Mina tänder är som nya, det har polerats och skrapats och grejats. OK, kostade mig 700 spänn, men det var det värt. Svensk tandvård - att lägga till på listan över saker som är bra med att bo i Sverige.
Ny punkt på listan över saker som måste inhandlas när man bor i Göteborg igen: vindjacka.
Alla har en här i Göteborg. Jag hade glömt av det efter fyra år borta från höstrusket och vindpinet. Min garderob innehåller ingen Haglöfs Windstopper. Måste nog göra något åt det.
tisdag, september 04, 2007
måndag, september 03, 2007
Det finns bakterier och det finns virus
Förra veckan fick jag ett virus på min jobbdator. Ett megavirus skulle man kunna säga. Tre månaders jobb och email raderade i ett slag.
AHHHHH..................
Jag kommer ständigt på nya saker som är förlorade, som måste göras nya.
*Många fula ord på en gång i Mias huvud*
AHHHHH..................
Jag kommer ständigt på nya saker som är förlorade, som måste göras nya.
*Många fula ord på en gång i Mias huvud*
söndag, september 02, 2007
fredag, augusti 31, 2007
hem ljuva hem
I morgon ska jag aka hem efter en manad i kappsäck.
Konstigt. De senaste manaderna har jag spenderat tre veckor i den där lite halvdana lägenheten i Göteborg. Samtidigt känns det redan som hemma pa nagot sätt.
Konstigt.
Men helt OK. Det är dags att aka hem. Hoppas pa lite lugn och ro och kreativitet. Kanske orkar min hjärna tänka en och annan onödig tanke och inte bara jobbtankar. Da blir det nog lite fart pa den här bloggen ocksa skulle jag tro!
Konstigt. De senaste manaderna har jag spenderat tre veckor i den där lite halvdana lägenheten i Göteborg. Samtidigt känns det redan som hemma pa nagot sätt.
Konstigt.
Men helt OK. Det är dags att aka hem. Hoppas pa lite lugn och ro och kreativitet. Kanske orkar min hjärna tänka en och annan onödig tanke och inte bara jobbtankar. Da blir det nog lite fart pa den här bloggen ocksa skulle jag tro!
onsdag, augusti 29, 2007
Fortfarande stendött
Nää... det gar inte. Det kommer inte ut ett enda ord. Jag tror mitt huvud pa ett fullkomligt anarkistiskt sätt har tagit bloggsemester.
Jag skulle kunna skriva om att jag har bokat en veckas semester i Georgien, att det ska bli skönt att aka hem pa lördag efter en manad i kappsäck, att jag kanske kanske ska fa jobba i ett projekt i Sri Lanka (men det är sa manga "kanske" involverat i det att det knappt räknas...), eller att jag nog maste börja jogga pa allvar om det ska bli Göteborgsvarvet i maj...
Men nej. Här kommer ingenting ut.
Jag skulle kunna skriva om att jag har bokat en veckas semester i Georgien, att det ska bli skönt att aka hem pa lördag efter en manad i kappsäck, att jag kanske kanske ska fa jobba i ett projekt i Sri Lanka (men det är sa manga "kanske" involverat i det att det knappt räknas...), eller att jag nog maste börja jogga pa allvar om det ska bli Göteborgsvarvet i maj...
Men nej. Här kommer ingenting ut.
lördag, augusti 25, 2007
puh... nu är det en vecka kvar
Jag pustar ut en vacker lördag i Bad Homburg. Halvvägs igenom sommarskolan finns det en chans att stanna till och andas. I kväll har jag visserligen partyskiftet - middag, bar och nattklubb med deltagarna, men dagen ägnas at frukost pa stan, en joggingtur och lite mailande.
För fjärde gangen jobbar jag med en tva-veckors kurs för deltagarna fran hela världen. Deltagare fran Tanzania och Sydafrika trängs med deltagare fran Bosnien, Sri Lanka och Indien. Efter en vecka känner vi varandra väl och det är fantastiskt roligt. Gardagens cultural evening blev en riktigt höjdpunkt - under en kväll far man sjunga rock fran Sri Lanka, dansa zuludans fran Sydafrika, lyssna pa Sudansk musik och själv klämma pa sig Luciakronan och sjunga en truddelutt. Helt fantastiskt.
För fjärde gangen jobbar jag med en tva-veckors kurs för deltagarna fran hela världen. Deltagare fran Tanzania och Sydafrika trängs med deltagare fran Bosnien, Sri Lanka och Indien. Efter en vecka känner vi varandra väl och det är fantastiskt roligt. Gardagens cultural evening blev en riktigt höjdpunkt - under en kväll far man sjunga rock fran Sri Lanka, dansa zuludans fran Sydafrika, lyssna pa Sudansk musik och själv klämma pa sig Luciakronan och sjunga en truddelutt. Helt fantastiskt.
torsdag, augusti 23, 2007
Bortglömd?
Hej hej bloggen,
jo, jag lever fortfarande. Ledsen att jag bara försvann sa där utan förvarning. Det är lite mycket just nu, jag haller i en sommarkurs i tva veckor och har annat jobb dessutom och har inte sa mycket tid. I will be back. Snart.
jo, jag lever fortfarande. Ledsen att jag bara försvann sa där utan förvarning. Det är lite mycket just nu, jag haller i en sommarkurs i tva veckor och har annat jobb dessutom och har inte sa mycket tid. I will be back. Snart.
onsdag, augusti 15, 2007
söndag, augusti 12, 2007
Att tänka till är bra ibland, del 2
Jag hittar en bildserie på Youtube med vackra bilder från Sverige och funderar på om jag ska visa dem för deltagarna i morgon när de fyller i sin utvärdering. Det känns som en ganska bra ide för att visa dem mitt land.
På kvällen passerar en av våra översättare förbi för att hämta upp en fil med kort från utbildningen och jag visar honom filmen.
"Its beautiful" säger han och ser ledsen ut. "I will try to go there". Sen berättar han om hur han inte ser något hopp för Sudan eller för sig själv. Hur han vill emigrera om hans pass bara hade öppnat några portar någonstans.
Jag min dumma idiot har precis visat honom paradiset på jorden. Med stängda portar. Det får bli något annat i morgon för utvärderingen tror jag.
På kvällen passerar en av våra översättare förbi för att hämta upp en fil med kort från utbildningen och jag visar honom filmen.
"Its beautiful" säger han och ser ledsen ut. "I will try to go there". Sen berättar han om hur han inte ser något hopp för Sudan eller för sig själv. Hur han vill emigrera om hans pass bara hade öppnat några portar någonstans.
Jag min dumma idiot har precis visat honom paradiset på jorden. Med stängda portar. Det får bli något annat i morgon för utvärderingen tror jag.
På skönhetssalongen
Vi slutar lite tidigare och därför ber jag Abdullah att ta med mig till den lokala skönhetsalongen. Kallas något som låter som "kafir" eller "kefer" (någon som pratar arabiska kanske kan hjälpa mig vidare?) och är en dam som gör fantastiska hennatatueringar.
Abdullah stannar bilen utanför. Han kan inte följa med in - det här är kvinnornas område. Jag lyfter på skynken och kliver in. Nja, likblek västerlänning i kostym är nog inte riktigt vad de väntade sig. Utmed väggarna i det lilla rummet står sängar där kvinnor sitter eller halvligger och väntar på att leran ska torka. Det fnissas en hel del när jag kommer in, men en av de yngre tjejerna förstår engelska och jag lyckas göra mig förstådd.
Jag får knö ner mig på en av sängarna och en av kvinnorna sätter sig framför mig på en liten pall. Något litet på händerna och fötterna ber jag om. Det tittas och fnissas en del, främst när jag drar upp ena byxbenet och visar mitt vita ben. Jag berättar att jag ska på bröllop nästa vecka och vill ha något fint (just det där tror jag gjorde att det inte alls blev något litet. Snarare har jag nu hela händerna täckta av olika snirkliga mönster, inklusive handflatorna, samt en lång slinga som slingrar runt hela foten).
Kvinnan är helt fantastisk - snabbt och enkelt målar hon det snirkligaste mönster och det är så vackert. Salongen är fylld med kvinnor som pratar och skrattar. Jag pratar med kvinnan som kan engelska, hon är där för att måla sig inför sin kusins bröllop och bjuder in mig att komma. Tyärr lyfter flyget i morgon för mig, så det får vara till en annan gång, men jag ger henne min ring med små lila pärlor som tack innan jag går. Långsamt blir jag heller inte så konstig, fler av kvinnorna börjar prata med mig och vi jämför mönster. Som så många gånger innan märker man att det är mer som förbinder oss än som skiljer oss åt.
(Om jag inte hade tappat bort kabeln till kameran hade det funnits ett kort på mina utsmyckade händer och fötter ungefär här....jag får lägga in det när jag är hemma igen istället. )
Abdullah stannar bilen utanför. Han kan inte följa med in - det här är kvinnornas område. Jag lyfter på skynken och kliver in. Nja, likblek västerlänning i kostym är nog inte riktigt vad de väntade sig. Utmed väggarna i det lilla rummet står sängar där kvinnor sitter eller halvligger och väntar på att leran ska torka. Det fnissas en hel del när jag kommer in, men en av de yngre tjejerna förstår engelska och jag lyckas göra mig förstådd.
Jag får knö ner mig på en av sängarna och en av kvinnorna sätter sig framför mig på en liten pall. Något litet på händerna och fötterna ber jag om. Det tittas och fnissas en del, främst när jag drar upp ena byxbenet och visar mitt vita ben. Jag berättar att jag ska på bröllop nästa vecka och vill ha något fint (just det där tror jag gjorde att det inte alls blev något litet. Snarare har jag nu hela händerna täckta av olika snirkliga mönster, inklusive handflatorna, samt en lång slinga som slingrar runt hela foten).
Kvinnan är helt fantastisk - snabbt och enkelt målar hon det snirkligaste mönster och det är så vackert. Salongen är fylld med kvinnor som pratar och skrattar. Jag pratar med kvinnan som kan engelska, hon är där för att måla sig inför sin kusins bröllop och bjuder in mig att komma. Tyärr lyfter flyget i morgon för mig, så det får vara till en annan gång, men jag ger henne min ring med små lila pärlor som tack innan jag går. Långsamt blir jag heller inte så konstig, fler av kvinnorna börjar prata med mig och vi jämför mönster. Som så många gånger innan märker man att det är mer som förbinder oss än som skiljer oss åt.
(Om jag inte hade tappat bort kabeln till kameran hade det funnits ett kort på mina utsmyckade händer och fötter ungefär här....jag får lägga in det när jag är hemma igen istället. )
Att tänka till är bra ibland
Så orutinerat. Jo, kostym i konstfiber med syntetpolotröja funkar bra om man har utbildning i ett luftkonditionerat rum. Det är mindre roligt när man gör studiebesök och åker runt till kontor som på sin höjd har en liten fläkt.
Jag trodde att jag skulle förtvina vid ett tillfälle. BOMULL Mia, det stavas BOMULL!
Gör om, gör rätt.
Jag var bättre idag ialla fall. Mycket bättre och dessutom lyckades jag inte trassla in mig i headsetet en enda gång!
Jag trodde att jag skulle förtvina vid ett tillfälle. BOMULL Mia, det stavas BOMULL!
Gör om, gör rätt.
Jag var bättre idag ialla fall. Mycket bättre och dessutom lyckades jag inte trassla in mig i headsetet en enda gång!
lördag, augusti 11, 2007
Uppförsbacke
Jag tycker inte alls att jag gör ett bra jobb. För första gången jobbar jag med simultantolkning, alltså en snubbe som sitter i ett bås och översätter direkt. Förutom att man ser lite löjlig ut i sina hörlurar man har på sig så måste man dessutom prata i mikrofon. Uäähhh... tycker inte om. Man blir så låst i sina möjligheter att använda sitt kroppsspråk, jag blir stundtals hur frustrerad som helst. Dessutom tappar jag mitt headset hela tiden. Teknik och jag passar liksom inte ihop när det gäller utbildningar.
Gruppen ser lite lagom uttråkad ut och utbildningen är på ämnen som jag gör för första gången. Jag kämpar i en uppförsbacke. Känner att jag tappar gruppen stundtals, blir arg över att jag måste stå med den där löjliga mikrofonen som ökar på avståndet mellan oss trots att jag står precis nära inpå. Inte förren de sista timmarna lossnar det och vi har riktigt roligt. Just då känner jag att jag vill fortsätta, men då är kursen slut. I morgon är det en ny grupp. Då jäklar ska det gå bättre. Ska bara lära mig att inte trassla in mig i headsetet....
Trots allt verkar de nöjda när vi delar ut certifikaten. Jag får ett vackert halsband och ett par sandaler med ormskinn och snäckor på som tack.
En av deltagarna kommer fram till mig och säger:
-Maria, can I tell you something and please dont be embarrassed: Yours eyes are like a part of the moon.
Sen ler han i smyg och går. De är gulliga här i Sudan.
Gruppen ser lite lagom uttråkad ut och utbildningen är på ämnen som jag gör för första gången. Jag kämpar i en uppförsbacke. Känner att jag tappar gruppen stundtals, blir arg över att jag måste stå med den där löjliga mikrofonen som ökar på avståndet mellan oss trots att jag står precis nära inpå. Inte förren de sista timmarna lossnar det och vi har riktigt roligt. Just då känner jag att jag vill fortsätta, men då är kursen slut. I morgon är det en ny grupp. Då jäklar ska det gå bättre. Ska bara lära mig att inte trassla in mig i headsetet....
Trots allt verkar de nöjda när vi delar ut certifikaten. Jag får ett vackert halsband och ett par sandaler med ormskinn och snäckor på som tack.
En av deltagarna kommer fram till mig och säger:
-Maria, can I tell you something and please dont be embarrassed: Yours eyes are like a part of the moon.
Sen ler han i smyg och går. De är gulliga här i Sudan.
