Jag plockade fram surtysken i mig

Jag har filat på det ett par dagar, men nu skickade jag iväg det: klagobrevet till TSA Security på Dulles airport i Washington (nej, jag tänker inte släppa det här, det var min favoritklänning!)

Jag har sugit på formuleringarna ett tag, funderat på vilken inriktning som är den rätta
- bedjande (please give me my dress back!)
- topp tunnor rasande (vad är det här för en SKITorganisation som inte har koll på mina saker!!!)
- nyktert (då jag den 29e reste från....)

Det blev till slut ett så där lite snork-artigt brev med formuleringar som: "Om det som finns i min väska inte utgör en fara för säkerheten - vilket jag antar att en klänning sällan gör...".

Får man egentligen svar på sånt här? Fortsättning följer....

Så vaknade jag så där lite ovilligt, mest sugen på att vända mig om. Drog mig upp ur sängen strax efter sju och slängde på mig bikinin. 

Sen vaknade jag på riktigt simmandes över sjön med första morgonsolen värmande på ryggen. 

Man borde vakna på det sättet oftare. 

Facebook-problem

Jag börjar närma mig ett Facebook-dilemma. 

Facebook  börjar få fäste i Tyskland, vilket betyder att kollege-dilemmat är på intåg. Jag har faktiskt inte alls lust att ha kollegor som facebook-kontakter, vill inte att de ska kolla på mina kort eller veta vad jag gör vid sidan av jobbet. De är världens mysigaste, men på något sätt känns det som att jag inte behöver låta dem veta allt som händer mig. 

Jag har en ex-kollega som kontakt nu, som i sin tur har flera av mina kollegor som kontakter. 

Det här kan bli problematiskt. 

Ytterligare ett skäl på den långa listan

Mannen och jag kom till insikten att om vi skulle vilja skiljas någon gång så betyder det att vi måste packa alla lådorna här igen och flytta. Bara tanken på det gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta vara gifta nu och för alltid.  Vid eventuella kriser kommer det räcka att bara sätta in en flyttlåda i köket för att markera. 

Väldigt smidigt måste jag säga. Det här med äktenskap är ju inte så svårt.

Och så börjar det igen

Projektkris igen. Den här gången är det inte riktigt något som jag hade kunnat motverka eller påverka, men i slutändan hamnar jobbet hos oss.

Så mycket för en lugn helg. Någon annan som ska jobba?

Ombytta roller

När vi nu har flyttat till det lilla huset så ingår mannen numera i pendlar-släktet. Det är pendeltåg tidigt på morgonen (så tidigt att jag knappt orkar grymta ett hej då från sängen när han går), det är frukostmacka på tåget för att kunna sova 15 minuter längre, och långa dagar.

Det slog mig efter ett par dagar: nu är det ombytta roller. I Tyskland var det jag som stack hemifrån vid 6-tiden, försökte hitta optimala resemöjligheter, kom hem sent på kvällarna, somnade i soffan på kvällarna.

Nu är det mannens tur. Själv sitter jag på trappen och läser en bok i kvällssolen när han kommer från tåget.

Bara i dansbandsvärlden folks, bara i dansbandsvärlden

I går funderade jag på ett fenomen. Dansbandskille-fenomenet. Eller kanske snarare dansbandspars-fenomenet. M och jag var och dansade och en av killarna som svischade förbi på dansgolvet var en sån där riktig dansbandskille (M och jag är kanske inte de coolaste i världen, men vi diggar inte dansband ialla fall. Man får stå ut ibland för dansens skull, men musiken suger ärligt talat).

Men det här var en sån där riktigt smörig dansbandskille med en sin så där ärtiga dansbandstjej (ni som har varit på en dansbana vet jag menar. Så där piffig med en käck pikétröja och trekvartsbyxor och dansskor - såna där som ser ut som en blanding mellan sko och sockiplast). Ialla fall så glider de förbi oss ett par gånger och han är så där RIKTIGT smörig (och svettig. Ingen bra kombination). Det är benet väl inklämt emellan hennes, det är en hand runt huvudet, det är kind mot kind, det är den där "stå kvar och kramas ett par sekunder när låten är slut"-posen. You name it - han gör det.

Men här kommer det riktigt märkliga. Efter pausen kommer han dansande med en annan tjej, tydligen flickvännen till hans kompis, men med samma moves. Det trycks och kläms och är kind mot kind och "stå kvar och kramas"- posen och slutna ögon och hela faderullan. Och nu kommer det ÄNNU märkligare: den andra tjejen verkar tycka det är helt ok (hon blundar också och verkar tycka att det här är toppen).

Är dansbandsfolk mer frigjorda än andra här i världen och tycker det är ok att polaren klämmer på ens flickvän? Får man göra vad som helst bara för att man dansar?

Jag känner mig pryd.

Arg!!!

Jag upptäckte när jag packade upp efter Washington att min blå klänning saknades. Min fina nya klänning, inhandlad i New York och alldeles så där jättefin så att till och med tjejen i säkerhetskontrollen på Landvetter utbrast i ett "åh, vilken snygg klänning".

Ni fattar? En klänning man blir glad av.

Jag tänkte att jag nog har glömt den på hotellet. Ringer hotellet för att kolla, fick svar idag. Nej, ingenting kvarglömt.

Alltså finns ett alternativ kvar. Det finns någon som förutom att han/hon hällde ut innehållet i min resväska och sen öste ut det (och lät mig samla ihop mina visitkort bland mina använda underkläder. Toppen. En hel kartong visitkort åt skogen), också snappade åt sig min nya favoritklänning som jag hittade i en sån där liten affär i SoHo och aldrig kommer hitta igen.

Så du TSA Security-typ som tyckte att det var en fin klänning: jag hoppas den sitter riktigt för jäkla dåligt på dig och att tomatfläcken på kragen inte går bort. Blä för dig.

Raska fötter springa

Skillnaden mellan att bo i ett två-våningshus och en lägenhet är bland annat antalet steg man avverkar på en dag utan att lämna sitt näste. Jag är helt trött i fötterna av allt springande upp och ner i trappen.

Puh..........

Pst... det verkar som om vi vann projektet förresten. Puh...min super-duper dyra flygbiljett betalade sig (det blir inte så billigt när man köper biljetten 4 dar innan man åker om man säger så).

Dubbel-puh.

