viktiga saker jag har lärt mig

Saker jag har lärt mig de senaste dagarna:

- om man inte har bott i Sverige de senaste aren är man automatiskt inte kreditvärdig eftersom man inte har haft nagon inkomst här. Därför blir det extra krangligt med telefoner, bredband och mobiler.

- om man behöver skicka sitt pass med DHL till Sudans ambassad hjälper det mycket om man har telefon, en penna och en liten aning om var man har packat ner kuverten i en av alla millioner flyttlador

- internetcafeet pa Chalmersgatan är ingen höjdare om man behöver jobba en dag utan att ha internet hemma. Desto bättre pa 7Elevens internetspot pa Vasaplatsen. Där kan man dessutom köpa nyponsoppa, vilket ger extra pluspoäng.

Några små tankar

Det regnar och regnar i Göteborg, men det gör inte så mycket när man ändå jobbar.

Efter ett par dagar här känns det faktiskt bra. Det känns som att komma hem igen. Kanske passar jag inte in som innan, men jag passar in på ett annat sätt. Tyskland känns väldigt fort väldigt långt borta på något sätt. Som om fyra år försvann bara sådär, eller som ett parallellt universum på något sätt.

Kära blogg

Hejsan bloggen,

ledsen att du har blivit helt försummad det senaste. Jag har haft lite mycket att göra. Har flyttat till Sverige och det är en massa jobb. Dessutom har min månad i Sverige förbytts mot en totalt oplanerad jobbresa. Till Sudan. Jag vet ingenting om Sudan, men jag har ungefär 2 dagar på mig att lära mig. På söndag går flyget.

Kaos,kaos, kaos... det är så mitt liv är antar jag.

Men det känns bra att vara hemma idag.

På plats

Så har vi landat i Sverige. Efter en hel dag i bilen landar vi hos mina föräldrar, trötta och slitna. Hur det känns? Att ha flyttat hem efter fyra år? Tja... just nu känns det inte alls. Kanske blir det tydligare när vi ger oss på nästa etapp i morgon och flyttar in i lägenheten.

Mitt möte med Sverige blir brutalt när jag gör mitt första besök i bordershopen i Puttgarden. Fast vi fortfarande är i Tyskland är vi helt plötsligt i Sverige på något sätt. Och mitt där bland de sökande blickarna och de långa inköpslistorna känner jag helt plötsligt för ett ögonblick att jag inte passar in längre. KÄnslan går över nästan lika fort som den kom. Jag är ju hemma här också. Kanske bara på ett annat sätt än förut.

Att göra

Saker att göra när man kommer hem till Sverige efter fyra år i Tyskland:

1) Köpa ny garderob.
Jag har bott fyra år i Tyskland. I Darmstadt. Behöver jag nämna hur ute jag kommer vara i förhållande till alla hippa människor i Göteborg? Akut stylinghjälp sökes!

2) Lyssna ikapp fyra års svensk musik.
Jag kan inte ens låtarna från melodifestivalen. Förstår ni hur många låtar bara det är? Fyra år och hundratals delfinaler och extrafinaler och andra chanser och hej och hå. Många låtar blir det....

3) Sluta dricka vin mitt i veckan.
Fast det kanske man gör i Sverige också?

4) Vänja sig vid Göteborgs regn och rusk.
Går det?

5) Vänja sig vid att man kan träffa vänner på kaffe utan att åka till Frankfurt Hahns flygplats på fredag kväll och hämta upp dem
Hur toppen är inte det!

Hej för ett litet tag

Öh.... flyttlådor flyttlådor flyttlådor...

Nu blir det nog inte så mycket skrivet på ett tag. I morgon sätter stora flyttaktionen igång och sen en vecka semester för att komma i ordning. Många måsten på en vecka men nu kommer vi hem - vi ses i Sverige!

Det regnar i Frankfurt idag. Men det gör inget, för jag har SEMESTER! :) :) :) Nu ska här njutas av att vara ledig ett tag innan flyttlasset sätter igång....

Sista dan pa kontoret här

Min sista dag pa kontoret i Frankfurt. Det känns märkligt. Men bra att börja pa nagot nytt.

Har bara en mastodontlista med grejer att fixa, sen ska jag ga pa semester. Har bestämt mig för att inte tillbringa hela semestern med att packa och städa lägenhet. Här ska ätas glass och sova länge!

Hej dåandet har börjat på riktigt

Grillfest låter som en bra ide för att säga hej då till alla fantastiska vänner. Vi är inte lika säkra när det på förmiddagen ösregnar och är 15 grader. Men vädrets makter är med oss såpass mycket att vi faktiskt inte blir blöta.

Jag sitter i en campingstol och tittar på alla mina vänner här. Alla dessa fantastiska, roliga människor. På ett sätt har jag inte riktigt förstått att det är dags att säga hej då. Inte förren sent på kvällen när vi måste börja säga hej då. Så många varma, långa, upprepade kramar.

Det är svårt att släppa taget.

Sprit hjälper till att döva också sägs det ju. Mannen och jag dricker gladeligen midsommarsnaps.

Ja just det...