Ibland fungerar man inte logiskt
Är det inte konstigt att det finns en del grejer som man liksom drar sig för att göra mest för att det verkar så tråkigt och sen när man gör det så är det inte alls så jobbigt?
Jag har dragit på att sätta igång med en rapport ungefär hur länge som helst. Nu satte jag igång och det gick helt smärtfritt. Varför gjorde jag inte det här för flera veckor sen?
Jag har dragit på att sätta igång med en rapport ungefär hur länge som helst. Nu satte jag igång och det gick helt smärtfritt. Varför gjorde jag inte det här för flera veckor sen?
fredag, augusti 10, 2007
En fredag i Khartoum
Jag och min kollega startar vår lediga fredag med frukost hemma hos Ishraq. Hon har bjudit in oss att äta traditionell frukost med sina systrar och döttrar. En bord fullt med mat, vi äter gröt med lökyoghurtsås (smakar faktiskt bättre än det låter), falafel och sallader, samtidigt som vi pratar och skrattar om helt vanliga tjejgrejer. Om dieter och kläder, men också om kvinnors ställning i samhället och förändringarna som har tagit plats de senaste åren.
Sen ger vi oss ut på marknaden. Först fiskmarknaden. Flugorna flockas över gigantiska fiskar. Fiskarna tittar först lite misstänksamt på oss, men ler snabbt tillbaka. På den stora marknaden köper jag sandaler med ormskinn på och ett vackert armband. Det är så mycket behagligare att gå här än på marknaden i Mombasa förra året. Ingen som drar och skriker efter dig, här kan du lugnt gå runt och handla det du vill.
Efter en timme är vi varma och svettiga. Värmen tar ut sin rätt. Min kollega handlar i en av affärerna efter lite prutande och vi skyndar mot bilen för att Abduallah ska hinna i tid till sin eftermiddagsbön. När vi närmar oss bilen blir vi uppsprungna av mannen som äger affären vi sist var i. Han har varit och köpt tre kalla flaskor vatten till oss eftersom han hade sett att vi såg ut som om vi behövde det. Jag blir stum av förvåning och kan inte senast komma ihåg när jag bara sådär av en främling blev erbjuden något liknande. Men ofta blir man varm i hjärtat här. Sudaneser är så ofantligt vänliga, gästfria och hjälpande. Inte för att de hoppas att man ska ge dem pengar, utan bara av naturen.
På seneftermiddagen ger vi oss ut på en promenad i stan jag och min kollega, det känns skönt att bara gå runt och titta på kommersen och gatulivet på egen hand. Innan solen går ner hoppar vi över vattenpölarna utanför hotellet och är tillbaka med massor av foton och intryck.
Sen ger vi oss ut på marknaden. Först fiskmarknaden. Flugorna flockas över gigantiska fiskar. Fiskarna tittar först lite misstänksamt på oss, men ler snabbt tillbaka. På den stora marknaden köper jag sandaler med ormskinn på och ett vackert armband. Det är så mycket behagligare att gå här än på marknaden i Mombasa förra året. Ingen som drar och skriker efter dig, här kan du lugnt gå runt och handla det du vill.
Efter en timme är vi varma och svettiga. Värmen tar ut sin rätt. Min kollega handlar i en av affärerna efter lite prutande och vi skyndar mot bilen för att Abduallah ska hinna i tid till sin eftermiddagsbön. När vi närmar oss bilen blir vi uppsprungna av mannen som äger affären vi sist var i. Han har varit och köpt tre kalla flaskor vatten till oss eftersom han hade sett att vi såg ut som om vi behövde det. Jag blir stum av förvåning och kan inte senast komma ihåg när jag bara sådär av en främling blev erbjuden något liknande. Men ofta blir man varm i hjärtat här. Sudaneser är så ofantligt vänliga, gästfria och hjälpande. Inte för att de hoppas att man ska ge dem pengar, utan bara av naturen.
På seneftermiddagen ger vi oss ut på en promenad i stan jag och min kollega, det känns skönt att bara gå runt och titta på kommersen och gatulivet på egen hand. Innan solen går ner hoppar vi över vattenpölarna utanför hotellet och är tillbaka med massor av foton och intryck.
torsdag, augusti 09, 2007
Ett oväntat möte
I morse på väg till dagens utbildningar får vi köra av vägen och mellan husen. Huvudvägen är blockerad av en enorm militärkonvoj som sträcker sig flera hundra meter. Tanks, kanoner, militärer i full mundering. Det ser lugnt och avslappnat ut, någon pratar i mobil, några sitter och slöar i ett hörn.
Vår chaufför Abdullah berättar för oss att det är militären från syd som kommer för att förenas med nords militär, som en del av fredsavtalet från 2005.
"So it means that it is good?" frågar min kollega.
"NO, they bring guns and trouble" svarar Abdullah.
Vi förstår inte riktigt om det betyder att det är politiska problem med återföreningen eller om det bara är en allmän syn på militären från syd här i Khartoum. Men allt verkar lugnt och stilla. Vi kör av huvudvägen och skumpar fram mellan husen tillsammans med de andra bilarna. Sen fortsätter vi till centralbanken. För första gången har vi sett spår av kriget.
Vår chaufför Abdullah berättar för oss att det är militären från syd som kommer för att förenas med nords militär, som en del av fredsavtalet från 2005.
"So it means that it is good?" frågar min kollega.
"NO, they bring guns and trouble" svarar Abdullah.
Vi förstår inte riktigt om det betyder att det är politiska problem med återföreningen eller om det bara är en allmän syn på militären från syd här i Khartoum. Men allt verkar lugnt och stilla. Vi kör av huvudvägen och skumpar fram mellan husen tillsammans med de andra bilarna. Sen fortsätter vi till centralbanken. För första gången har vi sett spår av kriget.
onsdag, augusti 08, 2007
Damn....
... vid middagen i kväll kändes det som en bra ide att dricka en kopp kaffe för att hålla mig vaken och förbereda morgondagens utbildning.
Nu är det tre timmar senare och jag är färdigförberedd. Och klar-fullproppad-med-koffein-vaken.
Det kändes som en bra idé just då.
Nu är det tre timmar senare och jag är färdigförberedd. Och klar-fullproppad-med-koffein-vaken.
Det kändes som en bra idé just då.
En utandning....
Åh... jag lyckades. Vilken mental utmattning. 8 bankchefer i ett rum och så lilla jag som skulle försöka få dem att förstå meningen med microfinance.
De var glada efteråt och tyckte om utbildningen.
Jag tror jag var allra gladast dock. Puh....
De var glada efteråt och tyckte om utbildningen.
Jag tror jag var allra gladast dock. Puh....
tisdag, augusti 07, 2007
Komplimanger kan se olika ut
Annorlunda kommentarer som man inte hör varje dag:
- Maria, you are so... skinny somehow... (de som känner mig vet att det är ungefär det sista som passar in på mig som beskrivning. Jag är mycket, men jag är DEFINTIVT inte mager. Fast kanske med sudanesiska mått.
- If she would not have been married, I would have taken her as my second wife.
(det är här som jag blir lite extra glad att jag är gift. Förutom de vanliga skälen)
Sudan är annorlunda. Det är bra att få så andra perspektiv ibland.
- Maria, you are so... skinny somehow... (de som känner mig vet att det är ungefär det sista som passar in på mig som beskrivning. Jag är mycket, men jag är DEFINTIVT inte mager. Fast kanske med sudanesiska mått.
- If she would not have been married, I would have taken her as my second wife.
(det är här som jag blir lite extra glad att jag är gift. Förutom de vanliga skälen)
Sudan är annorlunda. Det är bra att få så andra perspektiv ibland.
Tillbaka i verkligheten
Semestern försvann lika fort som den kom. Swoooosh sa det mest. Fick mig mest att inse att det är bra att dra handbromsen ibland. Men det var ändå sköna dagar.
Jobbet rivstartade med flyget till Khartoum tidigt tidigt på måndag morgon. Jag känner mig nästan lite hemma när jag kliver in på flygplatsen igen. Konstigt att det kan gå så fort. Kanske är det en vanesak - alla ställen dit man återkommer en gång känns liksom hemma. Man vet hur saker funkar.
På Sudan Airways Guesthouse där jag bor hälsar de alla glatt: "Hello Maria, welcome back!". Även den här gången tar jag med mig regnet. Under första natten regnar det och gatorna svämmas över. Det finns inga avloppssystem eller dräneringssystem så gatorna blir fort lerpölar fulla av skräp. Så här ser det ut utanför hotellet. Tur man åker bil.
Jobbet rivstartade med flyget till Khartoum tidigt tidigt på måndag morgon. Jag känner mig nästan lite hemma när jag kliver in på flygplatsen igen. Konstigt att det kan gå så fort. Kanske är det en vanesak - alla ställen dit man återkommer en gång känns liksom hemma. Man vet hur saker funkar.
På Sudan Airways Guesthouse där jag bor hälsar de alla glatt: "Hello Maria, welcome back!". Även den här gången tar jag med mig regnet. Under första natten regnar det och gatorna svämmas över. Det finns inga avloppssystem eller dräneringssystem så gatorna blir fort lerpölar fulla av skräp. Så här ser det ut utanför hotellet. Tur man åker bil.
tisdag, juli 31, 2007
Vänligen återkom under oordinarie öppettider
Nu stängs bloggen för sommarsemester i...hrm.... en vecka lite drygt. Själv ska jag
- fira min bröllopsdag
- sjunga som tusan
- njuta av Stockholm ett par dagar
- träffa en gammal vän som jag inte har sett på 10 år ungefär (hjälp vad jag känner mig gammal när jag skriver det....)
- sova
Det räcker, mer behöver man inte göra på en vecka tror jag.
Vi ses!
- fira min bröllopsdag
- sjunga som tusan
- njuta av Stockholm ett par dagar
- träffa en gammal vän som jag inte har sett på 10 år ungefär (hjälp vad jag känner mig gammal när jag skriver det....)
- sova
Det räcker, mer behöver man inte göra på en vecka tror jag.
Vi ses!
söndag, juli 29, 2007
Att vara lycklig med onda fotter
Tva konserter pa tva dagar och jag ar trott. Efter en kort liten konsert igar hade vi en riktigt lang en idag. 2 x 45 minuter av koncentration, lite mer koncetration, nervositet och hogklackade skor.
Efterat ar man svettig, har ont i benen, hungrig och slut. Men lycklig. Det ar liksom inte samma sorts trotthet som efter en lang dag pa jobbet. Det har ar en battre kansla, man ar full av sjunglyckokanslor. Har njutit av de dar latarna dar koren ar riktigt koncentrerad och foljer varje liten vink fran korledaren. Nar man faktiskt sjunger med en rost fast man ar 35 stycken.
Tre konserter kvar och en hel del fester med sena kvallar och vin skulle jag tro!
Jag ar for trott for att orka luska ut hur man far svenskt tangentbord pa var nya Mac. Jag tror jag struntar i det idag och lagger mig i badet istallet.
Semestern fortsatter!
Efterat ar man svettig, har ont i benen, hungrig och slut. Men lycklig. Det ar liksom inte samma sorts trotthet som efter en lang dag pa jobbet. Det har ar en battre kansla, man ar full av sjunglyckokanslor. Har njutit av de dar latarna dar koren ar riktigt koncentrerad och foljer varje liten vink fran korledaren. Nar man faktiskt sjunger med en rost fast man ar 35 stycken.
Tre konserter kvar och en hel del fester med sena kvallar och vin skulle jag tro!
Jag ar for trott for att orka luska ut hur man far svenskt tangentbord pa var nya Mac. Jag tror jag struntar i det idag och lagger mig i badet istallet.
Semestern fortsatter!
fredag, juli 27, 2007
Längan bort från kontoret... till något helt annat
Halvvägs hög på kaffe känner jag mig plötsligt ganska avslappnad. Orkar inte stressa även om klockan tickar. Kanske är det semesterkänslor på gång, eller också är det bara att jag har lärt mig att stänga av stressen. Det blir liksom inte bättre för att man stressar upp sig, man får bara en hjärtinfarkt på köpet skulle jag tro. Eller springer man med huvudet rakt in in den där berömda väggen. Alltså har jag lärt mig att vila i stormens öga. Funkar oftast ganska bra.
Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva att i kväll kommer min ljuva a capella-kör från Frankfurt hit för en veckas Sverigeturné. Alltså drar vi land och rike runt en vecka och har konserter lite här och där - sjunger lite svenska grejer och lite engelska grejer och förvånansvärt lite tyska grejer. Lite jazzigt, en del coola klanger, något lite mer klassiskt.
På söndag sjunger vi i tyska kyrkan i Göteborg. Klockan 16. Kom om ni har lust! Jag står längst ut till höger och någon gång står jag också längst fram och sjunger en liten trudelutt.
Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva att i kväll kommer min ljuva a capella-kör från Frankfurt hit för en veckas Sverigeturné. Alltså drar vi land och rike runt en vecka och har konserter lite här och där - sjunger lite svenska grejer och lite engelska grejer och förvånansvärt lite tyska grejer. Lite jazzigt, en del coola klanger, något lite mer klassiskt.
På söndag sjunger vi i tyska kyrkan i Göteborg. Klockan 16. Kom om ni har lust! Jag står längst ut till höger och någon gång står jag också längst fram och sjunger en liten trudelutt.
torsdag, juli 26, 2007
dagen innan semestern - varför är den alltid så jobbig?
ähä..... ha, så har man fått iväg en stor grej för jobbet. Nu har jag bara... hm en gigantisk hög kvar att fixa i morgon. När jag egentligen måste sluta jobba klockan fem OCH måste hinna ner till systemet på lunchen.
Det här blir en lång natt. Kaffe någon?
Det här blir en lång natt. Kaffe någon?
Jobbgnäll
Alla andra verkar ha semester och klaga över det dåliga vädret, sova länge och grilla.