Chocolate Therapy

Ah... de kan det här med glass amerikanarna tänker jag när jag sitter på flygplatsen med min stora glassbytta från Ben & Jerry

Chocolate Therapy. Bara namnet. Kanske den bästa glassen någonsin. Trots förkylning och allmän ynklighet känner jag mig lite mer laddad för resan.

Selected

Om man tar sin packade resväska, öppnar den, vänder den uppochner, häller ut allt och sen öser ner det igen utan ordning och utan att stänga väskan igen. Om man gör det så kommer man ganska nära hur det verkar funka när väskan tas ut för säkerhetskontroll i USA.

Längst ner i väskan, när jag samlar ihop mina visitkort som är spridda i hela väskan, ligger en lapp: "Your bag has been selected for an additional security check".

No shit.

Dagens outfit

Jag är bjuden på middag hos en av våra konsulter som bor i närheten. Han kandiderar till kongressen och hans stab har mer eller mindre flyttat in hos honom för slutspurten. Det blir en trevlig kväll med hans familj och söta små barn.

Killen som verkar styra det mesta i valkampanjen är i min ålder med svenska ättlingar. Vi pratar ett bra tag om Sverige och svenska och hans resor till Afrika. Han har på sig shorts, T-shirt, strandtofflor - och pistol. På något sätt blir det så absurt att jag först inte noterar vad som hänger i linningen på shortsen. Senare kommenterar vår konsult på det hela. I den här delstaten är man tydligen tillåten att bära pistol bara så där - så länge den syns. Jag frågar VARFÖR han bär pistol.

"To honor the consititution" säger vår konsult och ler.

Nä, jag förstår inte det här landet alls ibland.

Washington

Jag försöker, men på något sätt kryper den här stan inte under skinnet på mig. Det finns inte direkt något här som riktigt drar med mig, får mig att le eller titta till extra. Kanske ska man inte säga så, men jag tycker det är tråkigt här. Allt är så iordninggjort och sandfärgat (alla byggnader är sandfärgade känns det som). Det är så prydligt att det blir tråkigt. Ungefär som att leva i Truman Show på något sätt.

Kanske är det kaoset och ljuden i New York som har höjt förväntningarna hos mig. Men samtidigt måste det finnas ett skäl till att NY är proppfullt av turister från hela världen, medan jag knappt ser en enda turist här. Här blir man inte direkt sugen på att promenera i timmar och bara titta på stan. Nåväl. Nu har jag spanat på Vita Huset ialla fall. 5 minuters-turist.

Sådär ja, jobbet avklarat. Gick nog bra tror jag. Blir än bättre om vi vinner projektet, vi får se. Solen skiner i Washington ialla fall och förkylningen är bättre.

Har massor att skriva men på något sätt vill det inte komma ut ur fingrarna just nu. Tålamod. Det kommer.

Over there

Framme i Washington. Passkontrollskillen skrattar åt mig när jag säger att jag ska flyga tillbaka på fredag. Jag är jetlaggad och förkyld av luftkonditioneringen på planet. Lite ynklig helt enkelt.

I morgon smäller det. Frukostmöte klockan 07:00.

Därför blir det inte längre än såhär idag.

Hit och dit

Det här är kanske en av de konstigaste veckorna på länge.

Bröllop, flytt. Nu går flyget till Washington ett par dagar.

För övrigt har vi flyttat till landet känns det som. Vi har flugor i köket - inte bananflugor utan såna där stora riktiga.

Ler stort varje gång jag kliver in in vårt hus. Trodde inte att jag kunde bli så nöjd av fyra väggar.

Nu flyttar vi in i det lilla fina huset. Det kommer bli hur bra som helst. Jag loggar ut för att baxa lådor och väskor och åka till IKEA. Hej på er!

Min fina syster

Igår gifte sig min syster. Det var så fint och så toppen. Och så kul att träffa alla släktingar och nya släktingar.  Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min toppensyster och hur mycket hon betyder för mig. Men jag tror jag spar det till en annan dag.

Snabba svängar

Jahaja, uttråkad blir man ialla fall inte i det här jobbet, det är ett som är säkert.

Flyger till Washington igen på onsdag. Ska bara gå på bröllop och flytta först.

Huvudkontorets näringslära

Kvällsmat en typisk kväll på huvudkontoret:

en risgrynspuddingsefterätt
en balja kaffe
en brownie
diverse konstiga kinesiska saker som min kollega tog med från sin resa till Kina, inklusive kött-godisarna (konstigt men gott)
en GT
en öl

Vad som är så kul med det här jobbet

Åh vad det är kul att göra utbildningar! Var en rolig grupp det här, vi hade kul.

Varje gång precis innan jag ska börja är jag alltid nervös. Alltid spänd, alltid osäker på om det här verkligen är en bra ide att jag står just där framför den här gruppen just nu. Sen när man börjar komma igång blir det oftast ungefär hur kul som helst. Efter att man har slängt ut energi på gruppen i början för att få igång dem är det lika roligt varje gång man känner att man börjar få energi tillbaka. Hur gruppen börjar diskutera, argumentera, luta sig framåt sådär så att man ser att de lyssnar och reflekterar.

Toppen. Varje gång.

Jag gillar tajikerna som jag har kurs med idag och i morgon. Frustrerande att inte vara så bra på ryska bara...

Nöt

Alla industrier har sina nötter. En av panelisterna på konferensen leder en mikrofinansinstitution i Mexiko, en av de största. Just nu har de 600,000 lån. 

I frågestunden efteråt ställer sig en dam från en stiftelse i Arizona upp för en fråga och inleder med att säga:

"Vi har 600,000 illegala invandrare i Arizona, så jag skulle vilja tacka dig för att du har skapat 600,000 jobb i Mexiko."

Salen kippar kollektivt efter andan. Som tur är.

Hasselnöt

Valnöt

Tant-nöt

Sova, någon?

Alltså så här:

i morgon får vi nycklarna till huset och börjar packa
på tisdag måste jag till Tyskland och hålla en utbildning, tillbaka torsdag, börja flytta på torsdag kväll
på fredag hem till föräldrarna för att det smäller på lördag, då min fina syster ska skaffa sig massor av extra vuxenpoäng genom att gifta sig
på söndag eventuellt lite baksmälla och packa packa packa
på måndag går det stora flyttlasset

Det här känns inte som riktigt rätt vecka att slåss mot jetlag.