... det är ju midsommar idag! Ni har säkert fullt upp med att koka nypotatis, binda kransar och kyla snaps.

Själv sitter jag pa kontoret i Chisinau och svettas. De bryr sig inte sa mycket om midsommar här. Kanske kan jag försöka klämma i fran tarna i en snapsvisa pa restaurangen i kväll?

Man kan inte lyckas med allt.

Var pa en liten mottagning och minglade runt. Hamnade jämte medelalders tysk man.

"Jaha, är du här i Moldavien permanent?" klämmer jag ur mig
"Ja. Jag är Tysklands ambassadör"

Oj, pinsamt... Man skulle kunna tänka att det inte var sa himla lätt för mig att veta hur Tysklands ambassadör ser ut. Jag är ju inte ens tysk. Men jag tror att han blev lite stött.

Jag försökte koppla pa lite charm:

"So, how long have you been here in Moldova?"

svar:

"I have been here in REPUBLIC OF MOLDOVA for three years" (det finns en region in Rumänien som ocksa heter Moldavien. Ska man vara sprkligt korrekt ska man alltsa säga Republic of Moldova. Ungefär som att man ska säga Former Yugoslavic Republic of Macedonia och inte bara Macedonia för att grekerna inte ska sparka bakut)

Hm. Lat oss bara säga att jag har lyckats bättre med mitt mingel vid andra tillfällen.

Vackra Moldavien

Mellan tva världar

Här är den. Gränsen mellan EU och icke-EU, dvs Rumänien och Moldavien.

Ser inte sa mycket ut för världen maste jag säga...

Attack!

I morse tog jag och min kollega oss i kragen ytterligare en gang och gav oss ut pa en morgonjogg i en park. Var en jättefin morgon, soligt och fortfarande inte sa varmt. Vi smajoggade runt en sjö och pratade när...

... fran ett träd en stor KRAKA flyger ut och attackerar Jasper. Dyker ner med klorna först i huvudet pa honom och lämnar med ett par fina rispor pa huvudet.

Man blir lite ställd först. Men nu i efterhand later det mest lustigt.

Vill ha semester...

Den senaste veckan har bloggen mest blängt tillbaka pa mig när jag har öppnat den

"Skriv nat da! Va?! Skriv nat!"

Uähh...skrivkramp. Kanske för att jag för tillfället inte gör nagot annat pa jobbet än skriver rapporter. Det är slutrapport och kvartalsrapport och impact assessment rapport och en till liten slutrapport och däremellan ett projektförslag.

Och allra helst... vill jag bara pa semester... sova lite längre varje morgon, kanske ta en kaffe pa balkongen... bara ta det lugnt (ja, just det, dessutom packa ihop allting, fixa en hej da fest, städa ut lägenheten, flytta bohaget 1100 km norrut till Sverige och Göteborg, där packa ut allting, skaffa telefon, internet, bank etc, aka till IKEA...) Men däremellan bara ta det lite lugnt. Snart semester, snart...

Ett tomt huvud

Öh.... det är varmt och kvalmigt i Chisinau. Fast jag ska nog vara glad för att jag missade 35 grader som förra veckan tydligen bjöd pa. Min kollega i Kosovo kämpar mot 40 grader, sa jag antar att det kan vara värre...

I morgon ska det brytas mönster även i Chisinau. Jag och en kollega ska ut pa morgonjogg. Kanske kan det bli en tradition?

Inget att skriva om...

Jag är i Moldavien. Det är varmt och jag har idétorka.

Ni far ursäkta.

Nyårslöften mitt i sommaren

Är det sant? Jo.. det är nog.... kanske.... sommarens första solbränna!! Nåja, man ska kanske inte överdriva. Solbränna för mig innebär kanske något annat än för människor som faktiskt HAR ett pigment. Men jag har fräknar i ansiktet ialla fall. Ett säkert tecken.

Dessutom är det absolut dags för en uppdatering av nyårslöftena:

1) Säga nej oftare
Japp, jag är duktig. Jag tar det mer lugnt och ställer inte till med en massa extra-grejer. Dessutom ORKAR jag inte jobba lika intensivt och länge längre. (Jag skiter lite mer i saker också, men säg det inte till nån!). Eller också har jag bara mer erfarenhet som gör det hela lite enklare. Men jag har förbättrat mig. Helt klart.

2) Mer tid för mig själv
Jo, det blir mer tid för mig själv eftersom jag reser så mycket. Jag har insett att de där ensamma kvällarna på hotell kan användas åt att njuta av att vara själv. Alltså öppnar jag upp mitt egna lilla rese-spa. Eller surfar runt. Eller ligger i sängen och lyssnar på webb-radio. Eller så har jag lärt mig att uppskatta att gå själv till ett cafe, ta en kaffe och läsa något.

3) Mer frisk luft
Vandrade förra helgen och den här helgen. Försöker ta mig ut och jogga. (Nu när jag har lovat att springa Göteborgsvarvet får man kanske lägga på ett kol...). Sitter på balkongen och andas också.

Ligger bra till såhär ett halvår senare.

Kosovo på väg mot...?