Själv jobbar jag som tusan. Jo visst, semester på fredag men jag vet redan nu att de kommer ringa mig och kolla ett par grejer, eftersom jag flyger direkt till Sudan efter semestern. Ingen riktigt semester alltså...och jobb, jobb, jobb för tillfället.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Hm. Det känns lite bättre när man tänker så.
Själv jobbar jag som tusan. Jo visst, semester på fredag men jag vet redan nu att de kommer ringa mig och kolla ett par grejer, eftersom jag flyger direkt till Sudan efter semestern. Ingen riktigt semester alltså...och jobb, jobb, jobb för tillfället.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Hm. Det känns lite bättre när man tänker så.
tisdag, juli 24, 2007
Middagssiesta sökes!
Jag passar egentligen inte på kontor, arbetstiderna är helt fel för min kreativitiet.
Jobba fram till sisådär 15-tiden och sen ta ledigt ett par timmar och sen jobba ett par timmar frampå kvällskvisten, sisådär runt 21-tiden. Var finns det kontoret?
Klockan är 22.48 och jag är i mitt esse för att utveckla utbildningsmaterial!
Jobba fram till sisådär 15-tiden och sen ta ledigt ett par timmar och sen jobba ett par timmar frampå kvällskvisten, sisådär runt 21-tiden. Var finns det kontoret?
Klockan är 22.48 och jag är i mitt esse för att utveckla utbildningsmaterial!
Att slita sig loss
Är det inte lite konstigt att det tog en underskrift och två minuter att avanmäla sig från sjukförsäkringen i Tyskland, men tre emails, ett brev och flera veckor för att bli av med sitt "samla-poäng-när-du-handlar-i -våra-affärer"- bonuskort?
måndag, juli 23, 2007
En liten önskan bara
Bara fyra dagar kvar till semestern. Kan man beställa lite sol? Om det regnar sisådär fyra dagar till så kan det vara bra sen. Deal? Jag hade nämligen inte tänkt vara inomhus någonting överhuvudtaget.
söndag, juli 22, 2007
Att njuta av att vara tillbaka
Jag har tillbringat helgen på en riktigt roadtrip. Ger mig iväg sent fredag kväll upp till Karlstad och dricker vin på småtimmarna med goda vänner. Äter en glass på lördag förmiddag i stan och njuter av solen.
Sen går färden vidare upp till Brevensbruk. Sverige är så vansinnigt vackert och jag ler av tanken att jag faktiskt är tillbaka. I Brevensbruk är det 30-årskalas och jag återser vänner som man inte har sett på så länge. Jag känner mig förvirrad men glad. Passar in lite grann, eller kanske ganska mycket, och samtidigt inte. När jag ringer till mannen som är kvar i Tyskland känns det som om jag ringer hem och kollar läget. Det är förvirrande, men jag antar att det bara handlar om att ge det hela lite tid. Man får väl helt enkelt sitta i den här bergochdalbanan av känslor ett tag. Tids nog hittar jag min plats.
Söndag förmiddag på vägen tillbaka svänger jag in på släktgården i Västergötland för en kopp kaffe, sen stannar jag till på ålderdomshemmet i byn. Farmor sitter och fikar. Hon känner igen mig. Inte så att hon vet vem jag är eller vad jag heter, men när hon får syn på mig glimrar det till i ögonen och hon ler. Vi skrattar ihop åt att pappa är så tjötig. Sen pussar vi på varandra innan jag går. Hon vinkar.
Farfar ligger i sängen på avdelningen jämte och skrattar när pappa och jag kommer in. Vi pratar om resor han har gjort och om hur det var när han första gången såg farmor. Glasklara konversationer blandas med förvirrade kommentarer när åldern tar ut sin rätt. Vi stannar tills kvällsmaten, sen handlar jag tallrikar på det lokala antikvariatet innan jag kör hem.
Närheten känns som en ofattbar lyx.
Sen går färden vidare upp till Brevensbruk. Sverige är så vansinnigt vackert och jag ler av tanken att jag faktiskt är tillbaka. I Brevensbruk är det 30-årskalas och jag återser vänner som man inte har sett på så länge. Jag känner mig förvirrad men glad. Passar in lite grann, eller kanske ganska mycket, och samtidigt inte. När jag ringer till mannen som är kvar i Tyskland känns det som om jag ringer hem och kollar läget. Det är förvirrande, men jag antar att det bara handlar om att ge det hela lite tid. Man får väl helt enkelt sitta i den här bergochdalbanan av känslor ett tag. Tids nog hittar jag min plats.
Söndag förmiddag på vägen tillbaka svänger jag in på släktgården i Västergötland för en kopp kaffe, sen stannar jag till på ålderdomshemmet i byn. Farmor sitter och fikar. Hon känner igen mig. Inte så att hon vet vem jag är eller vad jag heter, men när hon får syn på mig glimrar det till i ögonen och hon ler. Vi skrattar ihop åt att pappa är så tjötig. Sen pussar vi på varandra innan jag går. Hon vinkar.
Farfar ligger i sängen på avdelningen jämte och skrattar när pappa och jag kommer in. Vi pratar om resor han har gjort och om hur det var när han första gången såg farmor. Glasklara konversationer blandas med förvirrade kommentarer när åldern tar ut sin rätt. Vi stannar tills kvällsmaten, sen handlar jag tallrikar på det lokala antikvariatet innan jag kör hem.
Närheten känns som en ofattbar lyx.
torsdag, juli 19, 2007
Borta bra, hemma bäst?
Jag cyklar genom Göteborg. Passerar alla gamla ställen. Genom parken, förbi UB, förbi ingången till föreläsningssalarna där jag läste ryska för fem år sedan. Passerar det gamla studenthemmet där jag bodde. Känns lite märkligt att vara på väg på samma vägar igen, men ändå ok på något sätt.
Det slår mig att de flesta andra verkar ha ett hemma. En plats där de helt och fullt passar in och hör hemma. För mig, efter ett par års kringflackande, är det inte så längre. Jag har inte en plats, utan massor av platser där jag på något sätt hör till. Kanske hör jag inte till så där helt och fullt någonstans, men på några platser är det nära inpå.
Efter att ha varit stressad över att inte ha det där stället där jag passar in helt och fullt, så som alla andra verkar ha det, insåg jag att för mig är det bara annat. Att ha många hemma kan också vara en fördel. Man kan ta allt det bästa från alla platser. Man har alltid ett ställe som man är glad att återse. Det slår mig att mitt hemma inte är så geografiskt bundet. Hemma känner jag mig med goda vänner och familj. Sen spelar det inte så jättestor roll var det är någonstans.
Jag har blivit "mitt hem är där jag lägger min hatt"- människa. Det är bara att gilla läget. Och egentligen vill jag inte byta.
Det slår mig att de flesta andra verkar ha ett hemma. En plats där de helt och fullt passar in och hör hemma. För mig, efter ett par års kringflackande, är det inte så längre. Jag har inte en plats, utan massor av platser där jag på något sätt hör till. Kanske hör jag inte till så där helt och fullt någonstans, men på några platser är det nära inpå.
Efter att ha varit stressad över att inte ha det där stället där jag passar in helt och fullt, så som alla andra verkar ha det, insåg jag att för mig är det bara annat. Att ha många hemma kan också vara en fördel. Man kan ta allt det bästa från alla platser. Man har alltid ett ställe som man är glad att återse. Det slår mig att mitt hemma inte är så geografiskt bundet. Hemma känner jag mig med goda vänner och familj. Sen spelar det inte så jättestor roll var det är någonstans.
Jag har blivit "mitt hem är där jag lägger min hatt"- människa. Det är bara att gilla läget. Och egentligen vill jag inte byta.
onsdag, juli 18, 2007
Att tvingas ner i tempo
Jag tittade just efter en vägbskrivning till helgens kalas. Tänkte att det kan väl inte ta så lång tid att ta sig dit.
Ha.
Ha ha.
Jag är kvar på mina tyska motorvägar bevisligen.
300 km, beräknad restid: 05:30 h. Får man lov att höja ett ögonbyn???
Hade planerat en smidig resa. Blir nog snarare en road trip på kringelkrokvägar. Kanske hade tåget inte varit en sån dum ide...
Ha.
Ha ha.
Jag är kvar på mina tyska motorvägar bevisligen.
300 km, beräknad restid: 05:30 h. Får man lov att höja ett ögonbyn???
Hade planerat en smidig resa. Blir nog snarare en road trip på kringelkrokvägar. Kanske hade tåget inte varit en sån dum ide...
Två dagars home office och allt är glömt
Föresatsen var klar när jag började med mitt home office:
Klart och tydligt skilja på jobb och fritid. Stänga dörren om kontoret när dagen var slut. Ha en fritid som annars. Inte jobba i morgonrock
Tyvärr räknade inte föresatsen med:
- att jag är ensam hemma i två veckor och fortfarande inte har några möbler i vardagsrummet. Eftersom kontoret är det mest inredda rummet för tillfället är det trevligast att vara här. Dessutom är det inte direkt någon att prata med i de andra rummen. Här kan jag ialla fall sitta och plutta med datorn.
- att jag skulle behöva kombinera omöjliga deadlines med att vara sjuk. Efter en dags migrän och en mage som vägrar vara glad har jag gett upp. Nu sitter jag på kontoret med ett täcke omkring mig, i pyjamasbyxor, och äter glass.
Jag intalar mig att det är bara nu. Snart kommer rutinerna. Snart....? Hittills verkar problemet mest vara att sluta jobba och "gå hem". Nåja. Snart är det dags för semester på riktigt!
Klart och tydligt skilja på jobb och fritid. Stänga dörren om kontoret när dagen var slut. Ha en fritid som annars. Inte jobba i morgonrock
Tyvärr räknade inte föresatsen med:
- att jag är ensam hemma i två veckor och fortfarande inte har några möbler i vardagsrummet. Eftersom kontoret är det mest inredda rummet för tillfället är det trevligast att vara här. Dessutom är det inte direkt någon att prata med i de andra rummen. Här kan jag ialla fall sitta och plutta med datorn.
- att jag skulle behöva kombinera omöjliga deadlines med att vara sjuk. Efter en dags migrän och en mage som vägrar vara glad har jag gett upp. Nu sitter jag på kontoret med ett täcke omkring mig, i pyjamasbyxor, och äter glass.
Jag intalar mig att det är bara nu. Snart kommer rutinerna. Snart....? Hittills verkar problemet mest vara att sluta jobba och "gå hem". Nåja. Snart är det dags för semester på riktigt!
tisdag, juli 17, 2007
Allt handlar om vilket perspektiv man har
Abubakrs moster tittar medlidande på mig och säger tröstande:
"Ja, du är ju alldeles SMAL, men som TUR ÄR har du ju lite fett på rumpan och låren".
Mihammed säger:
"Vilken tur du har att du kom precis nu när det har börjat regna och bli kallt. Här har varit bara sol, sol, sol det senaste."
Nu är jag hemma i Sverige igen efter en dags mellanlandning i Frankfurt på kontoret. Känns väldigt bra att få somna i sin egen säng i natt.
"Ja, du är ju alldeles SMAL, men som TUR ÄR har du ju lite fett på rumpan och låren".
Mihammed säger:
"Vilken tur du har att du kom precis nu när det har börjat regna och bli kallt. Här har varit bara sol, sol, sol det senaste."
Nu är jag hemma i Sverige igen efter en dags mellanlandning i Frankfurt på kontoret. Känns väldigt bra att få somna i sin egen säng i natt.
lördag, juli 14, 2007
Hej då så länge Sudan - vi ses kanske snart igen
Så är det dags att åka hem. Den senaste veckan har varit så full av intryck. Jag som alltid brukar kunna göra ett rejält kvälls-jobbpass på hotellet har haft svårt att få någonting ut ur mig själv på kvällarna. Efter varje dag har jag varit helt slut i huvudet.
På bara en vecka har jag fått nya vänner här. Träffat så många spännande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt känns det ganska skönt att åka nu. Jag vill hem och packa upp i Sverige och njuta av att vara hemma. Ta en kaffe med brollan kanske och shoppa med Marina.
Jag ska bara få på mig mina stödstrumpor, sen bär det av till flygplatsen. I 35 gradig värme... hmpf.....*dra, dra, slita, slita*...... dessutom har jag fått en sån där sovmask som man har över ögonen. Det kändes jättedumt att ta på sig den på planet, men jag sov så skönt att jag tror jag skiter i hur det ser ut.
Uppblåsbar kudde, sovmask, stödstrumpor. Jag är beredd.
På bara en vecka har jag fått nya vänner här. Träffat så många spännande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt känns det ganska skönt att åka nu. Jag vill hem och packa upp i Sverige och njuta av att vara hemma. Ta en kaffe med brollan kanske och shoppa med Marina.
Jag ska bara få på mig mina stödstrumpor, sen bär det av till flygplatsen. I 35 gradig värme... hmpf.....*dra, dra, slita, slita*...... dessutom har jag fått en sån där sovmask som man har över ögonen. Det kändes jättedumt att ta på sig den på planet, men jag sov så skönt att jag tror jag skiter i hur det ser ut.
Uppblåsbar kudde, sovmask, stödstrumpor. Jag är beredd.
Små kulturskillnader
På restaurangens toalett finns inget toapapper, bara en sån där vattenslang.
På damtoan är den i rosa. Det tyckte jag var lite gulligt.
På damtoan är den i rosa. Det tyckte jag var lite gulligt.
Välkomna?
Abubakr och hans fru har bott fyra år i Tyskland när Abubakr doktorerade på universitetet i Berlin. Leende berättar Abubakr om hans erfarenheter från Tyskland. Om grannar som inte hälsar. Om hyresvärden för den möblerade lägenheten som bytte ut alla möbler när de flyttade för att det hade bott afrikaner där. Om klagomål på att hans fru sjunger för deras nyfödda bebis och hur det stör grannarna.
