OK då. En capuccino, panini och en halvtimmes guideboksläsande senare är jag på lite bättre humör. Redo att attackera passkontrollen.

Heathrow

Nackdelen med att bo i Göteborg numera och inte i Frankfurt är att man nästan alltid får sisådär 4-5 timmar på någon flygplats när man är på väg någonstans. I mitt liv betyder det oftast Wien, Budapest eller Zurich någon gång kanske. Därför har jag fram till nu oftast lyckas undvika Heathrow med ett par undantag.

Nu sitter jag här på Heathrow och känner mig väldigt nöjd över att den här flygplatsen inte ingår i mitt flygschema alltför ofta.

Transferkön är enorm när vi kommer in till terminalen. En tjej springer omkring och skriker om hur vi måste ställa oss i rätt kö. Sen står vi fel också - i en kö måste man stå i två rader, på led. Den som lite tveksamt står i ett mellanläge blir bryskt tillrättavisad. Det känns som om man köar in till ett arbetsläger.
"Arbeit macht frei" muttrar en svensk kille framför mig. Tyskarna bakom mig tystnar.

Japp, trevlig resa so far.

Jag ser inte fram emot passkontrollen i USA. På något sätt tror jag inte att mina tre visum till Sudan kommer vara särskilt populära.

Dags att vara tyst

Efter en dags konferens med diskussionsgrupper och liknande så är jag ganska trött på mig själv. Jag ska liksom alltid ha en åsikt om allting. Allting tycka och tycka och kan liksom sällan bara vara tyst och humma med i bakgrunden. Jag antar att det är en fördel på något sätt, men just nu är jag liksom lite trött på min egen röst. Tur att jag sitter i den tysta avdelningen på tåget.

Start spreading the news...

...på lördag flyger jag konstigt nog västerut. Känns avigt på något sätt. En konferens i New York har fått mig att frångå "åka-hem-så-fort-som-möjligt-principen" (som annars blir starkare ju längre man håller på och flänger runt) och lägga på tre extra semesterdagar.

Tre dagar New York. Vi pratar shopping.

Tips på shopping, någon världsvan som är van att flyga västerut? Jag känner mig som kusinen från landet. (Om någon behöver ett bra restaurangtips i Chisinau står jag dock gärna till förfogande)

Snabbare än tåget?

Sitter på tåget på väg till Stockholm och hade tänkt skriva ett gnäll-blogginlägg om hur onödigt det vore att köpa 30 min internet på tåget eftersom det bara skulle räcka till att öppna en första sida. Men så speedade nätet upp. Nu sitter jag här och slösurfar istället. Utan blogginlägg.

(Hm.Den underfundiga rubriken får mig att inse att om inte förr så är jag nog en riktig göteborgare nu...)

Brevhemligheter

 Hur bra är inte sidan Post Secret? (kolla här till höger). Hemmagjorda kort med hemligheter. Det kanske på något sätt tilltalar den snokande delen av människan. 

Grejen är att sidan uppdateras en gång i veckan. I VECKAN! (lite 2001 på något sätt) Det känns alltid så LÅNGT till söndag...

Paus i flyttandet. Mannen har köpt ett bilspel till vårt Wii. Tusan. Jag tror att det här är en del av att hans plan att göra mig till datornörd.

Så har packandet börjat på allvar. Nionde flytten på 12 år har gett en viss rutin, men ändå blir man lika förvånad varje gång över hur mycket grejer man samlar på sig. En del i mig vill bara göra av med alltihop. Behöver jag verkligen allt det här?

En konstig helg

Jag gör kanske årets konstigare resa när jag utnyttjar bonuspoängen på flygbolaget för en gratis helgresa till Frankfurt för att vara med på min körs vårkonsert.

Vi är riktigt bra. Koncentrerade men glada, följer varje lite vink från vår körledare. Som vanligt är jag redo att ramla ihop av trötthet efteråt men är lycklig och varm in i själen.

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller min pappa år. Lite så där halvmycket, och så där jämnt så att släkten kommer och man tar på sig slips och det har putsats och fejats därhemma.

Min pappa är som en vardagens MacGyver skulle man kunna säga. Det finns ingenting han inte kan laga med hjälp av någon gammal grej han har sparat ute i garaget. MacGyver jobbar ofta med fjädern i en kulspetspenna - pappa däremot kör med tvåkomponentlim och gärna ett gammalt stolsben eller liknande. Under åren har märkliga lagningar dykt upp, såsom

• det nya handtaget på stekspaden som gjordes av just ett stolsben
• lagandet av glasögonen med tvåkomponentslim och ett gem
• och nu senast: lagningen av välten för gräsmattan med handtaget till en gammal handgräsklippare och ett par kullager från ett par gamla inlines (redan en klassiker!)

Otaliga är de små prydnadssakerna som jag som liten råkade slå ner och sen gråtande kom med till pappa. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som det inte gick att få ihop på något sätt. Han är bra på att fixa saker pappa. 

Och så läser han gärna här och skickar underfundiga kommentarer lite då och då. 

Så pappa, grattis på födelsedagen! Du är kanske världens bästaste pappa och vi älskar dig alla som tusan! Puss och kram!

En tårta

I efterdyningarna efter cortegen kommer burksamlarna. Men hökögon spejar de av en gräsplan på ingen tid alls och fyller sina säckar. 

Den här gången passerar en matsamlare förbi, en äldre dam som samlar på sig halva paket med jordgubbar och kex. Vi bjuder henne på en bit chokladtårta som hon slukar på ett nafs. 

Kanske var det dagens goda gärning, men jag har mest dåligt samvete för att jag inte gav henne två bitar. Eller hela tårtan.  Ibland är livet orättvist. 

Hur man blir en mästare på Google

Om det är någon som undrar så finns det väldigt lite information om Kazakhstans finanssektor på nätet. Idag har jag slitit mitt hår i timmmar och slutade med att koka soppa på en spik för att få ihop min rapport (jo men, statistik från 2004 är väl ändå RELATIVT akutellt eller? Det är ju iallafall 2000-talet....). 

Ibland är det här jobbet halvt hopplöst. Men roligt. 

Skatteupplysningen

Jag ringde skatteupplysningen. Eftersom jag är anställd av en utländsk firma så har jag enligt den förtryckta deklarationsblanketten ingen inkomst.

Jag undrade vad jag skulle skicka med för att styrka min inkomst från Tyskland - kanske årsbeskedet från firman?

Svar från tjejen på skatteupplysningen:
"Nej, skicka du inte med något till en början. Jag menar, då skulle vi ju DRUNKNA i papper här! (och det vill man ju inte om man är myndighet med ansvar för att kontrollera att statens invånare betalar ordentligt med skatt?). OM vi kollar din deklaration så hör vi av oss om du ska skicka in något".

Ska det vara så här enkelt att bli skattesmitare? Jag tycker min princip att betala det jag ska får alldeles för lite uppskattning från svenska staten.

Back on track

Så här länge har jag nog inte pausat sen jag startade bloggen. Jag tappade lusten på något sätt. För första gången funderade jag på om Mias Värld kanske hade levt länge nog. Jag tittade in ett par gånger, funderade på om jag skulle skriva nåt, men kom liksom aldrig till skott.