Två världar

Ibland förvånar den här sektorn mig, man kommer ibland så vansinnigt långt ifrån verkligheten. Konferensen jag var på är ett ypperligt exempel. Där sitter vi på ett lyxhotell på Manhattan i ett sånt där fläskigt rum med en enorm kristallkrona - och diskuterar "access of finance for the poor". OK, egentligen gör vi ju det mest indirekt - det handlar om fonder som investerar i banker som ger ut mikrolån, som....tja, ni fattar. Länken till fattiga i världen är inte så där riktigt direkt när det snackas capital markets och risk diversification och IPOs och sånt där.

Men ändå. Här sitter vi i mörka kostymer och äter flådig lunch och på något sätt känns det lite obekvämt långt borta från mina lånekooperativ i Moldavien. Det känns bättre när flera visar sig tycka ungefär det samma. Och jag skulle ljuga om jag sa att konferensen inte var intressant på många sätt - jag hade bara klarat mig bra även utan silverkannor med kaffe och svindyrt mineralvatten.

Vägvisare

Varje dag utan undantag har jag blivit stoppad av folk på gatan som frågar om vägen till olika ställen. Det kan bero på:

- det finns väldigt mycket folk som inte hittar i New York och som inte drar sig för att fråga om vägen
- jag ser så otroligt harmlös och ofarlig ut att det känns ok att fråga just mig

Eller också, den tredje varianten:
- jag ser så OTROLIGT världsvan ut, liksom som en infödd New Yorker som har levt hela sitt liv på Manhattan och hittar i varje litet hörn

Jag tror på tredje varianten. Eller. Nä, det gör jag ju egentligen inte alls.

SoHo. Mmmmm..... tur att jag har lite tid på lördag också, hann ju inte ens hälften av alla affärer jag ville in i.

Barak och jag

Kändisspotting på hög nivå: idag i Washington för möten, strosade förbi Capitol Hill och vem kommer ut i joggingoutfit? Barak Obama (han joggar i gul T-shirt om någon bryr sig). Jag är ganska ointresserad av kändisar i allmänhet, men det här var nog ialla fall lite coolt.

Applet pa egen hand

Det ar lite lustigt att turista ensam maste jag saga. Men lite kul pa nagot satt.

OK då. En capuccino, panini och en halvtimmes guideboksläsande senare är jag på lite bättre humör. Redo att attackera passkontrollen.

Heathrow

Nackdelen med att bo i Göteborg numera och inte i Frankfurt är att man nästan alltid får sisådär 4-5 timmar på någon flygplats när man är på väg någonstans. I mitt liv betyder det oftast Wien, Budapest eller Zurich någon gång kanske. Därför har jag fram till nu oftast lyckas undvika Heathrow med ett par undantag.

Nu sitter jag här på Heathrow och känner mig väldigt nöjd över att den här flygplatsen inte ingår i mitt flygschema alltför ofta.

Transferkön är enorm när vi kommer in till terminalen. En tjej springer omkring och skriker om hur vi måste ställa oss i rätt kö. Sen står vi fel också - i en kö måste man stå i två rader, på led. Den som lite tveksamt står i ett mellanläge blir bryskt tillrättavisad. Det känns som om man köar in till ett arbetsläger.
"Arbeit macht frei" muttrar en svensk kille framför mig. Tyskarna bakom mig tystnar.

Japp, trevlig resa so far.

Jag ser inte fram emot passkontrollen i USA. På något sätt tror jag inte att mina tre visum till Sudan kommer vara särskilt populära.

Dags att vara tyst

Efter en dags konferens med diskussionsgrupper och liknande så är jag ganska trött på mig själv. Jag ska liksom alltid ha en åsikt om allting. Allting tycka och tycka och kan liksom sällan bara vara tyst och humma med i bakgrunden. Jag antar att det är en fördel på något sätt, men just nu är jag liksom lite trött på min egen röst. Tur att jag sitter i den tysta avdelningen på tåget.

Start spreading the news...

...på lördag flyger jag konstigt nog västerut. Känns avigt på något sätt. En konferens i New York har fått mig att frångå "åka-hem-så-fort-som-möjligt-principen" (som annars blir starkare ju längre man håller på och flänger runt) och lägga på tre extra semesterdagar.

Tre dagar New York. Vi pratar shopping.

Tips på shopping, någon världsvan som är van att flyga västerut? Jag känner mig som kusinen från landet. (Om någon behöver ett bra restaurangtips i Chisinau står jag dock gärna till förfogande)

Snabbare än tåget?

Sitter på tåget på väg till Stockholm och hade tänkt skriva ett gnäll-blogginlägg om hur onödigt det vore att köpa 30 min internet på tåget eftersom det bara skulle räcka till att öppna en första sida. Men så speedade nätet upp. Nu sitter jag här och slösurfar istället. Utan blogginlägg.

(Hm.Den underfundiga rubriken får mig att inse att om inte förr så är jag nog en riktig göteborgare nu...)

Brevhemligheter

 Hur bra är inte sidan Post Secret? (kolla här till höger). Hemmagjorda kort med hemligheter. Det kanske på något sätt tilltalar den snokande delen av människan. 

Grejen är att sidan uppdateras en gång i veckan. I VECKAN! (lite 2001 på något sätt) Det känns alltid så LÅNGT till söndag...

Paus i flyttandet. Mannen har köpt ett bilspel till vårt Wii. Tusan. Jag tror att det här är en del av att hans plan att göra mig till datornörd.

Så har packandet börjat på allvar. Nionde flytten på 12 år har gett en viss rutin, men ändå blir man lika förvånad varje gång över hur mycket grejer man samlar på sig. En del i mig vill bara göra av med alltihop. Behöver jag verkligen allt det här?

En konstig helg

Jag gör kanske årets konstigare resa när jag utnyttjar bonuspoängen på flygbolaget för en gratis helgresa till Frankfurt för att vara med på min körs vårkonsert.

Vi är riktigt bra. Koncentrerade men glada, följer varje lite vink från vår körledare. Som vanligt är jag redo att ramla ihop av trötthet efteråt men är lycklig och varm in i själen.

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller min pappa år. Lite så där halvmycket, och så där jämnt så att släkten kommer och man tar på sig slips och det har putsats och fejats därhemma.