Jag skäms. Här är vi så välkomna. Hos oss är de aldrig riktigt välkomna. Som om vi är lite för fina i kanten, lite förmer och lite bättre.
Jag skäms. Här är vi så välkomna. Hos oss är de aldrig riktigt välkomna. Som om vi är lite för fina i kanten, lite förmer och lite bättre.
fredag, juli 13, 2007
Lunch hos Abubakr
Det är fredag och helg i Sudan. Jag är bjuden på lunch hos Abubakr och hans familj. Precis som på tekvällen hos Ahmed sitter jag först med mina lokala manliga kollegor och dricker te och pratar.
Vid tvåtiden är det dags för fredagsbönen och Abubakr och de andra försvinner iväg till moskén. Jag blir omplacerad i det andra rummet med kvinnorna. Abubakrs yngsta syster pratar engelska och vi pratar om vanliga tjejgrejer. Hon frågar om jag är gift. Om vi gifter oss med släktingar eller främlingar i Sverige. När jag skämtar om mina två ringar och säger att jag har två män gapskrattar hon.
"En man kan ju ha två fruar, men en kvinna med två män???!!" Hon skrattar igen.
Vi är lika gamla vi båda. 29 år. Hon berättar att hon läser till läkare och precis har gift om sig. Sin första man kände hon bara en månad innan bröllopet.
"I understood quickly that I would not be able to live with him" , säger hon. "So I asked for divorse".
Allt är inte som det först ser ut.
Trots att jag fram tills nu har suttit med männen blir det annorlunda efter fredagsbönen. Fler män från byn kommer med och nu är jag plötsligt en av kvinnorna. Vi bjuds att ta mat först på buffén. Först när alla kvinnor har fått mat tar männen för sig. Jag ser så tafatt ut när jag försöker äta med handen att de trollar fram kniv och gaffel åt mig och skrattar lite. Sedan sitter jag på balkongen, dricker en te och tittar på Nilen som strömmar fram jämte huset medan männen ber. Jag är glad att jag är här. Afrika kryper in under skinnet på mig och förför mig.
Vid tvåtiden är det dags för fredagsbönen och Abubakr och de andra försvinner iväg till moskén. Jag blir omplacerad i det andra rummet med kvinnorna. Abubakrs yngsta syster pratar engelska och vi pratar om vanliga tjejgrejer. Hon frågar om jag är gift. Om vi gifter oss med släktingar eller främlingar i Sverige. När jag skämtar om mina två ringar och säger att jag har två män gapskrattar hon.
"En man kan ju ha två fruar, men en kvinna med två män???!!" Hon skrattar igen.
Vi är lika gamla vi båda. 29 år. Hon berättar att hon läser till läkare och precis har gift om sig. Sin första man kände hon bara en månad innan bröllopet.
"I understood quickly that I would not be able to live with him" , säger hon. "So I asked for divorse".
Allt är inte som det först ser ut.
Trots att jag fram tills nu har suttit med männen blir det annorlunda efter fredagsbönen. Fler män från byn kommer med och nu är jag plötsligt en av kvinnorna. Vi bjuds att ta mat först på buffén. Först när alla kvinnor har fått mat tar männen för sig. Jag ser så tafatt ut när jag försöker äta med handen att de trollar fram kniv och gaffel åt mig och skrattar lite. Sedan sitter jag på balkongen, dricker en te och tittar på Nilen som strömmar fram jämte huset medan männen ber. Jag är glad att jag är här. Afrika kryper in under skinnet på mig och förför mig.
onsdag, juli 11, 2007
Pa tebjudning hos Ahmed
I gar kväll var jag bjuden pa te hos Ahmed och hans fru i deras trädgard utanför Khartoum. Var en vacker kväll, vi satt pa terassen och at bakelser och drack arabiskt kaffe. De västerländska kostymerna hade bytts ut mot traditionella kläder. Abubakrs tigertofflor fick mig att höja ett ögonbryn (se kortet nedan. Jo. De är äkta.)
Ahmeds fru träffade jag som hastigast en halv minut innan vi gick. Hon och hennes syster stannade i köket hela kvällen. Själv satt jag ute med männen och pratade. Jag tror att jag är nagot mittemellan här. Mer man eller kvinna. Den känslan bekräftades i ett av mötena idag när en man hälsade pa mig med en sudanesisk klapp pa axeln. Sant gör bara man egentligen bara män emellan.
Samtidigt är det inte sa att kvinnor sitter hemma och lagar mat. Ahmeds fru är läkare, hennes syster jurist. Under mina möten har jag stött pa manga kvinnor pa relativt höga positioner i banker. Det är mer komplext än man först kan tro.
Andra västerländska kvinnor har jag inte sett ännu. Ett par medelalders manliga vit-näsor, men inte en enda kvinna. Jo, det stirras lite när jag kliver ur bilen pa stan. Men inte sa mycket som jag kanske hade trott fran början. Och framför allt är folk sa vänliga här. Skrattande och öppna.
Khartoum känns langt ifran Darfur-konflikten och förutom den allmänt daliga infrastrukturen är sparen efter 20 ars inbördeskrig inte sa tydliga. Jag är förundrad över att man inte ser människor med krigsskador pa gatorna - inga enbenta eller pa annat sätt fysiskt märkta människor. Även under inbördeskriget var konflikten tydligen inte sa närvarande, men en del av skolorna har kamouflagetyg i skoluniformerna. Bahir säger att det infördes för att folket i Khartoum skulle bli mer medvetna om kriget när det pagick.
Det känns bra att vara tillbaka i Afrika. Jag träffar en kvinnogrupp som arbetar med att ge ut mikrokrediter i deras by. Nu vill de expandera, bli mer professionella. Jag känner i maggropen att det snart är för sent - snart har jag lämnat en liten bit av hjärtat här hos de här människorna och da kan jag inget annat än att engagera mig. De ber mig om hjälp att komma ett snäpp högre och jag vet att jag kan hjälpa dem. Jag tror att jag kommer tillbaka.
Ahmeds fru träffade jag som hastigast en halv minut innan vi gick. Hon och hennes syster stannade i köket hela kvällen. Själv satt jag ute med männen och pratade. Jag tror att jag är nagot mittemellan här. Mer man eller kvinna. Den känslan bekräftades i ett av mötena idag när en man hälsade pa mig med en sudanesisk klapp pa axeln. Sant gör bara man egentligen bara män emellan.
Samtidigt är det inte sa att kvinnor sitter hemma och lagar mat. Ahmeds fru är läkare, hennes syster jurist. Under mina möten har jag stött pa manga kvinnor pa relativt höga positioner i banker. Det är mer komplext än man först kan tro.
Andra västerländska kvinnor har jag inte sett ännu. Ett par medelalders manliga vit-näsor, men inte en enda kvinna. Jo, det stirras lite när jag kliver ur bilen pa stan. Men inte sa mycket som jag kanske hade trott fran början. Och framför allt är folk sa vänliga här. Skrattande och öppna.
Khartoum känns langt ifran Darfur-konflikten och förutom den allmänt daliga infrastrukturen är sparen efter 20 ars inbördeskrig inte sa tydliga. Jag är förundrad över att man inte ser människor med krigsskador pa gatorna - inga enbenta eller pa annat sätt fysiskt märkta människor. Även under inbördeskriget var konflikten tydligen inte sa närvarande, men en del av skolorna har kamouflagetyg i skoluniformerna. Bahir säger att det infördes för att folket i Khartoum skulle bli mer medvetna om kriget när det pagick.
Det känns bra att vara tillbaka i Afrika. Jag träffar en kvinnogrupp som arbetar med att ge ut mikrokrediter i deras by. Nu vill de expandera, bli mer professionella. Jag känner i maggropen att det snart är för sent - snart har jag lämnat en liten bit av hjärtat här hos de här människorna och da kan jag inget annat än att engagera mig. De ber mig om hjälp att komma ett snäpp högre och jag vet att jag kan hjälpa dem. Jag tror att jag kommer tillbaka.
tisdag, juli 10, 2007
Alltsa seriost. Jag laste just mitt senaste inlagg.
Jag tror det kvalificerar for titeln "trakigaste inlagg hittills"
Vad ar det med mig? Sa massor utav intryck fran Khartoum och det ar allt som kommer ut???!!! Kanske ar jag intryckstrott for tillfallet.
Hall ut. Nagon gang ar jag tillbaka i min gamla form hoppas jag.
Jag tror det kvalificerar for titeln "trakigaste inlagg hittills"
Vad ar det med mig? Sa massor utav intryck fran Khartoum och det ar allt som kommer ut???!!! Kanske ar jag intryckstrott for tillfallet.
Hall ut. Nagon gang ar jag tillbaka i min gamla form hoppas jag.
En forsta rapport fran Sudan
Sa har man hamnat i Sudan. Det ser lite ut som Kenya, men enklare, sandigare och fattigare. Men pa nagot satt kanner jag anda igen mig. Allting ar inplastat pa middagsbordet (for flugorna) med samma tunna plastfolie som ar halvt omojlig att fa upp utan att den gar sonder. Skyltarna ar malade pa husen. De sma bussarna.
Det tog mig 24 timmar att ta mig hit. Flog Goteborg - Kopenhamn - London - Amman - Khartoum. Var inte riktigt planerat sa, men sa blev det tillslut. Och det ar spannande att vara har! Men varmt - langa armar och langa ben ar jobbigt nar det borjar narma sig 35 grader... som tur ar var jag inte har i juni, da var det tydligen 50 grader. Och sonm tur ar maste man inte heller ha sjal om haret. Ar ytterst tacksam for luftkonditioneringen i mitt rum!!!
Det tog mig 24 timmar att ta mig hit. Flog Goteborg - Kopenhamn - London - Amman - Khartoum. Var inte riktigt planerat sa, men sa blev det tillslut. Och det ar spannande att vara har! Men varmt - langa armar och langa ben ar jobbigt nar det borjar narma sig 35 grader... som tur ar var jag inte har i juni, da var det tydligen 50 grader. Och sonm tur ar maste man inte heller ha sjal om haret. Ar ytterst tacksam for luftkonditioneringen i mitt rum!!!
torsdag, juli 05, 2007
viktiga saker jag har lärt mig
Saker jag har lärt mig de senaste dagarna:
- om man inte har bott i Sverige de senaste aren är man automatiskt inte kreditvärdig eftersom man inte har haft nagon inkomst här. Därför blir det extra krangligt med telefoner, bredband och mobiler.
- om man behöver skicka sitt pass med DHL till Sudans ambassad hjälper det mycket om man har telefon, en penna och en liten aning om var man har packat ner kuverten i en av alla millioner flyttlador
- internetcafeet pa Chalmersgatan är ingen höjdare om man behöver jobba en dag utan att ha internet hemma. Desto bättre pa 7Elevens internetspot pa Vasaplatsen. Där kan man dessutom köpa nyponsoppa, vilket ger extra pluspoäng.
- om man inte har bott i Sverige de senaste aren är man automatiskt inte kreditvärdig eftersom man inte har haft nagon inkomst här. Därför blir det extra krangligt med telefoner, bredband och mobiler.
- om man behöver skicka sitt pass med DHL till Sudans ambassad hjälper det mycket om man har telefon, en penna och en liten aning om var man har packat ner kuverten i en av alla millioner flyttlador
- internetcafeet pa Chalmersgatan är ingen höjdare om man behöver jobba en dag utan att ha internet hemma. Desto bättre pa 7Elevens internetspot pa Vasaplatsen. Där kan man dessutom köpa nyponsoppa, vilket ger extra pluspoäng.
Några små tankar
Det regnar och regnar i Göteborg, men det gör inte så mycket när man ändå jobbar.
Efter ett par dagar här känns det faktiskt bra. Det känns som att komma hem igen. Kanske passar jag inte in som innan, men jag passar in på ett annat sätt. Tyskland känns väldigt fort väldigt långt borta på något sätt. Som om fyra år försvann bara sådär, eller som ett parallellt universum på något sätt.
Efter ett par dagar här känns det faktiskt bra. Det känns som att komma hem igen. Kanske passar jag inte in som innan, men jag passar in på ett annat sätt. Tyskland känns väldigt fort väldigt långt borta på något sätt. Som om fyra år försvann bara sådär, eller som ett parallellt universum på något sätt.
onsdag, juli 04, 2007
Kära blogg
Hejsan bloggen,
ledsen att du har blivit helt försummad det senaste. Jag har haft lite mycket att göra. Har flyttat till Sverige och det är en massa jobb. Dessutom har min månad i Sverige förbytts mot en totalt oplanerad jobbresa. Till Sudan. Jag vet ingenting om Sudan, men jag har ungefär 2 dagar på mig att lära mig. På söndag går flyget.
Kaos,kaos, kaos... det är så mitt liv är antar jag.
Men det känns bra att vara hemma idag.
ledsen att du har blivit helt försummad det senaste. Jag har haft lite mycket att göra. Har flyttat till Sverige och det är en massa jobb. Dessutom har min månad i Sverige förbytts mot en totalt oplanerad jobbresa. Till Sudan. Jag vet ingenting om Sudan, men jag har ungefär 2 dagar på mig att lära mig. På söndag går flyget.
Kaos,kaos, kaos... det är så mitt liv är antar jag.
Men det känns bra att vara hemma idag.
lördag, juni 30, 2007
På plats
Så har vi landat i Sverige. Efter en hel dag i bilen landar vi hos mina föräldrar, trötta och slitna. Hur det känns? Att ha flyttat hem efter fyra år? Tja... just nu känns det inte alls. Kanske blir det tydligare när vi ger oss på nästa etapp i morgon och flyttar in i lägenheten.
Mitt möte med Sverige blir brutalt när jag gör mitt första besök i bordershopen i Puttgarden. Fast vi fortfarande är i Tyskland är vi helt plötsligt i Sverige på något sätt. Och mitt där bland de sökande blickarna och de långa inköpslistorna känner jag helt plötsligt för ett ögonblick att jag inte passar in längre. KÄnslan går över nästan lika fort som den kom. Jag är ju hemma här också. Kanske bara på ett annat sätt än förut.
