skogen.

Olika perspektiv

Det finns kollegor som det finns all anledning att beundra.

Min relativt nya kollega och jag diskuterar Sudan. Hon har jobbat i södra Sudan.

"Jamän Khartoum är ju helt ok" säger hon, "där kan man ju ha ett socialt liv på något sätt. Jag menar, där har man ju liksom VÄGGAR och bor i lägenhet och så".

I södra Sudan bor man i tält.

Jag är helt enkelt inte ens hälften så tuff tror jag.

Fullt ös

I går var det JP Morgan Challenge Chase i Frankfurt (undrar om jag fick det namnet rätt). Sisådär 80,000 löpare i stan. Dessutom studentdemonstrationer mot de nya avgifterna för studier. Dessutom galna turkiska fans som firade fotbollssegern igår.

Bla bla bla

Jag fick svar om min klänning. För den som orkar läsa finns svaret här nedan. För oss vanliga dödliga som inte orkar läsa meningslösa ord staplade på varandra kan man summera:
Vi gör faktiskt vårt bästa, om du vill ha pengar av oss kan du fylla i en massa blanketter och skicka kvitton så kan vi ersätta dig.

Klänningen kostade 25 USD. Jag skiter ganska mycket i pengarna faktiskt.

Jag tror det är case closed för det här. Och ni har antagligen tröttnat för längesen också.

**********************************
Thank you for your electronic mail message concerning your travel experience.

Enhanced security measures require that all checked baggage undergo some form of screening for prohibited items. Physical search of the luggage is required to clear every alarm. TSA screeners should exercise great care during the screening process to ensure that passengers' belongings are returned and not damaged when a bag needs to be opened. Unfortunately, on some occasions the screening process may fall short of our established standard. We apologize if these high standards were not met.

We monitor the number and nature of complaints we receive to track trends and spot areas of concern that may require special attention. This ongoing process will enable us to ensure prompt, corrective action whenever we determine that security screening policies need modification or specific employees or screener teams are the subject of repeated complaints.

The Transportation Security Administration (TSA) is responsible for reviewing all claims relating to the screening of passengers and their baggage.
In order to protect your rights under federal law and to file a valid claim, you must send your claim in writing to TSA, stating the circumstances of the loss and the exact amount you are claiming (fair market value of lost or destroyed property, reasonable cost of repair for damaged property), within two years after your claim accrued. The claim must be signed by you or your authorized representative (e.g., an attorney or other personal representative with appropriate proof of authority).

You can satisfy the notice requirement by filling out the attached Standard Form 95 (claim form) in accordance with the instructions, and returning it to the address in box #1. Please be sure to follow the instructions carefully, and to fill out the claim form completely. While use of the form is not mandatory, it will help you ensure that you meet the legal requirements for filing a claim.

Please visit TSA's Claims Management Office's website at https://claims.tsa.dhs.gov for information related to filing a claim, replacement forms, checking the status of a claim and other claim related issues. If you have additional questions that are not addressed on this website, please contact the Claims Management Office at
www.tsaclaimsoffice@dhs.gov.

Once the Claims Management Office has received your claim form, you will be sent a letter of acknowledgement and a claim number. You should keep the claim number for future reference when inquiring about your claim. TSA will try to resolve your claim as quickly as possible, but it may need time to make a further investigation of the facts. If TSA denies your claim, or has not finally resolved it within six months after you have filed it, you may have a right to bring your claim to court.

We appreciate your taking the time to share your thoughts and concerns with us. We also encourage you to check the latest information at www.tsa.gov.
TSA Contact Center

Lite extra svensk

Framme i Tyskland igen för ett par dagar. Det här är ett fotbollstokigt land. Jag går längs Berger Strasse i Frankfurt och det finns inte en enda uteservering, pizzahak eller snabblivs som inte har en storbildsTV.

Lyckas se de tre sista minuterna på Sveriges match och känner mig rätt så glad och nöjd med att vara svensk. Har Ballerinakex och hjortonsylt och en ask Noblesse i väskan.

Bebis i näsborrarna

Det luktar bebis i mina näsborrar efter lunchen med Å och hennes nybakade son E. Vi blev kompisar direkt, jag och E. Vilken tur.

Tant Mia ska typ vara världens bästa tant. Vi ska jamma på pianot och så ska jag ha ett smygskafferi med godis som vi ska smygäta när Å inte ser.