Min pappa är som en vardagens MacGyver skulle man kunna säga. Det finns ingenting han inte kan laga med hjälp av någon gammal grej han har sparat ute i garaget. MacGyver jobbar ofta med fjädern i en kulspetspenna - pappa däremot kör med tvåkomponentlim och gärna ett gammalt stolsben eller liknande. Under åren har märkliga lagningar dykt upp, såsom

• det nya handtaget på stekspaden som gjordes av just ett stolsben
• lagandet av glasögonen med tvåkomponentslim och ett gem
• och nu senast: lagningen av välten för gräsmattan med handtaget till en gammal handgräsklippare och ett par kullager från ett par gamla inlines (redan en klassiker!)

Otaliga är de små prydnadssakerna som jag som liten råkade slå ner och sen gråtande kom med till pappa. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som det inte gick att få ihop på något sätt. Han är bra på att fixa saker pappa. 

Och så läser han gärna här och skickar underfundiga kommentarer lite då och då. 

Så pappa, grattis på födelsedagen! Du är kanske världens bästaste pappa och vi älskar dig alla som tusan! Puss och kram!

En tårta

I efterdyningarna efter cortegen kommer burksamlarna. Men hökögon spejar de av en gräsplan på ingen tid alls och fyller sina säckar. 

Den här gången passerar en matsamlare förbi, en äldre dam som samlar på sig halva paket med jordgubbar och kex. Vi bjuder henne på en bit chokladtårta som hon slukar på ett nafs. 

Kanske var det dagens goda gärning, men jag har mest dåligt samvete för att jag inte gav henne två bitar. Eller hela tårtan.  Ibland är livet orättvist. 

Hur man blir en mästare på Google

Om det är någon som undrar så finns det väldigt lite information om Kazakhstans finanssektor på nätet. Idag har jag slitit mitt hår i timmmar och slutade med att koka soppa på en spik för att få ihop min rapport (jo men, statistik från 2004 är väl ändå RELATIVT akutellt eller? Det är ju iallafall 2000-talet....). 

Ibland är det här jobbet halvt hopplöst. Men roligt. 

Skatteupplysningen

Jag ringde skatteupplysningen. Eftersom jag är anställd av en utländsk firma så har jag enligt den förtryckta deklarationsblanketten ingen inkomst.

Jag undrade vad jag skulle skicka med för att styrka min inkomst från Tyskland - kanske årsbeskedet från firman?

Svar från tjejen på skatteupplysningen:
"Nej, skicka du inte med något till en början. Jag menar, då skulle vi ju DRUNKNA i papper här! (och det vill man ju inte om man är myndighet med ansvar för att kontrollera att statens invånare betalar ordentligt med skatt?). OM vi kollar din deklaration så hör vi av oss om du ska skicka in något".

Ska det vara så här enkelt att bli skattesmitare? Jag tycker min princip att betala det jag ska får alldeles för lite uppskattning från svenska staten.

Back on track

Så här länge har jag nog inte pausat sen jag startade bloggen. Jag tappade lusten på något sätt. För första gången funderade jag på om Mias Värld kanske hade levt länge nog. Jag tittade in ett par gånger, funderade på om jag skulle skriva nåt, men kom liksom aldrig till skott.

Men så långsamt blev jag nog sugen ialla fall. Och nästan förvånad när jag såg att det faktiskt var några som hade besökt den här sidan trots stiltje. Kanske blev jag lite sugen där igen.

Alltså är jag tillbaka. Pausen har fått fingrarna att klia lite igen. Hej på er alla igen.

Vindstilla

Det saknas lite motivation för tillfället. Kanske är det våren eller andra saker som känns lite viktigare just nu eller kanske bara att jag har lite slut på historier. Just nu ploppar det inte direkt upp massor av blogginlägg ständigt och jämnt. Det är lite stiltje.

Sju blev tre

Var det någon som ärligen trodde på det där med sju veckor hemma? Jag trodde nog inte riktigt på det heller. Två dagar på huvudkontoret kan ändra mycket.

Ska på konferens i början av juni. Sen ska jag utbilda ett gäng bankfolk från Tajikistan i slutet av maj i Tyskland. Sen tillbaka till Tyskland i början av juni.

Men tre veckor hemma nu ialla fall. Ganska nöjd med upplägget måste jag säga, sådär lite lagom blandning av hemmalugn och bortaspänning.

Näskoma

Ryanair igen. Sitter jämte en tysk soldat som luktar svett. Han är jättestor - jag räcker precis upp till...ja just det... armhålan. Toppen. Funderar på om jag ska stoppa ett par öronproppar i näsan också.

Som vanligt när jag kliver ur planet på Säve tar jag ett djupt andetag för att fylla lungorna med frisk luft. Det gör jag aldrig när jag landar någon annanstans.

Helgen har spenderats i Schlitz. Körhelg med min tyska kör för att komma i form till konserter.
Ahh... vi sjunger från 9 på morgonen till 22 på kvällen. Det är skönt att vara slutkörd av att man har sjungit så mycket. I morgon äntligen på väg hem igen till Sverige.

Möte möte

Är på huvudkontoret ett par dagar.

Idag har jag Skypemöte 9.00, möte 10.00, 11.30, lunchträff 12.00, möte 13.00, 14.00, 15,00, 15.30 och ett inplanerat telefonsamtal 17.00

Hinner inte riktigt skriva....tillbaka snart.

Ett höjt ögonbryn

Hört på bussen av 15-åringen brevid som pratar i mobil:

"Nej, alltså det var ungefär som förra rättegången....ja,men så hade de liksom satt mig först på listan, då såg det ju ut som att jag var HUVUDmisstänkt! JA, jag vet... och DET är jag ju liksom inte...nej så det gick ju inte så bra..."

Möhippa igår med älskade systern. 

Hon är bra hon. Jag hoppas hon blev nöjd. 

Vänner vänner vänner

Det var mycket när vi flyttade hem och samtidigt så många nära och kära vi ville träffa. Det blev bara lite för mycket på en gång, någonstans där insåg även jag att det fick ta sin tid att få allt att komma på plats. 

Nu har vi helt plötsligt tagit igen det där med att ha folk på middag. Vi har haft så mycket gäster att det känns helt naturligt att slänga ihop en middag för 12, eller fixa ett kalas på ett par timmar max. Det känns som lägenheten har varit full av folk varannan dag.  Och det är så vansinnigt roligt. Alla dessa människor som man nu inser att man har saknat. 

Därför har det varit lite tystare än vanligt här. 

Jag har så fullt upp med det riktiga livet, fast på ett helt annat sätt än den gamla jobbkarusellen. 

Puh......andas ut..........

Det har hänt något mycket märkligt.