Mitt möte med Sverige blir brutalt när jag gör mitt första besök i bordershopen i Puttgarden. Fast vi fortfarande är i Tyskland är vi helt plötsligt i Sverige på något sätt. Och mitt där bland de sökande blickarna och de långa inköpslistorna känner jag helt plötsligt för ett ögonblick att jag inte passar in längre. KÄnslan går över nästan lika fort som den kom. Jag är ju hemma här också. Kanske bara på ett annat sätt än förut.
torsdag, juni 28, 2007
Att göra
Saker att göra när man kommer hem till Sverige efter fyra år i Tyskland:
1) Köpa ny garderob.
Jag har bott fyra år i Tyskland. I Darmstadt. Behöver jag nämna hur ute jag kommer vara i förhållande till alla hippa människor i Göteborg? Akut stylinghjälp sökes!
2) Lyssna ikapp fyra års svensk musik.
Jag kan inte ens låtarna från melodifestivalen. Förstår ni hur många låtar bara det är? Fyra år och hundratals delfinaler och extrafinaler och andra chanser och hej och hå. Många låtar blir det....
3) Sluta dricka vin mitt i veckan.
Fast det kanske man gör i Sverige också?
4) Vänja sig vid Göteborgs regn och rusk.
Går det?
5) Vänja sig vid att man kan träffa vänner på kaffe utan att åka till Frankfurt Hahns flygplats på fredag kväll och hämta upp dem
Hur toppen är inte det!
1) Köpa ny garderob.
Jag har bott fyra år i Tyskland. I Darmstadt. Behöver jag nämna hur ute jag kommer vara i förhållande till alla hippa människor i Göteborg? Akut stylinghjälp sökes!
2) Lyssna ikapp fyra års svensk musik.
Jag kan inte ens låtarna från melodifestivalen. Förstår ni hur många låtar bara det är? Fyra år och hundratals delfinaler och extrafinaler och andra chanser och hej och hå. Många låtar blir det....
3) Sluta dricka vin mitt i veckan.
Fast det kanske man gör i Sverige också?
4) Vänja sig vid Göteborgs regn och rusk.
Går det?
5) Vänja sig vid att man kan träffa vänner på kaffe utan att åka till Frankfurt Hahns flygplats på fredag kväll och hämta upp dem
Hur toppen är inte det!
Hej för ett litet tag
Öh.... flyttlådor flyttlådor flyttlådor...
Nu blir det nog inte så mycket skrivet på ett tag. I morgon sätter stora flyttaktionen igång och sen en vecka semester för att komma i ordning. Många måsten på en vecka men nu kommer vi hem - vi ses i Sverige!
Nu blir det nog inte så mycket skrivet på ett tag. I morgon sätter stora flyttaktionen igång och sen en vecka semester för att komma i ordning. Många måsten på en vecka men nu kommer vi hem - vi ses i Sverige!
tisdag, juni 26, 2007
måndag, juni 25, 2007
Sista dan pa kontoret här
Min sista dag pa kontoret i Frankfurt. Det känns märkligt. Men bra att börja pa nagot nytt.
Har bara en mastodontlista med grejer att fixa, sen ska jag ga pa semester. Har bestämt mig för att inte tillbringa hela semestern med att packa och städa lägenhet. Här ska ätas glass och sova länge!
Har bara en mastodontlista med grejer att fixa, sen ska jag ga pa semester. Har bestämt mig för att inte tillbringa hela semestern med att packa och städa lägenhet. Här ska ätas glass och sova länge!
söndag, juni 24, 2007
Hej dåandet har börjat på riktigt
Grillfest låter som en bra ide för att säga hej då till alla fantastiska vänner. Vi är inte lika säkra när det på förmiddagen ösregnar och är 15 grader. Men vädrets makter är med oss såpass mycket att vi faktiskt inte blir blöta.
Jag sitter i en campingstol och tittar på alla mina vänner här. Alla dessa fantastiska, roliga människor. På ett sätt har jag inte riktigt förstått att det är dags att säga hej då. Inte förren sent på kvällen när vi måste börja säga hej då. Så många varma, långa, upprepade kramar.
Det är svårt att släppa taget.
Sprit hjälper till att döva också sägs det ju. Mannen och jag dricker gladeligen midsommarsnaps.
Jag sitter i en campingstol och tittar på alla mina vänner här. Alla dessa fantastiska, roliga människor. På ett sätt har jag inte riktigt förstått att det är dags att säga hej då. Inte förren sent på kvällen när vi måste börja säga hej då. Så många varma, långa, upprepade kramar.
Det är svårt att släppa taget.
Sprit hjälper till att döva också sägs det ju. Mannen och jag dricker gladeligen midsommarsnaps.
fredag, juni 22, 2007
Ja just det...
... det är ju midsommar idag! Ni har säkert fullt upp med att koka nypotatis, binda kransar och kyla snaps.
Själv sitter jag pa kontoret i Chisinau och svettas. De bryr sig inte sa mycket om midsommar här. Kanske kan jag försöka klämma i fran tarna i en snapsvisa pa restaurangen i kväll?
Själv sitter jag pa kontoret i Chisinau och svettas. De bryr sig inte sa mycket om midsommar här. Kanske kan jag försöka klämma i fran tarna i en snapsvisa pa restaurangen i kväll?
Man kan inte lyckas med allt.
Var pa en liten mottagning och minglade runt. Hamnade jämte medelalders tysk man.
"Jaha, är du här i Moldavien permanent?" klämmer jag ur mig
"Ja. Jag är Tysklands ambassadör"
Oj, pinsamt... Man skulle kunna tänka att det inte var sa himla lätt för mig att veta hur Tysklands ambassadör ser ut. Jag är ju inte ens tysk. Men jag tror att han blev lite stött.
Jag försökte koppla pa lite charm:
"So, how long have you been here in Moldova?"
svar:
"I have been here in REPUBLIC OF MOLDOVA for three years" (det finns en region in Rumänien som ocksa heter Moldavien. Ska man vara sprkligt korrekt ska man alltsa säga Republic of Moldova. Ungefär som att man ska säga Former Yugoslavic Republic of Macedonia och inte bara Macedonia för att grekerna inte ska sparka bakut)
Hm. Lat oss bara säga att jag har lyckats bättre med mitt mingel vid andra tillfällen.
"Jaha, är du här i Moldavien permanent?" klämmer jag ur mig
"Ja. Jag är Tysklands ambassadör"
Oj, pinsamt... Man skulle kunna tänka att det inte var sa himla lätt för mig att veta hur Tysklands ambassadör ser ut. Jag är ju inte ens tysk. Men jag tror att han blev lite stött.
Jag försökte koppla pa lite charm:
"So, how long have you been here in Moldova?"
svar:
"I have been here in REPUBLIC OF MOLDOVA for three years" (det finns en region in Rumänien som ocksa heter Moldavien. Ska man vara sprkligt korrekt ska man alltsa säga Republic of Moldova. Ungefär som att man ska säga Former Yugoslavic Republic of Macedonia och inte bara Macedonia för att grekerna inte ska sparka bakut)
Hm. Lat oss bara säga att jag har lyckats bättre med mitt mingel vid andra tillfällen.
Mellan tva världar
torsdag, juni 21, 2007
Attack!
I morse tog jag och min kollega oss i kragen ytterligare en gang och gav oss ut pa en morgonjogg i en park. Var en jättefin morgon, soligt och fortfarande inte sa varmt. Vi smajoggade runt en sjö och pratade när...
... fran ett träd en stor KRAKA flyger ut och attackerar Jasper. Dyker ner med klorna först i huvudet pa honom och lämnar med ett par fina rispor pa huvudet.
Man blir lite ställd först. Men nu i efterhand later det mest lustigt.
... fran ett träd en stor KRAKA flyger ut och attackerar Jasper. Dyker ner med klorna först i huvudet pa honom och lämnar med ett par fina rispor pa huvudet.
Man blir lite ställd först. Men nu i efterhand later det mest lustigt.
onsdag, juni 20, 2007
Vill ha semester...
Den senaste veckan har bloggen mest blängt tillbaka pa mig när jag har öppnat den
"Skriv nat da! Va?! Skriv nat!"
Uähh...skrivkramp. Kanske för att jag för tillfället inte gör nagot annat pa jobbet än skriver rapporter. Det är slutrapport och kvartalsrapport och impact assessment rapport och en till liten slutrapport och däremellan ett projektförslag.
Och allra helst... vill jag bara pa semester... sova lite längre varje morgon, kanske ta en kaffe pa balkongen... bara ta det lugnt (ja, just det, dessutom packa ihop allting, fixa en hej da fest, städa ut lägenheten, flytta bohaget 1100 km norrut till Sverige och Göteborg, där packa ut allting, skaffa telefon, internet, bank etc, aka till IKEA...) Men däremellan bara ta det lite lugnt. Snart semester, snart...
"Skriv nat da! Va?! Skriv nat!"
Uähh...skrivkramp. Kanske för att jag för tillfället inte gör nagot annat pa jobbet än skriver rapporter. Det är slutrapport och kvartalsrapport och impact assessment rapport och en till liten slutrapport och däremellan ett projektförslag.
Och allra helst... vill jag bara pa semester... sova lite längre varje morgon, kanske ta en kaffe pa balkongen... bara ta det lugnt (ja, just det, dessutom packa ihop allting, fixa en hej da fest, städa ut lägenheten, flytta bohaget 1100 km norrut till Sverige och Göteborg, där packa ut allting, skaffa telefon, internet, bank etc, aka till IKEA...) Men däremellan bara ta det lite lugnt. Snart semester, snart...
tisdag, juni 19, 2007
Ett tomt huvud
Öh.... det är varmt och kvalmigt i Chisinau. Fast jag ska nog vara glad för att jag missade 35 grader som förra veckan tydligen bjöd pa. Min kollega i Kosovo kämpar mot 40 grader, sa jag antar att det kan vara värre...
I morgon ska det brytas mönster även i Chisinau. Jag och en kollega ska ut pa morgonjogg. Kanske kan det bli en tradition?
I morgon ska det brytas mönster även i Chisinau. Jag och en kollega ska ut pa morgonjogg. Kanske kan det bli en tradition?
söndag, juni 17, 2007
Nyårslöften mitt i sommaren
Är det sant? Jo.. det är nog.... kanske.... sommarens första solbränna!! Nåja, man ska kanske inte överdriva. Solbränna för mig innebär kanske något annat än för människor som faktiskt HAR ett pigment. Men jag har fräknar i ansiktet ialla fall. Ett säkert tecken.
Dessutom är det absolut dags för en uppdatering av nyårslöftena:
1) Säga nej oftare
Japp, jag är duktig. Jag tar det mer lugnt och ställer inte till med en massa extra-grejer. Dessutom ORKAR jag inte jobba lika intensivt och länge längre. (Jag skiter lite mer i saker också, men säg det inte till nån!). Eller också har jag bara mer erfarenhet som gör det hela lite enklare. Men jag har förbättrat mig. Helt klart.
2) Mer tid för mig själv
Jo, det blir mer tid för mig själv eftersom jag reser så mycket. Jag har insett att de där ensamma kvällarna på hotell kan användas åt att njuta av att vara själv. Alltså öppnar jag upp mitt egna lilla rese-spa. Eller surfar runt. Eller ligger i sängen och lyssnar på webb-radio. Eller så har jag lärt mig att uppskatta att gå själv till ett cafe, ta en kaffe och läsa något.
3) Mer frisk luft
Vandrade förra helgen och den här helgen. Försöker ta mig ut och jogga. (Nu när jag har lovat att springa Göteborgsvarvet får man kanske lägga på ett kol...). Sitter på balkongen och andas också.
Ligger bra till såhär ett halvår senare.
Dessutom är det absolut dags för en uppdatering av nyårslöftena:
1) Säga nej oftare
Japp, jag är duktig. Jag tar det mer lugnt och ställer inte till med en massa extra-grejer. Dessutom ORKAR jag inte jobba lika intensivt och länge längre. (Jag skiter lite mer i saker också, men säg det inte till nån!). Eller också har jag bara mer erfarenhet som gör det hela lite enklare. Men jag har förbättrat mig. Helt klart.
2) Mer tid för mig själv
Jo, det blir mer tid för mig själv eftersom jag reser så mycket. Jag har insett att de där ensamma kvällarna på hotell kan användas åt att njuta av att vara själv. Alltså öppnar jag upp mitt egna lilla rese-spa. Eller surfar runt. Eller ligger i sängen och lyssnar på webb-radio. Eller så har jag lärt mig att uppskatta att gå själv till ett cafe, ta en kaffe och läsa något.
3) Mer frisk luft
Vandrade förra helgen och den här helgen. Försöker ta mig ut och jogga. (Nu när jag har lovat att springa Göteborgsvarvet får man kanske lägga på ett kol...). Sitter på balkongen och andas också.
Ligger bra till såhär ett halvår senare.
Kosovo på väg mot...?
DN har gjort en väldig tänkvärd artikelserie över hur saker och ting egentligen fungerar i Kosovo efter åtta års styre av FN. Om du har en sisådär 10-15 minuter över, läs den här.