Japp. Så ska det bli.

Jag plockade fram surtysken i mig

Jag har filat på det ett par dagar, men nu skickade jag iväg det: klagobrevet till TSA Security på Dulles airport i Washington (nej, jag tänker inte släppa det här, det var min favoritklänning!)

Jag har sugit på formuleringarna ett tag, funderat på vilken inriktning som är den rätta
- bedjande (please give me my dress back!)
- topp tunnor rasande (vad är det här för en SKITorganisation som inte har koll på mina saker!!!)
- nyktert (då jag den 29e reste från....)

Det blev till slut ett så där lite snork-artigt brev med formuleringar som: "Om det som finns i min väska inte utgör en fara för säkerheten - vilket jag antar att en klänning sällan gör...".

Får man egentligen svar på sånt här? Fortsättning följer....

Så vaknade jag så där lite ovilligt, mest sugen på att vända mig om. Drog mig upp ur sängen strax efter sju och slängde på mig bikinin. 

Sen vaknade jag på riktigt simmandes över sjön med första morgonsolen värmande på ryggen. 

Man borde vakna på det sättet oftare. 

Facebook-problem

Jag börjar närma mig ett Facebook-dilemma. 

Facebook  börjar få fäste i Tyskland, vilket betyder att kollege-dilemmat är på intåg. Jag har faktiskt inte alls lust att ha kollegor som facebook-kontakter, vill inte att de ska kolla på mina kort eller veta vad jag gör vid sidan av jobbet. De är världens mysigaste, men på något sätt känns det som att jag inte behöver låta dem veta allt som händer mig. 

Jag har en ex-kollega som kontakt nu, som i sin tur har flera av mina kollegor som kontakter. 

Det här kan bli problematiskt. 

Ytterligare ett skäl på den långa listan

Mannen och jag kom till insikten att om vi skulle vilja skiljas någon gång så betyder det att vi måste packa alla lådorna här igen och flytta. Bara tanken på det gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta vara gifta nu och för alltid.  Vid eventuella kriser kommer det räcka att bara sätta in en flyttlåda i köket för att markera. 

Väldigt smidigt måste jag säga. Det här med äktenskap är ju inte så svårt.

Och så börjar det igen

Projektkris igen. Den här gången är det inte riktigt något som jag hade kunnat motverka eller påverka, men i slutändan hamnar jobbet hos oss.

Så mycket för en lugn helg. Någon annan som ska jobba?

Ombytta roller

När vi nu har flyttat till det lilla huset så ingår mannen numera i pendlar-släktet. Det är pendeltåg tidigt på morgonen (så tidigt att jag knappt orkar grymta ett hej då från sängen när han går), det är frukostmacka på tåget för att kunna sova 15 minuter längre, och långa dagar.

Det slog mig efter ett par dagar: nu är det ombytta roller. I Tyskland var det jag som stack hemifrån vid 6-tiden, försökte hitta optimala resemöjligheter, kom hem sent på kvällarna, somnade i soffan på kvällarna.

Nu är det mannens tur. Själv sitter jag på trappen och läser en bok i kvällssolen när han kommer från tåget.

Bara i dansbandsvärlden folks, bara i dansbandsvärlden

I går funderade jag på ett fenomen. Dansbandskille-fenomenet. Eller kanske snarare dansbandspars-fenomenet. M och jag var och dansade och en av killarna som svischade förbi på dansgolvet var en sån där riktig dansbandskille (M och jag är kanske inte de coolaste i världen, men vi diggar inte dansband ialla fall. Man får stå ut ibland för dansens skull, men musiken suger ärligt talat).

Men det här var en sån där riktigt smörig dansbandskille med en sin så där ärtiga dansbandstjej (ni som har varit på en dansbana vet jag menar. Så där piffig med en käck pikétröja och trekvartsbyxor och dansskor - såna där som ser ut som en blanding mellan sko och sockiplast). Ialla fall så glider de förbi oss ett par gånger och han är så där RIKTIGT smörig (och svettig. Ingen bra kombination). Det är benet väl inklämt emellan hennes, det är en hand runt huvudet, det är kind mot kind, det är den där "stå kvar och kramas ett par sekunder när låten är slut"-posen. You name it - han gör det.

