I den moldaviska leran

Vi åker upp norrut, alldeles uppe vid gränsen till två byar för att besöka lånekooperativ. Ju mer vi kör, desto lerigare blir bilen och vi. På vägen hem får Efim stanna på en mack och tvätta av ljusen för att vi ska synas i mörkret.

Vi pratar problem och framtid med lånekooperativen, försöker se hur vi kan stödja dem. På det första stället bjuds det på lunch - vi äter platinta fyllda med kål eller ost. Direktören bjuder på vodka i smutsiga glas från sitt skåp. Jag tänker att alkoholen ju ändå dödar och skålar.

På nästa ställe visar de glatt sin dator och hur de har börjat jobba med den. Damen förklarar entusiastiskt att fördelen med att nu skriva lånekontrakten på dator och inte för hand är att det är så lätt att ändra om det blir fel och sen skriva ut igen. Hon letar sig vant fram emellan excelblad och tabeller. Sen ringer hon upp sin internet-anslutning. Vi inser att det inte var igår man hörde den där modem-uppringningssignalen senast.

Sen bjuds det på full middag på moldaviskt vis. Mer vodka, jag lyckas komma undan med små glas. Ut i leran och 3 timmar skumpande för att komma hem. Var en bra dag.

Behovet av rutiner på platser utan rutiner

Jag är i Moldavien med ytterligare en konsult. Första morgonen inser vi att kaffet som serveras till frukosten består av pulverkaffe, en liten påse per person. Som tur är har min kollega vanan inne. Hon trollar fram ett paket kaffe, filter och en filterhållare och så brygger vi kaffe själva.

Väldigt mystiskt kan många tänka. Och kan man inte bara klara sig på pulverkaffe, det är ju bara en vecka ni är där. Måste man göra så stor sak av det hela, ska man inte bara ta seden dit man kommer?

Men grejen är att jag förstår henne precis. Efter fyra års kuskande runt har hon insett att det hon behöver är en ordentlig kopp kaffe på morgonen. Efter allt man ger avkall på när man bor i en resväska har hon insett att det finns en sak hon känner att hon behöver.

För det är ju så, det här är inte bara en vecka, en stor del av livet är just såna här veckor på rad. Lika mycket vardag som hemma på något sätt. Jag vill ha en varm dusch och internet, sen överlever jag det mesta. Hon vill ha en kopp kaffe på morgonen.

Vi har alla olika sätt att göra en vardag av hotell och nya ställen.

Inspirerad igen

Så är jag tillbaka igen.

Det var oktober senaste gången, men nu är jag tillbaka i Chisinau igen. Den gången i oktober kände jag en viss lättnad att det skulle dröja tills jag var tillbaka. En viss mättnad på jobbet här, på stan, på hotellet. Det kändes som om det var dags att lämna och testa något nytt.

Nu är jag tillbaka för att testa något nytt inom gamla ramar. Projektet har tagit ny gestalt, nu ska äntligen det göras som jag tänkte för två år sedan att detta skulle verkligen behövas. Det ligger en viss skön känsla i att veta att det här är mina ideer som nu blir sjösatta. Mina små sketchade ideer på ett papper som nu har blivit ett riktigt projekt med Terms of Reference och budget och anställda. Det känns inspirerande, jag är hejdlöst sugen på att sätta igång.

Äntligen är datorutbildningen i gång. Jag blir varm i hjärtat när jag hör om att våra små lånekooperativ numera laddar ner dokument från hemsidor och skickar mail. Blir än mer sugen att jobba med nästa steg.

Det känns mer inspirerande än på länge att vara tillbaka. I början av året kändes mina 40 planerade dagar det här året som alldeles för många och jag undrade om jag egentligen inte hade planerat in mig själv för mycket. Nu känns det helt ok. Så mycket att göra. Så lite tid.

Kanske skulle man skynda sig lite...

Om 75 minuter ska jag sitta i bilen till Landvetter. Efter flera månaders frånvaro ska jag en vecka till Moldavien igen. 

Ska bara packa först. 

Äta frukost.

Duscha.

Lite tajt kanske. Tur att jag väljer att lägga tid på att blogga också. 

Inte så dramatiskt

Ingen fara, det är inte så farligt med mig. Jag kommer inte få kicken, har inboxen full av "vi tror på dig, vi stöttar dig, kom igen nu det här fixar vi!" mail från mina chefer.

Att tänka på värsta tänkbara scenario är bara ett bra sätt för mig att bli av med stress och tycka att mitt jobb är roligt och inte jobbigt. Om jag vet att jag kan hantera det värsta tänkbara så är ju allt ok, jag slipper vara stressad och kan fokusera mer på att göra ett bra jobb.

Mias egen påkomna stresshanteringsmetod, delpunkt 1.5

Värsta tänkbara scenariot skulle vara...

.. jag tänker ofta så när det skiter sig med någonting i livet. Om jag känner att jag kan hantera värsta scenariot eller till och med se fördelar med det, så försvinner ofta mitt magknip.

Det här gången är värsta tänkbara scenariot... att jag blir av med jobbet antagligen. Det skulle ju inte vara så kul. Jag skulle få börja om, kanske få ett jobb utan resor, kanske något jag inte tycker är så kul. Eller inget jobb alls. Då skulle jag inte få några pengar heller.

Men samtidigt skulle jag ha tid att sjunga i kör
Eller läsa en rolig kurs på universitetet
Kanske fundera på vad det är jag verkligen vill eller om jag inte vill göra något helt annat
Sova ut
Baka bröd
Inte vara trött när mannen kommer hem
Börja spela piano igen
Gå en danskurs

Jag överlever nog värsta tänkbara-scenariot för den här grejen också. Det brukar oftast finnas något bra i det mesta som sker. Ibland måste man bara leta lite för att se det.

När det verkligen skiter sig på jobbet

Ibland i såna här situationer så känner jag att jag skulle vilja ha ett jobb helt utan ansvar. Ett sånt där jobb där liksom ingenting är för jobbigt eller utmanande eller där folk blir jättearga på dig. Eller där det värsta som kan hända inte involverar stora politiska effekter, utan snarare kanske en lite sak. Som att ett paket ägg går sönder på ICA eller så. Inte som värsta tänkbara scenariot på den här krisen som fick mig att akut leta upp A-kassan och skriva in mig.

Oj oj oj... den här gången har jag liksom strulat till det på riktigt. Eller, egentligen handlar det om att jag fick ta hand om något som jag inte hade kompetens för alls och gissa vad? Det funkade inte alls.

Jag tror jag ser ganska ståltuff ut i såna här läget, försöker hålla mig kall, komma med konstruktiva lösningar. Men egentligen är jag mest lipfärdig och vill gå och gömma mig, alternativt låtsas som det regnar. Som en femåring ungefär. Mest väntar jag bara på någon som vill kliva in och städa upp min röra. Sånt händer väldigt sällan dock. Antagligen inte den här gången heller.

Lipvarning

Jag står i brudklänningsaffären och spanar på systern som provar klänningar.

Hon blir tusan så fin min syster.

Hur ska man kunna sjunga på det bröllopet utan att lipa? Det här kan bli värre än när jag sjöng på älskade Å.s bröllop. Då fick jag sjunga tittande ut över hela släktklanen (Å har ingen släkt, det är mer som en stor klan som tar upp en halv kyrka) som alla lipande och grät. Lättare har man ju haft det.

Kanske hjälper det om man bara tänker på annat hela vigseln? Eller kan man liksom titta någon annanstans när man sjunger? Måste komma på en reservlösning....

Thank God its Friday

Puuuhhhhhhh............ fredag. Vilket bra ord. Denna veckan har varit onormalt hysterisk. Värsta stormen har lagt sig i Kosovo.

Nu ska jag bara ha roligt hela helgen, inte ens skriva ett endast jobbmail. Har slut på ord efter en veckas powermailande.

Puss och hej

Vad tyst hon är kanske ni undrar.

Jag har en skitdag på jobbet. Kris i Kosovo. Var länge sen jag hade sån här riktig crisis management -dag. Det suger varje gång.

Skriv snälla och uppeppande kommentarer är ni söta!

Bye Skopje

Så är det dags att flyga vidare och lämna Skopje för den här gången. Det var kul att vara tillbaka och utbildningen gick väldigt bra. Det är konstigt, trots att jag vet att jag kan göra den här utbildningen bra så är jag lika nervös inför första dagen varje gång. Varje gång känner jag en trötthet, nervositet, en "varför gör jag det här egentligen"-känsla. Kanske är det för att man aldrig vet om man blir accepterad eller inte. Det är en sån press på något sätt, samtidigt är det en adrenalin-kick utan dess like.

Men allra bäst är när man ser hur deltagarna på väldigt kort tid blir så mycket bättre, hur de växer på något sätt, bara genom fyra futtiga dagars utbildning. Det är jättekul. Verkligen suveränt. Gör det värt det på något sätt.