En konsult som jobbar för oss i Kosovo beskrev en gång UNMIK-personalen så här:
"Well, they come in, they make a PUFF! and they leave"
Just då jobbade vi med att försöka införa en hypotekskredit i en bank. I ett land som Kosovo är det i stort sett omöjligt att få ett lån på längre tid. Att få ett lån för att bygga, reparera eller köpa boende var därför inte möjligt (vi bestämde oss till slut med banken att lånen skulle löpa över 8 år. Det klassas som väldigt lång tid. Hur långa lån har ni för era hus? 40 år? 50?). Problemet låg till stor del i att det är halvt omöjligt att registrera sitt hus hos lantmäteriet. Jo, det fanns en lag för hypotek i Kosovo. Någon nisse på FN hade arbetat fram en. Problemet var bara att den där nissen antagligen hade varit 6 månader i Kosovo, enbart för att skriva denna lag, och hade antagligen skrivit den helt efter hur hypotekslagen såg ut i hennes/hans hemland. I alla fall hade det inte varit en omöjlig tanke. Det är tydligen ofta så. Alltså lämnades Kosovo med en lag som inte passade med andra lagar, heller inte med samhället eller med hur bankerna faktiskt arbetade. Welcome to Kosovo.
Pristina växer som stad - nya restauranger, hotell och barer ploppar upp överallt. De är främst för alla utlänningar som bor i stan och som är beredda att betala för att kunna göra något. Pristina är inte riktigt staden där allt händer. Därför är man beredd att betala om något händer. En konsult sa till mig om Pristina en gång:
"Pristina is not such a bad city. Its only 5 hours drive to Thessaloniki".
Därför är gränsövergångarna överfulla på fredagskvällarna. Utlänningarna lämnar landet för att se något annat. Kanske kan man se det som en paradox att landet som ska byggas upp av FN också överges av alla dessa utlänningar varje helg för att de vill bort därifrån? Men samtidigt, jo, jag har också suttit i gränskontrollen mellan Kosovo och Makedonien en fredag kväll/natt och gladeligen rest i 6 timmar enkel resa för att tillbringa min helg någon annanstans än i Pristina. Så jag är väl inte så mycket bättre själv antar jag.
DNs reporter anser att UNMIK är ett stort misslyckande. Man kan undra vad det beror på. För många kockar som kokar en soppa skulle jag tro. Ingen som känner sig ansvarig att kontrollera. Ingen som känner sig ansvarig för mer än sin lilla avgränsade del. Visst finns de dem som kommer och vill förändra, det är jag säker på. Men just nu räcker de inte till.
Om självständigheten kommer (och i slutändan måste den nog göra det) kommer det ta tid att rensa upp och strukturera om. Det är inte bara så att Kosovo har 660 bensinmackar som DNreportern nämner. De har också zillioner biltvättar, ungefär en var 200e meter utmed vägarna. Jag undrar vem som skulle ha modet att rensa upp i den svarta marknaden, ta krafttag och ställa inför rätta (efter att samma person också måste försöka få till ett fungerande rättssystem).
Det är en svart bild som DN målar upp. Nattsvart. Jag har inte varit tillräckligt i Kosovo för att veta om den är helt sann. Men alltför mycket känner jag igen.
En konsult som jobbar för oss i Kosovo beskrev en gång UNMIK-personalen så här:
"Well, they come in, they make a PUFF! and they leave"
Just då jobbade vi med att försöka införa en hypotekskredit i en bank. I ett land som Kosovo är det i stort sett omöjligt att få ett lån på längre tid. Att få ett lån för att bygga, reparera eller köpa boende var därför inte möjligt (vi bestämde oss till slut med banken att lånen skulle löpa över 8 år. Det klassas som väldigt lång tid. Hur långa lån har ni för era hus? 40 år? 50?). Problemet låg till stor del i att det är halvt omöjligt att registrera sitt hus hos lantmäteriet. Jo, det fanns en lag för hypotek i Kosovo. Någon nisse på FN hade arbetat fram en. Problemet var bara att den där nissen antagligen hade varit 6 månader i Kosovo, enbart för att skriva denna lag, och hade antagligen skrivit den helt efter hur hypotekslagen såg ut i hennes/hans hemland. I alla fall hade det inte varit en omöjlig tanke. Det är tydligen ofta så. Alltså lämnades Kosovo med en lag som inte passade med andra lagar, heller inte med samhället eller med hur bankerna faktiskt arbetade. Welcome to Kosovo.
Pristina växer som stad - nya restauranger, hotell och barer ploppar upp överallt. De är främst för alla utlänningar som bor i stan och som är beredda att betala för att kunna göra något. Pristina är inte riktigt staden där allt händer. Därför är man beredd att betala om något händer. En konsult sa till mig om Pristina en gång:
"Pristina is not such a bad city. Its only 5 hours drive to Thessaloniki".
Därför är gränsövergångarna överfulla på fredagskvällarna. Utlänningarna lämnar landet för att se något annat. Kanske kan man se det som en paradox att landet som ska byggas upp av FN också överges av alla dessa utlänningar varje helg för att de vill bort därifrån? Men samtidigt, jo, jag har också suttit i gränskontrollen mellan Kosovo och Makedonien en fredag kväll/natt och gladeligen rest i 6 timmar enkel resa för att tillbringa min helg någon annanstans än i Pristina. Så jag är väl inte så mycket bättre själv antar jag.
DNs reporter anser att UNMIK är ett stort misslyckande. Man kan undra vad det beror på. För många kockar som kokar en soppa skulle jag tro. Ingen som känner sig ansvarig att kontrollera. Ingen som känner sig ansvarig för mer än sin lilla avgränsade del. Visst finns de dem som kommer och vill förändra, det är jag säker på. Men just nu räcker de inte till.
Om självständigheten kommer (och i slutändan måste den nog göra det) kommer det ta tid att rensa upp och strukturera om. Det är inte bara så att Kosovo har 660 bensinmackar som DNreportern nämner. De har också zillioner biltvättar, ungefär en var 200e meter utmed vägarna. Jag undrar vem som skulle ha modet att rensa upp i den svarta marknaden, ta krafttag och ställa inför rätta (efter att samma person också måste försöka få till ett fungerande rättssystem).
Det är en svart bild som DN målar upp. Nattsvart. Jag har inte varit tillräckligt i Kosovo för att veta om den är helt sann. Men alltför mycket känner jag igen.
Jag och Barbarossa
Jag är en allergisk en. Men nu har jag hittat ett passande husdjur för mig. En del av vår staff retreat de här veckan ägnades nämligen åt lama - trekking.
Låter konstigt, men var ganska enkelt. Man tar en grupp av sisådär 30 personer och 4 lamor. Sen packar man lamorna med vatten, regnjackor och annat som kan behövas och ger sig iväg på vandring mellan vinodlingarna i Rheingau.
Lamor är ungefär hur gosiga som helst och dessutom så finhåriga att allergiker inte reagerar på dem. Jag och Barbarossa - den ljusbruna laman - gosade lite på vägen och jag fick mig ett litet nacknafs.
Hm...undrar om man kan ha en lama på balkongen?
Låter konstigt, men var ganska enkelt. Man tar en grupp av sisådär 30 personer och 4 lamor. Sen packar man lamorna med vatten, regnjackor och annat som kan behövas och ger sig iväg på vandring mellan vinodlingarna i Rheingau.
Lamor är ungefär hur gosiga som helst och dessutom så finhåriga att allergiker inte reagerar på dem. Jag och Barbarossa - den ljusbruna laman - gosade lite på vägen och jag fick mig ett litet nacknafs.
Hm...undrar om man kan ha en lama på balkongen?
lördag, juni 16, 2007
Jag är tillbaka i världen
Jag är tillbaka efter tre dagars time out tillsammans med mina kollegor.
Ah... har strategisnackat som tusan, kommit fram till en massa bra grejer och planerat vad vi vill göra i framtiden. Men allra mest har vi haft roligt som tusan. Partaj till fem på morgonen, morgondopp i poolen, hysteriska skratt och små samtal. Assistenterna i min grupp hade samlat ihop till ett halsband till mig. Jag blev alldeles rörd.
Det börjar bli allvar. Om två veckor är vi hemma igen.
Ah... har strategisnackat som tusan, kommit fram till en massa bra grejer och planerat vad vi vill göra i framtiden. Men allra mest har vi haft roligt som tusan. Partaj till fem på morgonen, morgondopp i poolen, hysteriska skratt och små samtal. Assistenterna i min grupp hade samlat ihop till ett halsband till mig. Jag blev alldeles rörd.
Det börjar bli allvar. Om två veckor är vi hemma igen.
torsdag, juni 14, 2007
Retreat
Den har tjejen ar uppe i ottan for att ge sig ivag pa staff retreat. Tre dagar prata strategi, bada bubbelpool, vandra och jag antar en och annan team building lek eller nat.
Ha det sa roligt ni alla, det ska jag ha!
Ha det sa roligt ni alla, det ska jag ha!
tisdag, juni 12, 2007
Lycklig och förvånad
Idag var jag beredd att ge mig i kast med den tyska byråkratin. Jag var laddad. Beredd på krångel. Beredd på att jag saknade ett papper eller en stämpel som helt plötsligt gjorde allt omöjligt.
Första stoppet i operation "avregistrering av Mia i det tyska systemet": Rådhuset. Officiell avregistrering från folkbokföringen.
"Du flyttar 1a juli? Ja, då är du ju egentligen här för tidigt..."
Jag är beredd. Nu kommer det. Det ändlösa krånglet... jag tar sats att säga något...
"....ja, fast det gör ingenting. Vi kan fixa det nu också".
????? Jag är svarslös. Är det sant? Det är sant. 5 minuter senare står jag utanför dörren med min avregistrering. Bara sådär.
40 minuter senare har jag klarat av Ausländeramt (för alla oss utlänningar), socialförsäkringsstället och min försäkringskassa. Allt gick nästan alldeles för snabbt och enkelt. Inget krångel. Inte ens någon kö.
Nu fattar jag verkligen vitsen med EU. Det här hade jag gruvat mig för i veckor och tillslut behövde jag bara 40 minuter.
Första stoppet i operation "avregistrering av Mia i det tyska systemet": Rådhuset. Officiell avregistrering från folkbokföringen.
"Du flyttar 1a juli? Ja, då är du ju egentligen här för tidigt..."
Jag är beredd. Nu kommer det. Det ändlösa krånglet... jag tar sats att säga något...
"....ja, fast det gör ingenting. Vi kan fixa det nu också".
????? Jag är svarslös. Är det sant? Det är sant. 5 minuter senare står jag utanför dörren med min avregistrering. Bara sådär.
40 minuter senare har jag klarat av Ausländeramt (för alla oss utlänningar), socialförsäkringsstället och min försäkringskassa. Allt gick nästan alldeles för snabbt och enkelt. Inget krångel. Inte ens någon kö.
Nu fattar jag verkligen vitsen med EU. Det här hade jag gruvat mig för i veckor och tillslut behövde jag bara 40 minuter.
söndag, juni 10, 2007
Söndagsnöje
Vad man gör istället i Tyskland en söndag: vandrar i Odenwald och äter medtagen picknick på en äng.
Söndagssuktan
Just så jobbigt kan det vara att vara i Tyskland en söndag när allt är stängt.Så nära och ändå så långt ifrån...
lördag, juni 09, 2007
Skåpäta i ordets rätta betydelse
En annan rolig grej när man är på väg att flytta fasligt långt tillbaka hem till Sverige är att man får försöka äta upp allt i frysen och skafferiet. Därför finns numera regeln hemma hos oss att mat som lagas måste innehålla något som måste göras åt.
Dagens konversation med mannen:
- Kapris, det passar ju på pizza eller? Vi har lite riven ost kvar i frysen...
- Kanske tonfisk på också? (en burk kvar i skafferiet)
- Ja, och oliver (en burk kvar i skafferiet)
Fast vi har inte börjat äta riktigt torftiga grejer ännu :) I kväll blir det stek (som måste ätas upp), och kokta grönsaker (de sista i frysen).
I kväll blir det film och popcorn (hittade en påse längst in i skåpet som behöver poppas....)
Dagens konversation med mannen:
- Kapris, det passar ju på pizza eller? Vi har lite riven ost kvar i frysen...
- Kanske tonfisk på också? (en burk kvar i skafferiet)
- Ja, och oliver (en burk kvar i skafferiet)
Fast vi har inte börjat äta riktigt torftiga grejer ännu :) I kväll blir det stek (som måste ätas upp), och kokta grönsaker (de sista i frysen).
I kväll blir det film och popcorn (hittade en påse längst in i skåpet som behöver poppas....)
Jag tar en paus i kaos
Mannen har börjat måla på allvar. Alltså bor vi nu inte bara i ett hav av flyttkartonger, utan är nu också delvis inplastade. (I Tyskland måste man måla innan man flyttar ut. Vilket leder till att alla lägenheter är målade i vit färg av tveksam kvalitet)
Flyttkaoset är ett faktum. Tur att man har balkong att fly till.
Flyttkaoset är ett faktum. Tur att man har balkong att fly till.
Att vara uttråkad
Belgrads flygplats måste kunna kvalificeras in som världens tråkigaste. Jag blir lite uppmuntrad när jag ser att det nu finns trådlöst internet inne vid gaterna. Mindre uppmuntrad när startsidan upplyser om att man kan köpa inloggningen på postkontet på flygplatsen- UTANFÖR hela passkontrollen och säkerhetskontrollen. Suck. Men det är kanske bra att ha det riktigt tråkigt ibland.
För övrigt är det konstigt hur mycket snabbare sträckan Frankfurt- Wien känns när man blir uppgraderad till business class (som på vägen ner - business class baby!!),än när man får sitta jämte man som stinker svett (som på vägen hem)....
För övrigt är det konstigt hur mycket snabbare sträckan Frankfurt- Wien känns när man blir uppgraderad till business class (som på vägen ner - business class baby!!),än när man får sitta jämte man som stinker svett (som på vägen hem)....
På väg med generalens chaufför
I bilen på väg från Cacak till Belgrad börjar vår chaufför berätta om hans år i armén under kriget. Hur han var privatchaufför för en av generalerna som nu står inför rätta i Haag. Han berättar om hur generalen alltid behandlade soldaterna med respekt. Hur generalen en gång delade sin konserv med mat med honom eftersom det var det enda som fanns.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.
Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.
Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.