Men så långsamt blev jag nog sugen ialla fall. Och nästan förvånad när jag såg att det faktiskt var några som hade besökt den här sidan trots stiltje. Kanske blev jag lite sugen där igen.

Alltså är jag tillbaka. Pausen har fått fingrarna att klia lite igen. Hej på er alla igen.

Vindstilla

Det saknas lite motivation för tillfället. Kanske är det våren eller andra saker som känns lite viktigare just nu eller kanske bara att jag har lite slut på historier. Just nu ploppar det inte direkt upp massor av blogginlägg ständigt och jämnt. Det är lite stiltje.

Sju blev tre

Var det någon som ärligen trodde på det där med sju veckor hemma? Jag trodde nog inte riktigt på det heller. Två dagar på huvudkontoret kan ändra mycket.

Ska på konferens i början av juni. Sen ska jag utbilda ett gäng bankfolk från Tajikistan i slutet av maj i Tyskland. Sen tillbaka till Tyskland i början av juni.

Men tre veckor hemma nu ialla fall. Ganska nöjd med upplägget måste jag säga, sådär lite lagom blandning av hemmalugn och bortaspänning.

Näskoma

Ryanair igen. Sitter jämte en tysk soldat som luktar svett. Han är jättestor - jag räcker precis upp till...ja just det... armhålan. Toppen. Funderar på om jag ska stoppa ett par öronproppar i näsan också.

Som vanligt när jag kliver ur planet på Säve tar jag ett djupt andetag för att fylla lungorna med frisk luft. Det gör jag aldrig när jag landar någon annanstans.

Helgen har spenderats i Schlitz. Körhelg med min tyska kör för att komma i form till konserter.
Ahh... vi sjunger från 9 på morgonen till 22 på kvällen. Det är skönt att vara slutkörd av att man har sjungit så mycket. I morgon äntligen på väg hem igen till Sverige.

Möte möte

Är på huvudkontoret ett par dagar.

Idag har jag Skypemöte 9.00, möte 10.00, 11.30, lunchträff 12.00, möte 13.00, 14.00, 15,00, 15.30 och ett inplanerat telefonsamtal 17.00

Hinner inte riktigt skriva....tillbaka snart.

Ett höjt ögonbryn

Hört på bussen av 15-åringen brevid som pratar i mobil:

"Nej, alltså det var ungefär som förra rättegången....ja,men så hade de liksom satt mig först på listan, då såg det ju ut som att jag var HUVUDmisstänkt! JA, jag vet... och DET är jag ju liksom inte...nej så det gick ju inte så bra..."

Möhippa igår med älskade systern. 

Hon är bra hon. Jag hoppas hon blev nöjd. 

Vänner vänner vänner

Det var mycket när vi flyttade hem och samtidigt så många nära och kära vi ville träffa. Det blev bara lite för mycket på en gång, någonstans där insåg även jag att det fick ta sin tid att få allt att komma på plats. 

Nu har vi helt plötsligt tagit igen det där med att ha folk på middag. Vi har haft så mycket gäster att det känns helt naturligt att slänga ihop en middag för 12, eller fixa ett kalas på ett par timmar max. Det känns som lägenheten har varit full av folk varannan dag.  Och det är så vansinnigt roligt. Alla dessa människor som man nu inser att man har saknat. 

Därför har det varit lite tystare än vanligt här. 

Jag har så fullt upp med det riktiga livet, fast på ett helt annat sätt än den gamla jobbkarusellen. 

Puh......andas ut..........

Det har hänt något mycket märkligt.

Jag tittar i min jobbkalender de närmsta månaderna - och den är tom.

Inte så att jag inte har något att göra, och saker kommer ju alltid upp och hej och hå så är det kris någonstans. Men om det stannar vid hur det ser ut nu så har jag två resor till kontoret i Tyskland planerade de närmsta tre månaderna och det är allt. Nästa projektresa är planerad till början på juli.

Jag har som det ser ut nu SJU veckor i följd hemma utan avbrott. Det har jag inte upplevt sedan... tja på tre år skulle jag tro.

Något måste jag nog hitta på för att inte bli skogstokig av att sitta ensam och jobba. Men generellt sett har jag helt plötsligt så mycket tid att andas. Så mycket tid att vara hemma. Det finns något bra i allt.

En tidig morgon

Deadlinedag. Då kan man få gå upp klockan 5 på morgonen för att man vill ha rapporten i inboxen hos kunden på måndag morgon.

Jag tror att det kan behövas rätt så mycket kaffe idag.

Mmmm......heldag på badet med mamman och systern.......jag har en toppenfamilj. Skulle bara säga det.

Är jag också en datanörd nu?

Det kan vara farligt att spela Wii. Igår fick jag en rejäl dask i nedre skinkregionen av Fru Raimer när hon försökte få till en bra backhand. 

Sen på natten berättade mannen att man kan köpa till gamla Nintendo-spel. Jag blev alldeles till mig (Super Mario Bros 3!!! Jag var ungefär hur bra som helst på det!). Mannen insåg att ett sånt här tillfälle kunde man bara inte missa och köpte raskt hem det. 

Super Mario Bros 3. Mmmm.... 02.15 gick mannen och la sig medan hans fru var tvungen att sitta kvar och spela för att klara av vattenvärlden. Omvända roller skulle man kunna säga. 

Olika barn leka bäst

Vi är ganska olika på många sätt mannen och jag. 

Även när det gäller det här med huset och flytten. Jag förbereder mig mest genom att hoppa upp och ner och pipa förtjusta utrop om pianot som jag kan köpa. Mannen planerar och planerar. Det planeras hur möbler eventuellt skulle kunna passa in och så finns det en reservplan hur man skulle kunna möblera om plan A inte skulle fungera. 

Det är tur att man har någon som planerar. Själv är jag alldeles för upptagen med att hoppa upp och ner och tjuta "piano piano" med jämna mellanrum. 

Mycket märkliga dansgolvsattribut

Det finns liksom saker på ett dansgolv som inte förekommer någon annanstans. 

Kvällens upptäckt: höfthandukshållaren.  En liten hängare som man hänger i bältet och sen hänger upp en liten handduk på så att man kan torka bort den värsta svetten ur ansiktet på ett snabbt sätt. Det är sant. De finns. 

Livet överraskar ständigt.  

Wiiiii

Det spelas Wiii hemma hos oss nu. Hittills har det bara välts EN blomkruka. 

Vi har skrivit på pappren på huset idag. Sen åkte vi dit och stod med näsorna tryckta mot fönsterrutan och försökte förstå att det faktiskt var vårt. 

Att bli arg

Jag brukar undvika att skriva direkt om mitt jobb. Saker som händer, människor man möter jovisst, men inte direkt något om jobbet i sig. Det är privata Mia som skriver här, inte jobb-Mia. Lite tänker jag nog frångå principen i det här inlägget.