Skulle helst vilja flyga hem idag, packa upp och sjunka ner i soffan. Men måste först till Tyskland ett par dar. Inte sugen.

Ett lyckoskott?!

12 personer har hittat min blogg efter att ha sökt på "tajta rövar" förra veckan.

Det får mig på något sätt att bubbla av skratt.

Man blir äldre

Jag har börjat få krämpor. För två dagar sen vaknade jag med halvt nackspärr. Efter att ha genomfört en hel dags utbildning med en mastodont-sjal runt halsen modell jultomte bestämde sig vår projektledare här nere att nu fick det nog vara just nog.

Massagetid hos Jasmina bokades - 80 spänn för en halvtimmes himmelrikesbra knådning.

Idag är jag mest öm. Jasmina förmanade mig att nu måste jag göra strechövningar varje morgon för att nacken ska bli lite glad igen.

Ska det vara så här nu?

Mias huvud efter en dags utbildning

JOHO!!!!!!!!!!!!! Här var det adrenalin!!! Yey, tusan vad jag blädderblockade!!! Yey!!!
Ye....ooohhhh..... lite trött.... eller.........oj. Orkar inte tänka....... har de gått nu... oj... lite choklad kanske... ähhhhhhhhhhh.....öhhhhhhhhhhhhhhhhh....

..........

........

...

.

*slut på hjärnaktivitet*

Herr och Frau Doktor

Bubblet har druckits, korten är tagna, den fula hatten är på.

Mannen är doktor - ett bra slut på fem år i Tyskland. Han ser mest utmattad ut nu, men snart börjar han nog le på riktigt.

Nu ska vi fira!

Halvleksrapport

Live-rapport från doktoreringen:

Presentationen är färdig. Mannen var ungefär hur bra som helst. Jag ville ställa mig upp när det var klart och skrika:
"Där satt den! You ROCK!!"
Men jag tror inte man får det på doktoreringar, så jag tog försynt ett foto istället. Är man nästan doktor förväntas man kanske ha en fru som man kan ha i möblerade rum.

Nu är det dags för grillningen. Mannen och fyra professorer i ett rum i källaren. Jag frågade mannen om det skulle vara ett mörkt rum med en stol och en enkel glödlampa hängande från taket. Han trodde inte det, men jag är inte säker. OOOOhhh... det är olidligt spännande.....

Dagen D

Idag klockan 13.30 är det dags. Då ska mannen stå stilig i kostym och förklara för en massa professorer varför han är så smart att han nog borde få bli doktor.

Om man ska vara dramatisk kan man säga att det är för den här dagen vi flyttade till Tyskland. Men det är nog inte läge att vara dramatisk, mannen skulle nog inte uppskatta det. Han satt och trummade med fingrarna på bussen in till universitetet i morse. För någon som är så lugn och sansad som mannen är det ett klart tecken på enorm nervositet.

Jag blir nästan lite nervös själv, men mest stolt stolt STOLT! Håll tummarna ni också!

Choklad och blädderblock

I morgon är det packa-väskan-dags. Jag har varit hemma en hel månad, och det känns nästan som om jag har legat av mig lite. Känns lite segt att komma igång. Samtidigt är det dags att komma ut ur den här lägenheten. Ut och se världen igen!

Eller tja. Skopje är kanske inte direkt världen. Men helt ok. Dessutom ska jag bo i lägenhet istället för hotell och kanske till och med lära mig att hitta i stan. Och så ska jag träffa I. som kanske är världens mysigaste kollega.

Just det. Jag ska ju jobba också. 4 dagars utbildning med 15 banknissar. Jag har laddat med choklad (det viktigaste attributet för en lyckad utbildning), videokamera och massor av blädderblock. Choklad och blädderblock - utan det blir det ingen bra utbildning.

Det är alltid lite skönt med förtroende.

Sådär ja.

Tre månader efter att vi ansökte har nu ICA bestämt sig.

Det krävdes bara ett personbevis från mannen, eftersom han inte var skriven i Sverige, och ett par månaders utredning från ICA (Säpo? Privatdetektiver? Har någon smygtagit foton på oss gömd i en buske utanför?)

Jo, mina kära vänner, TROTS att vi har bott utomlands i en massa år och därför inte är med i några kreditupplysningsprogram eller databanker och TROTS att mannen alltså inte var skriven i Sverige när ansökan fylldes i, så har nu ICA bestämt sig att vi är såpass trovärdiga att vi kan få ett samla-poäng-kort på ICA.

Wow. Vi känner oss verkligen utvalda.

AARRGGG!!!!

Efter snart fyra år på det här jobbet känner jag ibland att jag har blivit lite cynisk i vissa situationer. Eller snarare kanske lite mer klarsynt.

Kommer jag rädda världen med mitt jobb? Knappast.

Är alla biståndsprojekt bra och bara gjorda med det bästa för det landet? Knappast.

(Men lite bättre kanske det blir. Och det finns faktiskt bra projekt också. Men det är en annan story)

Trots att jag kan känna mig lite hårdare numera så är jag dock fortfarande sådär naivt godtrogen om människor. Jag liksom förutsätter att alla människor är goda och vill väl och inte sätter krokben. Jo, jag vet, det är ganska naivt, men för det mesta stämmer det ju faktiskt.

Fast inte idag. I dag blev jag brutalt huggen i ryggen av en kille från en annan organisation som jag samarbetar med för ett projekt. Jag trodde vi var ett team, han bestämde sig för att vända allt jag har sagt på ett sätt så att det nu ser ut som om det är jag som är helt inkompetent och han som minsann är den duktiga.

Ibland suger det att vara konsult...

Fru-schemat

Man kanske kan undra hur mannen lyckas hålla reda på var jag är och när jag kommer hem igen. Nu har jag ioch för sig varit hemma en månad, men annars är det inte alltid så lätt när jag flänger som värst.

Det är därför fru-schemat finns.

Jo, det är sant. Det är där mannen har koll på var jag är, när jag åker och när jag kommer hem. Med jämna mellanrum körs en uppdatering om ändrade datum och planer. Fru-schemat - den sammanhållande länken i det här äktenskapet. Som ett bra tvåkomponentlim som min pappa kanske skulle säga.

Nu har mannen börjat nytt jobb som också gör att han reser runt ibland. Lite kortare resor både i avstånd och tid, men ialla fall. Hittills har vi tajmat resor ofantligt dåligt. Nu är han ute och reser, nästa vecka när han är hemma är det dags för mig att packa väskan och sticka till Makedonien.

Vi får nog börja jobba på att samordna fru-schemat med man-schemat.

Två tajta rövar

Mannen och jag är på MRL-pass på gymmet. Mage. Rumpa. Lår. 

Ledaren är en tjej från Norrland som skriker och tjoar och ropar saker som:

- Det är så här man får en tajt röv!!

när man håller på att avlida av alla kissande-hunden-övningar. 

Nu går jag och mannen runt här hemma med våra tajta rövar. Ont gör det. 

En tysk med änglavingar

Precis när jag som mest behöver det så ringer en gammal kollega som nu har nytt och flashigt jobb med massor av kontakter och han är precis den som jag behöver - han gräver fram idéer, erbjuder massa hjälp, erbjuder att ta på sig en del jobb. Peppar på och säger att "det här fixar vi", berättar historier från sitt jobb som får mig att känna mig ganska nöjd med att vara där jag är ialla fall. F. är toppen. Dessutom blev jag bjuden till Sydafrika när jag vill. Jag är alldeles glad en halvtimme senare när vi lägger på.

Nu jäklar. Hur svårt ska det vara att få ihop 65 talare till en konferens? Skam den som ger sig!

Nedstämd

Kanske är det så att man inte ska börja ett nytt år med fullständig entusiasm och "oj vad det här kommer bli ett toppenår!!"-utrop.

På något sätt slår det liksom tillbaka när man efter två dagar på jobbet bara är nedstämd av att man skulle behöva heja-rop och peppningar, men istället får kontrollfrågor och ifrågasättande om det man har gjort på den Omöjliga Uppgiften verkligen är nog.

Fast jag har ett skitroligt jobb så finns det nackdelar och dåliga vanor som aldrig verkar försvinna, och 2008 verkar hittills inte vara året när de dåliga sidorna försvinner.

Dessutom blåser det idag.

Mera mål!

Tillbaka på kontoret tillbringar jag lite av dagen på att fundera på årets mål. Jag brukar vara lite seg på att komma igång så där på nya året, så då brukar jag skriva upp ett par mål för året som jag sätter på en lapp ovanför datorn.

På kontoret i Tyskland var det aldrig något problem, det var ju ingen som förstod vad det stod på den där lappen med blommorna kluddade längst ner i hörnet. 2006 nådde jag 3 av 4 mål, det fick mig nöjd och belåten.