”But it was not so bad – I was like a cowboy”.
Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.
Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.
Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.
Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.
”But it was not so bad – I was like a cowboy”.
Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.
Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.
fredag, juni 08, 2007
KAL!
Min sista kväll i Cacak bryter jag mina mönster. Efter en skrattfull middag med vår partnerbanks CEO bestämmer jag mig för att följa med en kollega på konsert. Inget kvällspass framför datorn, utan i stället konsert med ett fantastiskt gypsy-band. Det ska tydligen vara ett av de bästa i Europa och jag var fascinerad. Teknik som skulle få de flesta andra band att blekna, musikalitet som ständigt gav nya överraskningar.
KAL heter gruppen. Om du någon gång får chansen att se dem, tveka inte!
KAL heter gruppen. Om du någon gång får chansen att se dem, tveka inte!
onsdag, juni 06, 2007
Dagens näringsintag
1 brödbulle
1 croissant
3 capuccino
1 toast
2 gafflar av ägg-, skink- och majonnässallad (ungefär så nyttigt som det låter)
2 bananer
2 chokladpraliner
Näringsriktig föda är inte så enkelt när man är ute och flänger. Suck.
1 croissant
3 capuccino
1 toast
2 gafflar av ägg-, skink- och majonnässallad (ungefär så nyttigt som det låter)
2 bananer
2 chokladpraliner
Näringsriktig föda är inte så enkelt när man är ute och flänger. Suck.
Ahh....
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Och värst av dem alla:
SLUTrapporten.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Och värst av dem alla:
SLUTrapporten.
Vänner att skratta med
En av de bra sakerna med de ensamma kvällarna som konsult är att du har mycket tid att prata med vänner över MSN.
I går skrattade jag så att jag grät över en konversation med M och Å som jag önskar att jag hade sparat för att kunna läsa igen när jag är på dåligt humör. Ett sånt där skratt som bubblar ut från alla håll, när man bara inte kan sluta. Haha, just då kändes det SÅ bra att flyttlasset hem går om bara ett par veckor och jag kan träffa alla underbara vänner i Sverige oftare.
I går skrattade jag så att jag grät över en konversation med M och Å som jag önskar att jag hade sparat för att kunna läsa igen när jag är på dåligt humör. Ett sånt där skratt som bubblar ut från alla håll, när man bara inte kan sluta. Haha, just då kändes det SÅ bra att flyttlasset hem går om bara ett par veckor och jag kan träffa alla underbara vänner i Sverige oftare.
tisdag, juni 05, 2007
Ett strävsamt par säger hej då
När vår chaufför Ivan hämtar mig på flygplatsen och jag har satt mig till rätta i baksätet vänder han sig och ler mot mig och säger:
"Maria, I have pillow for you if you want to sleep"
Han vet numera att jag alltid sover som en stock på vägen till Cacak. Och det är betydligt bekvämare med en kudde.
I vår partnerbank hälsar kaffedamen (banken har en dam som bara går runt på kontoren och levererar kaffe till de anställda) glatt på mig och säger att hon är glad att se mig igen. Hon vet att jag vill ha en capuccino.
På morgonen går jag med vana steg från Motel Lovac till banken. Som alltid.
Cacak och jag har vant oss vid varandra. Just när det är dags att säga hej då.
"Maria, I have pillow for you if you want to sleep"
Han vet numera att jag alltid sover som en stock på vägen till Cacak. Och det är betydligt bekvämare med en kudde.
I vår partnerbank hälsar kaffedamen (banken har en dam som bara går runt på kontoren och levererar kaffe till de anställda) glatt på mig och säger att hon är glad att se mig igen. Hon vet att jag vill ha en capuccino.
På morgonen går jag med vana steg från Motel Lovac till banken. Som alltid.
Cacak och jag har vant oss vid varandra. Just när det är dags att säga hej då.
måndag, juni 04, 2007
På väg till Cacak
Mitt sista besök i Cacak börjar med ett åskväder och ösregn. Jag sitter med fötterna uppkrupna i sätet när vi slingrar oss runt bergen medan regnet strömmar ner. Jag tittat ut genom fönstret och andas. Inget mer. Känns ganska bra faktiskt.
söndag, juni 03, 2007
Osugen....
...jag drar på att packa väskan. Är inte sugen men i morgon går flygbussen klockan 6.
En vecka Serbien, 30 grader och avsluta ett projekt väntar. Min sista resa till Cacak.
En vecka Serbien, 30 grader och avsluta ett projekt väntar. Min sista resa till Cacak.
Flyttbestyren har börjat
Idag har vi börjat packa på riktigt. Vi är båda borta så mycket i juni att det har blivit dags att börja. Ingen nostalgi, vi började bara packa ihop för ett par veckor sedan. Idag har alla skåp i vardagsrummet tömts och monterats ner. Alla saker på väggarna nedtagna och hålen överspacklade. Det börjar se tomt ut. Nycklarna till lägenheten i Sverige ligger hos min syster och väntar.
För övrigt är det nog dags för mig att komma hem. Min man påminde mig lite finkänsligt att det faktiskt heter Bolivia på svenska....
För övrigt är det nog dags för mig att komma hem. Min man påminde mig lite finkänsligt att det faktiskt heter Bolivia på svenska....
En plats av visionärer
Här kommer den positiva delen av resan.
Jag gillar faktiskt konferenser. I alla fall den här typen av konferenser där människor från en större region, brinnande för ett så viktigt tema samlas. En blanding av att träffa vänner som man inte har träffat sen förra konferensen för ett år sedan, och nya spännande människor.
Engagemanget från alla människor är fantastiskt. Till en början de stora investeringsfonderna som ger krediter till mikrofinansorganisationer för att ge vidare till deras kunder. En del mastodontstora, som European Fund for Southeast Europe som har kapital på EUR 500 miljoner från allt från Världsbanken till EU till större biståndsgivare, till lilla norska Kolibri Kapital som har samlat in den ansenliga summan av 5 miljoner dollar från privatpersoner. Stora som små summor, målet är detsamma - att hjälpa mikrokreditinstitutioner i världen att finansiera sin verksamhet.
Och sen har man mikrokreditinstitutionerna själva. De flesta grundade för att förminska fattigdomen i landet där de verkar. Från XAC Bank i Mongoliet, vars CEO brinner för att förbättra livet för de fattiga i sitt land, till ACP i Kosovo som använder en del av sin inkomst för att kunna ge ut billiga lån till ensamstående kvinnor så att de kan skaffa ett eget boende. Mängder av människor som lägger så mycket entusiasm och jobb i att förbättra livet för människorna precis där de står.
Och så har du konsulterna som brinner för det de gör. Som gärna spenderar år av sina liv i avkrokarna i Tajikistan för att göra en skillnad. Eller som använder en del av den stora lönen från den stora banken i New York för att öppna ett barnhem i Ushpa-Ushpa i Bolivien. Eller föredraget från VISA som berättar om hur de försöker utveckla olika system över mobilnätet för att nå kunder även i avkrokar utan infrastruktur.
Ibland, mitt i all daglig strävan att göra affärer, att nå årets uppsatta budgetmål, att vinna så många projekt som möjligt, tappar man bort det där som är det allra viktigaste. Då är det bra att vara två dagar på en sån här plats.
Jag gillar faktiskt konferenser. I alla fall den här typen av konferenser där människor från en större region, brinnande för ett så viktigt tema samlas. En blanding av att träffa vänner som man inte har träffat sen förra konferensen för ett år sedan, och nya spännande människor.
Engagemanget från alla människor är fantastiskt. Till en början de stora investeringsfonderna som ger krediter till mikrofinansorganisationer för att ge vidare till deras kunder. En del mastodontstora, som European Fund for Southeast Europe som har kapital på EUR 500 miljoner från allt från Världsbanken till EU till större biståndsgivare, till lilla norska Kolibri Kapital som har samlat in den ansenliga summan av 5 miljoner dollar från privatpersoner. Stora som små summor, målet är detsamma - att hjälpa mikrokreditinstitutioner i världen att finansiera sin verksamhet.
Och sen har man mikrokreditinstitutionerna själva. De flesta grundade för att förminska fattigdomen i landet där de verkar. Från XAC Bank i Mongoliet, vars CEO brinner för att förbättra livet för de fattiga i sitt land, till ACP i Kosovo som använder en del av sin inkomst för att kunna ge ut billiga lån till ensamstående kvinnor så att de kan skaffa ett eget boende. Mängder av människor som lägger så mycket entusiasm och jobb i att förbättra livet för människorna precis där de står.
Och så har du konsulterna som brinner för det de gör. Som gärna spenderar år av sina liv i avkrokarna i Tajikistan för att göra en skillnad. Eller som använder en del av den stora lönen från den stora banken i New York för att öppna ett barnhem i Ushpa-Ushpa i Bolivien. Eller föredraget från VISA som berättar om hur de försöker utveckla olika system över mobilnätet för att nå kunder även i avkrokar utan infrastruktur.
Ibland, mitt i all daglig strävan att göra affärer, att nå årets uppsatta budgetmål, att vinna så många projekt som möjligt, tappar man bort det där som är det allra viktigaste. Då är det bra att vara två dagar på en sån här plats.
På jakt efter ett leende i Bulgarien....
Jag är hemma igen. Det var min första gång i Bulgarien, och jag känner faktiskt inte direkt någon lust att åka tillbaka. I alla länder jag har varit i innan har jag alltid funnit något som fascinerar mig, som jag gillar och som jag är glad över att se igen om jag får chansen att komma tillbaka.
Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.
OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.
Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)
Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?
På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.
Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.
OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.
Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)
Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?
På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.
fredag, juni 01, 2007
torsdag, maj 31, 2007
Intryck fran Bulgarien
Jag är i Bulgarien för första gången.
Bulgarien hittills:
1) Åker taxi från flygplatsen och krävs på mer än det dubbla priset mot vad det ska kosta. Plus att han först inte vill ge mig min växel tillbaka.
2) Har problem att koppla upp mig mot nätet på rummet. Eftersom jag hade några viktiga email att skicka iväg travar jag ner till receptionen för hjälp. Tjejen i receptionen tittar på mig och säger i väldigt ovänlig ton. ”Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt det?”
Hm. För tillfället känns Bulgarien som ett land jag kan klara mig utan.
måndag, maj 28, 2007
En tjusig mamma
I vanliga fall skriver jag inte direkt om de som är allra närmast. Men nu bara måste jag. (Lilla mamman, om du vill tar jag bort det igen!)
Alltså, jag har en tjusig mamma. Liten och tjusig med överarmar som skulle få Madonna avundsjuk (gå på gymmet för att få riktiga biceps? Testa att vispa rejält med grädde och skaka mattor istället!)
Pratade med min mamma idag, det var ungefär så här:
Mamma: Ja, jag tog fram den där klänningen från pappas 50-års kalas, tänkte jag skulle sy om den lite så att man kan använda den.
Mia: Jaha, hur då?
Mamma: Tja, lägga in den lite. Det ska ju vara lite tajtare nuförtiden.
Mia: Jo, det är klart
Mamma: Ja, sen tänkte jag göra en större urringning på den också, det är ju ingen urringning alls! Nej, en rejäl urringning måste det vara!
Mia: öh.... (tänker: tajtare och mer urringing?? GO MAMMA!!!)
Pappsen, du vet väl att du kommer ha den tjusigaste frun på festen??!!
Alltså, jag har en tjusig mamma. Liten och tjusig med överarmar som skulle få Madonna avundsjuk (gå på gymmet för att få riktiga biceps? Testa att vispa rejält med grädde och skaka mattor istället!)
Pratade med min mamma idag, det var ungefär så här:
Mamma: Ja, jag tog fram den där klänningen från pappas 50-års kalas, tänkte jag skulle sy om den lite så att man kan använda den.
Mia: Jaha, hur då?
Mamma: Tja, lägga in den lite. Det ska ju vara lite tajtare nuförtiden.
Mia: Jo, det är klart
Mamma: Ja, sen tänkte jag göra en större urringning på den också, det är ju ingen urringning alls! Nej, en rejäl urringning måste det vara!
Mia: öh.... (tänker: tajtare och mer urringing?? GO MAMMA!!!)
Pappsen, du vet väl att du kommer ha den tjusigaste frun på festen??!!
Efter ett par snapsar
Jo, jag vet, lite barnslig humor nedan. Men ungefär hur kul som helst. Så såg vi alltså ut efter snapsprovningen och svenskakursen i går.
Svåra svenska ord:
- sju
- tio
- Sverige
Roliga svenska ord om man är tysk:
- ficka
- Uppsala
Svåra svenska ord:
- sju
- tio
- Sverige
Roliga svenska ord om man är tysk:
- ficka
- Uppsala
söndag, maj 27, 2007
Helan går, sjung....
I kväll kommer två goda vänner över. På deras bröllop för en månad sen vann de vårt presentkort i en tävling: snapsproving och svenskundervisning. Alltså har det laddats med snaps, nypotatis och sill. Sverige i en liten ask. Man är på något sätt så mycket svenskare här än hemma.
För de moldaviska barbarerna
Min tolk i Moldavien berättade för mig att när hon gick på universitetet strax efter Sovjetunionens fall gick hon en kurs på universitetet som hölls av en amerikansk tjej från Mercy Corps. Kursen handlade om amerikanska traditioner, högtider, mat... helt enkelt USAs kultur och statsskick.
Titeln på kursen? "Civilisation".
Jag skojar inte.
Titeln på kursen? "Civilisation".
Jag skojar inte.
lördag, maj 26, 2007
Affärer på det gamla goda sättet?
Eftersom en av våra konsulter är så ofta i Moldavien har jag hyrt en lägenhet i Chisinau. På 10e våningen i ett hus med utsikt över huvudgatan. Som så ofta i de här länderna kan man aldrig döma lägenheten efter själva huset. Det känns i och för sig sådär toppen att hissen liksom sviktar till när man kliver in i den.. men lägenheten är jättefin.