För att klargöra allra först. Det är viktigt med bistånd, det är viktigt att man erbjuder stöd och hjälp och det finns något i solidaritetstanken som jag tycker är viktig. Och jag tror verkligen att biståndsprojekt kan förbättra något, så länge de är bra implementerade, annars skulle jag knappast tillbringa så mycket av min tid att jobba med det. Men det finns ju alltid en baksida av myntet.

Den här veckan höll jag på att gå i taket i en diskussion med en lokal kille om hur vi ska arbeta. När han insåg att vi inte tänkte komma och leverera allting färdigt och låta honom fortsätta spendera sina arbetsdagar med att surfa och fixa privata grejer så slog han helt bakut. Att han skulle jobba 8 timmar om dagen var ju helt otänkbart. Vi pekade på våran uppdragsbeskrivning, han försökte slingra sig. Till slut säger han:

- Ja men det är ju bara biståndspengar ändå, det finns ju hur mycket som helst. Om vi inte hinner färdigt med allt jobbet så får vi projektet förlängt. Det är ju bra för er också, då får ni mer pengar.

Jag höll på att explodera. Om man är van vid att pengarna flyter in, i ett land med ändlösa behov, och kombinerar det med en person som har gett upp alla ambitioner om att förbättra något, så får man en mättad lathet som gör mig vansinnig. Att försöka förklara att vi jobbar med skattepengar och att det innebär ett stort ansvar att göra något bra biter inte riktigt eftersom det finns en ganska skev bild av hur bra alla har det "i väst".

Jag kommer andas den där killen i nacken som en slavdrivare det här året. 

HURRA!!!

Idag har vi köpt ett hus. Här sitter man på ett hotellrum i Chisinau och har just köpt ett alldeles underbart litet hus strax utanför stan därhemma som är alldeles perfekt. Jag vill mest hem och skriva kontrakt och fundera på garderobsväggar. Ska bara ha team meetings och sånt först, sen flyger jag tillbaka i morgon.

Iiiiiiiiiii, ett hus!!!!!! Efter åtta flyttar på 12 år är det dags för något eget. Har inte riktigt fattat det ännu.

Wisdom of the Moldovan man del 2

På dagens möte:

- Maria, would you like some coffee? Its not a problem, I have a new secretary now!

Tydligen hade de två månaderna utan sekreterare gjort att ingen var kapabel att fixa till en kaffe på det kontoret. Var börjar man med en jämställdhetsdebatt från det perspektivet?
Det bara bubblade till i mig, gapskrattet var ett faktum. Vi lever i olika världar.

Ordning och reda

Varje gång jag packar upp på mitt stammishotell i Chisinau ställer jag upp alla mina toalettsaker i halv ordning på hyllan i badrummet.

Och varje gång jag kommer tillbaka den första kvällen har städerskan ordnat om alla burkar, flaskor, sminkgrejer och borstar i en ordning som hon tycker passar. Det är aldrig samma ordning som jag har försökt mig på, inte ens när jag försöker vara ordningsam.

Trots att jag vanligtvis helst vill ta hand om mina grejer själv finns det något så kärleksfullt bakom det hela. Varje pinal är omsorgsfullt uppställd, sorterad och i en logisk ordning. Jag kan inte låta bli att bli lite varm om hjärtat varje gång.

Wisdom of the Moldovan man

"The only place where a man enter before the woman is in the elevator. In case there would be no elevator booth there when stepping in."

Sanna gentlemän, vad annat kan man säga.

Kreativ

Det känns roligt att vara här och Chisinau kanske bjuder på lite vår, vem vet.... Jag har normal arbetsbörda för första gången på...tja, fyra år eller så, och man blir så KREATIV. Jag kommer på massor av bra saker och är helsugen på att göra nya saker och orkar ta helhetsperspektiv och titta framåt och läsa papper ordentligt.

Med beröm godkänt

Hemmafru-praoperioden är över. Mannen gav mig mycket väl godkänt som omdöme ( Trots det misslyckade majsbrödet och den överkladdiga chokladtårtan...han är inte bortskämd stackarn).

Jag har brännmärke från strykjärnet på underarmen och brännmärke från spisen på långfingret. Dessutom har jag frysen full med bröd och konstiga blåmärken som jag knappt vet var de kommer ifrån. Det här hemmafrukonceptet är hårda grejer, helt klart.

I kväll är det dags att packa väskan igen, flyget till Moldavien går tidigt i morgon. Förkläde ut, kostymen in. 

Järnspikars

Åh så irriterande! Igår mitt under vindrickandet på påskkalaset kom inspirationen till ett superbra blogginlägg. Det är bara att idag kommer jag inte ihåg det. Det var verkligen ett av de bättre uppläggen på länge. Ni hade skrattat. 

Tusan. Dubbeltusan.

Skjortan. IGEN

För övrigt klev jag in på påskkalaset i den så kallade gravid-skjortan som uppmärksamma läsare kommer ihåg skapade viss ryktespridning på tyska kontoret för ett tag sen. 

Mötte min kusin i dörren. I en likadan skjorta.

Det är bara det att hon ÄR gravid.

Suck. Jag ger upp. Skjortan är bannlyst från sociala sammanhang för tillfället. 

Recpt på bra påskkalas

Man tar en styck gård med modell större hus där faster och farbror bor.

Sen tar man en rejäl skopa släkt - sisådär 20 fastrar och farbröder och en drös kusiner och något kusinbarn sisådär.

Sen toppar man med påskmat, påskmust, en snaps och en stor skål påskgodis.

Det kan ju bara bli bra eller? 

Hemmafru en dag

Jag har praoat som hemmafru en dag. Städa, storhandla, laga mat, tvätta, stryka, planera påskmiddag... efter de senaste månadernas försök att matcha mans-schemat med fru-schemat är den grå vardagen inte ens lite grå. En fördel med att vara borta såpass mycket. 

En sämre morgon

OK. Det är lite mycket snö just nu. Eller snarare lite mycket SNABB snö som blåser omkring i stormstyrka utanför fönstret och får mig att inse att dagens planerade promenad inte riktigt kommer funka.

Dessutom hade nog grannen ovanför en hård kväll i går och ägnar sig åt att hulka över toaletten. (Han skriker inte ialla fall, Peppe. Det är mer klassiskt hulkande)

Den här dan börjar inte riktigt lika bra som i går. 

Solen skiner och jag har semester.

En bra kombination.

Gammeldans reloaded

Där jag växte upp dansades det gammeldans. Inte sån där försiktig pensionärsgammeldans, utan riktig gammeldans där männen går ut och byter tröja i pausen för att de är genomsvettiga och du får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna. Mer hardcore på något sätt (man kan ju fråga sig om gammeldans kan vara hardcore. Men jo, det kan det faktiskt.)

När man sen hamnade i Göteborg var ju inte utbudet riktigt det samma, M. och jag lurkade oss tillslut med jämna mellanrum till ett ställe där vi var 35 år yngre än alla andra. Minst. Det var kaffekorg i pausen och goa gubbar. Vi var de enda hardcore-gammeldansarna på det stället skulle man kunna säga.

