Puh......andas ut..........

Det har hänt något mycket märkligt.

Jag tittar i min jobbkalender de närmsta månaderna - och den är tom.

Inte så att jag inte har något att göra, och saker kommer ju alltid upp och hej och hå så är det kris någonstans. Men om det stannar vid hur det ser ut nu så har jag två resor till kontoret i Tyskland planerade de närmsta tre månaderna och det är allt. Nästa projektresa är planerad till början på juli.

Jag har som det ser ut nu SJU veckor i följd hemma utan avbrott. Det har jag inte upplevt sedan... tja på tre år skulle jag tro.

Något måste jag nog hitta på för att inte bli skogstokig av att sitta ensam och jobba. Men generellt sett har jag helt plötsligt så mycket tid att andas. Så mycket tid att vara hemma. Det finns något bra i allt.

En tidig morgon

Deadlinedag. Då kan man få gå upp klockan 5 på morgonen för att man vill ha rapporten i inboxen hos kunden på måndag morgon.

Jag tror att det kan behövas rätt så mycket kaffe idag.

Mmmm......heldag på badet med mamman och systern.......jag har en toppenfamilj. Skulle bara säga det.

Är jag också en datanörd nu?

Det kan vara farligt att spela Wii. Igår fick jag en rejäl dask i nedre skinkregionen av Fru Raimer när hon försökte få till en bra backhand. 

Sen på natten berättade mannen att man kan köpa till gamla Nintendo-spel. Jag blev alldeles till mig (Super Mario Bros 3!!! Jag var ungefär hur bra som helst på det!). Mannen insåg att ett sånt här tillfälle kunde man bara inte missa och köpte raskt hem det. 

Super Mario Bros 3. Mmmm.... 02.15 gick mannen och la sig medan hans fru var tvungen att sitta kvar och spela för att klara av vattenvärlden. Omvända roller skulle man kunna säga. 

Olika barn leka bäst

Vi är ganska olika på många sätt mannen och jag. 

Även när det gäller det här med huset och flytten. Jag förbereder mig mest genom att hoppa upp och ner och pipa förtjusta utrop om pianot som jag kan köpa. Mannen planerar och planerar. Det planeras hur möbler eventuellt skulle kunna passa in och så finns det en reservplan hur man skulle kunna möblera om plan A inte skulle fungera. 

Det är tur att man har någon som planerar. Själv är jag alldeles för upptagen med att hoppa upp och ner och tjuta "piano piano" med jämna mellanrum. 

Mycket märkliga dansgolvsattribut

Det finns liksom saker på ett dansgolv som inte förekommer någon annanstans. 

Kvällens upptäckt: höfthandukshållaren.  En liten hängare som man hänger i bältet och sen hänger upp en liten handduk på så att man kan torka bort den värsta svetten ur ansiktet på ett snabbt sätt. Det är sant. De finns. 

Livet överraskar ständigt.  

Wiiiii

Det spelas Wiii hemma hos oss nu. Hittills har det bara välts EN blomkruka. 

Vi har skrivit på pappren på huset idag. Sen åkte vi dit och stod med näsorna tryckta mot fönsterrutan och försökte förstå att det faktiskt var vårt. 

Att bli arg

Jag brukar undvika att skriva direkt om mitt jobb. Saker som händer, människor man möter jovisst, men inte direkt något om jobbet i sig. Det är privata Mia som skriver här, inte jobb-Mia. Lite tänker jag nog frångå principen i det här inlägget.

För att klargöra allra först. Det är viktigt med bistånd, det är viktigt att man erbjuder stöd och hjälp och det finns något i solidaritetstanken som jag tycker är viktig. Och jag tror verkligen att biståndsprojekt kan förbättra något, så länge de är bra implementerade, annars skulle jag knappast tillbringa så mycket av min tid att jobba med det. Men det finns ju alltid en baksida av myntet.

Den här veckan höll jag på att gå i taket i en diskussion med en lokal kille om hur vi ska arbeta. När han insåg att vi inte tänkte komma och leverera allting färdigt och låta honom fortsätta spendera sina arbetsdagar med att surfa och fixa privata grejer så slog han helt bakut. Att han skulle jobba 8 timmar om dagen var ju helt otänkbart. Vi pekade på våran uppdragsbeskrivning, han försökte slingra sig. Till slut säger han:

- Ja men det är ju bara biståndspengar ändå, det finns ju hur mycket som helst. Om vi inte hinner färdigt med allt jobbet så får vi projektet förlängt. Det är ju bra för er också, då får ni mer pengar.

Jag höll på att explodera. Om man är van vid att pengarna flyter in, i ett land med ändlösa behov, och kombinerar det med en person som har gett upp alla ambitioner om att förbättra något, så får man en mättad lathet som gör mig vansinnig. Att försöka förklara att vi jobbar med skattepengar och att det innebär ett stort ansvar att göra något bra biter inte riktigt eftersom det finns en ganska skev bild av hur bra alla har det "i väst".

Jag kommer andas den där killen i nacken som en slavdrivare det här året. 

HURRA!!!

Idag har vi köpt ett hus. Här sitter man på ett hotellrum i Chisinau och har just köpt ett alldeles underbart litet hus strax utanför stan därhemma som är alldeles perfekt. Jag vill mest hem och skriva kontrakt och fundera på garderobsväggar. Ska bara ha team meetings och sånt först, sen flyger jag tillbaka i morgon.

Iiiiiiiiiii, ett hus!!!!!! Efter åtta flyttar på 12 år är det dags för något eget. Har inte riktigt fattat det ännu.

Wisdom of the Moldovan man del 2

På dagens möte:

- Maria, would you like some coffee? Its not a problem, I have a new secretary now!

Tydligen hade de två månaderna utan sekreterare gjort att ingen var kapabel att fixa till en kaffe på det kontoret. Var börjar man med en jämställdhetsdebatt från det perspektivet?
Det bara bubblade till i mig, gapskrattet var ett faktum. Vi lever i olika världar.

Ordning och reda

Varje gång jag packar upp på mitt stammishotell i Chisinau ställer jag upp alla mina toalettsaker i halv ordning på hyllan i badrummet.

Och varje gång jag kommer tillbaka den första kvällen har städerskan ordnat om alla burkar, flaskor, sminkgrejer och borstar i en ordning som hon tycker passar. Det är aldrig samma ordning som jag har försökt mig på, inte ens när jag försöker vara ordningsam.

Trots att jag vanligtvis helst vill ta hand om mina grejer själv finns det något så kärleksfullt bakom det hela. Varje pinal är omsorgsfullt uppställd, sorterad och i en logisk ordning. Jag kan inte låta bli att bli lite varm om hjärtat varje gång.

Wisdom of the Moldovan man

"The only place where a man enter before the woman is in the elevator. In case there would be no elevator booth there when stepping in."

Sanna gentlemän, vad annat kan man säga.

Kreativ

Det känns roligt att vara här och Chisinau kanske bjuder på lite vår, vem vet.... Jag har normal arbetsbörda för första gången på...tja, fyra år eller så, och man blir så KREATIV. Jag kommer på massor av bra saker och är helsugen på att göra nya saker och orkar ta helhetsperspektiv och titta framåt och läsa papper ordentligt.

Med beröm godkänt

Hemmafru-praoperioden är över. Mannen gav mig mycket väl godkänt som omdöme ( Trots det misslyckade majsbrödet och den överkladdiga chokladtårtan...han är inte bortskämd stackarn).

Jag har brännmärke från strykjärnet på underarmen och brännmärke från spisen på långfingret. Dessutom har jag frysen full med bröd och konstiga blåmärken som jag knappt vet var de kommer ifrån. Det här hemmafrukonceptet är hårda grejer, helt klart.

I kväll är det dags att packa väskan igen, flyget till Moldavien går tidigt i morgon. Förkläde ut, kostymen in. 