Men här kommer det riktigt märkliga. Efter pausen kommer han dansande med en annan tjej, tydligen flickvännen till hans kompis, men med samma moves. Det trycks och kläms och är kind mot kind och "stå kvar och kramas"- posen och slutna ögon och hela faderullan. Och nu kommer det ÄNNU märkligare: den andra tjejen verkar tycka det är helt ok (hon blundar också och verkar tycka att det här är toppen).

Är dansbandsfolk mer frigjorda än andra här i världen och tycker det är ok att polaren klämmer på ens flickvän? Får man göra vad som helst bara för att man dansar?

Jag känner mig pryd.

Arg!!!

Jag upptäckte när jag packade upp efter Washington att min blå klänning saknades. Min fina nya klänning, inhandlad i New York och alldeles så där jättefin så att till och med tjejen i säkerhetskontrollen på Landvetter utbrast i ett "åh, vilken snygg klänning".

Ni fattar? En klänning man blir glad av.

Jag tänkte att jag nog har glömt den på hotellet. Ringer hotellet för att kolla, fick svar idag. Nej, ingenting kvarglömt.

Alltså finns ett alternativ kvar. Det finns någon som förutom att han/hon hällde ut innehållet i min resväska och sen öste ut det (och lät mig samla ihop mina visitkort bland mina använda underkläder. Toppen. En hel kartong visitkort åt skogen), också snappade åt sig min nya favoritklänning som jag hittade i en sån där liten affär i SoHo och aldrig kommer hitta igen.

Så du TSA Security-typ som tyckte att det var en fin klänning: jag hoppas den sitter riktigt för jäkla dåligt på dig och att tomatfläcken på kragen inte går bort. Blä för dig.

Raska fötter springa

Skillnaden mellan att bo i ett två-våningshus och en lägenhet är bland annat antalet steg man avverkar på en dag utan att lämna sitt näste. Jag är helt trött i fötterna av allt springande upp och ner i trappen.

Puh..........

Pst... det verkar som om vi vann projektet förresten. Puh...min super-duper dyra flygbiljett betalade sig (det blir inte så billigt när man köper biljetten 4 dar innan man åker om man säger så).

Dubbel-puh.

Chocolate Therapy

Ah... de kan det här med glass amerikanarna tänker jag när jag sitter på flygplatsen med min stora glassbytta från Ben & Jerry

Chocolate Therapy. Bara namnet. Kanske den bästa glassen någonsin. Trots förkylning och allmän ynklighet känner jag mig lite mer laddad för resan.

Selected

Om man tar sin packade resväska, öppnar den, vänder den uppochner, häller ut allt och sen öser ner det igen utan ordning och utan att stänga väskan igen. Om man gör det så kommer man ganska nära hur det verkar funka när väskan tas ut för säkerhetskontroll i USA.

Längst ner i väskan, när jag samlar ihop mina visitkort som är spridda i hela väskan, ligger en lapp: "Your bag has been selected for an additional security check".

No shit.

Dagens outfit

Jag är bjuden på middag hos en av våra konsulter som bor i närheten. Han kandiderar till kongressen och hans stab har mer eller mindre flyttat in hos honom för slutspurten. Det blir en trevlig kväll med hans familj och söta små barn.

Killen som verkar styra det mesta i valkampanjen är i min ålder med svenska ättlingar. Vi pratar ett bra tag om Sverige och svenska och hans resor till Afrika. Han har på sig shorts, T-shirt, strandtofflor - och pistol. På något sätt blir det så absurt att jag först inte noterar vad som hänger i linningen på shortsen. Senare kommenterar vår konsult på det hela. I den här delstaten är man tydligen tillåten att bära pistol bara så där - så länge den syns. Jag frågar VARFÖR han bär pistol.

"To honor the consititution" säger vår konsult och ler.

Nä, jag förstår inte det här landet alls ibland.

Washington

Jag försöker, men på något sätt kryper den här stan inte under skinnet på mig. Det finns inte direkt något här som riktigt drar med mig, får mig att le eller titta till extra. Kanske ska man inte säga så, men jag tycker det är tråkigt här. Allt är så iordninggjort och sandfärgat (alla byggnader är sandfärgade känns det som). Det är så prydligt att det blir tråkigt. Ungefär som att leva i Truman Show på något sätt.