Nu är både M och jag tillbaka i Göteborg och igår var det dags. Mannen i dörren kollar på oss en extra gång:
- Ni är säkra på att ni har kommit rätt?
Vi är 30 år yngre än alla andra den här gången och många känner igen oss. De blir ett lustigt men glatt återseende. Jag släpas ut på dansgolvet av en kille för att lära mig något nytt, M. charmar ordförandetanten i en foxtrot.

Vi är ringrostiga, kommer inte riktigt ihåg stegen, men på något sätt sitter förvånansvärt mycket efter 5 års uppehåll. Jag får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna och M. hade verkligen behövt byta skjorta i pausen. Och på något sätt känns det väldigt hemma.

SNÖ!!!

SNÖ!!snösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖÖÖÖ!!!!

Åh, vad lite snö kan göra mig lycklig! Det snöar såna där ulliga snöflingor utanför fönstret och det ligger lite snö på fönsterkarmen.

Ja, jag vet - eftersom det är Göteborg kommer det ha förvandlats till grått slask runt lunchtid. Men just nu är det massor av SNÖ!!!

Bra dag det här.

En vanlig tjej

Nästa vecka ska jag vara hemma. Jag ska gå på gymmet och planera påskkalas och sånt där vanligt. Och så ska jag sova i min egen säng och packa upp ordentligt och vakna jämte min man varje dag en hel vecka. Sådär vanligt.

En kulturell helg

Jag är i stora huvudstaden och dricker latte hos vännen med världens bästa espressomaskin. Vi tänkte att nu ska här minsann insupas KULTUR. Först till Blå Tornet, sen iväg till Nobelmuseet.

Till Blå Tornet. Det tar 20 minuter (jaja, en halvtimme kanske om man räknar in toapausen). Sen bestämmer vi oss för att ta en avstickare bara in på H&M. Och en till skoaffären. Och en till...tja, sen är det liksom dags för lunch, sen måste man ju in i gallerian, sen är man kaffesugen, sen är det dags att åka hem.

Men vi var ju ialla fall i Blå Tornet. (Räknas Melodifestivalen som kultur?)

Mia den potentiella barnamördaren

Jag hivar upp resväskan i säkerhetskontrollen framför den tyske säkerhetsvakten, som på tyskt maner inte riktigt har vaknat på rätt sida.

”Jaha, ja, får jag känna den väskan.... jaja, det här är nog lite över gränsen för tillåtet unga dam”
*Mia mumlar något svar*
”Jaha, ja,VET du vad som händer? Du lägger upp resväskan i bagageutrymmet och sen blir det turbulens och då åker luckan upp och väskan ramlar ut, rätt på ett litet BARN! Och vad säger du då, va??
*Mia försöker med att hon kan ju faktiskt ha väskan under sätet istället*
”Som om den skulle få plats där! Nej, då ramlar väskan ut, på det lilla barnet, och vad gör du då? Ja, då vill du säga förlåt kanske, men då är det för SENT, för då är barnet nämligen redan DÖTT!”

Jag trodde att jag var en ganska shysst person, men tydligen är jag en potentiell barnamördare. Ialla fall när jag flyger Ryanair.

Tyskland har vår på gång. I Göteborg ska det regna hela veckan. Känns som om jag har varit duktig på reseplanering för en gångs skull.

Glöm aldrig öronpropparna

Flyga Ryanair till Tyskland tog nya höjder idag, när jag delade plan med en hel gymnasieklass. Enda platsen kvar på planet var precis mitt i hela klassen.

Nu är ju jag en van Ryanair-resenär. Alltså tog jag fram öronproppsetuiet, satte in propparna och långsamt långsamt förvandlades 30 gapiga 17-åringar till ett stillsamt bakgrundssorl.

Kille jämte mig hade inte samma vana tror jag, han hade ialla fall inga öronproppar. Efter att ha gett sig på ett lönlöst försök att sova sig bort från alltihop gjorde han det enda rätta och beställde in två småflaskor rödvin. Det kan vara tufft att flyga ibland.

Newborn

 

Republic of Kosovo

Att ta sig hem från Pristina

5.30 kommer vi in på flygplatsen. Kaos. Massor av folk, ingenting händer. Till slut verkar det som om det börjar röra på sig. Då inser min kollega att han har glömt passet på hotellet. Ringa chauffören som får göra en extra sväng till flygplatsen för att lämna passet. Det är helt enkelt inte vår resa.

Men hem kommer vi. Trött är jag som tusan och nu är det dessutom knappt någon idé att packa ur väskan eftersom jag åker till Tyskland på söndag. Jaja, någon gång måste det ju hända tycker man och efter en dusch så börjar jag nästan bli människa igen.

Fast i Kosovo

Om ni tycker att ni hade en riktigt dålig kväll i kväll, så kommer jag garanterat bräcka er.

Efter två dagar i Pristina är det dags att åka hem. Med en kollega kommer jag ut till flygplatsen vid halv fyra tiden, checkar in och går till gaten. Konstaterar igen att Pristina flygplats verkligen inte är ett roligt ställe.

Lite sent börjar de boarda oss, fast bara ut till bussen. Där står vi ihoptryckta i 10 minuter tills personalen ropar ut att planet är försenat. Alla måste gå tillbaka ut i gaten igen.

Det dröjer 10 minuter, sen ropas det ut att planet har tekniska problem. Nytt meddelande om 40 minuter.

Det dröjer ännu längre. Sen kommer det fantastiska meddelandet: "Vi har tekniska problem med planet och det kommer bli försenat. Vi meddelar mer senare." Jag är vrålhungrig och äter en äcklig croissant som är allt ätbart baren vid gaterna har att erbjuda.

Det dröjer.

Austrian Airlines börjar bjuda på öl i den sunkiga baren.

Nytt meddelande. Reservdelar till planet måste flygas in från Wien, trolig ankomsttid för reservdelarna klockan 22 på kvällen.

30 min väntande. Det börjar delas ut mackor.

Meddelande: planet är inställt. Alla måste bege sig till Austrian Airlines kontor för ombokningar.

Vi står i kö i närmare en timme, är färdiga klockan 20.30. Då har jag en ny biljett med avresa klockan 06.30 på morgonen från Pristina. Förutsatt att reservdelarna kommer fram då vill säga.

21.00 är vi tillbaka på hotellet. Checkar in på samma rum, avresa igen i morgon 05.15.

Toppenkväll det här, verkligen.

SVK

Var ute och drack drinkar med en god vän som bor i Pristina.

Jag beställde en Cosmopolitan. En. Tyvärr förstod nog bartendern fel och trodde att jag beställde STÄNDIGT en Cosmopolitan framför mig. Jag tittade bort och oops var glaset fullt igen.

Tappade räkningen, men som tur var stannade vi inte mer än två timmar. Undrar hur många Cosmopolitan man kan dricka på två timmar om man pratar mycket samtidigt? Så många drack jag ialla fall.

SVK gäller idag för att hålla mig gående: Smink. Vatten. Kaffe.

Efterfest nån?

Så var man här. I Europas nyaste land på samma dag som Sverige erkänner Kosovo. En passande dag att komma.