Järnspikars

Åh så irriterande! Igår mitt under vindrickandet på påskkalaset kom inspirationen till ett superbra blogginlägg. Det är bara att idag kommer jag inte ihåg det. Det var verkligen ett av de bättre uppläggen på länge. Ni hade skrattat. 

Tusan. Dubbeltusan.

Skjortan. IGEN

För övrigt klev jag in på påskkalaset i den så kallade gravid-skjortan som uppmärksamma läsare kommer ihåg skapade viss ryktespridning på tyska kontoret för ett tag sen. 

Mötte min kusin i dörren. I en likadan skjorta.

Det är bara det att hon ÄR gravid.

Suck. Jag ger upp. Skjortan är bannlyst från sociala sammanhang för tillfället. 

Recpt på bra påskkalas

Man tar en styck gård med modell större hus där faster och farbror bor.

Sen tar man en rejäl skopa släkt - sisådär 20 fastrar och farbröder och en drös kusiner och något kusinbarn sisådär.

Sen toppar man med påskmat, påskmust, en snaps och en stor skål påskgodis.

Det kan ju bara bli bra eller? 

Hemmafru en dag

Jag har praoat som hemmafru en dag. Städa, storhandla, laga mat, tvätta, stryka, planera påskmiddag... efter de senaste månadernas försök att matcha mans-schemat med fru-schemat är den grå vardagen inte ens lite grå. En fördel med att vara borta såpass mycket. 

En sämre morgon

OK. Det är lite mycket snö just nu. Eller snarare lite mycket SNABB snö som blåser omkring i stormstyrka utanför fönstret och får mig att inse att dagens planerade promenad inte riktigt kommer funka.

Dessutom hade nog grannen ovanför en hård kväll i går och ägnar sig åt att hulka över toaletten. (Han skriker inte ialla fall, Peppe. Det är mer klassiskt hulkande)

Den här dan börjar inte riktigt lika bra som i går. 

Solen skiner och jag har semester.

En bra kombination.

Gammeldans reloaded

Där jag växte upp dansades det gammeldans. Inte sån där försiktig pensionärsgammeldans, utan riktig gammeldans där männen går ut och byter tröja i pausen för att de är genomsvettiga och du får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna. Mer hardcore på något sätt (man kan ju fråga sig om gammeldans kan vara hardcore. Men jo, det kan det faktiskt.)

När man sen hamnade i Göteborg var ju inte utbudet riktigt det samma, M. och jag lurkade oss tillslut med jämna mellanrum till ett ställe där vi var 35 år yngre än alla andra. Minst. Det var kaffekorg i pausen och goa gubbar. Vi var de enda hardcore-gammeldansarna på det stället skulle man kunna säga.

Nu är både M och jag tillbaka i Göteborg och igår var det dags. Mannen i dörren kollar på oss en extra gång:
- Ni är säkra på att ni har kommit rätt?
Vi är 30 år yngre än alla andra den här gången och många känner igen oss. De blir ett lustigt men glatt återseende. Jag släpas ut på dansgolvet av en kille för att lära mig något nytt, M. charmar ordförandetanten i en foxtrot.

Vi är ringrostiga, kommer inte riktigt ihåg stegen, men på något sätt sitter förvånansvärt mycket efter 5 års uppehåll. Jag får dansgolvsdamm upp till knäna på byxorna och M. hade verkligen behövt byta skjorta i pausen. Och på något sätt känns det väldigt hemma.

SNÖ!!!

SNÖ!!snösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖÖÖÖ!!!!

Åh, vad lite snö kan göra mig lycklig! Det snöar såna där ulliga snöflingor utanför fönstret och det ligger lite snö på fönsterkarmen.

Ja, jag vet - eftersom det är Göteborg kommer det ha förvandlats till grått slask runt lunchtid. Men just nu är det massor av SNÖ!!!

Bra dag det här.

En vanlig tjej

Nästa vecka ska jag vara hemma. Jag ska gå på gymmet och planera påskkalas och sånt där vanligt. Och så ska jag sova i min egen säng och packa upp ordentligt och vakna jämte min man varje dag en hel vecka. Sådär vanligt.

En kulturell helg

Jag är i stora huvudstaden och dricker latte hos vännen med världens bästa espressomaskin. Vi tänkte att nu ska här minsann insupas KULTUR. Först till Blå Tornet, sen iväg till Nobelmuseet.

Till Blå Tornet. Det tar 20 minuter (jaja, en halvtimme kanske om man räknar in toapausen). Sen bestämmer vi oss för att ta en avstickare bara in på H&M. Och en till skoaffären. Och en till...tja, sen är det liksom dags för lunch, sen måste man ju in i gallerian, sen är man kaffesugen, sen är det dags att åka hem.

Men vi var ju ialla fall i Blå Tornet. (Räknas Melodifestivalen som kultur?)

Mia den potentiella barnamördaren

Jag hivar upp resväskan i säkerhetskontrollen framför den tyske säkerhetsvakten, som på tyskt maner inte riktigt har vaknat på rätt sida.

”Jaha, ja, får jag känna den väskan.... jaja, det här är nog lite över gränsen för tillåtet unga dam”
*Mia mumlar något svar*
”Jaha, ja,VET du vad som händer? Du lägger upp resväskan i bagageutrymmet och sen blir det turbulens och då åker luckan upp och väskan ramlar ut, rätt på ett litet BARN! Och vad säger du då, va??
*Mia försöker med att hon kan ju faktiskt ha väskan under sätet istället*
”Som om den skulle få plats där! Nej, då ramlar väskan ut, på det lilla barnet, och vad gör du då? Ja, då vill du säga förlåt kanske, men då är det för SENT, för då är barnet nämligen redan DÖTT!”

Jag trodde att jag var en ganska shysst person, men tydligen är jag en potentiell barnamördare. Ialla fall när jag flyger Ryanair.

Tyskland har vår på gång. I Göteborg ska det regna hela veckan. Känns som om jag har varit duktig på reseplanering för en gångs skull.

Glöm aldrig öronpropparna

Flyga Ryanair till Tyskland tog nya höjder idag, när jag delade plan med en hel gymnasieklass. Enda platsen kvar på planet var precis mitt i hela klassen.

Nu är ju jag en van Ryanair-resenär. Alltså tog jag fram öronproppsetuiet, satte in propparna och långsamt långsamt förvandlades 30 gapiga 17-åringar till ett stillsamt bakgrundssorl.

Kille jämte mig hade inte samma vana tror jag, han hade ialla fall inga öronproppar. Efter att ha gett sig på ett lönlöst försök att sova sig bort från alltihop gjorde han det enda rätta och beställde in två småflaskor rödvin. Det kan vara tufft att flyga ibland.

Newborn

 

Republic of Kosovo

Att ta sig hem från Pristina

5.30 kommer vi in på flygplatsen. Kaos. Massor av folk, ingenting händer. Till slut verkar det som om det börjar röra på sig. Då inser min kollega att han har glömt passet på hotellet. Ringa chauffören som får göra en extra sväng till flygplatsen för att lämna passet. Det är helt enkelt inte vår resa.

Men hem kommer vi. Trött är jag som tusan och nu är det dessutom knappt någon idé att packa ur väskan eftersom jag åker till Tyskland på söndag. Jaja, någon gång måste det ju hända tycker man och efter en dusch så börjar jag nästan bli människa igen.

Fast i Kosovo

Om ni tycker att ni hade en riktigt dålig kväll i kväll, så kommer jag garanterat bräcka er.

Efter två dagar i Pristina är det dags att åka hem. Med en kollega kommer jag ut till flygplatsen vid halv fyra tiden, checkar in och går till gaten. Konstaterar igen att Pristina flygplats verkligen inte är ett roligt ställe.