Kanske är det kaoset och ljuden i New York som har höjt förväntningarna hos mig. Men samtidigt måste det finnas ett skäl till att NY är proppfullt av turister från hela världen, medan jag knappt ser en enda turist här. Här blir man inte direkt sugen på att promenera i timmar och bara titta på stan. Nåväl. Nu har jag spanat på Vita Huset ialla fall. 5 minuters-turist.

Sådär ja, jobbet avklarat. Gick nog bra tror jag. Blir än bättre om vi vinner projektet, vi får se. Solen skiner i Washington ialla fall och förkylningen är bättre.

Har massor att skriva men på något sätt vill det inte komma ut ur fingrarna just nu. Tålamod. Det kommer.

Over there

Framme i Washington. Passkontrollskillen skrattar åt mig när jag säger att jag ska flyga tillbaka på fredag. Jag är jetlaggad och förkyld av luftkonditioneringen på planet. Lite ynklig helt enkelt.

I morgon smäller det. Frukostmöte klockan 07:00.

Därför blir det inte längre än såhär idag.

Hit och dit

Det här är kanske en av de konstigaste veckorna på länge.

Bröllop, flytt. Nu går flyget till Washington ett par dagar.

För övrigt har vi flyttat till landet känns det som. Vi har flugor i köket - inte bananflugor utan såna där stora riktiga.

Ler stort varje gång jag kliver in in vårt hus. Trodde inte att jag kunde bli så nöjd av fyra väggar.

Nu flyttar vi in i det lilla fina huset. Det kommer bli hur bra som helst. Jag loggar ut för att baxa lådor och väskor och åka till IKEA. Hej på er!

Min fina syster

Igår gifte sig min syster. Det var så fint och så toppen. Och så kul att träffa alla släktingar och nya släktingar.  Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min toppensyster och hur mycket hon betyder för mig. Men jag tror jag spar det till en annan dag.

Snabba svängar

Jahaja, uttråkad blir man ialla fall inte i det här jobbet, det är ett som är säkert.

Flyger till Washington igen på onsdag. Ska bara gå på bröllop och flytta först.

Huvudkontorets näringslära

Kvällsmat en typisk kväll på huvudkontoret:

en risgrynspuddingsefterätt
en balja kaffe
en brownie
diverse konstiga kinesiska saker som min kollega tog med från sin resa till Kina, inklusive kött-godisarna (konstigt men gott)
en GT
en öl

Vad som är så kul med det här jobbet

Åh vad det är kul att göra utbildningar! Var en rolig grupp det här, vi hade kul.

Varje gång precis innan jag ska börja är jag alltid nervös. Alltid spänd, alltid osäker på om det här verkligen är en bra ide att jag står just där framför den här gruppen just nu. Sen när man börjar komma igång blir det oftast ungefär hur kul som helst. Efter att man har slängt ut energi på gruppen i början för att få igång dem är det lika roligt varje gång man känner att man börjar få energi tillbaka. Hur gruppen börjar diskutera, argumentera, luta sig framåt sådär så att man ser att de lyssnar och reflekterar.

Toppen. Varje gång.

Jag gillar tajikerna som jag har kurs med idag och i morgon. Frustrerande att inte vara så bra på ryska bara...

Nöt

Alla industrier har sina nötter. En av panelisterna på konferensen leder en mikrofinansinstitution i Mexiko, en av de största. Just nu har de 600,000 lån. 

I frågestunden efteråt ställer sig en dam från en stiftelse i Arizona upp för en fråga och inleder med att säga:

"Vi har 600,000 illegala invandrare i Arizona, så jag skulle vilja tacka dig för att du har skapat 600,000 jobb i Mexiko."

Salen kippar kollektivt efter andan. Som tur är.

Hasselnöt

Valnöt

Tant-nöt

Sova, någon?

Alltså så här:

i morgon får vi nycklarna till huset och börjar packa
på tisdag måste jag till Tyskland och hålla en utbildning, tillbaka torsdag, börja flytta på torsdag kväll
på fredag hem till föräldrarna för att det smäller på lördag, då min fina syster ska skaffa sig massor av extra vuxenpoäng genom att gifta sig
på söndag eventuellt lite baksmälla och packa packa packa
på måndag går det stora flyttlasset

Det här känns inte som riktigt rätt vecka att slåss mot jetlag.