I passkontrollen sitter bara den lokala polisen, UNMIK syns inte till. A4-papper med den nya flaggan och texten "Welcome to the Republic of Kosova" är upptejpade på passkontrollbåsen.

De albanska flaggorna vajar på många hus när vi åker in till stan på Bill Clinton boulevard. Just här föds alltså en ny stat. Jag har kommit i tid för efterfesten.

Förbryllad

Men det här har aldrig hänt förut.

Jag somnar på mitt tidiga morgonflyg till Wien och vaknar när det är dags att landa.

Tanke 1: Var är det jag landar?

Tanke 2: Och vart är det jag ska idag?

Det är tydligen jag och rockstjärnor på turne som har det syndromet. Fast mitt gick över efter en halv minut. Det är nog inte så mycket rockstjärna i mig i alla fall.

Förvånad

En gång innan har det hänt, men det är lika lustigt den här gången. Jag springer på en kollega från en annan grupp vid gaten.

- Men hej?! Vad gör du här? Ska du också till Pristina? Jaha...

Förra gången det hände upptäckte jag en kollega när hon satte sig på raden framför mig i planet. Vi hade inte ens sett varandra vid gaten.

Wiens flygplats får helt klart en uppgradering i mina ögon. Gratis wireless. Hm... sånt gillar man när man har fyra timmars transfer. Om nu alla stackars anställda vid Austrian Airlines slipper de knallröda fula strumpbyxorna till sin i övrigt helt knallröda dräkt, så kanske det här blir ett riktigt trevligt ställe.

Kosovo

Borde egentligen packa men jag ägnar mig åt att förtära allt i kylskåpet som inte står sig till slutet på veckan. (oj så synd att det stod en öppnad vinflaska just där med precis ett glas Rioja kvar....)

Dags att dra till Kosovo i morgon. Var länge sen sist, nästan ett år sen tror jag. Jag tror att det kommer vara en väldigt speciell stämning - världens största efterfest typ. Party here I come!

Självspäkelse

Ibland blir liksom hela tankekedjan fel, har det hänt er?

Så här:

"Nejmen vad är det här för gympass, bodytoning... om man bara skulle ta och boka in sig och testa" (FEL FEL FEL)

"Jaha, det är 90 minuter och inte 60....tja, men det kanske är bra att träna lite extra" (FEL FEL FEL FEL FEL FEL!!)

"Jaha, jag tar och bokar här då" (NEJ MIA, NEJ!!!)

Har just genomlidit 90 minuter bodytoning. Om inte du heller lockas av att i hysteriskt tempo luftboxas fram till att ledaren skriker:
ARMHÄVNINGAR!!
varpå alla kastar sig på golvet och hysteriskt börjar pumpa.Om du inte lockas av det så är inte bodytoning din grej.

Slut på testet.

Kramas mera!

Idag i Aftonbladet står det att en high school i USA infört ett tidsstopp på 2 sekunder för kramar. För att undvika intima situationer på skolområdet.

ÄHHHHHH????????? Nu har väl något gått fel i mänskligheten eller? Nä, tacka vet jag Göteborg. Ska vi kramas på stan?

Söndag

Ibland kan en söndag försvinna på ingen tid alls. Man vaknar, äter frukost, stökar lite, kollar på en dålig såpa och helt plötsligt är det kväll och man kom liksom aldrig utanför dörren. 

Idag har vi lyckats göra mer än vad en hel helg bjuder på ibland. Jag förstår inte hur jag hann jobba ett par timmar, städa, kolla på Vasaloppet, laga middag, sitta första dagen utomhus på cafe med ansiktet mot solen, ta promenad i park, träna och dessutom äta kvällsmatssoppa hos systern och hennes man-to-be.

Grejen är att det inte ens var stressigt. Tiden är en lustig grej. 

Godingar vi minns

Vi är på middag hos tant och farbror. Förutom världens trevligaste kväll så bjuds det dessutom på 70-talsmat som en inramning på att vi alla 70talistkusiner är på plats. 

Jag säger bara Flygande Jakob. 

Och marängsviss. 

Sån där marängsviss som man får plocka ihop SJÄLV precis som man vill ha det. Ett bord med glass, varm chokladsås, frukt, maränger....mmmmmm. Lycka på en liten tallrik. 

Fru-schemat möter man-schemat

Dagens äktenskapliga mail i förkortad version:

MIA:
Hejsan mannen,

Nu är det klart att jag åker till moldavien sista veckan i mars, åker tisdag – fredag eller lördag med tidiga morgonflyget.

puss

**************************************
MANNEN:
Hej,
Du åker alltså 25:e till 28:e (eller 29:e)?

**************************************
MIA:
Hej hej,

japp, troligtvis kommer jag 10.20 som förra gången.

Förresten så blir det RyanAir för mig både fram och tillbaka till Tyskland nästa vecka.

****************************************
MANNEN:
Om det är nästa vecka du åker till Tyskland så kommer jag inte förrän på torsdag iaf…

***************************************
MIA:
Nej det är ju veckan därefter, nästa vecka är jag i Kosovo tis-tors, veckan därefter i Tyskland sön-ons, samtidigt som du är i Munchen mån-tis

Puss


Alltså. Det brukar inte vara så här konstigt. Inte ens i vanliga fall.

För övrigt...

...den där enda boken som mannen köpte på bokrean - det var en bok om 30-åriga kriget.

Jag tvingas nog erkänna att det kanske kan ligga något i det där att man söker efter en partner som liknar ens pappa.

Böcker böcker

I går var jag på bokrean på första dagen. Det betyder att alla de bra böckerna finns kvar! Jag blev helt galen och släpade hem fyra stora kassar med böcker. Mannen köpte en bok, jag köpte 22. Det påminner mig lite om när jag var en riktig bokmal som barn och brukade låna hem sisådär 20 böcker åt gången från biblioteket. Sen gjorde jag ingenting annat än läste i en vecka eller så. Numera finns det inte riktigt tid för sånt, men jättehögen med nya böcker gör mig fortfarande alldeles glad i hela själen. 

Det som är nästan allra bäst med bokrean är den där kollektiva tystnaden. Affären är knökafull med människor, men allt man hör är fötter som rör sig, ingen som pratar, bara hasande steg när alla långsamt rör sig utmed hyllorna.

Kanske skulle man bli bokmal igen...hm...tåls att funderas på. 

Små presenter

Om man jobbar häcken av sig för en konferens kan det hända att man får så här fina blommor..
...men jag blev mer glad för att komma in på mitt lilla hemmakontor i morse och hitta det här från mannen jämte datorn:

Lösgodis...mmm.....han är allt bra den där mannen.

Paus

Det var en konstig känsla de här tva dagarna av konferens. Men jädrans vad bra vi var.

Jag tror aldrig jag har varit sa här trött mentalt dock. Orkar liksom inte formulera en enda tanke för tillfället.

Idag ska jag sova mig hem till Sverige, äta middag hos vänner och somna i min egen säng.

Sen aterkommer jag. Snart.

Radioskugga

I kväll börjar konferensen - nu försvinner jag i minglandet och kaffedrickandet ett par dagar, men den här gången med headset.