2007 var konstigt, det gick inte att sätta några mål i januari eftersom året var så oklart. Skulle jag stanna, skulle jag flytta hem, hur skulle det bli, skulle det funka, vad skulle jag göra? Det gick liksom inte att formulera något på ett papper som jag själv trodde på. Men jag saknade mitt lilla papper med gröna kludd-blommor, så nu ska jag göra ett för i år. Måste bara fundera lite. Just nu känner jag mig mer hungring på "hitta balans i livet"-mål än "vinna stora coola projekt"- mål. Vi får se.

2008 blir nog ett bra år tror jag. Jag har goda vibbar. Har ni? 

Långsamt långsamt

Göteborgs Kaffe och Tehandel är en sån där långsam butik. Jag är där för att köpa present och tjejen bakom disken är så där vansinnigt långsam. Vi småpratar om att rean är lite tråkig i år medan hon långsamt och noggrannt fixar handskrivna etiketter och maler kaffe. Det är hur skönt som helst - en oas i Nordstans trängsel och stress. Jag står 10 minuter och väntar på att hon slår in paketen i lite celofan och njuter hela tiden. Mmmmmm....slow shopping. 

Med respekt

Sommaren innan jag flyttade till Tyskland sommarjobbade jag på ett vårdhem i min hemstad. Våra boende behövde hjälp med allt - jag matade, tvättade och bytte blöjor i ett par månader.

Det var det bästa sommarjobbet jag har haft på många sätt.

Nu, såhär fem år senare, hjälper det mig när mina gamla blir allt äldre. Jag vet vad som kommer näst när demensen sätter in, är van vid blöjor, matning och minskade kontaktmöjligheter. Och jag har lärt mig att hjälpa med respekt. Ganska snart på vårdhemmet den sommaren insåg jag att det är inte för mig det är pinsamt eller jobbigt - det är för den äldre mannen som nu helt plötsligt får finna sig i att inte kunna gå på toaletten utan hjälp av en ung tjej. Att åldras är inte alltid så vackert och ofta på det där sommarjobbet tänkte jag att det bästa jag kunde göra var just att hjälpa med respekt. Att finnas när det behövs, men inte mer. Att erbjuda hjälp men aldrig tränga mig på.

På släktens julkalas hjälper jag min fine gamle farfar in på toaletten. Jag sitter på en bänk brevid i badrummet och vi kallpratar om livet och magproblem. Jag märker att jag lägger på mer hemma-dialekt, diftongerna blir lite kraftigare. Lite av mig kliver in i vårdbiträdesrollen igen på något sätt. Jag hjälper honom på med kläderna igen, diskuterar hur många hål in i livremmen jag ska spänna, vi skojar om hur han står rakt som en fura.

I de sekunderna är jag mer vårdbiträde än barnbarn, men det går över fort. Han får en puss på pannan och vi skrattar, min farfar och jag.

Kärlek och respekt.

Frau Doktor

Det officiella avslutet på Tysklands-eran kanske det kan kallas, 14e januari.

Då ska jag vara skrytsamt stolt som en tupp hela dagen när min man disputerar nere på sitt universitet i Tyskland.  Och jag därmed blir Frau Doktor (detta får ju inte på något sätt förminskas i viktighet)

Tyvärr (för mig) doktorerar mannen i ett ämne som är helt hopplöst för oss mindre bevandrade inom naturvetenskapen att förstå. Jag måste erkänna att jag inte är så van vid situationer där jag verkligen inte fattar ett jota me har nu bestämt mig för att praoa som 50-tals-hemmafru och le och vara uppklädd i fin outfit. Könsrollerna, here we come!

Partiell minnesförlust

Jag och mannen upptäckte att vi inte längre kommer ihåg vårt telefonnummer i Tyskland. Jag har funderat i tre dagar. Ingenting. Nada. Jag kommer bara ihåg riktnumret. Nu funderar jag mest på vad det är ett tecken för. Kanske var vi verkligen jättefärdiga med Tyskland. 

Julefrid

Så är det ute, projektförslaget. Klockan 22.30 var det klart. Och faktiskt är det nog det bästa jag har gjort hittills. Jag pallade bara inte med de resterande 30 mailen jag var tvungen att skicka och tog ledigt.  I kväll när jag känner mig lite mer sugen fixar jag dem också. Därmed är Mias humör också betydligt bättre. Mannen har lagat riktig mat och kontoret är uppröjt. 

Så idag kom den, julefriden. Jag har nästan inte gjort någonting på hela dagen. För första gången står det också en julgran hos oss och är hur fin som helst måste jag säga. Så nu sitter jag mest i vardagsrummet och tittar på granen och lyssnar på julmusik. 

God jul på er alla där ute! Familj och vänner som läser här och ni bloggvänner och ni som läser och ännu inte riktigt har gett er till känna....:) 

Avundsjukt

Alla ni som har såna där jobb där julefriden så långsamt infinner sig, där man inte direkt gör så mycket sista veckan innan jul förutom att skicka julkort, rensa bland papper och dricka glögg med kollegorna.

Idag avskyr jag er.

Det är deadline-dag. Jag började jobba strax innan 7 i morse och lutar åt att försöka vara ute från kontoret runt 22-tiden om allt funkar bra (tur man jobbar hemma). Jag har sjunkit till lägsta nivån i näringskedjan och håller mig igång med pepparkakor, kaffe, en och annan frukt och snabbmakaroner och ketchup som äts med sked ur djup tallrik. Skrivbordet är fullt med papper, papper, papper, gamla bananskal, äckliga kaffemuggar och skräp.

Blä på er alla julefridsinnehavare. .

En liten kärleksförklaring

Mannen och jag träffades på midsommarafton 1995. Jag skulle precis fylla 17, mannen var 18 och hade halvlångt svartfärgat hår. Det finns ett suddigt kort på oss från den festen där vi sitter jämte varandra och ler mot kameran, två nervösa tonåringar som ett par veckor senare lyckades få ihop det. Min första stora kärlek.

Såhär 12 år senare får man ofta höra "oj, hur har ni lyckats hålla ihop?".

Egentligen tycker jag frågan är lite fel ställd. Att hålla ihop är inget självändamål - jag vet inte ens om jag riktigt skulle rekommendera att man satsar allt för att hålla ihop från 16 års ålder. Vi har inte "lyckats hålla ihop". Vi har velat hålla ihop. Stundtals är det väldigt enkelt, stundtals krävs lite mer jävlar anamma.

När vi gifte oss för lite mer än två år sedan sa jag till mannen att jag inte kan lova honom att alltid stanna kvar, precis lika lite som han kan lova mig detsamma. Men vi lovade varandra att försöka göra allt för att det blir så. Och när vi egentligen borde ge upp ska vi försöka ytterligare en gång. Och en gång till. Och en gång till. Och vill man gå säger man till innan.

Enkla spelregler.

Att stanna ihop är inget självändamål. Det är ett val. Och jag är så vansinnigt väldans nöjd med mitt val. Ikväll ska jag attackera min man under den nyinköpta misteln.

Mitt i stormen

Biståndsgivare har en förmåga att ALLTID, jag menar ALLTID sätta deadlines för projektförslag sisådär runt slutet på året. Delvis antagligen för att få ut årets budget. Delvis antar jag kanske för att det ju är så PRAKTISKT att komma tillbaka efter julledigt och ha projektförslaget liggande på skrivbordet.

Jättepraktiskt. Vi konsulter ställer oss lite mer frågande till det när hela kontoret jobbar som skållade illrar. Julefrid? Knappast i det här jobbet...

Just nu skriver jag på ett projektförslag med deadline 27.12. Klockan 15.00. Eftersom vi faktiskt inte har lust att jobba på julafton för att skriva 30 sidor om alla coola saker vi vill göra i Azerbaijan så är deadline i morgon.

Deadline i morgon. I morse hade jag en team leader som inte hade leverat en enda underskrift utan gått under jorden med ett glatt "god jul", en IT-nisse i Azerbaijan som vägrar svara på email eller telefon, ett projektförslag som blev halvfärdigt sisådär 01.30 i går natt och en assistent som håller på att få nervöst sammanbrott av allt jobb.

Jo, min team leader har hört av sig, jag har hittat en annan IT-kille och peppar min assistent med glada heja-rop samtidigt som jag har raggat upp lite mer hjälp. Man kan göra mycket på en dag.

Deadline i morgon. En dag kan vara en livstid i det här jobbet.

Jag skriver projektförslag..... får återkomma typ i morgon när julledigheten har börjat......

Jobba hemma

Saker man bara kan göra på rasten när man jobbar hemma:

- lägga ansiktsmask
- tvätta en tröja
- sjunga julsånger jättehögt

Eller nja, just julsångssjungandet gjorde jag när jag jobbade på kontoret också. Jag trodde att min dörr var nog för att hålla ljudet borta från resten av kollegorna. Det var den inte - vi hade en praktikant med arbetsplats utanför min dörr som nog tyckte jag var ganska konstig.

Kärleksbomba tillbaka, bli sjövild av ilska eller bara läs

Rätt in i hjärtat: www.jagsanej.blogspot.com

Ett första försök med den svenska sjukvården

Jag ringer till vår vårdcentral för att få en tid. Ingenting akut, men skulle vilja ha en tid.