Lite sent börjar de boarda oss, fast bara ut till bussen. Där står vi ihoptryckta i 10 minuter tills personalen ropar ut att planet är försenat. Alla måste gå tillbaka ut i gaten igen.

Det dröjer 10 minuter, sen ropas det ut att planet har tekniska problem. Nytt meddelande om 40 minuter.

Det dröjer ännu längre. Sen kommer det fantastiska meddelandet: "Vi har tekniska problem med planet och det kommer bli försenat. Vi meddelar mer senare." Jag är vrålhungrig och äter en äcklig croissant som är allt ätbart baren vid gaterna har att erbjuda.

Det dröjer.

Austrian Airlines börjar bjuda på öl i den sunkiga baren.

Nytt meddelande. Reservdelar till planet måste flygas in från Wien, trolig ankomsttid för reservdelarna klockan 22 på kvällen.

30 min väntande. Det börjar delas ut mackor.

Meddelande: planet är inställt. Alla måste bege sig till Austrian Airlines kontor för ombokningar.

Vi står i kö i närmare en timme, är färdiga klockan 20.30. Då har jag en ny biljett med avresa klockan 06.30 på morgonen från Pristina. Förutsatt att reservdelarna kommer fram då vill säga.

21.00 är vi tillbaka på hotellet. Checkar in på samma rum, avresa igen i morgon 05.15.

Toppenkväll det här, verkligen.

SVK

Var ute och drack drinkar med en god vän som bor i Pristina.

Jag beställde en Cosmopolitan. En. Tyvärr förstod nog bartendern fel och trodde att jag beställde STÄNDIGT en Cosmopolitan framför mig. Jag tittade bort och oops var glaset fullt igen.

Tappade räkningen, men som tur var stannade vi inte mer än två timmar. Undrar hur många Cosmopolitan man kan dricka på två timmar om man pratar mycket samtidigt? Så många drack jag ialla fall.

SVK gäller idag för att hålla mig gående: Smink. Vatten. Kaffe.

Efterfest nån?

Så var man här. I Europas nyaste land på samma dag som Sverige erkänner Kosovo. En passande dag att komma.

I passkontrollen sitter bara den lokala polisen, UNMIK syns inte till. A4-papper med den nya flaggan och texten "Welcome to the Republic of Kosova" är upptejpade på passkontrollbåsen.

De albanska flaggorna vajar på många hus när vi åker in till stan på Bill Clinton boulevard. Just här föds alltså en ny stat. Jag har kommit i tid för efterfesten.

Förbryllad

Men det här har aldrig hänt förut.

Jag somnar på mitt tidiga morgonflyg till Wien och vaknar när det är dags att landa.

Tanke 1: Var är det jag landar?

Tanke 2: Och vart är det jag ska idag?

Det är tydligen jag och rockstjärnor på turne som har det syndromet. Fast mitt gick över efter en halv minut. Det är nog inte så mycket rockstjärna i mig i alla fall.

Förvånad

En gång innan har det hänt, men det är lika lustigt den här gången. Jag springer på en kollega från en annan grupp vid gaten.

- Men hej?! Vad gör du här? Ska du också till Pristina? Jaha...

Förra gången det hände upptäckte jag en kollega när hon satte sig på raden framför mig i planet. Vi hade inte ens sett varandra vid gaten.

Wiens flygplats får helt klart en uppgradering i mina ögon. Gratis wireless. Hm... sånt gillar man när man har fyra timmars transfer. Om nu alla stackars anställda vid Austrian Airlines slipper de knallröda fula strumpbyxorna till sin i övrigt helt knallröda dräkt, så kanske det här blir ett riktigt trevligt ställe.

Kosovo

Borde egentligen packa men jag ägnar mig åt att förtära allt i kylskåpet som inte står sig till slutet på veckan. (oj så synd att det stod en öppnad vinflaska just där med precis ett glas Rioja kvar....)

Dags att dra till Kosovo i morgon. Var länge sen sist, nästan ett år sen tror jag. Jag tror att det kommer vara en väldigt speciell stämning - världens största efterfest typ. Party here I come!

Självspäkelse

Ibland blir liksom hela tankekedjan fel, har det hänt er?

Så här:

"Nejmen vad är det här för gympass, bodytoning... om man bara skulle ta och boka in sig och testa" (FEL FEL FEL)

"Jaha, det är 90 minuter och inte 60....tja, men det kanske är bra att träna lite extra" (FEL FEL FEL FEL FEL FEL!!)

"Jaha, jag tar och bokar här då" (NEJ MIA, NEJ!!!)

Har just genomlidit 90 minuter bodytoning. Om inte du heller lockas av att i hysteriskt tempo luftboxas fram till att ledaren skriker:
ARMHÄVNINGAR!!
varpå alla kastar sig på golvet och hysteriskt börjar pumpa.Om du inte lockas av det så är inte bodytoning din grej.

Slut på testet.

Kramas mera!

Idag i Aftonbladet står det att en high school i USA infört ett tidsstopp på 2 sekunder för kramar. För att undvika intima situationer på skolområdet.

ÄHHHHHH????????? Nu har väl något gått fel i mänskligheten eller? Nä, tacka vet jag Göteborg. Ska vi kramas på stan?

Söndag

Ibland kan en söndag försvinna på ingen tid alls. Man vaknar, äter frukost, stökar lite, kollar på en dålig såpa och helt plötsligt är det kväll och man kom liksom aldrig utanför dörren. 

Idag har vi lyckats göra mer än vad en hel helg bjuder på ibland. Jag förstår inte hur jag hann jobba ett par timmar, städa, kolla på Vasaloppet, laga middag, sitta första dagen utomhus på cafe med ansiktet mot solen, ta promenad i park, träna och dessutom äta kvällsmatssoppa hos systern och hennes man-to-be.

Grejen är att det inte ens var stressigt. Tiden är en lustig grej. 

Godingar vi minns

Vi är på middag hos tant och farbror. Förutom världens trevligaste kväll så bjuds det dessutom på 70-talsmat som en inramning på att vi alla 70talistkusiner är på plats. 

Jag säger bara Flygande Jakob. 

Och marängsviss. 

Sån där marängsviss som man får plocka ihop SJÄLV precis som man vill ha det. Ett bord med glass, varm chokladsås, frukt, maränger....mmmmmm. Lycka på en liten tallrik. 

Fru-schemat möter man-schemat

Dagens äktenskapliga mail i förkortad version:

MIA:
Hejsan mannen,

Nu är det klart att jag åker till moldavien sista veckan i mars, åker tisdag – fredag eller lördag med tidiga morgonflyget.

puss

**************************************
MANNEN:
Hej,
Du åker alltså 25:e till 28:e (eller 29:e)?

**************************************
MIA:
Hej hej,

japp, troligtvis kommer jag 10.20 som förra gången.

Förresten så blir det RyanAir för mig både fram och tillbaka till Tyskland nästa vecka.

****************************************
MANNEN:
Om det är nästa vecka du åker till Tyskland så kommer jag inte förrän på torsdag iaf…

***************************************
MIA:
Nej det är ju veckan därefter, nästa vecka är jag i Kosovo tis-tors, veckan därefter i Tyskland sön-ons, samtidigt som du är i Munchen mån-tis

Puss


Alltså. Det brukar inte vara så här konstigt. Inte ens i vanliga fall.

För övrigt...

...den där enda boken som mannen köpte på bokrean - det var en bok om 30-åriga kriget.

Jag tvingas nog erkänna att det kanske kan ligga något i det där att man söker efter en partner som liknar ens pappa.