Jag tittar i min jobbkalender de närmsta månaderna - och den är tom.

Inte så att jag inte har något att göra, och saker kommer ju alltid upp och hej och hå så är det kris någonstans. Men om det stannar vid hur det ser ut nu så har jag två resor till kontoret i Tyskland planerade de närmsta tre månaderna och det är allt. Nästa projektresa är planerad till början på juli.

Jag har som det ser ut nu SJU veckor i följd hemma utan avbrott. Det har jag inte upplevt sedan... tja på tre år skulle jag tro.

Något måste jag nog hitta på för att inte bli skogstokig av att sitta ensam och jobba. Men generellt sett har jag helt plötsligt så mycket tid att andas. Så mycket tid att vara hemma. Det finns något bra i allt.

En tidig morgon

Deadlinedag. Då kan man få gå upp klockan 5 på morgonen för att man vill ha rapporten i inboxen hos kunden på måndag morgon.

Jag tror att det kan behövas rätt så mycket kaffe idag.

Mmmm......heldag på badet med mamman och systern.......jag har en toppenfamilj. Skulle bara säga det.

Är jag också en datanörd nu?

Det kan vara farligt att spela Wii. Igår fick jag en rejäl dask i nedre skinkregionen av Fru Raimer när hon försökte få till en bra backhand. 

Sen på natten berättade mannen att man kan köpa till gamla Nintendo-spel. Jag blev alldeles till mig (Super Mario Bros 3!!! Jag var ungefär hur bra som helst på det!). Mannen insåg att ett sånt här tillfälle kunde man bara inte missa och köpte raskt hem det. 

Super Mario Bros 3. Mmmm.... 02.15 gick mannen och la sig medan hans fru var tvungen att sitta kvar och spela för att klara av vattenvärlden. Omvända roller skulle man kunna säga. 

Olika barn leka bäst

Vi är ganska olika på många sätt mannen och jag. 

Även när det gäller det här med huset och flytten. Jag förbereder mig mest genom att hoppa upp och ner och pipa förtjusta utrop om pianot som jag kan köpa. Mannen planerar och planerar. Det planeras hur möbler eventuellt skulle kunna passa in och så finns det en reservplan hur man skulle kunna möblera om plan A inte skulle fungera. 

Det är tur att man har någon som planerar. Själv är jag alldeles för upptagen med att hoppa upp och ner och tjuta "piano piano" med jämna mellanrum. 

Mycket märkliga dansgolvsattribut

Det finns liksom saker på ett dansgolv som inte förekommer någon annanstans. 

Kvällens upptäckt: höfthandukshållaren.  En liten hängare som man hänger i bältet och sen hänger upp en liten handduk på så att man kan torka bort den värsta svetten ur ansiktet på ett snabbt sätt. Det är sant. De finns. 

Livet överraskar ständigt.  

Wiiiii

Det spelas Wiii hemma hos oss nu. Hittills har det bara välts EN blomkruka. 

Vi har skrivit på pappren på huset idag. Sen åkte vi dit och stod med näsorna tryckta mot fönsterrutan och försökte förstå att det faktiskt var vårt. 

Att bli arg

Jag brukar undvika att skriva direkt om mitt jobb. Saker som händer, människor man möter jovisst, men inte direkt något om jobbet i sig. Det är privata Mia som skriver här, inte jobb-Mia. Lite tänker jag nog frångå principen i det här inlägget.

För att klargöra allra först. Det är viktigt med bistånd, det är viktigt att man erbjuder stöd och hjälp och det finns något i solidaritetstanken som jag tycker är viktig. Och jag tror verkligen att biståndsprojekt kan förbättra något, så länge de är bra implementerade, annars skulle jag knappast tillbringa så mycket av min tid att jobba med det. Men det finns ju alltid en baksida av myntet.

Den här veckan höll jag på att gå i taket i en diskussion med en lokal kille om hur vi ska arbeta. När han insåg att vi inte tänkte komma och leverera allting färdigt och låta honom fortsätta spendera sina arbetsdagar med att surfa och fixa privata grejer så slog han helt bakut. Att han skulle jobba 8 timmar om dagen var ju helt otänkbart. Vi pekade på våran uppdragsbeskrivning, han försökte slingra sig. Till slut säger han:

- Ja men det är ju bara biståndspengar ändå, det finns ju hur mycket som helst. Om vi inte hinner färdigt med allt jobbet så får vi projektet förlängt. Det är ju bra för er också, då får ni mer pengar.

Jag höll på att explodera. Om man är van vid att pengarna flyter in, i ett land med ändlösa behov, och kombinerar det med en person som har gett upp alla ambitioner om att förbättra något, så får man en mättad lathet som gör mig vansinnig. Att försöka förklara att vi jobbar med skattepengar och att det innebär ett stort ansvar att göra något bra biter inte riktigt eftersom det finns en ganska skev bild av hur bra alla har det "i väst".

Jag kommer andas den där killen i nacken som en slavdrivare det här året. 

HURRA!!!

Idag har vi köpt ett hus. Här sitter man på ett hotellrum i Chisinau och har just köpt ett alldeles underbart litet hus strax utanför stan därhemma som är alldeles perfekt. Jag vill mest hem och skriva kontrakt och fundera på garderobsväggar. Ska bara ha team meetings och sånt först, sen flyger jag tillbaka i morgon.

Iiiiiiiiiii, ett hus!!!!!! Efter åtta flyttar på 12 år är det dags för något eget. Har inte riktigt fattat det ännu.

Wisdom of the Moldovan man del 2

På dagens möte:

- Maria, would you like some coffee? Its not a problem, I have a new secretary now!

Tydligen hade de två månaderna utan sekreterare gjort att ingen var kapabel att fixa till en kaffe på det kontoret. Var börjar man med en jämställdhetsdebatt från det perspektivet?
Det bara bubblade till i mig, gapskrattet var ett faktum. Vi lever i olika världar.

Ordning och reda

Varje gång jag packar upp på mitt stammishotell i Chisinau ställer jag upp alla mina toalettsaker i halv ordning på hyllan i badrummet.

Och varje gång jag kommer tillbaka den första kvällen har städerskan ordnat om alla burkar, flaskor, sminkgrejer och borstar i en ordning som hon tycker passar. Det är aldrig samma ordning som jag har försökt mig på, inte ens när jag försöker vara ordningsam.