- Nja, säger sköterskan, idag har jag inga akuttider kvar
- Nej, det gör ingenting, säger jag, det är inte akut. Det går bra med en tid i januari också.
- Ja.... problemet är att vi inte kan boka in några tider i januari ännu. De är spärrade för att vi inte ska boka fullt alla tider redan nu i december.
(Här kan man fundera på logiken i det hela, men jag antar att statistiken ser bättre ut om man ringer och får tid samma månad).
- Jaha... så jag måste ringa i januari igen?
- Ja... eller också så kan du ju ringa samma dag och få en akuttid.
- Äh...fast det är ju inte akut....
- Ja, men då kan du ringa klockan 7 på morgonen och få tid samma dag. Vi är lite underbemannade här.

Alltså gäller det att fejka akutläge för att få en tid. Alternativt flytta någon annanstans. Inget ont mot den stackars sköterskan, hon sliter säkert, men ärligt talat? Den tyska modellen där en läkare har två patienter parallellt och springer mellan rummen känns plötsligt lite lyxig.

Julefrid sökes

Vill ha: julefrid

Har: alldeles för mycket jobb och alldeles för många deadlines som jag är alldeles för sen på. Så många att jag kategoriskt har börjat skita i att jag är för sen. Jo, det är någon som verkligen behöver jullov här....

Nej, om man skulle ta och äta lussebullar istället?

Konsertlycka

Två lucia/julkonserter senare varvar jag ner i en soffa hos min kollega. Det tar sitt lilla tag att få adrenalinet ut ur kroppen. Jag proppar i mig sushi och äter glass under en filt.

Efter den första konserten kommer en man i min ålder fram till mig och säger att han blev rörd till tårar av min sång. Sånt lever man länge av. Mamma och pappa är där.

Den andra konserten är i en mindre kyrka, fullproppad med folk. Det står folk utmed väggarna, sitter överallt där det finns plats. Och vi är helt enkelt bra. En sån där fantastisk kväll när man egentligen inte alls vill vara klar med konserten utan helst hade velat sjunga hela natten.

Stora släktjulkalaset i snabbt format

Ahhhhh.....glögg!
Prata prata prata
Äta julgodis lite halvt i smyg innan maten
Lite till glögg
Julbord!
Ahh... sillsallad
Hemmagjord inlagd sill
mmmmmm.... skinka
Slå sig ner på barnbordet (i vissa sammanhang blir man bara inte stor. Kanske ska man bara kalla det tredje-generationen-bordet)
Liten snaps (jo, på vissa sätt har barnbordet blivit vuxet)
Äta köttbullar
Prata prata prata prata
Hämta mer
Räkomelett
Köttkorv
Lite till köttbullar...
Bli jättemätt
Beundra osturvalet
Okynnesäta ost
Okynnesäta ost och vindruvor
Päsa på stolen
Prata prata prata
Börja diska
Diska lite till
Prata prata prata
Dricka kaffe
Äta kakor
Äta godis
Okynnesäta godis
Prata prata
Säga hej då
Ut i kall bil
Undra varför tiden gick så snabbt
Somna i bilen

Jag diggar julkalas!

Saaanktaaaa Luciiiia

I morgon är det dags för julkonsert i Tyskland med min tysk-svenska kör. Vem hade anat att man skulle dra på sig Luciakronan varje år när man börjar närma sig 30? (och då är jag ändå yngst i tåget).

Att sjunga i a capella-kör är dessutom ungefär hur kul som helst. Kanske för att det är lite mer riskant på något sätt - skiter det sig så skiter det sig på riktigt skulle man kunna säga, det finns inga instrument som backar upp.
Eller för att det är så himla kul att upptäcka vad man kan göra med bara röster.

Min kollega sa för övrigt att lokaltidningen i Bad Homburg har klämt upp mig på en bild i full Luciautrustning från förra året med en artikel om konserten där på söndag. Kanske ska man satsa på en artistkarriär ialla fall? En vecka om året som professionell Lucia. Hm.. skulle kanske funka.

(Julmatstexten är fortfarande i skapandefasen. Det finns så fasligt mycket att skriva, måste sålla bland tankarna lite)

Jag är lite tom på blogginlägg för tillfället. Tips mottaget tacksamt.

Idag blev jag påmind om att jag faktiskt gillar mitt jobb som tusan. Jag gör verkligen det.

Det var nog precis det jag behövde för tillfället.

Att komma hem

Hur känns det att vara hemma igen?

Jag svarar ganska ofta på den frågan. Och svarar nästan alltid att det känns väldigt bra. Det är ju ett ganska kort svar som skulle kunna läggas in i samma neutrala-svar-kategori som:

Hur var festen? - Jo tack, trevlig
Hur mår du? - Jo tack bra

Men grejen är att det faktiskt är allt annat än neutralt. Det känns helt enkelt Väldigt Bra. Jag inser lite långsamt att kanske börjar jag hitta fotfästet här hemma igen. Jag är så mycket mer närvarande här än jag var i Tyskland, njuter mer av en helg hemma, springer inte lika mycket.

Därför är jag inte lika sugen att packa väskan nästa vecka, men det är årets sista resa. Ner till Tyskland en sväng till, sen åker resväskan in i garderoben fram till januari.

Julfirande på det svenska jobbet

Mannen har precis börjat sitt nya jobb i Sverige. Våra gemensamma erfarenheter av arbetsplatser i Sverige (om man räknar bort alla sommarjobb) är begränsat och därför blir det liksom lite extra intressant att se hur det egentligen funkar.

Idag var det adventsfirande på mannens nya jobb. Det träffades en timme för att dricka glögg och SJUNGA JULSÅNGER tillsammans. Jo, det är faktiskt sant. Det hade låtit ungefär hur illa som helst. Men främst själva iden att träffas i ett mötesrum och sjunga tillsammans känns....kan inte hjälpa det, skrattet bubblar i mig som tusan. Nu har jag något som får mig på gott humör när jag är lite nere. Sjunger ni julsånger tillsammans med texter projicerade på väggen på era jobb?

200 km/h...

....körde Sabine till slut på motorvägen. Men det hjälpte tyvärr inte.

"Egentligen är det väl kanske inte så konstigt när man flyger så mycket som du gör. Någon gång MÅSTE man ju missa flyget" säger mannen.

Så nu sitter jag här på flygplatshotellet på Frankfurt-Hahns flygplats (för er som aldrig har flugit Ryanair kan jag meddela att det här knappast är världens medelpunkt) fram tills i morgon eftermiddag.

Lite surt. Eller ganska mycket surt faktiskt.

Vi är inte alltid så himla utvecklade som vi tror

Är det inte lite lustigt att man reser hit och dit i världen till ställen som kallas underutvecklade, men det är nästan aldrig problem att bli uppkopplad. Inga problem - trådlöst internet utan extra kostnad. Det är standard på de flesta medelklasshotell jag har bott på i Moldovien, Sudan eller någon annanstans.

Så kommer man till Luxemburg för en konferens där vi sitter i styrelsen. Tacket för det är bland annat att vi blir inbokade på ett superflashigt och superdyrt hotell. När jag frågar hur jag kan koppla upp mig blir svaret att det finns trådlöst internet, men jag måste köpa ett entimmeskort. För 70 spänn.

Seriously Europe, we are so loosing it. Om 5 år kommer vi vara hopplöst efter. Eller snarare mer efter än vi redan är.

Konferens: check!

Ovanligt nog går resan nästa vecka helt otippat till....Luxemburg. Tillhör inte direkt standardmålen för mitt jobbresande.

Konferens på gång, alltså blir det ungefär så här skulle jag tro:

Kostymen: på

Reklamväskan: på

Lilla rockslagsmärket med företagsemblemet: på

Stora leendet: på

Antal druckna koppar kaffe: massor, massor

Byte av visitkort: högvis

Tråkiga föredrag: för många

Intressanta föredrag: ett par

Roliga människor man träffar på: massor

Antal timmar sömn: begränsat

Jag tycker faktiskt att det är roligt på konferens. Träffa folk är kul.

En Köpfri Dag i Ullared?

Idag är det En Köpfri Dag. 

Egentligen tycker jag om själva konceptet måste jag säga. Vi har mer eller mindre avskaffat juklapparna i år och det känns hur skönt som helst att slippa springa runt i Nordstan och köpa, köpa. köpa. I år läggs tiden på att pyssla julpyssel och koka knäck med brollan, S. och mannen istället. Känns hur skönt som helst. Alltså känns egentligen En Köpfri Dag som något jag skulle vilja ställa upp på. 