Böcker böcker

I går var jag på bokrean på första dagen. Det betyder att alla de bra böckerna finns kvar! Jag blev helt galen och släpade hem fyra stora kassar med böcker. Mannen köpte en bok, jag köpte 22. Det påminner mig lite om när jag var en riktig bokmal som barn och brukade låna hem sisådär 20 böcker åt gången från biblioteket. Sen gjorde jag ingenting annat än läste i en vecka eller så. Numera finns det inte riktigt tid för sånt, men jättehögen med nya böcker gör mig fortfarande alldeles glad i hela själen. 

Det som är nästan allra bäst med bokrean är den där kollektiva tystnaden. Affären är knökafull med människor, men allt man hör är fötter som rör sig, ingen som pratar, bara hasande steg när alla långsamt rör sig utmed hyllorna.

Kanske skulle man bli bokmal igen...hm...tåls att funderas på. 

Små presenter

Om man jobbar häcken av sig för en konferens kan det hända att man får så här fina blommor..
...men jag blev mer glad för att komma in på mitt lilla hemmakontor i morse och hitta det här från mannen jämte datorn:

Lösgodis...mmm.....han är allt bra den där mannen.

Paus

Det var en konstig känsla de här tva dagarna av konferens. Men jädrans vad bra vi var.

Jag tror aldrig jag har varit sa här trött mentalt dock. Orkar liksom inte formulera en enda tanke för tillfället.

Idag ska jag sova mig hem till Sverige, äta middag hos vänner och somna i min egen säng.

Sen aterkommer jag. Snart.

Radioskugga

I kväll börjar konferensen - nu försvinner jag i minglandet och kaffedrickandet ett par dagar, men den här gången med headset.

Jo, det är sant. Vi i organisationsteamet får ha såna där headset med radio så att vi kan prata med varandra. Tänk American Wedding Planner. Det är nästan roligare än själva konferensen.

Nu blir det radioskugga här ett par dar.

När svenskt mode möter Tyskland

Jag glider in på huvudkontoret i min nya skjorta. Lite sisådär frackskjortemodell, utsvängd (jag avskyr ordet babydoll, därför kommer det inte användas här. Men typ så). Säger hej till alla och inser att alla dröjer bara en sekund lite för länge med blicken ungefär i låg magnivå på mig.

Kollar gylfen tre gånger. Nähä.

Kollar efter eventuella fläckar eller hål. Nähä.

Ungefär runt middagstid ramlar äntligen poletten ner. Jag känner mig till slut tvingad att göra ett statement.

"Är det någon som ska med på lunch? Och jag är inte gravid förresten."

Är det någon annan därute som funderar på likheten mellan en deltävling i Melodfestivalen och ett bönemöte hos en hjärntvättad sekt?

Kosovo på gång

På söndag är det dags. Eller möjligtvis på måndag. Då förväntas Kosovo deklarera sin självständighet. Jag pratade med vår projektpartner i Pristina idag, han säger att det förbereds för kalas.

Jag hoppas det blir lugnt. Hittills verkar läget vara avslappnat i Pristina, det enda konkreta hotet från Serbien är att telefonnätet kommer stängas av. Men eftersom mobilnätet i Kosovo körs med landsnummret för Monaco (vilket på något sätt hade att göra med att det var en firma från Monaco som satte upp nätet samtidigt som Kosovos befolkning inte hade lust att ha serbiskt landsnummer. Ialla fall är det så jag har fått det förklarat för mig), så ska man väl kunna få tag i folk.

Spännande blir det ialla fall. Jag köpte en biljett till Pristina den 3e mars idag, hoppas allt är OK då... kanske blir mina UNMIK-stämplar i passet rariteter så småningom. Jag gillar fredliga lösningar, hoppas det här blir just en sådan.

Förbjudet

Vet ni vaaaad? Nästa vecka, då ska jag få bo HELA VECKAN på konferenshotellet i Tyskland.

Inget motel i liten stad i Serbien där spindlar ramlar ner i huvet på en. Inget "jag behöver bara en varm dusch och internet". Nej, här snackar vi 5-stjärnigt hotel med fet frukostbuffé.

Känns väldigt konstigt för en biståndsprojektsmänniska som mig. Nästan lite otillåtet och förbjudet på något sätt.

Det närmar sig....

En vecka kvar. Sen står alla de 65 talarna där. Ett halvårs jobb som kulminerar i två dagars konferens.

Ska bara skicka zillioner emails innan dess.... puh... det här med relationship management är inte lätt när man har så många att relationa med. Men det ska bli kul att det nu äntligen händer!

Här ska power-minglas som tusan.

Den magiska inboxen

Nu är det bekräftat. Jag har en magisk inbox.

Idag jobbade jag som tusan hela dan, mailade, ringde, planerade, skrev ut papper.

Men vid slutet av dan hade jag hur många mail som helst kvar i min inbox. Pappershögarna från förra veckans resa var fortfarande inte sorterade. Och av de illrosa markerade grejerna på min att-göra-lista som bara var TVUGNA att göras idag kunde jag stryka en enda.

Hur kan det bli så när man egentligen är ganska nöjd med det man har hunnit med under dan?
Gmpf... jag avskyr dagar när man inte kommer någonvart. Om i morgon inte blir en sån där dag när man bara kan stryka grej efter grej på att-göra-listan tänker jag sura. Ialla fall ett litet tag.

Totalt ointresserad

Slapphelg hemma och idag är mannen jätteglad. Han har optimerat något på vår Mac som nu gör att någonting går lite smidigare än innan.

Det står ju överallt i alla äktenskapsråd att man ska intressera sig för varandras intressen och lyssna på varandra och så. Alltså försöker jag som en god hustru att lyssna. Mannen börjar glatt ge sig i kast med att förklara vad det är som är så fantastiskt men avbryter sig efter ett tag och säger:
- Du bryr dig egentligen inte så mycket eller?

Ahhh...han är bra min man.

På väg till Vadul-lui-Isac

På väg längst söder ut i Moldavien (pst...man kan klicka på bilderna för lite större varianter)

Att inse hur lyckligt lottad man är.

Det finns en nackdel med långa resor ute på landet här i Moldavien. Vid någon tidpunkt måste man gå på toaletten. På cafeer i städerna har de oftast ok ställen. I byarna är man oftast hänvisad till toaletten på primerian, det lokala myndighetskontoret där våra lånekooperativ sitter.

Toalett är i detta fallet oftast en rangligt skjul på gården med ett hål i marken i ett betongblock.

Idag var det extra illa. Jag stiger in och får tippa på tå på sidan mot väggen för att inte trampa i spyan som så lägligt ligger rakt fram eller den trevliga pölen av urin strax brevid. Tänker mantrat "Joo Mia, det här geggiga här vid sidan av ÄR lera. Det ÄR lera" och sätter nytt speedrekord.

Ett par timmar senare sitter jag nyduschad på hotellet i mitt varma rum. Vi är så lyckligt lottade på så många sätt. Ibland är det de banala sakerna som får en att inse det.

I den moldaviska leran

Vi åker upp norrut, alldeles uppe vid gränsen till två byar för att besöka lånekooperativ. Ju mer vi kör, desto lerigare blir bilen och vi. På vägen hem får Efim stanna på en mack och tvätta av ljusen för att vi ska synas i mörkret.

Vi pratar problem och framtid med lånekooperativen, försöker se hur vi kan stödja dem. På det första stället bjuds det på lunch - vi äter platinta fyllda med kål eller ost. Direktören bjuder på vodka i smutsiga glas från sitt skåp. Jag tänker att alkoholen ju ändå dödar och skålar.

På nästa ställe visar de glatt sin dator och hur de har börjat jobba med den. Damen förklarar entusiastiskt att fördelen med att nu skriva lånekontrakten på dator och inte för hand är att det är så lätt att ändra om det blir fel och sen skriva ut igen. Hon letar sig vant fram emellan excelblad och tabeller. Sen ringer hon upp sin internet-anslutning. Vi inser att det inte var igår man hörde den där modem-uppringningssignalen senast.