Trots att jag vanligtvis helst vill ta hand om mina grejer själv finns det något så kärleksfullt bakom det hela. Varje pinal är omsorgsfullt uppställd, sorterad och i en logisk ordning. Jag kan inte låta bli att bli lite varm om hjärtat varje gång.

Wisdom of the Moldovan man

"The only place where a man enter before the woman is in the elevator. In case there would be no elevator booth there when stepping in."

Sanna gentlemän, vad annat kan man säga.

Kreativ

Det känns roligt att vara här och Chisinau kanske bjuder på lite vår, vem vet.... Jag har normal arbetsbörda för första gången på...tja, fyra år eller så, och man blir så KREATIV. Jag kommer på massor av bra saker och är helsugen på att göra nya saker och orkar ta helhetsperspektiv och titta framåt och läsa papper ordentligt.

Med beröm godkänt

Hemmafru-praoperioden är över. Mannen gav mig mycket väl godkänt som omdöme ( Trots det misslyckade majsbrödet och den överkladdiga chokladtårtan...han är inte bortskämd stackarn).

Jag har brännmärke från strykjärnet på underarmen och brännmärke från spisen på långfingret. Dessutom har jag frysen full med bröd och konstiga blåmärken som jag knappt vet var de kommer ifrån. Det här hemmafrukonceptet är hårda grejer, helt klart.

I kväll är det dags att packa väskan igen, flyget till Moldavien går tidigt i morgon. Förkläde ut, kostymen in. 

Järnspikars

Åh så irriterande! Igår mitt under vindrickandet på påskkalaset kom inspirationen till ett superbra blogginlägg. Det är bara att idag kommer jag inte ihåg det. Det var verkligen ett av de bättre uppläggen på länge. Ni hade skrattat. 

Tusan. Dubbeltusan.

Skjortan. IGEN

För övrigt klev jag in på påskkalaset i den så kallade gravid-skjortan som uppmärksamma läsare kommer ihåg skapade viss ryktespridning på tyska kontoret för ett tag sen. 

Mötte min kusin i dörren. I en likadan skjorta.

Det är bara det att hon ÄR gravid.

Suck. Jag ger upp. Skjortan är bannlyst från sociala sammanhang för tillfället. 

Recpt på bra påskkalas

Man tar en styck gård med modell större hus där faster och farbror bor.

Sen tar man en rejäl skopa släkt - sisådär 20 fastrar och farbröder och en drös kusiner och något kusinbarn sisådär.

Sen toppar man med påskmat, påskmust, en snaps och en stor skål påskgodis.

Det kan ju bara bli bra eller? 

Hemmafru en dag

Jag har praoat som hemmafru en dag. Städa, storhandla, laga mat, tvätta, stryka, planera påskmiddag... efter de senaste månadernas försök att matcha mans-schemat med fru-schemat är den grå vardagen inte ens lite grå. En fördel med att vara borta såpass mycket. 

En sämre morgon

OK. Det är lite mycket snö just nu. Eller snarare lite mycket SNABB snö som blåser omkring i stormstyrka utanför fönstret och får mig att inse att dagens planerade promenad inte riktigt kommer funka.

Dessutom hade nog grannen ovanför en hård kväll i går och ägnar sig åt att hulka över toaletten. (Han skriker inte ialla fall, Peppe. Det är mer klassiskt hulkande)

Den här dan börjar inte riktigt lika bra som i går. 

Solen skiner och jag har semester.

En bra kombination.

Gammeldans reloaded

Där jag växte upp dansades det gammeldans. Inte sån där försiktig pensionärsgammeldans, utan riktig gammeldans där männen går ut och byter tröja i pausen för att de är genomsvettiga och du får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna. Mer hardcore på något sätt (man kan ju fråga sig om gammeldans kan vara hardcore. Men jo, det kan det faktiskt.)

När man sen hamnade i Göteborg var ju inte utbudet riktigt det samma, M. och jag lurkade oss tillslut med jämna mellanrum till ett ställe där vi var 35 år yngre än alla andra. Minst. Det var kaffekorg i pausen och goa gubbar. Vi var de enda hardcore-gammeldansarna på det stället skulle man kunna säga.

Nu är både M och jag tillbaka i Göteborg och igår var det dags. Mannen i dörren kollar på oss en extra gång:
- Ni är säkra på att ni har kommit rätt?
Vi är 30 år yngre än alla andra den här gången och många känner igen oss. De blir ett lustigt men glatt återseende. Jag släpas ut på dansgolvet av en kille för att lära mig något nytt, M. charmar ordförandetanten i en foxtrot.

Vi är ringrostiga, kommer inte riktigt ihåg stegen, men på något sätt sitter förvånansvärt mycket efter 5 års uppehåll. Jag får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna och M. hade verkligen behövt byta skjorta i pausen. Och på något sätt känns det väldigt hemma.

SNÖ!!!

SNÖ!!snösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖÖÖÖ!!!!

Åh, vad lite snö kan göra mig lycklig! Det snöar såna där ulliga snöflingor utanför fönstret och det ligger lite snö på fönsterkarmen.

Ja, jag vet - eftersom det är Göteborg kommer det ha förvandlats till grått slask runt lunchtid. Men just nu är det massor av SNÖ!!!

Bra dag det här.

En vanlig tjej

Nästa vecka ska jag vara hemma. Jag ska gå på gymmet och planera påskkalas och sånt där vanligt. Och så ska jag sova i min egen säng och packa upp ordentligt och vakna jämte min man varje dag en hel vecka. Sådär vanligt.

En kulturell helg

Jag är i stora huvudstaden och dricker latte hos vännen med världens bästa espressomaskin. Vi tänkte att nu ska här minsann insupas KULTUR. Först till Blå Tornet, sen iväg till Nobelmuseet.

Till Blå Tornet. Det tar 20 minuter (jaja, en halvtimme kanske om man räknar in toapausen). Sen bestämmer vi oss för att ta en avstickare bara in på H&M. Och en till skoaffären. Och en till...tja, sen är det liksom dags för lunch, sen måste man ju in i gallerian, sen är man kaffesugen, sen är det dags att åka hem.

Men vi var ju ialla fall i Blå Tornet. (Räknas Melodifestivalen som kultur?)

Mia den potentiella barnamördaren

Jag hivar upp resväskan i säkerhetskontrollen framför den tyske säkerhetsvakten, som på tyskt maner inte riktigt har vaknat på rätt sida.