Problemet är bara att just idag ska jag åka till Gekås med en inköpslista av en mer än respektabel längd.... (Ja, en del läsare kanske refererar till stället som Ullared. Att göra det ingår på listan av vad som är bannlyst i den här familjen. Ullared är SAMHÄLLET som affären ligger i. Affären heter GEKÅS. Att vi är så säkra på att det är sant är för att mannen kommer från Ullared. Jo, det är sant. Det finns människor som bor där, det finns hus, skolor och ICA. Och en pizzeria. Vi träffades till och med i Ullared på midsommarafton -95. Men det är en annan story.)

Hm. Kan man ha en andra Köpfri Dag någon annan dag? Kanske nästa vecka när jag ändå är bortrest? Jag köper ju knappt några julklappar, kan inte det räknas? 

Jobbuniform

Den senaste veckan har jag haft lite svårt att komma till skott på jobbet. Det har liksom inte blivit någonting, tiden har bara försvunnit.

Idag kom jag på vad som var felet. När man jobbar hemifrån blir det lätt att man glider i de där gamla jeansen och en t-shirt. Och det är där det börjar bli svårt att få jobb-feeling.

Idag körde jag med skjorta. Det funkade hur bra som helst, jag var hypereffektiv.

Jobbuniformen måste på helt enkelt.

Privat byråkrati

När jag flyttade hem till Sverige tog det cirka 40 minuter att klara av all tysk byråkrati när det gäller sjukförsäkring och folkbokföring och liknande.

Däremot kämpar jag fortfarande med att bli av med diverse kundkort, mobiltelefoner etc.

Förra veckan fick jag äntligen reda på att mitt mobilabonnemang nu kommer stängas av.
I august 2008.

Just nu försöker jag förklara för tyska järnvägen att de måste säga upp mitt rabattkort utan att jag skickar in själva kortet till dem (eftersom jag in min totala naivitet slängde kortet efter att jag hade sagt upp det. Det går tyvärr inte. Kortet kan bara sägas upp om de får se kortet)

Suck. Jag är inte på humör för tysk service-sektor-byråkrati.

Stolthet och värdighet

Jag har aldrig riktigt förstått det där med stolthet. Det är inte så viktigt för mig att pinka revir, att ge igen eller ge mig på någon som har sårat min stolthet. Jag tycker inte riktigt det är värt det måste jag säga, inte värt att lägga energi på.

Det är annat när det gäller värdighet. Jag kan vänligt ge människor en, två eller fem nya chanser, men när det gäller de som gör intrång på min värdighet - då sätter jag ner foten. Där går min gräns, där är jag inte längre beredd att låta andra människor kliva runt. Ungefär där blir jag arg och bestämd. Så när någon bestämde sig för att det var ok att negligera min fina väns värdighet blev jag sjövild. Ett åskmoln. Över min gräns gånger 1000 ungefär.

Jag tror jag kanske måste börja svära på riktigt.

Ordningen är återställd

Nu har det riktiga soffarmstödet kommit. Vår soffa ser numera normal ut.

Problemet är bara att det andra, felaktiga, armstödet var mycket skönare att luta huvudet mot.

Skit också.

Min pappas fru?!

Sköterskan kommer in med eftermiddagskaffet till farfar när vi är där. Pappa följer med henne ut för att hämta kaffe till oss också och kommer tillbaka stolt som en tupp. 

"Hon frågade om min FRU ville ha mjölk i kaffet!"

Suck. Det kändes på något sätt bättre att bli uppdansad av en nittonåring. 

Di älskade gamle

Pappa och jag åker upp till byn i Västergötland där han växte upp. 

Farfar har precis fyllt 95, som vanligt ligger han i sängen när vi kommer. Han ligger oftast nuförtiden. Älskade farfar, en stor man som nu långsamt krymper. Men ögonen

glittar till som vanligt när vi kommer. Min hand försvinner som vanligt i hans stora. Vi pratar om skogen och äter karameller. Sen dricker vi kaffe.

Farmor sitter på sin avdelning med en docka i famnen. Försiktigt och noggrannt viker hon veck på dockans tröja. Jag hjälper henne, sen sätter jag dockan på bordet framför henne och rör på dockans huvud. Farmor följer varje rörelse. Vi skrattar tillsammans. Hon säger att dockan har samma namn som hennes yngsta dotter och säger att jo, hon har ju två barn till men hon kommer inte riktigt ihåg vad de heter. Någonting finns kvar, långt därinne. 

Tiden har sin gång och varje gång vi åker tänker jag att kanske var det här den sista gången. När jag pussar farfar på kinden vet jag att vi båda tycker att just i den här stunden är livet toppen som lät oss ses en gång till. 

Och sånt här händer bara på hemkontoret

Lördag morgon strax efter nio. Jag ligger i sängen och funderar på om jag ska vakna eller inte.

Telefonen ringer. Är det inte.. jo, det är jobbtelefonen... har nåt hänt? Jag svarar med sömndrucken röst. Det är chefen för en av våra partnerbanker som ligger ca 7 timmar före oss och där det jobbas lördagar. Jag blir på 5 sekunder klarvaken. Lyckas upprymma någon form av professionalitet, trots att jag står i nattlinne med håret spretandes åt alla håll. Det lyckas sådär.

Kanske är det dags att ta ett eget principbeslut att inte svara i jobbtelefonen på helgen.

Sånt här händer nog bara på huvudkontoret

Jag strosar in på kontoret 8.15, vilket är ganska tidigt för att vara hos oss. Uppe hos oss på 4e våning möter jag R. från vår avdelning på 1a vån.

Mia, please help me!

Hon ser halvt vild, halvt uppgiven ut. Vår chef behöver sin presentation för EU utskriven och spiraliserad in 20 exemplar. Flyget till Bryssel går 9.15, vi är ca 20 - 25 minuters bilväg (om man VERKLIGEN utnyttjar fri fart möjligheten på autobahn) från flygplatsen.

Grejen är att jag har gjort tillräckligt många nödaktioner för att bli kall och kolugn. Jackan av, jag grabbar tag i vår spiraliseringsmaskin under ena armen, spiraler och papper under andra och sen springer vi till hissen, springer bort till deras avdelning. Lägg till lite musik och slow-motion och vi hade kunnat spela in en scen från Baywatch (eller... nåja... man hade kanske fått lägga till en minimal bikini, ett par silikontuttar och tagit bort ett par extra trivselkilo eller 10. Ja, och så var det ju en spiraliseringsapparat jag hade under armen och inte en sån där cool flytboj, men ni fattar kanske grejen?).

Vi är färdiga med alla 20 exemplaren 8.42
R. och A. kastar sig i bilen till flygplatsen. Vår chef har beräknat sin tid att ta sig från säkerhetskontrollen till gaten till 3 minuter. Gaten stänger grindarna 9.10, senaste ankomsttid för R. till säkerhetskontrollen är därför 9.05.
R. är där 9.03.
Springer rakt förbi tanten som vill se ens boardingpass och den fjantiga påsen med vätskor för att ta sig till säkerhetskontrollen. Tanten efter, ropande (ni ser, nu börjar det bli som valfri amerikansk film), medan R. ropar att hon bara måste lämna något vidare. Slänger iväg påsen genom säkerhetskontrollen 9.04, chefen står på andra sidan, tar emot och springer.

Sånt händer bara på huvudkontoret.

Jag överlevde den här gången också med min mentala hälsa i behåll

Nu har jag kommit på hur man överlever en flight med Ryanair utan att få fetkrupp och börja skrika och riva sitt hår av alla störiga människor som trängs och är högljudda i världens trängsta plan där allt är målat i knallgult och konstanta högljudda meddelanden om att man kan köpa lotter och tax free och bussbiljetter.

Öronproppar. Tack Gode Gud för öronproppar. Man kan sova bort eländet då.

Rätt val

Jag är i Tyskland ett par dagar för att jobba pa huvudkontoret. Det är kul att vara här, jag trivs ett par dagar, men jag är glad att jag har en biljett hem. Känns skönt att veta att man valde rätt.

Här blir det inte sa mycket tid för bloggande, sa nu far ni klara er utan mig ett par dagar!

Är det här en bättre bakgrund eller? Min gamla började kännas så grå och tråkig. 

Vi köpte en ny soffa....

.. man fick välja klädsel och ben och storlek och allt själv. 

Vi väntade i sju veckor, sen fick vi den här. 

Finn ett stort fel!? (Ledtråd: Nej. Vanliga människor beställer sällan en soffa med två OLIKA armstöd)

Det är så mycket man undrar. Vad det INGEN på möbelfabriken som tänkte att "nej, om man skulle ta och kolla med affären om det verkligen är så att kunden vill ha en tresits-soffa med ett högt och smalt armstöd och ett brett och lågt"

Nåja. Det ska ju komma ett nytt armstöd såsmåningom. Och det fick ialla fall AM att skratta så mycket på telefon att det nog var värt det. 

När är det dags att ge upp?

Nu har jag varit hemma igen i snart ett halvår och under lunchen idag funderar jag på att långsamt tvingas jag nog inse.