Sen bjuds det på full middag på moldaviskt vis. Mer vodka, jag lyckas komma undan med små glas. Ut i leran och 3 timmar skumpande för att komma hem. Var en bra dag.

Behovet av rutiner på platser utan rutiner

Jag är i Moldavien med ytterligare en konsult. Första morgonen inser vi att kaffet som serveras till frukosten består av pulverkaffe, en liten påse per person. Som tur är har min kollega vanan inne. Hon trollar fram ett paket kaffe, filter och en filterhållare och så brygger vi kaffe själva.

Väldigt mystiskt kan många tänka. Och kan man inte bara klara sig på pulverkaffe, det är ju bara en vecka ni är där. Måste man göra så stor sak av det hela, ska man inte bara ta seden dit man kommer?

Men grejen är att jag förstår henne precis. Efter fyra års kuskande runt har hon insett att det hon behöver är en ordentlig kopp kaffe på morgonen. Efter allt man ger avkall på när man bor i en resväska har hon insett att det finns en sak hon känner att hon behöver.

För det är ju så, det här är inte bara en vecka, en stor del av livet är just såna här veckor på rad. Lika mycket vardag som hemma på något sätt. Jag vill ha en varm dusch och internet, sen överlever jag det mesta. Hon vill ha en kopp kaffe på morgonen.

Vi har alla olika sätt att göra en vardag av hotell och nya ställen.

Inspirerad igen

Så är jag tillbaka igen.

Det var oktober senaste gången, men nu är jag tillbaka i Chisinau igen. Den gången i oktober kände jag en viss lättnad att det skulle dröja tills jag var tillbaka. En viss mättnad på jobbet här, på stan, på hotellet. Det kändes som om det var dags att lämna och testa något nytt.

Nu är jag tillbaka för att testa något nytt inom gamla ramar. Projektet har tagit ny gestalt, nu ska äntligen det göras som jag tänkte för två år sedan att detta skulle verkligen behövas. Det ligger en viss skön känsla i att veta att det här är mina ideer som nu blir sjösatta. Mina små sketchade ideer på ett papper som nu har blivit ett riktigt projekt med Terms of Reference och budget och anställda. Det känns inspirerande, jag är hejdlöst sugen på att sätta igång.

Äntligen är datorutbildningen i gång. Jag blir varm i hjärtat när jag hör om att våra små lånekooperativ numera laddar ner dokument från hemsidor och skickar mail. Blir än mer sugen att jobba med nästa steg.

Det känns mer inspirerande än på länge att vara tillbaka. I början av året kändes mina 40 planerade dagar det här året som alldeles för många och jag undrade om jag egentligen inte hade planerat in mig själv för mycket. Nu känns det helt ok. Så mycket att göra. Så lite tid.

Kanske skulle man skynda sig lite...

Om 75 minuter ska jag sitta i bilen till Landvetter. Efter flera månaders frånvaro ska jag en vecka till Moldavien igen. 

Ska bara packa först. 

Äta frukost.

Duscha.

Lite tajt kanske. Tur att jag väljer att lägga tid på att blogga också. 

Inte så dramatiskt

Ingen fara, det är inte så farligt med mig. Jag kommer inte få kicken, har inboxen full av "vi tror på dig, vi stöttar dig, kom igen nu det här fixar vi!" mail från mina chefer.

Att tänka på värsta tänkbara scenario är bara ett bra sätt för mig att bli av med stress och tycka att mitt jobb är roligt och inte jobbigt. Om jag vet att jag kan hantera det värsta tänkbara så är ju allt ok, jag slipper vara stressad och kan fokusera mer på att göra ett bra jobb.

Mias egen påkomna stresshanteringsmetod, delpunkt 1.5

Värsta tänkbara scenariot skulle vara...

.. jag tänker ofta så när det skiter sig med någonting i livet. Om jag känner att jag kan hantera värsta scenariot eller till och med se fördelar med det, så försvinner ofta mitt magknip.

Det här gången är värsta tänkbara scenariot... att jag blir av med jobbet antagligen. Det skulle ju inte vara så kul. Jag skulle få börja om, kanske få ett jobb utan resor, kanske något jag inte tycker är så kul. Eller inget jobb alls. Då skulle jag inte få några pengar heller.

Men samtidigt skulle jag ha tid att sjunga i kör
Eller läsa en rolig kurs på universitetet
Kanske fundera på vad det är jag verkligen vill eller om jag inte vill göra något helt annat
Sova ut
Baka bröd
Inte vara trött när mannen kommer hem
Börja spela piano igen
Gå en danskurs

Jag överlever nog värsta tänkbara-scenariot för den här grejen också. Det brukar oftast finnas något bra i det mesta som sker. Ibland måste man bara leta lite för att se det.

När det verkligen skiter sig på jobbet

Ibland i såna här situationer så känner jag att jag skulle vilja ha ett jobb helt utan ansvar. Ett sånt där jobb där liksom ingenting är för jobbigt eller utmanande eller där folk blir jättearga på dig. Eller där det värsta som kan hända inte involverar stora politiska effekter, utan snarare kanske en lite sak. Som att ett paket ägg går sönder på ICA eller så. Inte som värsta tänkbara scenariot på den här krisen som fick mig att akut leta upp A-kassan och skriva in mig.

Oj oj oj... den här gången har jag liksom strulat till det på riktigt. Eller, egentligen handlar det om att jag fick ta hand om något som jag inte hade kompetens för alls och gissa vad? Det funkade inte alls.

Jag tror jag ser ganska ståltuff ut i såna här läget, försöker hålla mig kall, komma med konstruktiva lösningar. Men egentligen är jag mest lipfärdig och vill gå och gömma mig, alternativt låtsas som det regnar. Som en femåring ungefär. Mest väntar jag bara på någon som vill kliva in och städa upp min röra. Sånt händer väldigt sällan dock. Antagligen inte den här gången heller.

Lipvarning

Jag står i brudklänningsaffären och spanar på systern som provar klänningar.

Hon blir tusan så fin min syster.

Hur ska man kunna sjunga på det bröllopet utan att lipa? Det här kan bli värre än när jag sjöng på älskade Å.s bröllop. Då fick jag sjunga tittande ut över hela släktklanen (Å har ingen släkt, det är mer som en stor klan som tar upp en halv kyrka) som alla lipande och grät. Lättare har man ju haft det.

Kanske hjälper det om man bara tänker på annat hela vigseln? Eller kan man liksom titta någon annanstans när man sjunger? Måste komma på en reservlösning....

Thank God its Friday

Puuuhhhhhhh............ fredag. Vilket bra ord. Denna veckan har varit onormalt hysterisk. Värsta stormen har lagt sig i Kosovo.

Nu ska jag bara ha roligt hela helgen, inte ens skriva ett endast jobbmail. Har slut på ord efter en veckas powermailande.

Puss och hej

Vad tyst hon är kanske ni undrar.

Jag har en skitdag på jobbet. Kris i Kosovo. Var länge sen jag hade sån här riktig crisis management -dag. Det suger varje gång.

Skriv snälla och uppeppande kommentarer är ni söta!

Bye Skopje

Så är det dags att flyga vidare och lämna Skopje för den här gången. Det var kul att vara tillbaka och utbildningen gick väldigt bra. Det är konstigt, trots att jag vet att jag kan göra den här utbildningen bra så är jag lika nervös inför första dagen varje gång. Varje gång känner jag en trötthet, nervositet, en "varför gör jag det här egentligen"-känsla. Kanske är det för att man aldrig vet om man blir accepterad eller inte. Det är en sån press på något sätt, samtidigt är det en adrenalin-kick utan dess like.

Men allra bäst är när man ser hur deltagarna på väldigt kort tid blir så mycket bättre, hur de växer på något sätt, bara genom fyra futtiga dagars utbildning. Det är jättekul. Verkligen suveränt. Gör det värt det på något sätt.