Jo, det är sant. Vi i organisationsteamet får ha såna där headset med radio så att vi kan prata med varandra. Tänk American Wedding Planner. Det är nästan roligare än själva konferensen.

Nu blir det radioskugga här ett par dar.

När svenskt mode möter Tyskland

Jag glider in på huvudkontoret i min nya skjorta. Lite sisådär frackskjortemodell, utsvängd (jag avskyr ordet babydoll, därför kommer det inte användas här. Men typ så). Säger hej till alla och inser att alla dröjer bara en sekund lite för länge med blicken ungefär i låg magnivå på mig.

Kollar gylfen tre gånger. Nähä.

Kollar efter eventuella fläckar eller hål. Nähä.

Ungefär runt middagstid ramlar äntligen poletten ner. Jag känner mig till slut tvingad att göra ett statement.

"Är det någon som ska med på lunch? Och jag är inte gravid förresten."

Är det någon annan därute som funderar på likheten mellan en deltävling i Melodfestivalen och ett bönemöte hos en hjärntvättad sekt?

Kosovo på gång

På söndag är det dags. Eller möjligtvis på måndag. Då förväntas Kosovo deklarera sin självständighet. Jag pratade med vår projektpartner i Pristina idag, han säger att det förbereds för kalas.

Jag hoppas det blir lugnt. Hittills verkar läget vara avslappnat i Pristina, det enda konkreta hotet från Serbien är att telefonnätet kommer stängas av. Men eftersom mobilnätet i Kosovo körs med landsnummret för Monaco (vilket på något sätt hade att göra med att det var en firma från Monaco som satte upp nätet samtidigt som Kosovos befolkning inte hade lust att ha serbiskt landsnummer. Ialla fall är det så jag har fått det förklarat för mig), så ska man väl kunna få tag i folk.

Spännande blir det ialla fall. Jag köpte en biljett till Pristina den 3e mars idag, hoppas allt är OK då... kanske blir mina UNMIK-stämplar i passet rariteter så småningom. Jag gillar fredliga lösningar, hoppas det här blir just en sådan.

Förbjudet

Vet ni vaaaad? Nästa vecka, då ska jag få bo HELA VECKAN på konferenshotellet i Tyskland.

Inget motel i liten stad i Serbien där spindlar ramlar ner i huvet på en. Inget "jag behöver bara en varm dusch och internet". Nej, här snackar vi 5-stjärnigt hotel med fet frukostbuffé.

Känns väldigt konstigt för en biståndsprojektsmänniska som mig. Nästan lite otillåtet och förbjudet på något sätt.

Det närmar sig....

En vecka kvar. Sen står alla de 65 talarna där. Ett halvårs jobb som kulminerar i två dagars konferens.

Ska bara skicka zillioner emails innan dess.... puh... det här med relationship management är inte lätt när man har så många att relationa med. Men det ska bli kul att det nu äntligen händer!

Här ska power-minglas som tusan.

Den magiska inboxen

Nu är det bekräftat. Jag har en magisk inbox.

Idag jobbade jag som tusan hela dan, mailade, ringde, planerade, skrev ut papper.

Men vid slutet av dan hade jag hur många mail som helst kvar i min inbox. Pappershögarna från förra veckans resa var fortfarande inte sorterade. Och av de illrosa markerade grejerna på min att-göra-lista som bara var TVUGNA att göras idag kunde jag stryka en enda.

Hur kan det bli så när man egentligen är ganska nöjd med det man har hunnit med under dan?
Gmpf... jag avskyr dagar när man inte kommer någonvart. Om i morgon inte blir en sån där dag när man bara kan stryka grej efter grej på att-göra-listan tänker jag sura. Ialla fall ett litet tag.

Totalt ointresserad

Slapphelg hemma och idag är mannen jätteglad. Han har optimerat något på vår Mac som nu gör att någonting går lite smidigare än innan.

Det står ju överallt i alla äktenskapsråd att man ska intressera sig för varandras intressen och lyssna på varandra och så. Alltså försöker jag som en god hustru att lyssna. Mannen börjar glatt ge sig i kast med att förklara vad det är som är så fantastiskt men avbryter sig efter ett tag och säger:
- Du bryr dig egentligen inte så mycket eller?

Ahhh...han är bra min man.

På väg till Vadul-lui-Isac

På väg längst söder ut i Moldavien (pst...man kan klicka på bilderna för lite större varianter)

Att inse hur lyckligt lottad man är.

Det finns en nackdel med långa resor ute på landet här i Moldavien. Vid någon tidpunkt måste man gå på toaletten. På cafeer i städerna har de oftast ok ställen. I byarna är man oftast hänvisad till toaletten på primerian, det lokala myndighetskontoret där våra lånekooperativ sitter.

Toalett är i detta fallet oftast en rangligt skjul på gården med ett hål i marken i ett betongblock.

Idag var det extra illa. Jag stiger in och får tippa på tå på sidan mot väggen för att inte trampa i spyan som så lägligt ligger rakt fram eller den trevliga pölen av urin strax brevid. Tänker mantrat "Joo Mia, det här geggiga här vid sidan av ÄR lera. Det ÄR lera" och sätter nytt speedrekord.

Ett par timmar senare sitter jag nyduschad på hotellet i mitt varma rum. Vi är så lyckligt lottade på så många sätt. Ibland är det de banala sakerna som får en att inse det.

I den moldaviska leran

Vi åker upp norrut, alldeles uppe vid gränsen till två byar för att besöka lånekooperativ. Ju mer vi kör, desto lerigare blir bilen och vi. På vägen hem får Efim stanna på en mack och tvätta av ljusen för att vi ska synas i mörkret.

Vi pratar problem och framtid med lånekooperativen, försöker se hur vi kan stödja dem. På det första stället bjuds det på lunch - vi äter platinta fyllda med kål eller ost. Direktören bjuder på vodka i smutsiga glas från sitt skåp. Jag tänker att alkoholen ju ändå dödar och skålar.

På nästa ställe visar de glatt sin dator och hur de har börjat jobba med den. Damen förklarar entusiastiskt att fördelen med att nu skriva lånekontrakten på dator och inte för hand är att det är så lätt att ändra om det blir fel och sen skriva ut igen. Hon letar sig vant fram emellan excelblad och tabeller. Sen ringer hon upp sin internet-anslutning. Vi inser att det inte var igår man hörde den där modem-uppringningssignalen senast.

Sen bjuds det på full middag på moldaviskt vis. Mer vodka, jag lyckas komma undan med små glas. Ut i leran och 3 timmar skumpande för att komma hem. Var en bra dag.

Behovet av rutiner på platser utan rutiner

Jag är i Moldavien med ytterligare en konsult. Första morgonen inser vi att kaffet som serveras till frukosten består av pulverkaffe, en liten påse per person. Som tur är har min kollega vanan inne. Hon trollar fram ett paket kaffe, filter och en filterhållare och så brygger vi kaffe själva.

Väldigt mystiskt kan många tänka. Och kan man inte bara klara sig på pulverkaffe, det är ju bara en vecka ni är där. Måste man göra så stor sak av det hela, ska man inte bara ta seden dit man kommer?