Att det finns vänner där jag nog inte längre har någon plats. Jag har helt enkelt varit borta för länge och någonstans där på vägen förlorade jag min plats i deras liv. Inte av någon direkt anledning, bara så där lite långsamt, utan att någon kanske egentligen ville det.

Och kanske är det dags att ge upp. Inse att vi nog är vänner på ett annat sätt numera. Sådana som kanske ses någon gång ibland när livet låter oss passera på samma vägar, men min plats där alldeles nära är borta. Jag gav liksom bort den när jag bestämde mig för fyra år sedan att flytta. Fast det förstod jag nog aldrig riktigt då.

Från en tjej som aldrig svär, fan vad ont det gör. Men jag tror det är dags att ge upp.

Mannen funderar

Mannen: Du Mia, nu när jag snart är klar med min avhandling och ska börja på ett vanligt jobb...då kommer jag typ vara hemma klockan 17 på eftermiddagen... vad ska man göra då?

Mia: Hm... äh... kanske kan du börja med någon ny hobby?

Mannen: Jo.. man kan ju spela innebandy någon gång i veckan kanske... gå till gymmet... jo, man borde ju kunna fördriva tiden.

Förvirrande att helt plötsligt ha tid. (Jag föreslog matlagningskurs, massagekurs eller stora bröd och bullbak som alternativa sysselsättningar. Hoppas det funkar!)

När man tittar tillbaka lite grann

På väg hem från Sudan stannar jag till i Tyskland för ett par dagar och bor över natt hos en väldigt god vän i Darmstadt. På torsdag kväll tar jag S-Bahn ut till Darmstadt och återser stan som var mitt hem i fyra år.

Det är blandade känslor, svåra att sätta etikett på. Först känns det inte något alls, det var ju inte så länge sen jag var där och ingenting har direkt ändrat sig. Jag tar samma väg från tågstationen som jag alltid gjorde, men den här gången tar jag inte av höger genom husen bort till lägenheten utan tar bussen vidare.När jag väntar på spårvagnen vid torget känner jag mig plötsligt nedstämd, nästan med en klump i halsen.

Jag funderar på om jag känner längtan tillbaka, men det gör jag nog inte egentligen. Men så inser jag att det var här jag vande mig vid att inte riktigt höra till. Att vara en främling. För trots att jag hittar i stan, har goda vänner i stan, så blev jag aldrig någonting annat än en tillfällig invånare. Jag lärde mig aldrig vad de viktiga frågorna var som diskuterades på stan eller för den del någonting om dess historia.

På många ställen i världen är jag nu på samma sätt. Jag hittar lite grann, känner ett par människor, men jag är ändå en främling. Och det var här jag vande mig vid det, här jag vande mig vid att inte direkt ha något fotfäste. Jag tror det är det som gör mig lite nedstämd. Det var här jag tappade det där absoluta kravet på att ha ett hemma. Och fast det är ett val gör det mig i den stunden nedstämd.

Att se sanningen i vitögat

I brist på annat en tjejkväll på stan i Darmstadt tvingas jag och Elli till A5 (stor nattklubb för små tonåringar) i ren desperation.  

Om man på dansgolvet blir uppdansad av två nittonåringar finns det två tänkbara skäl till varför: 

1) Elli och jag ser inte äldre ut än en dag över 20 och dansar som gudar

2) De 19-åriga killarna säger till varandra: Kolla, där är två TANTER på dansgolvet, vi måste bara dansa med dem!

Jag och Elli såg det första alternativet som det enda tänkbara. Kan ha något med antalet Mojitos som dracks, men för det föreligger inga vetenskapliga bevis.  

Rattmuff

Om det finns någon firma därhemma som bara LIIITE för sent insåg att rattmuffen var på utdöende i Sverige: testa att sälja av lagret i Sudan. Det här är rattmuffens förlovade land. Ju större desto bättre, gärna med leopardmönster.

Varje gång man tror att man kanske har förstått lite grann hur saker fungerar här i Sudan så kommer det någonting nytt som gör att man måste ompröva det man trodde var sant.

Det kanske är därför det tar så mycket energi på något sätt att vara här. Ingenting är riktigt som man tror. Spännande, men tröttsamt.

I morgon natt flyger jag hem igen. Trots att det inte finns något planerat tror jag att jag kommer tillbaka.

Victory!!!!

Gissa vem som fick till en 10 minuters konversation vid middagen idag?!

Skam den som ger sig!

Till och med jag blir tyst till slut

Jag skulle nog bedöma mig själv som en ganska social människa som inte brukar ha svårigheter att ta folk. Men i det här fallet åker jag på en nit.

Jag bor på ett guest house här i Sudan som egentligen tillhör ett flygbolag. Väldigt smidigt, mat lagas och det är lite mer "hemma hos"- stämning. De andra gästerna är 90% piloter från Sydafrika som hyrs in av flygbolaget. De bor, äter och har kontoret på det här guest houset. Vanligtvis stannar de två-tre månader i sträck.

Nej, de har antagligen inte så roligt skulle jag tro. De bor, äter, och pratar med sina kollegor i flera månader, och det är inte riktigt så att Khartoum erbjuder mycket i form av nöjen. Om jag var i den situationen hade jag nog tyckt det var LITE roligt ialla fall att träffa nytt folk och prata om något annat än jobbet, eller? Men icke. Jag har gjort TAPPRA försök till small talk, men det slutar oftast vi två meningar fram och tillbaka, sen tittas det ner i tallriken och äts. Eller börjar pratas Afrikaans. Jag som annars skulle kunna defineras som snacksalig blir tillslut också tyst och tittar ner i tallriken och äter.

Jag ger upp. Tror jag hänger på rummet i kväll istället.

Ett paussamtal

- Har du barn frågar en av männen som deltar i min kurs under en lunchrast.
Jag svarar nekande och min tolk skrattar till
- Egentligen frågade han inte om du hade barn, utan hur många barn du har. Här måste man skaffa barn när man har gift sig. Om man inte har barn inom ett år tycker familjen att man ska gifta om sig eller skaffa en till fru.
Ett år har man alltså på sig. Tusan, jag är diskvalificerad för länge sen.

Sen bjuder mannen hem mig till sig i Darfur.
- Så kan du se själv hur det är, säger han och tar ett bett i sin smörgås.
Jag bestämmer mig för att vara helt ärlig och säger att tack men jag kan inte åka eftersom min försäkring inte täcker just Darfur. Han ler och säger att det är ett öppet erbjudande, utifall att mitt försäkringsbolag skulle ändra sig.
Det är svårt att få ihop mitt Sudan med det man ser i nyheterna. Det är verkligen det.

Exhale....

Puh... jag är trött, och då har jag bara börjat...första dagen man håller en utbildning är alltid så tröttsamt. Oftast är det något som inte funkar (som den där förbenade simultantolkningen... jag blev vansinnig. I morgon skiter jag i tekniken och mikrofoner och kör med en person som står brevid mig. Hur ska man kunna nå folk när man är intrasslad i ett jädra headset och har en löjlig mikrofon??), gruppen känner inte dig och du känner inte gruppen. Lägg till ett par strömavbrott på det och det är nog för att hålla dig alert.

Sömnlös i Khartoum

Kanske var det dumt att börja planera för morgondagens utbildning precis innan jag gick och la mig så att jag nu är så himla taggad.

Eller var det dumt att ta en extra slev torrkaffe i kaffet i kväll.

Eller är det bara värmen och valet mellan outhärdligt varmt eller jättehögljudd fläkt.

Oavsett så kan jag inte sova. Klockan är nu 01.42. Uppstigning 07.00. Känns sisådär. Får satsa på att leva på adrenalin i morgon.

Åter i Sudan. Det börjar kännas lite hemma här nu.

Uff... värmen slår emot mig som en vägg när jag kliver ur flygplanet. Från 10 grader till 43 grader på ett par timmar. Den här gången stannar jag så kort att min kropp antagligen kommer att ha aklimatiserat sig lagom tills det är dags att åka hem igen.


Jag inser att Sudan har blivit en land jag har väldigt dubbla känslor för. På ett sätt är jag glad att vara tillbaka, träffa folk här, vara tillbaka i Afrika som på något sätt får mig att le.
Å andra sidan är Khartoum verkligen inte stället där det direkt händer någonting och om en vecka kommer jag vara ganska beredd att åka hem. Det här är det första stället jag har besökt där jag direkt skulle säga nej till att stanna ett par månader i sträck.


Men nu är jag här i alla fall. I morgon börjar utbildningen och jag är nervös. Mest för att jag inte är så förberedd den här gången, måste luta mig på rutin som jag egentligen inte har. Uhiii... kanske har jag tagit på mig lite för mycket den här gången?