Skulle helst vilja flyga hem idag, packa upp och sjunka ner i soffan. Men måste först till Tyskland ett par dar. Inte sugen.

Ett lyckoskott?!

12 personer har hittat min blogg efter att ha sökt på "tajta rövar" förra veckan.

Det får mig på något sätt att bubbla av skratt.

Man blir äldre

Jag har börjat få krämpor. För två dagar sen vaknade jag med halvt nackspärr. Efter att ha genomfört en hel dags utbildning med en mastodont-sjal runt halsen modell jultomte bestämde sig vår projektledare här nere att nu fick det nog vara just nog.

Massagetid hos Jasmina bokades - 80 spänn för en halvtimmes himmelrikesbra knådning.

Idag är jag mest öm. Jasmina förmanade mig att nu måste jag göra strechövningar varje morgon för att nacken ska bli lite glad igen.

Ska det vara så här nu?

Mias huvud efter en dags utbildning

JOHO!!!!!!!!!!!!! Här var det adrenalin!!! Yey, tusan vad jag blädderblockade!!! Yey!!!
Ye....ooohhhh..... lite trött.... eller.........oj. Orkar inte tänka....... har de gått nu... oj... lite choklad kanske... ähhhhhhhhhhh.....öhhhhhhhhhhhhhhhhh....

..........

........

...

.

*slut på hjärnaktivitet*

Herr och Frau Doktor

Bubblet har druckits, korten är tagna, den fula hatten är på.

Mannen är doktor - ett bra slut på fem år i Tyskland. Han ser mest utmattad ut nu, men snart börjar han nog le på riktigt.

Nu ska vi fira!

Halvleksrapport

Live-rapport från doktoreringen:

Presentationen är färdig. Mannen var ungefär hur bra som helst. Jag ville ställa mig upp när det var klart och skrika:
"Där satt den! You ROCK!!"
Men jag tror inte man får det på doktoreringar, så jag tog försynt ett foto istället. Är man nästan doktor förväntas man kanske ha en fru som man kan ha i möblerade rum.

Nu är det dags för grillningen. Mannen och fyra professorer i ett rum i källaren. Jag frågade mannen om det skulle vara ett mörkt rum med en stol och en enkel glödlampa hängande från taket. Han trodde inte det, men jag är inte säker. OOOOhhh... det är olidligt spännande.....

Dagen D

Idag klockan 13.30 är det dags. Då ska mannen stå stilig i kostym och förklara för en massa professorer varför han är så smart att han nog borde få bli doktor.

Om man ska vara dramatisk kan man säga att det är för den här dagen vi flyttade till Tyskland. Men det är nog inte läge att vara dramatisk, mannen skulle nog inte uppskatta det. Han satt och trummade med fingrarna på bussen in till universitetet i morse. För någon som är så lugn och sansad som mannen är det ett klart tecken på enorm nervositet.

Jag blir nästan lite nervös själv, men mest stolt stolt STOLT! Håll tummarna ni också!

Choklad och blädderblock

I morgon är det packa-väskan-dags. Jag har varit hemma en hel månad, och det känns nästan som om jag har legat av mig lite. Känns lite segt att komma igång. Samtidigt är det dags att komma ut ur den här lägenheten. Ut och se världen igen!

Eller tja. Skopje är kanske inte direkt världen. Men helt ok. Dessutom ska jag bo i lägenhet istället för hotell och kanske till och med lära mig att hitta i stan. Och så ska jag träffa I. som kanske är världens mysigaste kollega.

Just det. Jag ska ju jobba också. 4 dagars utbildning med 15 banknissar. Jag har laddat med choklad (det viktigaste attributet för en lyckad utbildning), videokamera och massor av blädderblock. Choklad och blädderblock - utan det blir det ingen bra utbildning.

Det är alltid lite skönt med förtroende.

Sådär ja.

Tre månader efter att vi ansökte har nu ICA bestämt sig.

Det krävdes bara ett personbevis från mannen, eftersom han inte var skriven i Sverige, och ett par månaders utredning från ICA (Säpo? Privatdetektiver? Har någon smygtagit foton på oss gömd i en buske utanför?)

Jo, mina kära vänner, TROTS att vi har bott utomlands i en massa år och därför inte är med i några kreditupplysningsprogram eller databanker och TROTS att mannen alltså inte var skriven i Sverige när ansökan fylldes i, så har nu ICA bestämt sig att vi är såpass trovärdiga att vi kan få ett samla-poäng-kort på ICA.

Wow. Vi känner oss verkligen utvalda.

AARRGGG!!!!

Efter snart fyra år på det här jobbet känner jag ibland att jag har blivit lite cynisk i vissa situationer. Eller snarare kanske lite mer klarsynt.

Kommer jag rädda världen med mitt jobb? Knappast.

Är alla biståndsprojekt bra och bara gjorda med det bästa för det landet? Knappast.

(Men lite bättre kanske det blir. Och det finns faktiskt bra projekt också. Men det är en annan story)

Trots att jag kan känna mig lite hårdare numera så är jag dock fortfarande sådär naivt godtrogen om människor. Jag liksom förutsätter att alla människor är goda och vill väl och inte sätter krokben. Jo, jag vet, det är ganska naivt, men för det mesta stämmer det ju faktiskt.

Fast inte idag. I dag blev jag brutalt huggen i ryggen av en kille från en annan organisation som jag samarbetar med för ett projekt. Jag trodde vi var ett team, han bestämde sig för att vända allt jag har sagt på ett sätt så att det nu ser ut som om det är jag som är helt inkompetent och han som minsann är den duktiga.

Ibland suger det att vara konsult...

Fru-schemat

Man kanske kan undra hur mannen lyckas hålla reda på var jag är och när jag kommer hem igen. Nu har jag ioch för sig varit hemma en månad, men annars är det inte alltid så lätt när jag flänger som värst.

Det är därför fru-schemat finns.

Jo, det är sant. Det är där mannen har koll på var jag är, när jag åker och när jag kommer hem. Med jämna mellanrum körs en uppdatering om ändrade datum och planer. Fru-schemat - den sammanhållande länken i det här äktenskapet. Som ett bra tvåkomponentlim som min pappa kanske skulle säga.

Nu har mannen börjat nytt jobb som också gör att han reser runt ibland. Lite kortare resor både i avstånd och tid, men ialla fall. Hittills har vi tajmat resor ofantligt dåligt. Nu är han ute och reser, nästa vecka när han är hemma är det dags för mig att packa väskan och sticka till Makedonien.

Vi får nog börja jobba på att samordna fru-schemat med man-schemat.

Två tajta rövar

Mannen och jag är på MRL-pass på gymmet. Mage. Rumpa. Lår. 

Ledaren är en tjej från Norrland som skriker och tjoar och ropar saker som:

- Det är så här man får en tajt röv!!

när man håller på att avlida av alla kissande-hunden-övningar. 

Nu går jag och mannen runt här hemma med våra tajta rövar. Ont gör det. 

En tysk med änglavingar

Precis när jag som mest behöver det så ringer en gammal kollega som nu har nytt och flashigt jobb med massor av kontakter och han är precis den som jag behöver - han gräver fram idéer, erbjuder massa hjälp, erbjuder att ta på sig en del jobb. Peppar på och säger att "det här fixar vi", berättar historier från sitt jobb som får mig att känna mig ganska nöjd med att vara där jag är ialla fall. F. är toppen. Dessutom blev jag bjuden till Sydafrika när jag vill. Jag är alldeles glad en halvtimme senare när vi lägger på.

Nu jäklar. Hur svårt ska det vara att få ihop 65 talare till en konferens? Skam den som ger sig!