Två världar

Ibland förvånar den här sektorn mig, man kommer ibland så vansinnigt långt ifrån verkligheten. Konferensen jag var på är ett ypperligt exempel. Där sitter vi på ett lyxhotell på Manhattan i ett sånt där fläskigt rum med en enorm kristallkrona - och diskuterar "access of finance for the poor". OK, egentligen gör vi ju det mest indirekt - det handlar om fonder som investerar i banker som ger ut mikrolån, som....tja, ni fattar. Länken till fattiga i världen är inte så där riktigt direkt när det snackas capital markets och risk diversification och IPOs och sånt där.

Men ändå. Här sitter vi i mörka kostymer och äter flådig lunch och på något sätt känns det lite obekvämt långt borta från mina lånekooperativ i Moldavien. Det känns bättre när flera visar sig tycka ungefär det samma. Och jag skulle ljuga om jag sa att konferensen inte var intressant på många sätt - jag hade bara klarat mig bra även utan silverkannor med kaffe och svindyrt mineralvatten.

Vägvisare

Varje dag utan undantag har jag blivit stoppad av folk på gatan som frågar om vägen till olika ställen. Det kan bero på:

- det finns väldigt mycket folk som inte hittar i New York och som inte drar sig för att fråga om vägen
- jag ser så otroligt harmlös och ofarlig ut att det känns ok att fråga just mig

Eller också, den tredje varianten:
- jag ser så OTROLIGT världsvan ut, liksom som en infödd New Yorker som har levt hela sitt liv på Manhattan och hittar i varje litet hörn

Jag tror på tredje varianten. Eller. Nä, det gör jag ju egentligen inte alls.

SoHo. Mmmmm..... tur att jag har lite tid på lördag också, hann ju inte ens hälften av alla affärer jag ville in i.

Barak och jag

Kändisspotting på hög nivå: idag i Washington för möten, strosade förbi Capitol Hill och vem kommer ut i joggingoutfit? Barak Obama (han joggar i gul T-shirt om någon bryr sig). Jag är ganska ointresserad av kändisar i allmänhet, men det här var nog ialla fall lite coolt.

Applet pa egen hand

Det ar lite lustigt att turista ensam maste jag saga. Men lite kul pa nagot satt.

OK då. En capuccino, panini och en halvtimmes guideboksläsande senare är jag på lite bättre humör. Redo att attackera passkontrollen.

Heathrow

Nackdelen med att bo i Göteborg numera och inte i Frankfurt är att man nästan alltid får sisådär 4-5 timmar på någon flygplats när man är på väg någonstans. I mitt liv betyder det oftast Wien, Budapest eller Zurich någon gång kanske. Därför har jag fram till nu oftast lyckas undvika Heathrow med ett par undantag.

Nu sitter jag här på Heathrow och känner mig väldigt nöjd över att den här flygplatsen inte ingår i mitt flygschema alltför ofta.

Transferkön är enorm när vi kommer in till terminalen. En tjej springer omkring och skriker om hur vi måste ställa oss i rätt kö. Sen står vi fel också - i en kö måste man stå i två rader, på led. Den som lite tveksamt står i ett mellanläge blir bryskt tillrättavisad. Det känns som om man köar in till ett arbetsläger.
"Arbeit macht frei" muttrar en svensk kille framför mig. Tyskarna bakom mig tystnar.

Japp, trevlig resa so far.

Jag ser inte fram emot passkontrollen i USA. På något sätt tror jag inte att mina tre visum till Sudan kommer vara särskilt populära.

Dags att vara tyst

Efter en dags konferens med diskussionsgrupper och liknande så är jag ganska trött på mig själv. Jag ska liksom alltid ha en åsikt om allting. Allting tycka och tycka och kan liksom sällan bara vara tyst och humma med i bakgrunden. Jag antar att det är en fördel på något sätt, men just nu är jag liksom lite trött på min egen röst. Tur att jag sitter i den tysta avdelningen på tåget.

Start spreading the news...

...på lördag flyger jag konstigt nog västerut. Känns avigt på något sätt. En konferens i New York har fått mig att frångå "åka-hem-så-fort-som-möjligt-principen" (som annars blir starkare ju längre man håller på och flänger runt) och lägga på tre extra semesterdagar.

Tre dagar New York. Vi pratar shopping.