En vanlig dag på jobbet

Vakna strax innan sju, äta frukost, bli lite stressad över att klockan är närmare åtta än sju när jag svänger in på kontoret. Starta datorn, ta en kaffe. Börja entusiastiskt att skriva på en sak. Inser att jag måste följa upp på några mail snabbare än kvickt. Frågor från en ny kollega. Tiden tickar alldeles för snabbt. Konsulten som är på besök kommer. Bjuder på kaffe och en arbetsplats, ursäktar mig och lovar att komma tillbaka en halvtimme senare. Tillbaka till saken jag skriver på. Färdig klockan 10. Skjuter på det planerade 10-mötet för att diskutera dokumentet med en kollega. Skickar iväg till chefen. Tillbaka till konsulten, ursäktar att det tog snarare en timme än en halvtimme. Diskuterar nästa steg i projektet, tidsplan, vad som hände på mötet igår. Tillbaka till skrivbordet. Mailar, ringer. Försöker panikkopiera material till utbildningen som startar på söndag. Föresenat 10-möte strax innan 12 med kollegan. Iväg på lunch med konsulten. Äter spagetti och idkar small talk. Fixar en taxi. Tillbaka på jobbet en halvtimme senare, hämtar ut controlling-listorna på budgetavdelningen. Internet-researchar efter personer att bjuda in på en konferens. Vinkar av konsulten. Sätter mig med en kollega och gör en budget för ett projekt och dricker en drickyoghurt. Gör controlling-check på alla mina projekt. Hämtar en till kaffe. Hjälper en ny kollega att göra en intervju med en konsult. Hämtar kaffe. Fixar till en rapport och skickar iväg. Tillbaka till internet-researchen. Skriver ett par mail. Säger hej då till den sista andra kollegan som går. Skriver ut mer material till utbildningen. Packar min väska och säger hej då till nattvakten när jag går.

Liv någon??

Bullar på elementet

Helgen spenderas i en liten by ganska långt från allt. Förutom naturen och tystnaden, och så mannens släkt så klart. Svärmormor tinar bullarna genom att lägga påsen på elementet. Som alltid.

Varför tinar jag egentligen aldrig bullar på elementet kommer jag på mig själv att tänka. Det är ju egentligen smart. Men man gör väl kanske inte så mer. Min farmor brukade också tina bullar på elementet kommer jag på. Kanske finns det fler gamla husmorstips man borde anamma.

Vad gör era äldre generationer som vi borde komma ihåg och använda?

Hur ska det här funka?

På måndag är det dags att sätta sig på planet igen och jag har allvarliga pack-problem. Hur löser man det här scenariot?

Först till Tyskland, ska vara tre dagar på huvudkontoret. Har en massa böcker jag måste ta med mig tillbaka. Dessutom har jag lovat svensk fika till alla, så packningen måste också innehålla sisådär 40 kanelbullar och ett par paket kakor. Det är nog lite varmare än här i Sverige, men inte direktsommarvarmt. Jag har två mörk-kostym-och-fina-skor möten.

Därefter direkt till Sudan för en veckas utbildningar. Det är 37 grader i muslimska Sudan. Alltså gäller heltäckande, relativt okroppsformade kläder som inte direkt skulle passa på huvudkontoret i Tyskland. Dessutom behöver jag släpa med mig en massa material för mina utbildningar. Och så har man ju datorn och alla andra tekniska pryttlar..

Eftersom jag flyger med Ryanair till Tyskland har jag dessutom bara 15 kg. Jag tror jag måste komma på ett par kreativa lösningar för att få det här att funka... idéer någon?

Bara en tanke

En av de största nyheterna idag verkar vara att UD planerar för extra kostnader för ett kungligt bröllop. Någon har lusläst dokument från UD (eller läckt, vad vet jag) detta dokument som säger att nu kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år. Ärligt talat: Hon är 30 år, har varit ihop med sin kille i en herrans massa år. Inte alla gör som jag och mannen och väntar i 10 år innan de slår till. Kanske vill de bara gifta sig. Och när de vill berätta det för hela världen så gör de det. Punkt.

Intressant att till och med DN, tycker att det här är en nyhet av värde. Enligt deras hemsida är informationen om att eventuellt kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år till och med viktigare än att EU igår enades om en ny konstitution.

Jag är knappast någon Moder Teresa, men det kanske inte är fel att ta en tur till Sudan då och då för att få lite perspektiv. Någon från DNs redaktion som vill följa med?

Jag har en inte så härlig känsla av att i morgon exploderar det på jobbet.

Lugnet före stormen.

Jag borde vetat bättre

Just det, jag skulle ju inte resa mer det här året. Bara ett par vändor till Tyskland och huvudkontoret. Det var ju så det var bestämt.

Flyget till Khartoum går på torsdag nästa vecka.

Jaha.

Kändisspaning

Förresten glömde jag ju av att jag såg en KÄNDIS i Chisinau sist. På det franska fiket satt jag alldeles jämte sångaren i Ozon*. Han såg väldigt bakfull ut. Väldigt mycket rockstjärna eller nåt.

Nu har jag alltså kändisspanat i Chisinau också. En ny erfarenhet.

(*ja, jag vet, det är ingen som vet vad Ozon är för band... kommer ni ihåg den där sommarplågan förra sommaren "Dragostea din tei?" - ett band med tre killar och en hemsk video. I Chisinau är han ialla fall känd, fast mest för att han var med i den rumänska varianten av "Lets Dance")

Har blivit en riktig Göteborgstjej

Nu har jag köpt en vindjacka (därmed passar jag också in lite bättre i Göteborg, även om jag bestämde mig för att sticka ut genom att INTE köpa en Haglöfsjacka).

En super-duper-soft-gore-tex-står-emot-även-regn-som-regnar-snett-underifrån-jacka. Den var svindyr, men jag tror att den kommer bli min bästa vän.

OK, Göteborg. Jag är beredd. Du tror att du kan knäcka en tjej som har varit borta lite för länge för att komma ihåg vädret i november? MOOAAHHHHH... just bring it on säger jag bara.
Jag är SÅÅ redo.

Aj aj

Jag har varit på body pump idag för första gången. Jag förväntar mig relativa smärtor i morgon, en total oförmåga att lyfta armarna i övermorgon. 

Soffpotatis ut - hurtighet in. Vi får väl se hur det går....

Rakt på sak

Sista dagen i Moldavien åker vi till Criuleni för att besöka en bankfilial. På frågan om hur många som bor i Criuleni får vi svaret:

- 14,000. Men 50% är utomlands.

Trots två år här blir jag nästan stum. Måste fråga igen ("Fifty or fifteen?") fast jag vet att jag hörde rätt den första gången.

Skaka-hand-vecka

Moldavien har varit stressigt den här gången. Jag har sprungit mellan möten i en vecka samtidigt som jag har försökt skriva rapport på kvällen. Det har gått sådär måste jag säga.
Alla eventuella blogginlägg har tryckts bort av tankar på risk management och utbildningsideer och hitta bra trainers och renskriva anteckningar och byta visitkort och sitta i mötesrum.

För fullt i huvudet.

Ett första möte med moldavisk byråkrati

Frustrerande möte på den moldaviska statliga förvaltningen som är ansvariga för vårt nya projekt:

Mia: - vi skulle gärna vilja höra mer om bakgrunden till de här planerade utbildningarna som vi ska göra. Vilka problem är det ni vill att vi ska adressera?
Svar: - nja... vi vet inte direkt varför ni är här, egentligen finns det inga problem. Men vi har ju pengar som måste spenderas på ett bra sätt.
Mia: - öhö... ok... men vill ni att vi ska göra utbildningarna just på den här specifika saken eller snarare på en mer generell nivå?
Svar: - specifikt och generellt vore bra
Mia: - jaha.... men vilka mål är det ni vill att vi ska uppnå?
Svar: - det är bra om ni håller det ganska generellt så att alla är nöjda. Ja, jag har ju skrivit Terms of Reference för projektet, men de kanske inte är så bra, så det är bra om ni är lite generella.
Mia: - så du har designat projektet?
Svar: - ja
Mia: - ok. så vad tror du att vi skulle kunna tillföra i ert projekt?
Svar: - mummel mummel.... Förresten, på sidan 15 i kontraktet står det att räntan på en försenad räkningsbetalning från oss är 5% för över 30 dagar, det ska vara 6,5%.
Mia: - oh, jaha, tack, det var ju viktigt att veta.

Någon som vill klaga på svensk offentlig förvaltning? Någon??

Tack gode Gud att det inte var jag...

Har ni någon gång haft lite rädsla för att somna på ett flygplan bara för att upptäcka att man vaknar och har dreglat lite ut ur mungipan? Eller ens huvud råkar ramla åt sidan lite för nära grannen?

Mannen bakom mig på planet till Chisinau hade tydligen inga såna problem. Det tog ungefär tio minuter tills han somnade (eller däckade, andedräkten skulle kunna tyda på det också).

Om man säger så här. Om min man hade snarkat så högt hade det inte räckt att sova i ett annat rum. Det hade behövts en annan lägenhet. På andra sidan gatan. Men det är lite lustigt när ett halvt plan börjar småfnissa tillsammans.