Nedstämd

Kanske är det så att man inte ska börja ett nytt år med fullständig entusiasm och "oj vad det här kommer bli ett toppenår!!"-utrop.

På något sätt slår det liksom tillbaka när man efter två dagar på jobbet bara är nedstämd av att man skulle behöva heja-rop och peppningar, men istället får kontrollfrågor och ifrågasättande om det man har gjort på den Omöjliga Uppgiften verkligen är nog.

Fast jag har ett skitroligt jobb så finns det nackdelar och dåliga vanor som aldrig verkar försvinna, och 2008 verkar hittills inte vara året när de dåliga sidorna försvinner.

Dessutom blåser det idag.

Mera mål!

Tillbaka på kontoret tillbringar jag lite av dagen på att fundera på årets mål. Jag brukar vara lite seg på att komma igång så där på nya året, så då brukar jag skriva upp ett par mål för året som jag sätter på en lapp ovanför datorn.

På kontoret i Tyskland var det aldrig något problem, det var ju ingen som förstod vad det stod på den där lappen med blommorna kluddade längst ner i hörnet. 2006 nådde jag 3 av 4 mål, det fick mig nöjd och belåten.

2007 var konstigt, det gick inte att sätta några mål i januari eftersom året var så oklart. Skulle jag stanna, skulle jag flytta hem, hur skulle det bli, skulle det funka, vad skulle jag göra? Det gick liksom inte att formulera något på ett papper som jag själv trodde på. Men jag saknade mitt lilla papper med gröna kludd-blommor, så nu ska jag göra ett för i år. Måste bara fundera lite. Just nu känner jag mig mer hungring på "hitta balans i livet"-mål än "vinna stora coola projekt"- mål. Vi får se.

2008 blir nog ett bra år tror jag. Jag har goda vibbar. Har ni? 

Långsamt långsamt

Göteborgs Kaffe och Tehandel är en sån där långsam butik. Jag är där för att köpa present och tjejen bakom disken är så där vansinnigt långsam. Vi småpratar om att rean är lite tråkig i år medan hon långsamt och noggrannt fixar handskrivna etiketter och maler kaffe. Det är hur skönt som helst - en oas i Nordstans trängsel och stress. Jag står 10 minuter och väntar på att hon slår in paketen i lite celofan och njuter hela tiden. Mmmmmm....slow shopping. 

Med respekt

Sommaren innan jag flyttade till Tyskland sommarjobbade jag på ett vårdhem i min hemstad. Våra boende behövde hjälp med allt - jag matade, tvättade och bytte blöjor i ett par månader.

Det var det bästa sommarjobbet jag har haft på många sätt.

Nu, såhär fem år senare, hjälper det mig när mina gamla blir allt äldre. Jag vet vad som kommer näst när demensen sätter in, är van vid blöjor, matning och minskade kontaktmöjligheter. Och jag har lärt mig att hjälpa med respekt. Ganska snart på vårdhemmet den sommaren insåg jag att det är inte för mig det är pinsamt eller jobbigt - det är för den äldre mannen som nu helt plötsligt får finna sig i att inte kunna gå på toaletten utan hjälp av en ung tjej. Att åldras är inte alltid så vackert och ofta på det där sommarjobbet tänkte jag att det bästa jag kunde göra var just att hjälpa med respekt. Att finnas när det behövs, men inte mer. Att erbjuda hjälp men aldrig tränga mig på.

På släktens julkalas hjälper jag min fine gamle farfar in på toaletten. Jag sitter på en bänk brevid i badrummet och vi kallpratar om livet och magproblem. Jag märker att jag lägger på mer hemma-dialekt, diftongerna blir lite kraftigare. Lite av mig kliver in i vårdbiträdesrollen igen på något sätt. Jag hjälper honom på med kläderna igen, diskuterar hur många hål in i livremmen jag ska spänna, vi skojar om hur han står rakt som en fura.

I de sekunderna är jag mer vårdbiträde än barnbarn, men det går över fort. Han får en puss på pannan och vi skrattar, min farfar och jag.

Kärlek och respekt.

Frau Doktor

Det officiella avslutet på Tysklands-eran kanske det kan kallas, 14e januari.

Då ska jag vara skrytsamt stolt som en tupp hela dagen när min man disputerar nere på sitt universitet i Tyskland.  Och jag därmed blir Frau Doktor (detta får ju inte på något sätt förminskas i viktighet)

Tyvärr (för mig) doktorerar mannen i ett ämne som är helt hopplöst för oss mindre bevandrade inom naturvetenskapen att förstå. Jag måste erkänna att jag inte är så van vid situationer där jag verkligen inte fattar ett jota me har nu bestämt mig för att praoa som 50-tals-hemmafru och le och vara uppklädd i fin outfit. Könsrollerna, here we come!

Partiell minnesförlust

Jag och mannen upptäckte att vi inte längre kommer ihåg vårt telefonnummer i Tyskland. Jag har funderat i tre dagar. Ingenting. Nada. Jag kommer bara ihåg riktnumret. Nu funderar jag mest på vad det är ett tecken för. Kanske var vi verkligen jättefärdiga med Tyskland. 

Julefrid

Så är det ute, projektförslaget. Klockan 22.30 var det klart. Och faktiskt är det nog det bästa jag har gjort hittills. Jag pallade bara inte med de resterande 30 mailen jag var tvungen att skicka och tog ledigt.  I kväll när jag känner mig lite mer sugen fixar jag dem också. Därmed är Mias humör också betydligt bättre. Mannen har lagat riktig mat och kontoret är uppröjt. 

Så idag kom den, julefriden. Jag har nästan inte gjort någonting på hela dagen. För första gången står det också en julgran hos oss och är hur fin som helst måste jag säga. Så nu sitter jag mest i vardagsrummet och tittar på granen och lyssnar på julmusik. 

God jul på er alla där ute! Familj och vänner som läser här och ni bloggvänner och ni som läser och ännu inte riktigt har gett er till känna....:) 

Avundsjukt

Alla ni som har såna där jobb där julefriden så långsamt infinner sig, där man inte direkt gör så mycket sista veckan innan jul förutom att skicka julkort, rensa bland papper och dricka glögg med kollegorna.

Idag avskyr jag er.

Det är deadline-dag. Jag började jobba strax innan 7 i morse och lutar åt att försöka vara ute från kontoret runt 22-tiden om allt funkar bra (tur man jobbar hemma). Jag har sjunkit till lägsta nivån i näringskedjan och håller mig igång med pepparkakor, kaffe, en och annan frukt och snabbmakaroner och ketchup som äts med sked ur djup tallrik. Skrivbordet är fullt med papper, papper, papper, gamla bananskal, äckliga kaffemuggar och skräp.

Blä på er alla julefridsinnehavare. .

En liten kärleksförklaring

Mannen och jag träffades på midsommarafton 1995. Jag skulle precis fylla 17, mannen var 18 och hade halvlångt svartfärgat hår. Det finns ett suddigt kort på oss från den festen där vi sitter jämte varandra och ler mot kameran, två nervösa tonåringar som ett par veckor senare lyckades få ihop det. Min första stora kärlek.

Såhär 12 år senare får man ofta höra "oj, hur har ni lyckats hålla ihop?".

Egentligen tycker jag frågan är lite fel ställd. Att hålla ihop är inget självändamål - jag vet inte ens om jag riktigt skulle rekommendera att man satsar allt för att hålla ihop från 16 års ålder. Vi har inte "lyckats hålla ihop". Vi har velat hålla ihop. Stundtals är det väldigt enkelt, stundtals krävs lite mer jävlar anamma.

När vi gifte oss för lite mer än två år sedan sa jag till mannen att jag inte kan lova honom att alltid stanna kvar, precis lika lite som han kan lova mig detsamma. Men vi lovade varandra att försöka göra allt för att det blir så. Och när vi egentligen borde ge upp ska vi försöka ytterligare en gång. Och en gång till. Och en gång till. Och vill man gå säger man till innan.