Tips på shopping, någon världsvan som är van att flyga västerut? Jag känner mig som kusinen från landet. (Om någon behöver ett bra restaurangtips i Chisinau står jag dock gärna till förfogande)

Snabbare än tåget?

Sitter på tåget på väg till Stockholm och hade tänkt skriva ett gnäll-blogginlägg om hur onödigt det vore att köpa 30 min internet på tåget eftersom det bara skulle räcka till att öppna en första sida. Men så speedade nätet upp. Nu sitter jag här och slösurfar istället. Utan blogginlägg.

(Hm.Den underfundiga rubriken får mig att inse att om inte förr så är jag nog en riktig göteborgare nu...)

Brevhemligheter

 Hur bra är inte sidan Post Secret? (kolla här till höger). Hemmagjorda kort med hemligheter. Det kanske på något sätt tilltalar den snokande delen av människan. 

Grejen är att sidan uppdateras en gång i veckan. I VECKAN! (lite 2001 på något sätt) Det känns alltid så LÅNGT till söndag...

Paus i flyttandet. Mannen har köpt ett bilspel till vårt Wii. Tusan. Jag tror att det här är en del av att hans plan att göra mig till datornörd.

Så har packandet börjat på allvar. Nionde flytten på 12 år har gett en viss rutin, men ändå blir man lika förvånad varje gång över hur mycket grejer man samlar på sig. En del i mig vill bara göra av med alltihop. Behöver jag verkligen allt det här?

En konstig helg

Jag gör kanske årets konstigare resa när jag utnyttjar bonuspoängen på flygbolaget för en gratis helgresa till Frankfurt för att vara med på min körs vårkonsert.

Vi är riktigt bra. Koncentrerade men glada, följer varje lite vink från vår körledare. Som vanligt är jag redo att ramla ihop av trötthet efteråt men är lycklig och varm in i själen.

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller min pappa år. Lite så där halvmycket, och så där jämnt så att släkten kommer och man tar på sig slips och det har putsats och fejats därhemma.

Min pappa är som en vardagens MacGyver skulle man kunna säga. Det finns ingenting han inte kan laga med hjälp av någon gammal grej han har sparat ute i garaget. MacGyver jobbar ofta med fjädern i en kulspetspenna - pappa däremot kör med tvåkomponentlim och gärna ett gammalt stolsben eller liknande. Under åren har märkliga lagningar dykt upp, såsom

• det nya handtaget på stekspaden som gjordes av just ett stolsben
• lagandet av glasögonen med tvåkomponentslim och ett gem
• och nu senast: lagningen av välten för gräsmattan med handtaget till en gammal handgräsklippare och ett par kullager från ett par gamla inlines (redan en klassiker!)

Otaliga är de små prydnadssakerna som jag som liten råkade slå ner och sen gråtande kom med till pappa. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som det inte gick att få ihop på något sätt. Han är bra på att fixa saker pappa. 

Och så läser han gärna här och skickar underfundiga kommentarer lite då och då. 

Så pappa, grattis på födelsedagen! Du är kanske världens bästaste pappa och vi älskar dig alla som tusan! Puss och kram!

En tårta

I efterdyningarna efter cortegen kommer burksamlarna. Men hökögon spejar de av en gräsplan på ingen tid alls och fyller sina säckar. 

Den här gången passerar en matsamlare förbi, en äldre dam som samlar på sig halva paket med jordgubbar och kex. Vi bjuder henne på en bit chokladtårta som hon slukar på ett nafs. 

Kanske var det dagens goda gärning, men jag har mest dåligt samvete för att jag inte gav henne två bitar. Eller hela tårtan.  Ibland är livet orättvist. 

Hur man blir en mästare på Google

Om det är någon som undrar så finns det väldigt lite information om Kazakhstans finanssektor på nätet. Idag har jag slitit mitt hår i timmmar och slutade med att koka soppa på en spik för att få ihop min rapport (jo men, statistik från 2004 är väl ändå RELATIVT akutellt eller? Det är ju iallafall 2000-talet....). 

Ibland är det här jobbet halvt hopplöst. Men roligt. 

Skatteupplysningen

Jag ringde skatteupplysningen. Eftersom jag är anställd av en utländsk firma så har jag enligt den förtryckta deklarationsblanketten ingen inkomst.

Jag undrade vad jag skulle skicka med för att styrka min inkomst från Tyskland - kanske årsbeskedet från firman?