Intrycksfull

Jag tror att jag är intrycksfull för tillfället. Full av intryck. Sen juli har jag flyttat från Tyskland till Sverige, hamnat av en slump i Sudan två gånger, flugit och farit, träffat vänner, varit i Tyskland, försökt hamna på samma plats som mannen då och då, varit i Moldavien en sväng, upptäckt Georgien.

Jag tror jag behöver en liten paus från alla intryck ett tag. Insikten kommer på flygplatsen på morgonen när jag blir avundsjuk på de som boardar jämte mig för en vecka på Teneriffa. Inte på grund av sol och bad utan på grund av enkelheten. Allt fixat, man vet vad man får. Lite som en McDonalds bland resor. Ibland är man bara sugen på en Big Mac liksom. (Fast sen vet jag ju hur det blir. Man tar ett bett och inser att så himla gott är det kanske inte. Men det mättar. Och man vet ju vad man får.)

Kanske är det en fördel att mitt nya projekt på jobbet som kommer ta huvuddelen av min tid fram till slutet på året faktiskt inte innebär några resor, förutom ett par svängar till Tyskland. Det blir ett par månader samlandes intryck från Göteborg istället, känns inte helt fel heller.

Moldavien klarar sig nog utan mig fram till nästa år. Frågan är snarare om jag klarar mig utan Moldavien? Jag har vant mig vid mitt nomadliv så till den grad att en månad utan en resa inbokad får det att krypa i benen lite grann.

Läste någonstans om sådana som mig, flängande folk, att man till slut känner sig mer hemma i det ovana än i det vana. Det ligger nog något i det. Jag känner mig alltid kolugn när jag är ute och reser. Andra gången jag besöker ett ställe känner jag mig hemma. Rutiner på no time, nya vänner på ingen tid alls. Samtidigt kan jag ibland känna ett visst utanförskap när jag är hemma, speciellt i situationer med folk som inte känner mig. Det känns som om jag inte kan tillföra något i samtalet, jag blir som en reseberättelse som aldrig slutar (och ärligt talat, hur kul är det? Vem vill EGENTLIGEN se 200 foton från någons vecka i Spanien? Jag kan lätt bli som en slideshow med 2000 bilder. Kan ta död på vilken förfest som helst). Men tiden borta det är också så stor del av mitt liv. Det är inga svarta hål då allt står på paus, utan tid då jag också lever. Det är också min vardag. Vardag borta, vardag hemma.

Jaha, det kan man ju också göra

Jag tror att jag har återupptäckt TV-tittandet som något man kan göra en kväll.

Har fyrkantiga ögon nu.

Nu måste jag bara packa och beställa taxi. I morgon är det dags för Moldavien igen!

Trist

Idag har det hänt absolut ingenting. Eller, det kanske inte är riktigt sant.
Jag vaknade. Började jobba. Lunch. Jobbade igen. Tvättade. Jobbade. Drack ett glas fredagsvin. Jobbade. Tog en tupplur. Jobbade. Bestämde mig för att logga ut och stryka lite kläder istället så att jag har något att packa i resväskan på söndag.

En riktig tråkfredag på ett sätt.

Men lugnt och skönt. Det är bra att ha lite tråkigt ibland.

Sitter och sippar på ett glas vin...

...och pluttar med en budget samtidigt som mannen gör middag.

Ibland är home office en enorm lyx.

Bokmässan för första gången

För första gången lyckades jag ta mig till bokmässan i Göteborg. Fyra timmar senare med en stor kasse böcker var vi ute igen. Känsla? Jorå. Massor av roliga nya böcker att läsa, och kanske är mitt liv lite roligare efter att ha sett Jan Guillou? (eller.. njä förresten...det känns ungefär som vanligt).

En sak störde mig som tusan dock. Var fanns all facklitteratur? Jag var tusan så sugen på att förbättra mitt jobbrelaterade bibliotek och sökte förgäves. För utställarna är tydligen "Så går du ner 10 kg", "Måla dina egna korgar" eller "50 sätt att lyckas med dina pioner" så kallad facklitteratur. Kanske har jag bara blivit en hård business woman som hade tänkt mig något lite mer jobbfokuserat?

Jo, facklitteratur fanns faktiskt - för grundskollärare, dagisfröknar och psykologer (och professionella korgmålare), men vi andra då? Jag hittade en hylla hos en utställare med ekonomi, juridik och administration - 10 böcker sammanlagt, en konstig blanding av lite allt möjligt. Kanske har jag missuppfattat bokmässekonceptet, men jag blev lite förvånad.

Jaja, nu har man ju varit där ialla fall. Ett par bra höstböcker blev det ju till slut. Och en god bagel med olivkeso.

En sista framsida av myntet

Tyvärr är kvaliteten lite dålig men det är ändå värt att se på det här! De här dansarna har ofta inga tånaglar efter som de har ramlat av... jag undrar hur de lyckas hålla sina knäskålar intakta.

Georgier kan kultur. Hela landet är fullt av sång, dans, spännande arkitektur... they know their shit och har anledning att vara stolta.

Framsidan av myntet

Till slut den ljusa sidan - sagolandet Georgien med fantastisk kultur. Erisioni är en dans och sånggrupp från Georgien. Det är det här som gör att man diggar Georgien.

Ett gatnamn som du inte hittar alltför ofta

Det här är huvudgatan i Gori, strax utanför Tbilisi, uppkallad efter stans store man..

Cyniskt

Dagen efter badet sitter vi på ett café i Tbilisi och diskuterar. Jag kan för mitt liv bara inte förstå hur man kan köpa en17-årig tjej som dessutom är hög och full och sen tycka att det är attraktivt. Jag menar, hur får man liksom till det?

Vika fimpar och säger:

"Mia. If you really really need to go to the toilet, would you be willing to pay for it?"
"öh.... yes..." säger jag tvekande.
"For men, its the same thing. They have a need, they are willing to pay for it"

Hallå ni män där ute! Kan ni ge mig lite tro på mänskligheten och dementera det här!!???!!!

Baksidan är lika tydlig som framsidan

Jag strosar en dag i Tbilisi på egen hand och hamnar av en slump på en av broarna från gamla stan över till andra sidan. Bestämmer mig för att fortsätta på andra sidan istället och strosar vidare. Inser lite för sent att det hänger tjejer i väldigt korta kjolar utmed vägen.
När jag inser mitt misstag och vänder tar det ungefär 10 sekunder innan en Lada med nervevad ruta kör upp utmed mig. Jag stenstirrar ut i tomma intet och fortsätter gå, nu inte mer i strosande tempo utan målmedvetet. Efter fem sekunder inser han sitt misstag och kör vidare.

För det är liksom så. Tbilisi är vackert, spännande, med fantastisk kultur, mat, vin... och stolta människor. Men problemen finns där också, och till skillnad från mer utvecklade turistländer får man dem rätt upp i fejan där du står och går.

Ett par dagar senare går vi på det turkiska badet. Här kan man hyra en egen avdelning och vi är fyra fnissiga tjejer som badar bastu, badar i vatten från varma källor och dricker te. När vi väl kommer ut från vår avdelning är klockan nästan 22 och stämningen i entren har ändrats. Nu sitter en kille i en av sofforna med en prostituerad på vardera sida. De är sisådär 17 år skulle jag tro. Det är ingen situation där man känner sig rädd eller hotad på något sätt, men det är straight up your face. En av tjejerna tittar på oss. Hon är hög som ett hus och trycker i sig whiskey från ett dricksglas. När jag möter hennes blick går mitt hjärta i tusen bitar. Hon ser så längtande ut, som om hon vill att vi bara ska ta med henne, bort därifrån. Och vi kan inte göra någonting.

Hurra!

Skulle bara säga att en av mataffärerna här brevid har TYSKT bröd!! Hurra!!! Jag slipper äta degig och söt sirapslimpa! Ibland är det inte mycket som krävs för lite lycka.

För övrigt verkar det som om en av grannarna har en riktigt fet ljudanläggning. Jag hör till och med texten i låtarna. Funderar på om jag ska kontra med min skiva med georgisk körmusik som jag köpte förra veckan....?

Kanske har jag lite barnslig humor....

...men LITE rolig är väl ändå den här fula georgiska stålstatyn från det här perspektivet eller?

Nog nu, mer Georgien i morgon!

Baksidan av Tbilisi

Jag har överlevt trafiken i Kosovo och Sudan och därmed kannt mig ganska van vid störig trafik. Men efter en dags vandrande i Tbilisi har jag fått helt nya perspektiv på vad störig trafik innebär. Man är liksom glad att man lever när dagen är slut.

Viktoria berattade hur hon en gång fått nog av en körgalen taxichaufför genom att fråga
"Do you have any plans for tomorrow?"
Valdigt glad taxichauffor svarar "no not really"
Vika sager: "Well, I do, so I would prefer to be alive then"


Hehe.

Mycket trafik betyder dålig luft, betyder mycket avgaser. Dessutom röks det mycket och överallt. Öh... efter en dag på stan är min hals som ett sandpapper.