Enkla spelregler.

Att stanna ihop är inget självändamål. Det är ett val. Och jag är så vansinnigt väldans nöjd med mitt val. Ikväll ska jag attackera min man under den nyinköpta misteln.

Mitt i stormen

Biståndsgivare har en förmåga att ALLTID, jag menar ALLTID sätta deadlines för projektförslag sisådär runt slutet på året. Delvis antagligen för att få ut årets budget. Delvis antar jag kanske för att det ju är så PRAKTISKT att komma tillbaka efter julledigt och ha projektförslaget liggande på skrivbordet.

Jättepraktiskt. Vi konsulter ställer oss lite mer frågande till det när hela kontoret jobbar som skållade illrar. Julefrid? Knappast i det här jobbet...

Just nu skriver jag på ett projektförslag med deadline 27.12. Klockan 15.00. Eftersom vi faktiskt inte har lust att jobba på julafton för att skriva 30 sidor om alla coola saker vi vill göra i Azerbaijan så är deadline i morgon.

Deadline i morgon. I morse hade jag en team leader som inte hade leverat en enda underskrift utan gått under jorden med ett glatt "god jul", en IT-nisse i Azerbaijan som vägrar svara på email eller telefon, ett projektförslag som blev halvfärdigt sisådär 01.30 i går natt och en assistent som håller på att få nervöst sammanbrott av allt jobb.

Jo, min team leader har hört av sig, jag har hittat en annan IT-kille och peppar min assistent med glada heja-rop samtidigt som jag har raggat upp lite mer hjälp. Man kan göra mycket på en dag.

Deadline i morgon. En dag kan vara en livstid i det här jobbet.

Jag skriver projektförslag..... får återkomma typ i morgon när julledigheten har börjat......

Jobba hemma

Saker man bara kan göra på rasten när man jobbar hemma:

- lägga ansiktsmask
- tvätta en tröja
- sjunga julsånger jättehögt

Eller nja, just julsångssjungandet gjorde jag när jag jobbade på kontoret också. Jag trodde att min dörr var nog för att hålla ljudet borta från resten av kollegorna. Det var den inte - vi hade en praktikant med arbetsplats utanför min dörr som nog tyckte jag var ganska konstig.

Kärleksbomba tillbaka, bli sjövild av ilska eller bara läs

Rätt in i hjärtat: www.jagsanej.blogspot.com

Ett första försök med den svenska sjukvården

Jag ringer till vår vårdcentral för att få en tid. Ingenting akut, men skulle vilja ha en tid.

- Nja, säger sköterskan, idag har jag inga akuttider kvar
- Nej, det gör ingenting, säger jag, det är inte akut. Det går bra med en tid i januari också.
- Ja.... problemet är att vi inte kan boka in några tider i januari ännu. De är spärrade för att vi inte ska boka fullt alla tider redan nu i december.
(Här kan man fundera på logiken i det hela, men jag antar att statistiken ser bättre ut om man ringer och får tid samma månad).
- Jaha... så jag måste ringa i januari igen?
- Ja... eller också så kan du ju ringa samma dag och få en akuttid.
- Äh...fast det är ju inte akut....
- Ja, men då kan du ringa klockan 7 på morgonen och få tid samma dag. Vi är lite underbemannade här.

Alltså gäller det att fejka akutläge för att få en tid. Alternativt flytta någon annanstans. Inget ont mot den stackars sköterskan, hon sliter säkert, men ärligt talat? Den tyska modellen där en läkare har två patienter parallellt och springer mellan rummen känns plötsligt lite lyxig.

Julefrid sökes

Vill ha: julefrid

Har: alldeles för mycket jobb och alldeles för många deadlines som jag är alldeles för sen på. Så många att jag kategoriskt har börjat skita i att jag är för sen. Jo, det är någon som verkligen behöver jullov här....

Nej, om man skulle ta och äta lussebullar istället?

Konsertlycka

Två lucia/julkonserter senare varvar jag ner i en soffa hos min kollega. Det tar sitt lilla tag att få adrenalinet ut ur kroppen. Jag proppar i mig sushi och äter glass under en filt.

Efter den första konserten kommer en man i min ålder fram till mig och säger att han blev rörd till tårar av min sång. Sånt lever man länge av. Mamma och pappa är där.

Den andra konserten är i en mindre kyrka, fullproppad med folk. Det står folk utmed väggarna, sitter överallt där det finns plats. Och vi är helt enkelt bra. En sån där fantastisk kväll när man egentligen inte alls vill vara klar med konserten utan helst hade velat sjunga hela natten.

Stora släktjulkalaset i snabbt format

Ahhhhh.....glögg!
Prata prata prata
Äta julgodis lite halvt i smyg innan maten
Lite till glögg
Julbord!
Ahh... sillsallad
Hemmagjord inlagd sill
mmmmmm.... skinka
Slå sig ner på barnbordet (i vissa sammanhang blir man bara inte stor. Kanske ska man bara kalla det tredje-generationen-bordet)
Liten snaps (jo, på vissa sätt har barnbordet blivit vuxet)
Äta köttbullar
Prata prata prata prata
Hämta mer
Räkomelett
Köttkorv
Lite till köttbullar...
Bli jättemätt
Beundra osturvalet
Okynnesäta ost
Okynnesäta ost och vindruvor
Päsa på stolen
Prata prata prata
Börja diska
Diska lite till
Prata prata prata
Dricka kaffe
Äta kakor
Äta godis
Okynnesäta godis
Prata prata
Säga hej då
Ut i kall bil
Undra varför tiden gick så snabbt
Somna i bilen

Jag diggar julkalas!

Saaanktaaaa Luciiiia

I morgon är det dags för julkonsert i Tyskland med min tysk-svenska kör. Vem hade anat att man skulle dra på sig Luciakronan varje år när man börjar närma sig 30? (och då är jag ändå yngst i tåget).

Att sjunga i a capella-kör är dessutom ungefär hur kul som helst. Kanske för att det är lite mer riskant på något sätt - skiter det sig så skiter det sig på riktigt skulle man kunna säga, det finns inga instrument som backar upp.
Eller för att det är så himla kul att upptäcka vad man kan göra med bara röster.

Min kollega sa för övrigt att lokaltidningen i Bad Homburg har klämt upp mig på en bild i full Luciautrustning från förra året med en artikel om konserten där på söndag. Kanske ska man satsa på en artistkarriär ialla fall? En vecka om året som professionell Lucia. Hm.. skulle kanske funka.

(Julmatstexten är fortfarande i skapandefasen. Det finns så fasligt mycket att skriva, måste sålla bland tankarna lite)

Jag är lite tom på blogginlägg för tillfället. Tips mottaget tacksamt.

Idag blev jag påmind om att jag faktiskt gillar mitt jobb som tusan. Jag gör verkligen det.

Det var nog precis det jag behövde för tillfället.

Att komma hem

Hur känns det att vara hemma igen?

Jag svarar ganska ofta på den frågan. Och svarar nästan alltid att det känns väldigt bra. Det är ju ett ganska kort svar som skulle kunna läggas in i samma neutrala-svar-kategori som:

Hur var festen? - Jo tack, trevlig
Hur mår du? - Jo tack bra

Men grejen är att det faktiskt är allt annat än neutralt. Det känns helt enkelt Väldigt Bra. Jag inser lite långsamt att kanske börjar jag hitta fotfästet här hemma igen. Jag är så mycket mer närvarande här än jag var i Tyskland, njuter mer av en helg hemma, springer inte lika mycket.

Därför är jag inte lika sugen att packa väskan nästa vecka, men det är årets sista resa. Ner till Tyskland en sväng till, sen åker resväskan in i garderoben fram till januari.