Svar från tjejen på skatteupplysningen:
"Nej, skicka du inte med något till en början. Jag menar, då skulle vi ju DRUNKNA i papper här! (och det vill man ju inte om man är myndighet med ansvar för att kontrollera att statens invånare betalar ordentligt med skatt?). OM vi kollar din deklaration så hör vi av oss om du ska skicka in något".

Ska det vara så här enkelt att bli skattesmitare? Jag tycker min princip att betala det jag ska får alldeles för lite uppskattning från svenska staten.

Back on track

Så här länge har jag nog inte pausat sen jag startade bloggen. Jag tappade lusten på något sätt. För första gången funderade jag på om Mias Värld kanske hade levt länge nog. Jag tittade in ett par gånger, funderade på om jag skulle skriva nåt, men kom liksom aldrig till skott.

Men så långsamt blev jag nog sugen ialla fall. Och nästan förvånad när jag såg att det faktiskt var några som hade besökt den här sidan trots stiltje. Kanske blev jag lite sugen där igen.

Alltså är jag tillbaka. Pausen har fått fingrarna att klia lite igen. Hej på er alla igen.

Vindstilla

Det saknas lite motivation för tillfället. Kanske är det våren eller andra saker som känns lite viktigare just nu eller kanske bara att jag har lite slut på historier. Just nu ploppar det inte direkt upp massor av blogginlägg ständigt och jämnt. Det är lite stiltje.

Sju blev tre

Var det någon som ärligen trodde på det där med sju veckor hemma? Jag trodde nog inte riktigt på det heller. Två dagar på huvudkontoret kan ändra mycket.

Ska på konferens i början av juni. Sen ska jag utbilda ett gäng bankfolk från Tajikistan i slutet av maj i Tyskland. Sen tillbaka till Tyskland i början av juni.

Men tre veckor hemma nu ialla fall. Ganska nöjd med upplägget måste jag säga, sådär lite lagom blandning av hemmalugn och bortaspänning.

Näskoma

Ryanair igen. Sitter jämte en tysk soldat som luktar svett. Han är jättestor - jag räcker precis upp till...ja just det... armhålan. Toppen. Funderar på om jag ska stoppa ett par öronproppar i näsan också.

Som vanligt när jag kliver ur planet på Säve tar jag ett djupt andetag för att fylla lungorna med frisk luft. Det gör jag aldrig när jag landar någon annanstans.

Helgen har spenderats i Schlitz. Körhelg med min tyska kör för att komma i form till konserter.
Ahh... vi sjunger från 9 på morgonen till 22 på kvällen. Det är skönt att vara slutkörd av att man har sjungit så mycket. I morgon äntligen på väg hem igen till Sverige.

Möte möte

Är på huvudkontoret ett par dagar.

Idag har jag Skypemöte 9.00, möte 10.00, 11.30, lunchträff 12.00, möte 13.00, 14.00, 15,00, 15.30 och ett inplanerat telefonsamtal 17.00

Hinner inte riktigt skriva....tillbaka snart.

Ett höjt ögonbryn

Hört på bussen av 15-åringen brevid som pratar i mobil:

"Nej, alltså det var ungefär som förra rättegången....ja,men så hade de liksom satt mig först på listan, då såg det ju ut som att jag var HUVUDmisstänkt! JA, jag vet... och DET är jag ju liksom inte...nej så det gick ju inte så bra..."

Möhippa igår med älskade systern. 

Hon är bra hon. Jag hoppas hon blev nöjd. 

Vänner vänner vänner

Det var mycket när vi flyttade hem och samtidigt så många nära och kära vi ville träffa. Det blev bara lite för mycket på en gång, någonstans där insåg även jag att det fick ta sin tid att få allt att komma på plats. 

Nu har vi helt plötsligt tagit igen det där med att ha folk på middag. Vi har haft så mycket gäster att det känns helt naturligt att slänga ihop en middag för 12, eller fixa ett kalas på ett par timmar max. Det känns som lägenheten har varit full av folk varannan dag.  Och det är så vansinnigt roligt. Alla dessa människor som man nu inser att man har saknat. 

Därför har det varit lite tystare än vanligt här. 

Jag har så fullt upp med det riktiga livet, fast på ett helt annat sätt än den gamla jobbkarusellen.