”Jaha, ja, får jag känna den väskan.... jaja, det här är nog lite över gränsen för tillåtet unga dam”
*Mia mumlar något svar*
”Jaha, ja,VET du vad som händer? Du lägger upp resväskan i bagageutrymmet och sen blir det turbulens och då åker luckan upp och väskan ramlar ut, rätt på ett litet BARN! Och vad säger du då, va??
*Mia försöker med att hon kan ju faktiskt ha väskan under sätet istället*
”Som om den skulle få plats där! Nej, då ramlar väskan ut, på det lilla barnet, och vad gör du då? Ja, då vill du säga förlåt kanske, men då är det för SENT, för då är barnet nämligen redan DÖTT!”

Jag trodde att jag var en ganska shysst person, men tydligen är jag en potentiell barnamördare. Ialla fall när jag flyger Ryanair.

Tyskland har vår på gång. I Göteborg ska det regna hela veckan. Känns som om jag har varit duktig på reseplanering för en gångs skull.

Glöm aldrig öronpropparna

Flyga Ryanair till Tyskland tog nya höjder idag, när jag delade plan med en hel gymnasieklass. Enda platsen kvar på planet var precis mitt i hela klassen.

Nu är ju jag en van Ryanair-resenär. Alltså tog jag fram öronproppsetuiet, satte in propparna och långsamt långsamt förvandlades 30 gapiga 17-åringar till ett stillsamt bakgrundssorl.

Kille jämte mig hade inte samma vana tror jag, han hade ialla fall inga öronproppar. Efter att ha gett sig på ett lönlöst försök att sova sig bort från alltihop gjorde han det enda rätta och beställde in två småflaskor rödvin. Det kan vara tufft att flyga ibland.

Newborn

 

Republic of Kosovo

Att ta sig hem från Pristina

5.30 kommer vi in på flygplatsen. Kaos. Massor av folk, ingenting händer. Till slut verkar det som om det börjar röra på sig. Då inser min kollega att han har glömt passet på hotellet. Ringa chauffören som får göra en extra sväng till flygplatsen för att lämna passet. Det är helt enkelt inte vår resa.

Men hem kommer vi. Trött är jag som tusan och nu är det dessutom knappt någon idé att packa ur väskan eftersom jag åker till Tyskland på söndag. Jaja, någon gång måste det ju hända tycker man och efter en dusch så börjar jag nästan bli människa igen.

Fast i Kosovo

Om ni tycker att ni hade en riktigt dålig kväll i kväll, så kommer jag garanterat bräcka er.

Efter två dagar i Pristina är det dags att åka hem. Med en kollega kommer jag ut till flygplatsen vid halv fyra tiden, checkar in och går till gaten. Konstaterar igen att Pristina flygplats verkligen inte är ett roligt ställe.

Lite sent börjar de boarda oss, fast bara ut till bussen. Där står vi ihoptryckta i 10 minuter tills personalen ropar ut att planet är försenat. Alla måste gå tillbaka ut i gaten igen.

Det dröjer 10 minuter, sen ropas det ut att planet har tekniska problem. Nytt meddelande om 40 minuter.

Det dröjer ännu längre. Sen kommer det fantastiska meddelandet: "Vi har tekniska problem med planet och det kommer bli försenat. Vi meddelar mer senare." Jag är vrålhungrig och äter en äcklig croissant som är allt ätbart baren vid gaterna har att erbjuda.

Det dröjer.

Austrian Airlines börjar bjuda på öl i den sunkiga baren.

Nytt meddelande. Reservdelar till planet måste flygas in från Wien, trolig ankomsttid för reservdelarna klockan 22 på kvällen.

30 min väntande. Det börjar delas ut mackor.

Meddelande: planet är inställt. Alla måste bege sig till Austrian Airlines kontor för ombokningar.

Vi står i kö i närmare en timme, är färdiga klockan 20.30. Då har jag en ny biljett med avresa klockan 06.30 på morgonen från Pristina. Förutsatt att reservdelarna kommer fram då vill säga.

21.00 är vi tillbaka på hotellet. Checkar in på samma rum, avresa igen i morgon 05.15.

Toppenkväll det här, verkligen.

SVK

Var ute och drack drinkar med en god vän som bor i Pristina.

Jag beställde en Cosmopolitan. En. Tyvärr förstod nog bartendern fel och trodde att jag beställde STÄNDIGT en Cosmopolitan framför mig. Jag tittade bort och oops var glaset fullt igen.

Tappade räkningen, men som tur var stannade vi inte mer än två timmar. Undrar hur många Cosmopolitan man kan dricka på två timmar om man pratar mycket samtidigt? Så många drack jag ialla fall.

SVK gäller idag för att hålla mig gående: Smink. Vatten. Kaffe.

Efterfest nån?

Så var man här. I Europas nyaste land på samma dag som Sverige erkänner Kosovo. En passande dag att komma.

I passkontrollen sitter bara den lokala polisen, UNMIK syns inte till. A4-papper med den nya flaggan och texten "Welcome to the Republic of Kosova" är upptejpade på passkontrollbåsen.

De albanska flaggorna vajar på många hus när vi åker in till stan på Bill Clinton boulevard. Just här föds alltså en ny stat. Jag har kommit i tid för efterfesten.

Förbryllad

Men det här har aldrig hänt förut.

Jag somnar på mitt tidiga morgonflyg till Wien och vaknar när det är dags att landa.

Tanke 1: Var är det jag landar?

Tanke 2: Och vart är det jag ska idag?

Det är tydligen jag och rockstjärnor på turne som har det syndromet. Fast mitt gick över efter en halv minut. Det är nog inte så mycket rockstjärna i mig i alla fall.

Förvånad

En gång innan har det hänt, men det är lika lustigt den här gången. Jag springer på en kollega från en annan grupp vid gaten.

- Men hej?! Vad gör du här? Ska du också till Pristina? Jaha...

Förra gången det hände upptäckte jag en kollega när hon satte sig på raden framför mig i planet. Vi hade inte ens sett varandra vid gaten.

Wiens flygplats får helt klart en uppgradering i mina ögon. Gratis wireless. Hm... sånt gillar man när man har fyra timmars transfer. Om nu alla stackars anställda vid Austrian Airlines slipper de knallröda fula strumpbyxorna till sin i övrigt helt knallröda dräkt, så kanske det här blir ett riktigt trevligt ställe.