Varje månad när jag är i Chisinau betalar jag hyran. Alltid på samma sätt. Dmitri från lägenhetsförmedlingen ringer mig, vi bestämmer tid och plats. Oftast kommer han förbi hotellet, den här gången sågs vi på McDonalds. Jag halar upp 600 EUR i kontanter som han stoppar i sin plånbok. Numera vet han också att jag alltid behöver ett kvitto, så det har han alltid med sig i en plastficka.
Affärer i Chisinau - the good old way
Varje månad när jag är i Chisinau betalar jag hyran. Alltid på samma sätt. Dmitri från lägenhetsförmedlingen ringer mig, vi bestämmer tid och plats. Oftast kommer han förbi hotellet, den här gången sågs vi på McDonalds. Jag halar upp 600 EUR i kontanter som han stoppar i sin plånbok. Numera vet han också att jag alltid behöver ett kvitto, så det har han alltid med sig i en plastficka.
Affärer i Chisinau - the good old way
fredag, maj 25, 2007
öh......
Det var grillfest i går. Vin, snaps och kycklingvingar med världens mysigaste lokala team.
Jag nyktrade till framför datorn med ett par timmars kvälls och natt-jobb.
Hm. Idag är det segt, jag är trött och slö. Och om en timme träffar jag uppdragsgivaren för att diskutera projektförlänging. Måste skärpa till mig - var är kaffet?
Jag nyktrade till framför datorn med ett par timmars kvälls och natt-jobb.
Hm. Idag är det segt, jag är trött och slö. Och om en timme träffar jag uppdragsgivaren för att diskutera projektförlänging. Måste skärpa till mig - var är kaffet?
En motivation att jobba vidare
I går var jag i Balti och tittade på en utbildning. Han som höll i den var lysande. Helt enkelt brilliant. Jag hoppas att en liten del av det var min förtjänst, att alla mina timmar av sitta vid sidan och ge råd har spelat in.
Jag frågar deltagarna efteråt vad de behöver- vad de vill att vi ska göra som nästa steg i projektet. När jag tackar för deras kommentarer säger en av deltagarna: "Om du kommer tillbaka och gör det här för oss, då ska jag också säga tack. Men inte förren då!" Sedan tar han min hand i sina solbrända arbetarhänder och kysser mig på handen.
"Jag hoppas du kommer tillbaka till oss" säger han.
"Jag ska göra mitt bästa" svarar jag. "Jag ska verkligen göra mitt bästa".
En liten del av mitt hjärta kommer nog alltid att stanna här. Jag hoppas verkligen att dessa små Savings and Credit Associations klarar sig när den stora världen tränger på.
Jag frågar deltagarna efteråt vad de behöver- vad de vill att vi ska göra som nästa steg i projektet. När jag tackar för deras kommentarer säger en av deltagarna: "Om du kommer tillbaka och gör det här för oss, då ska jag också säga tack. Men inte förren då!" Sedan tar han min hand i sina solbrända arbetarhänder och kysser mig på handen.
"Jag hoppas du kommer tillbaka till oss" säger han.
"Jag ska göra mitt bästa" svarar jag. "Jag ska verkligen göra mitt bästa".
En liten del av mitt hjärta kommer nog alltid att stanna här. Jag hoppas verkligen att dessa små Savings and Credit Associations klarar sig när den stora världen tränger på.
onsdag, maj 23, 2007
Tillbaka i Hincesti
Jag är tillbaka i Hincesti igen. Här höll jag min allra första utbildning i Moldavien för ungefär ett och ett halvt år sedan och jag känner de små kreditinstituten här väl. Vera, Gregory, Ion, Maria och Ekaterina. De ler när jag dyker upp igen.
Efter utbildningen blir jag inbjuden av Gregory att komma och hälsa på deras by i oktober. När vattenmelonerna skördas. Jag hoppas jag kan komma. Som alltid böjer sig Gregory fram och kysser mig på handen när han går:
- "La revedere Doama Maria".
Efter utbildningen blir jag inbjuden av Gregory att komma och hälsa på deras by i oktober. När vattenmelonerna skördas. Jag hoppas jag kan komma. Som alltid böjer sig Gregory fram och kysser mig på handen när han går:
- "La revedere Doama Maria".
tisdag, maj 22, 2007
Direkt från Aftonbladet - vad man inte får göra i USA...
Det är förbjudet att:
Spela kort med en indian i Arizona. Köra 100 varv i sträck runt torget i Oxford, Mississippi. Spela golf på gatorna i Albany. Mata aporna med cigaretter eller whisky i New Jersey. Fiska i pyjamas i Chicago. För skilda kvinnor att i Florida hoppa fallskärm på en söndag. Ta med sig ett lejon på bio i Baltimore. Knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska. Dansa till en nationalsång i San Francisco. Skrämma en häst i Pennsylvania. Cykla i en pool i Kalifornien. Ha oralsex i San Francisco. Kyssa en gravid kvinna i Iowa i mer än fem minuter. Spela trumpet för att locka någon in i en butik i Indian Wells, Kalifornien. Jaga val i Utah. Dricka öl ur en hink i St Louis. Sova på ett kylskåp i Pittsburgh. Bära getskägg i Boston. Gå på händerna över en gata i Hartford Connecticut. Svära på en minigolfbana i Long beach, Kalifornien. Sova på en ostfabrik i South Dakota. För två män i Longmeadow, Massachusetts, att bära ett badkar över stadens grönytor. Flyga drake i Washington. Äta samtidigt som man simmar i Ocean City. Äta vattenmelon på en kyrkogård i Spartanburg.
*Frustande skratt* *Hysteriskt skratt*
Amerika är så lustigt.
Spela kort med en indian i Arizona. Köra 100 varv i sträck runt torget i Oxford, Mississippi. Spela golf på gatorna i Albany. Mata aporna med cigaretter eller whisky i New Jersey. Fiska i pyjamas i Chicago. För skilda kvinnor att i Florida hoppa fallskärm på en söndag. Ta med sig ett lejon på bio i Baltimore. Knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska. Dansa till en nationalsång i San Francisco. Skrämma en häst i Pennsylvania. Cykla i en pool i Kalifornien. Ha oralsex i San Francisco. Kyssa en gravid kvinna i Iowa i mer än fem minuter. Spela trumpet för att locka någon in i en butik i Indian Wells, Kalifornien. Jaga val i Utah. Dricka öl ur en hink i St Louis. Sova på ett kylskåp i Pittsburgh. Bära getskägg i Boston. Gå på händerna över en gata i Hartford Connecticut. Svära på en minigolfbana i Long beach, Kalifornien. Sova på en ostfabrik i South Dakota. För två män i Longmeadow, Massachusetts, att bära ett badkar över stadens grönytor. Flyga drake i Washington. Äta samtidigt som man simmar i Ocean City. Äta vattenmelon på en kyrkogård i Spartanburg.
*Frustande skratt* *Hysteriskt skratt*
Amerika är så lustigt.
måndag, maj 21, 2007
Bagagebandsegon
Vad är det med bagageband som tar fram alla egoistiska sidor hos alla människor.?
Jag menar, ärligt talat, vi vet ju alla att det mest logiska förhallningssättet vid ett bagageband är att alla star sisadär en halv meter fran bagagebandet. När man ser sin väska kliver man fram och tar den. Alla ser, alla far plats, alla far tag i sina väskor.
Jag väntar fortfarande pa att det nagonsin ska hända. Istället är det ALLTID nagon som bestämmer sig för att ställa sig precis vid bandet. Vilket gör att alla andra i nagon slags kollektiv anda ocksa maste säkra sin plats vid bandet. I slutändan ser du, en halvmeter fran bandet, ingenting. Alltsa maste du själv tränga dig fram när din väska kommer, trycka dig fram och dänga till ett par medpassagerare med väskan när du tar den av bandet. (eftersom det verkar förbjudet att kunna flytta sig ens en millimeter bakat efter att ha funnit en sa bra plats precis vid bandet)
Folk är bara sa ologiska ibland. Men vad är det egentligen med bagageband som lockar fram alla fula egenskaper?
Jag menar, ärligt talat, vi vet ju alla att det mest logiska förhallningssättet vid ett bagageband är att alla star sisadär en halv meter fran bagagebandet. När man ser sin väska kliver man fram och tar den. Alla ser, alla far plats, alla far tag i sina väskor.
Jag väntar fortfarande pa att det nagonsin ska hända. Istället är det ALLTID nagon som bestämmer sig för att ställa sig precis vid bandet. Vilket gör att alla andra i nagon slags kollektiv anda ocksa maste säkra sin plats vid bandet. I slutändan ser du, en halvmeter fran bandet, ingenting. Alltsa maste du själv tränga dig fram när din väska kommer, trycka dig fram och dänga till ett par medpassagerare med väskan när du tar den av bandet. (eftersom det verkar förbjudet att kunna flytta sig ens en millimeter bakat efter att ha funnit en sa bra plats precis vid bandet)
Folk är bara sa ologiska ibland. Men vad är det egentligen med bagageband som lockar fram alla fula egenskaper?
söndag, maj 20, 2007
Tyskt bröllop
I går var det bröllopsfest. Vårt andra tyska bröllop, så den här gången var vi lite mer förberedda. Alltså tyckte vi inte att det var konstigt att vi började med bröllopstårtan och kaffet för att sedan hänga rent allmänt i ett par timmar, dricka öl på terrassen och prata lite med folk rent allmänt. Sen är det dags för mat och dans och alltihopa.
Annars är det ganska mycket som i Sverige egentligen. Och framförallt hade vi roligt. Och brudparet var sådär urstiligt och solen sken.
Dags att packa väskan, i morgon bär det av till Chisinau igen.
Annars är det ganska mycket som i Sverige egentligen. Och framförallt hade vi roligt. Och brudparet var sådär urstiligt och solen sken.
Dags att packa väskan, i morgon bär det av till Chisinau igen.
torsdag, maj 17, 2007
Min stad ett par veckor till
När man ser den här bilden ser vår lilla stad utanför Frankfurt faktiskt lite vacker ut. Det är punktvis vackert här. Det lilla som inte bombades till grus i slutet av andra världskriget är fortfarande fint. Allt annat är fyrkantiga betonghus i riktigt ful 50-talsdesign. Men just den här punkten på kartan är ju fin!
onsdag, maj 16, 2007
Jag - en clown i cirkussällskapet?
Nästa vecka sätter lilla rese-cirkusen igång igen. Moldavien - Frankfurt- Bulgarien - Frankfurt - Serbien - Frankfurt- Moldavien igen - semester för att packa grejer - flytta till Sverige.
Ibland händer det att jag stannar upp och funderar lite på hur det relativt ovanliga har blivit normalt för mig. Att det inte är konstigt att flyga runt flera gånger i månaden. På ett sätt är jag priviligerad, väldigt priviligerad, att jag får göra just det här. Å andra sidan är det svårt att ha en riktigt vardag hemma. Få saker fungerar som måste göras varje vecka, och man missar ofta saker här hemma. Tveeggat svärd det där. Antar att det handlar om en viss balans till slut.
Juli är det paus inplanerat. Njuta av att vara tillbaka hemma - försöka förstå att jag faktiskt är hemma permanent. Köpa nya möbler på IKEA och träffa vänner.
Ibland händer det att jag stannar upp och funderar lite på hur det relativt ovanliga har blivit normalt för mig. Att det inte är konstigt att flyga runt flera gånger i månaden. På ett sätt är jag priviligerad, väldigt priviligerad, att jag får göra just det här. Å andra sidan är det svårt att ha en riktigt vardag hemma. Få saker fungerar som måste göras varje vecka, och man missar ofta saker här hemma. Tveeggat svärd det där. Antar att det handlar om en viss balans till slut.
Juli är det paus inplanerat. Njuta av att vara tillbaka hemma - försöka förstå att jag faktiskt är hemma permanent. Köpa nya möbler på IKEA och träffa vänner.
Frysande på beachen
Idag hade vi den årliga firmautflykten. Själva iden var lysande - de hade bokat hela Beach Club i Frankfurt för oss. Vid Main har en fejkad strand byggts upp med beachvolleynät. solstolar, musik, grill, drinkar... För två veckor sen var det 30 grader och sol här och vi såg fram emot det hela.
Idag var det 13 grader och ösregn.
Jag höll ut i 3 timmar. Duschade mig knallröd när jag kom hem och sitter nu i morgonrock och värmer mig med ett glas vin.... I morgon en alldeles ledig dag. SKÖNT!
Idag var det 13 grader och ösregn.
Jag höll ut i 3 timmar. Duschade mig knallröd när jag kom hem och sitter nu i morgonrock och värmer mig med ett glas vin.... I morgon en alldeles ledig dag. SKÖNT!
tisdag, maj 15, 2007
Blivande värk
Efter nästan två månaders uppehåll släpade vi oss till gymmet i kväll.
Nu kan jag knappt skriva, orkar inte hålla upp armarna på tangentbordet....i morgon kommer det göra ont....
Nu kan jag knappt skriva, orkar inte hålla upp armarna på tangentbordet....i morgon kommer det göra ont....
Ett gnäll-inlägg
Är det inte toppen när klockan är halv sex, och du inser att i stället för att kunna gå hem i tid måste du jobba över en massa utbildningsmaterial som din kollega inte har klarat av att göra klart trots att hon har hela dagen på sig?
Toppen.
Toppen.
måndag, maj 14, 2007
Puh.....
Puh..... luften går nästan ur mig när jag klistrar ihop paketet med projektförslaget. Allt ordentligt ordnat i pärmar, sex kopior. Varje sida signerad. Alltihop brännt på en CD-skiva utöver de sex kopiorna.
Vilken dag. Det tar på krafterna att försöka vinna nya projekt.
Jag går nog hem nu.
Vilken dag. Det tar på krafterna att försöka vinna nya projekt.
Jag går nog hem nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)