Men grejen är att jag förstår henne precis. Efter fyra års kuskande runt har hon insett att det hon behöver är en ordentlig kopp kaffe på morgonen. Efter allt man ger avkall på när man bor i en resväska har hon insett att det finns en sak hon känner att hon behöver.

För det är ju så, det här är inte bara en vecka, en stor del av livet är just såna här veckor på rad. Lika mycket vardag som hemma på något sätt. Jag vill ha en varm dusch och internet, sen överlever jag det mesta. Hon vill ha en kopp kaffe på morgonen.

Vi har alla olika sätt att göra en vardag av hotell och nya ställen.

Inspirerad igen

Så är jag tillbaka igen.

Det var oktober senaste gången, men nu är jag tillbaka i Chisinau igen. Den gången i oktober kände jag en viss lättnad att det skulle dröja tills jag var tillbaka. En viss mättnad på jobbet här, på stan, på hotellet. Det kändes som om det var dags att lämna och testa något nytt.

Nu är jag tillbaka för att testa något nytt inom gamla ramar. Projektet har tagit ny gestalt, nu ska äntligen det göras som jag tänkte för två år sedan att detta skulle verkligen behövas. Det ligger en viss skön känsla i att veta att det här är mina ideer som nu blir sjösatta. Mina små sketchade ideer på ett papper som nu har blivit ett riktigt projekt med Terms of Reference och budget och anställda. Det känns inspirerande, jag är hejdlöst sugen på att sätta igång.

Äntligen är datorutbildningen i gång. Jag blir varm i hjärtat när jag hör om att våra små lånekooperativ numera laddar ner dokument från hemsidor och skickar mail. Blir än mer sugen att jobba med nästa steg.

Det känns mer inspirerande än på länge att vara tillbaka. I början av året kändes mina 40 planerade dagar det här året som alldeles för många och jag undrade om jag egentligen inte hade planerat in mig själv för mycket. Nu känns det helt ok. Så mycket att göra. Så lite tid.

Kanske skulle man skynda sig lite...

Om 75 minuter ska jag sitta i bilen till Landvetter. Efter flera månaders frånvaro ska jag en vecka till Moldavien igen. 

Ska bara packa först. 

Äta frukost.

Duscha.

Lite tajt kanske. Tur att jag väljer att lägga tid på att blogga också. 

Inte så dramatiskt

Ingen fara, det är inte så farligt med mig. Jag kommer inte få kicken, har inboxen full av "vi tror på dig, vi stöttar dig, kom igen nu det här fixar vi!" mail från mina chefer.

Att tänka på värsta tänkbara scenario är bara ett bra sätt för mig att bli av med stress och tycka att mitt jobb är roligt och inte jobbigt. Om jag vet att jag kan hantera det värsta tänkbara så är ju allt ok, jag slipper vara stressad och kan fokusera mer på att göra ett bra jobb.

Mias egen påkomna stresshanteringsmetod, delpunkt 1.5

Värsta tänkbara scenariot skulle vara...

.. jag tänker ofta så när det skiter sig med någonting i livet. Om jag känner att jag kan hantera värsta scenariot eller till och med se fördelar med det, så försvinner ofta mitt magknip.

Det här gången är värsta tänkbara scenariot... att jag blir av med jobbet antagligen. Det skulle ju inte vara så kul. Jag skulle få börja om, kanske få ett jobb utan resor, kanske något jag inte tycker är så kul. Eller inget jobb alls. Då skulle jag inte få några pengar heller.

Men samtidigt skulle jag ha tid att sjunga i kör
Eller läsa en rolig kurs på universitetet
Kanske fundera på vad det är jag verkligen vill eller om jag inte vill göra något helt annat
Sova ut
Baka bröd
Inte vara trött när mannen kommer hem
Börja spela piano igen
Gå en danskurs

Jag överlever nog värsta tänkbara-scenariot för den här grejen också. Det brukar oftast finnas något bra i det mesta som sker. Ibland måste man bara leta lite för att se det.

När det verkligen skiter sig på jobbet

Ibland i såna här situationer så känner jag att jag skulle vilja ha ett jobb helt utan ansvar. Ett sånt där jobb där liksom ingenting är för jobbigt eller utmanande eller där folk blir jättearga på dig. Eller där det värsta som kan hända inte involverar stora politiska effekter, utan snarare kanske en lite sak. Som att ett paket ägg går sönder på ICA eller så. Inte som värsta tänkbara scenariot på den här krisen som fick mig att akut leta upp A-kassan och skriva in mig.

Oj oj oj... den här gången har jag liksom strulat till det på riktigt. Eller, egentligen handlar det om att jag fick ta hand om något som jag inte hade kompetens för alls och gissa vad? Det funkade inte alls.

Jag tror jag ser ganska ståltuff ut i såna här läget, försöker hålla mig kall, komma med konstruktiva lösningar. Men egentligen är jag mest lipfärdig och vill gå och gömma mig, alternativt låtsas som det regnar. Som en femåring ungefär. Mest väntar jag bara på någon som vill kliva in och städa upp min röra. Sånt händer väldigt sällan dock. Antagligen inte den här gången heller.

Lipvarning

Jag står i brudklänningsaffären och spanar på systern som provar klänningar.

Hon blir tusan så fin min syster.

Hur ska man kunna sjunga på det bröllopet utan att lipa? Det här kan bli värre än när jag sjöng på älskade Å.s bröllop. Då fick jag sjunga tittande ut över hela släktklanen (Å har ingen släkt, det är mer som en stor klan som tar upp en halv kyrka) som alla lipande och grät. Lättare har man ju haft det.

Kanske hjälper det om man bara tänker på annat hela vigseln? Eller kan man liksom titta någon annanstans när man sjunger? Måste komma på en reservlösning....

Thank God its Friday

Puuuhhhhhhh............ fredag. Vilket bra ord. Denna veckan har varit onormalt hysterisk. Värsta stormen har lagt sig i Kosovo.

Nu ska jag bara ha roligt hela helgen, inte ens skriva ett endast jobbmail. Har slut på ord efter en veckas powermailande.

Puss och hej

Vad tyst hon är kanske ni undrar.

Jag har en skitdag på jobbet. Kris i Kosovo. Var länge sen jag hade sån här riktig crisis management -dag. Det suger varje gång.

Skriv snälla och uppeppande kommentarer är ni söta!

Bye Skopje

Så är det dags att flyga vidare och lämna Skopje för den här gången. Det var kul att vara tillbaka och utbildningen gick väldigt bra. Det är konstigt, trots att jag vet att jag kan göra den här utbildningen bra så är jag lika nervös inför första dagen varje gång. Varje gång känner jag en trötthet, nervositet, en "varför gör jag det här egentligen"-känsla. Kanske är det för att man aldrig vet om man blir accepterad eller inte. Det är en sån press på något sätt, samtidigt är det en adrenalin-kick utan dess like.