Kosovo

Borde egentligen packa men jag ägnar mig åt att förtära allt i kylskåpet som inte står sig till slutet på veckan. (oj så synd att det stod en öppnad vinflaska just där med precis ett glas Rioja kvar....)

Dags att dra till Kosovo i morgon. Var länge sen sist, nästan ett år sen tror jag. Jag tror att det kommer vara en väldigt speciell stämning - världens största efterfest typ. Party here I come!

Självspäkelse

Ibland blir liksom hela tankekedjan fel, har det hänt er?

Så här:

"Nejmen vad är det här för gympass, bodytoning... om man bara skulle ta och boka in sig och testa" (FEL FEL FEL)

"Jaha, det är 90 minuter och inte 60....tja, men det kanske är bra att träna lite extra" (FEL FEL FEL FEL FEL FEL!!)

"Jaha, jag tar och bokar här då" (NEJ MIA, NEJ!!!)

Har just genomlidit 90 minuter bodytoning. Om inte du heller lockas av att i hysteriskt tempo luftboxas fram till att ledaren skriker:
ARMHÄVNINGAR!!
varpå alla kastar sig på golvet och hysteriskt börjar pumpa.Om du inte lockas av det så är inte bodytoning din grej.

Slut på testet.

Kramas mera!

Idag i Aftonbladet står det att en high school i USA infört ett tidsstopp på 2 sekunder för kramar. För att undvika intima situationer på skolområdet.

ÄHHHHHH????????? Nu har väl något gått fel i mänskligheten eller? Nä, tacka vet jag Göteborg. Ska vi kramas på stan?

Söndag

Ibland kan en söndag försvinna på ingen tid alls. Man vaknar, äter frukost, stökar lite, kollar på en dålig såpa och helt plötsligt är det kväll och man kom liksom aldrig utanför dörren. 

Idag har vi lyckats göra mer än vad en hel helg bjuder på ibland. Jag förstår inte hur jag hann jobba ett par timmar, städa, kolla på Vasaloppet, laga middag, sitta första dagen utomhus på cafe med ansiktet mot solen, ta promenad i park, träna och dessutom äta kvällsmatssoppa hos systern och hennes man-to-be.

Grejen är att det inte ens var stressigt. Tiden är en lustig grej. 

Godingar vi minns

Vi är på middag hos tant och farbror. Förutom världens trevligaste kväll så bjuds det dessutom på 70-talsmat som en inramning på att vi alla 70talistkusiner är på plats. 

Jag säger bara Flygande Jakob. 

Och marängsviss. 

Sån där marängsviss som man får plocka ihop SJÄLV precis som man vill ha det. Ett bord med glass, varm chokladsås, frukt, maränger....mmmmmm. Lycka på en liten tallrik. 

Fru-schemat möter man-schemat

Dagens äktenskapliga mail i förkortad version:

MIA:
Hejsan mannen,

Nu är det klart att jag åker till moldavien sista veckan i mars, åker tisdag – fredag eller lördag med tidiga morgonflyget.

puss

**************************************
MANNEN:
Hej,
Du åker alltså 25:e till 28:e (eller 29:e)?

**************************************
MIA:
Hej hej,

japp, troligtvis kommer jag 10.20 som förra gången.

Förresten så blir det RyanAir för mig både fram och tillbaka till Tyskland nästa vecka.

****************************************
MANNEN:
Om det är nästa vecka du åker till Tyskland så kommer jag inte förrän på torsdag iaf…

***************************************
MIA:
Nej det är ju veckan därefter, nästa vecka är jag i Kosovo tis-tors, veckan därefter i Tyskland sön-ons, samtidigt som du är i Munchen mån-tis

Puss


Alltså. Det brukar inte vara så här konstigt. Inte ens i vanliga fall.

För övrigt...

...den där enda boken som mannen köpte på bokrean - det var en bok om 30-åriga kriget.

Jag tvingas nog erkänna att det kanske kan ligga något i det där att man söker efter en partner som liknar ens pappa.

Böcker böcker

I går var jag på bokrean på första dagen. Det betyder att alla de bra böckerna finns kvar! Jag blev helt galen och släpade hem fyra stora kassar med böcker. Mannen köpte en bok, jag köpte 22. Det påminner mig lite om när jag var en riktig bokmal som barn och brukade låna hem sisådär 20 böcker åt gången från biblioteket. Sen gjorde jag ingenting annat än läste i en vecka eller så. Numera finns det inte riktigt tid för sånt, men jättehögen med nya böcker gör mig fortfarande alldeles glad i hela själen. 

Det som är nästan allra bäst med bokrean är den där kollektiva tystnaden. Affären är knökafull med människor, men allt man hör är fötter som rör sig, ingen som pratar, bara hasande steg när alla långsamt rör sig utmed hyllorna.

Kanske skulle man bli bokmal igen...hm...tåls att funderas på. 

Små presenter

Om man jobbar häcken av sig för en konferens kan det hända att man får så här fina blommor..
...men jag blev mer glad för att komma in på mitt lilla hemmakontor i morse och hitta det här från mannen jämte datorn:

Lösgodis...mmm.....han är allt bra den där mannen.

Paus

Det var en konstig känsla de här tva dagarna av konferens. Men jädrans vad bra vi var.

Jag tror aldrig jag har varit sa här trött mentalt dock. Orkar liksom inte formulera en enda tanke för tillfället.

Idag ska jag sova mig hem till Sverige, äta middag hos vänner och somna i min egen säng.

Sen aterkommer jag. Snart.

Radioskugga

I kväll börjar konferensen - nu försvinner jag i minglandet och kaffedrickandet ett par dagar, men den här gången med headset.

Jo, det är sant. Vi i organisationsteamet får ha såna där headset med radio så att vi kan prata med varandra. Tänk American Wedding Planner. Det är nästan roligare än själva konferensen.

Nu blir det radioskugga här ett par dar.

När svenskt mode möter Tyskland

Jag glider in på huvudkontoret i min nya skjorta. Lite sisådär frackskjortemodell, utsvängd (jag avskyr ordet babydoll, därför kommer det inte användas här. Men typ så). Säger hej till alla och inser att alla dröjer bara en sekund lite för länge med blicken ungefär i låg magnivå på mig.

Kollar gylfen tre gånger. Nähä.

Kollar efter eventuella fläckar eller hål. Nähä.

Ungefär runt middagstid ramlar äntligen poletten ner. Jag känner mig till slut tvingad att göra ett statement.

"Är det någon som ska med på lunch? Och jag är inte gravid förresten."