Men allra bäst är när man ser hur deltagarna på väldigt kort tid blir så mycket bättre, hur de växer på något sätt, bara genom fyra futtiga dagars utbildning. Det är jättekul. Verkligen suveränt. Gör det värt det på något sätt.

Skulle helst vilja flyga hem idag, packa upp och sjunka ner i soffan. Men måste först till Tyskland ett par dar. Inte sugen.

Ett lyckoskott?!

12 personer har hittat min blogg efter att ha sökt på "tajta rövar" förra veckan.

Det får mig på något sätt att bubbla av skratt.

Man blir äldre

Jag har börjat få krämpor. För två dagar sen vaknade jag med halvt nackspärr. Efter att ha genomfört en hel dags utbildning med en mastodont-sjal runt halsen modell jultomte bestämde sig vår projektledare här nere att nu fick det nog vara just nog.

Massagetid hos Jasmina bokades - 80 spänn för en halvtimmes himmelrikesbra knådning.

Idag är jag mest öm. Jasmina förmanade mig att nu måste jag göra strechövningar varje morgon för att nacken ska bli lite glad igen.

Ska det vara så här nu?

Mias huvud efter en dags utbildning

JOHO!!!!!!!!!!!!! Här var det adrenalin!!! Yey, tusan vad jag blädderblockade!!! Yey!!!
Ye....ooohhhh..... lite trött.... eller.........oj. Orkar inte tänka....... har de gått nu... oj... lite choklad kanske... ähhhhhhhhhhh.....öhhhhhhhhhhhhhhhhh....

..........

........

...

.

*slut på hjärnaktivitet*

Herr och Frau Doktor

Bubblet har druckits, korten är tagna, den fula hatten är på.

Mannen är doktor - ett bra slut på fem år i Tyskland. Han ser mest utmattad ut nu, men snart börjar han nog le på riktigt.

Nu ska vi fira!

Halvleksrapport

Live-rapport från doktoreringen:

Presentationen är färdig. Mannen var ungefär hur bra som helst. Jag ville ställa mig upp när det var klart och skrika:
"Där satt den! You ROCK!!"
Men jag tror inte man får det på doktoreringar, så jag tog försynt ett foto istället. Är man nästan doktor förväntas man kanske ha en fru som man kan ha i möblerade rum.

Nu är det dags för grillningen. Mannen och fyra professorer i ett rum i källaren. Jag frågade mannen om det skulle vara ett mörkt rum med en stol och en enkel glödlampa hängande från taket. Han trodde inte det, men jag är inte säker. OOOOhhh... det är olidligt spännande.....

Dagen D

Idag klockan 13.30 är det dags. Då ska mannen stå stilig i kostym och förklara för en massa professorer varför han är så smart att han nog borde få bli doktor.

Om man ska vara dramatisk kan man säga att det är för den här dagen vi flyttade till Tyskland. Men det är nog inte läge att vara dramatisk, mannen skulle nog inte uppskatta det. Han satt och trummade med fingrarna på bussen in till universitetet i morse. För någon som är så lugn och sansad som mannen är det ett klart tecken på enorm nervositet.

Jag blir nästan lite nervös själv, men mest stolt stolt STOLT! Håll tummarna ni också!

Choklad och blädderblock

I morgon är det packa-väskan-dags. Jag har varit hemma en hel månad, och det känns nästan som om jag har legat av mig lite. Känns lite segt att komma igång. Samtidigt är det dags att komma ut ur den här lägenheten. Ut och se världen igen!

Eller tja. Skopje är kanske inte direkt världen. Men helt ok. Dessutom ska jag bo i lägenhet istället för hotell och kanske till och med lära mig att hitta i stan. Och så ska jag träffa I. som kanske är världens mysigaste kollega.

Just det. Jag ska ju jobba också. 4 dagars utbildning med 15 banknissar. Jag har laddat med choklad (det viktigaste attributet för en lyckad utbildning), videokamera och massor av blädderblock. Choklad och blädderblock - utan det blir det ingen bra utbildning.

Det är alltid lite skönt med förtroende.

Sådär ja.

Tre månader efter att vi ansökte har nu ICA bestämt sig.

Det krävdes bara ett personbevis från mannen, eftersom han inte var skriven i Sverige, och ett par månaders utredning från ICA (Säpo? Privatdetektiver? Har någon smygtagit foton på oss gömd i en buske utanför?)

Jo, mina kära vänner, TROTS att vi har bott utomlands i en massa år och därför inte är med i några kreditupplysningsprogram eller databanker och TROTS att mannen alltså inte var skriven i Sverige när ansökan fylldes i, så har nu ICA bestämt sig att vi är såpass trovärdiga att vi kan få ett samla-poäng-kort på ICA.

Wow. Vi känner oss verkligen utvalda.

AARRGGG!!!!

Efter snart fyra år på det här jobbet känner jag ibland att jag har blivit lite cynisk i vissa situationer. Eller snarare kanske lite mer klarsynt.

Kommer jag rädda världen med mitt jobb? Knappast.

Är alla biståndsprojekt bra och bara gjorda med det bästa för det landet? Knappast.

(Men lite bättre kanske det blir. Och det finns faktiskt bra projekt också. Men det är en annan story)

Trots att jag kan känna mig lite hårdare numera så är jag dock fortfarande sådär naivt godtrogen om människor. Jag liksom förutsätter att alla människor är goda och vill väl och inte sätter krokben. Jo, jag vet, det är ganska naivt, men för det mesta stämmer det ju faktiskt.

Fast inte idag. I dag blev jag brutalt huggen i ryggen av en kille från en annan organisation som jag samarbetar med för ett projekt. Jag trodde vi var ett team, han bestämde sig för att vända allt jag har sagt på ett sätt så att det nu ser ut som om det är jag som är helt inkompetent och han som minsann är den duktiga.

Ibland suger det att vara konsult...

Fru-schemat

Man kanske kan undra hur mannen lyckas hålla reda på var jag är och när jag kommer hem igen. Nu har jag ioch för sig varit hemma en månad, men annars är det inte alltid så lätt när jag flänger som värst.

Det är därför fru-schemat finns.

Jo, det är sant. Det är där mannen har koll på var jag är, när jag åker och när jag kommer hem. Med jämna mellanrum körs en uppdatering om ändrade datum och planer. Fru-schemat - den sammanhållande länken i det här äktenskapet. Som ett bra tvåkomponentlim som min pappa kanske skulle säga.

Nu har mannen börjat nytt jobb som också gör att han reser runt ibland. Lite kortare resor både i avstånd och tid, men ialla fall. Hittills har vi tajmat resor ofantligt dåligt. Nu är han ute och reser, nästa vecka när han är hemma är det dags för mig att packa väskan och sticka till Makedonien.

Vi får nog börja jobba på att samordna fru-schemat med man-schemat.

Två tajta rövar

Mannen och jag är på MRL-pass på gymmet. Mage. Rumpa. Lår. 

Ledaren är en tjej från Norrland som skriker och tjoar och ropar saker som:

- Det är så här man får en tajt röv!!

när man håller på att avlida av alla kissande-hunden-övningar. 

Nu går jag och mannen runt här hemma med våra tajta rövar. Ont gör det.