DN har gjort en väldig tänkvärd artikelserie över hur saker och ting egentligen fungerar i Kosovo efter åtta års styre av FN. Om du har en sisådär 10-15 minuter över, läs den här.

En konsult som jobbar för oss i Kosovo beskrev en gång UNMIK-personalen så här:
"Well, they come in, they make a PUFF! and they leave"

Just då jobbade vi med att försöka införa en hypotekskredit i en bank. I ett land som Kosovo är det i stort sett omöjligt att få ett lån på längre tid. Att få ett lån för att bygga, reparera eller köpa boende var därför inte möjligt (vi bestämde oss till slut med banken att lånen skulle löpa över 8 år. Det klassas som väldigt lång tid. Hur långa lån har ni för era hus? 40 år? 50?). Problemet låg till stor del i att det är halvt omöjligt att registrera sitt hus hos lantmäteriet. Jo, det fanns en lag för hypotek i Kosovo. Någon nisse på FN hade arbetat fram en. Problemet var bara att den där nissen antagligen hade varit 6 månader i Kosovo, enbart för att skriva denna lag, och hade antagligen skrivit den helt efter hur hypotekslagen såg ut i hennes/hans hemland. I alla fall hade det inte varit en omöjlig tanke. Det är tydligen ofta så. Alltså lämnades Kosovo med en lag som inte passade med andra lagar, heller inte med samhället eller med hur bankerna faktiskt arbetade. Welcome to Kosovo.

Pristina växer som stad - nya restauranger, hotell och barer ploppar upp överallt. De är främst för alla utlänningar som bor i stan och som är beredda att betala för att kunna göra något. Pristina är inte riktigt staden där allt händer. Därför är man beredd att betala om något händer. En konsult sa till mig om Pristina en gång:
"Pristina is not such a bad city. Its only 5 hours drive to Thessaloniki".
Därför är gränsövergångarna överfulla på fredagskvällarna. Utlänningarna lämnar landet för att se något annat. Kanske kan man se det som en paradox att landet som ska byggas upp av FN också överges av alla dessa utlänningar varje helg för att de vill bort därifrån? Men samtidigt, jo, jag har också suttit i gränskontrollen mellan Kosovo och Makedonien en fredag kväll/natt och gladeligen rest i 6 timmar enkel resa för att tillbringa min helg någon annanstans än i Pristina. Så jag är väl inte så mycket bättre själv antar jag.

DNs reporter anser att UNMIK är ett stort misslyckande. Man kan undra vad det beror på. För många kockar som kokar en soppa skulle jag tro. Ingen som känner sig ansvarig att kontrollera. Ingen som känner sig ansvarig för mer än sin lilla avgränsade del. Visst finns de dem som kommer och vill förändra, det är jag säker på. Men just nu räcker de inte till.

Om självständigheten kommer (och i slutändan måste den nog göra det) kommer det ta tid att rensa upp och strukturera om. Det är inte bara så att Kosovo har 660 bensinmackar som DNreportern nämner. De har också zillioner biltvättar, ungefär en var 200e meter utmed vägarna. Jag undrar vem som skulle ha modet att rensa upp i den svarta marknaden, ta krafttag och ställa inför rätta (efter att samma person också måste försöka få till ett fungerande rättssystem).

Det är en svart bild som DN målar upp. Nattsvart. Jag har inte varit tillräckligt i Kosovo för att veta om den är helt sann. Men alltför mycket känner jag igen.

Jag och Barbarossa

Jag är en allergisk en. Men nu har jag hittat ett passande husdjur för mig. En del av vår staff retreat de här veckan ägnades nämligen åt lama - trekking.

Låter konstigt, men var ganska enkelt. Man tar en grupp av sisådär 30 personer och 4 lamor. Sen packar man lamorna med vatten, regnjackor och annat som kan behövas och ger sig iväg på vandring mellan vinodlingarna i Rheingau.

Lamor är ungefär hur gosiga som helst och dessutom så finhåriga att allergiker inte reagerar på dem. Jag och Barbarossa - den ljusbruna laman - gosade lite på vägen och jag fick mig ett litet nacknafs.

Hm...undrar om man kan ha en lama på balkongen?

Jag är tillbaka i världen

Jag är tillbaka efter tre dagars time out tillsammans med mina kollegor.

Ah... har strategisnackat som tusan, kommit fram till en massa bra grejer och planerat vad vi vill göra i framtiden. Men allra mest har vi haft roligt som tusan. Partaj till fem på morgonen, morgondopp i poolen, hysteriska skratt och små samtal. Assistenterna i min grupp hade samlat ihop till ett halsband till mig. Jag blev alldeles rörd.

Det börjar bli allvar. Om två veckor är vi hemma igen.

Retreat

Den har tjejen ar uppe i ottan for att ge sig ivag pa staff retreat. Tre dagar prata strategi, bada bubbelpool, vandra och jag antar en och annan team building lek eller nat.

Ha det sa roligt ni alla, det ska jag ha!

Lycklig och förvånad

Idag var jag beredd att ge mig i kast med den tyska byråkratin. Jag var laddad. Beredd på krångel. Beredd på att jag saknade ett papper eller en stämpel som helt plötsligt gjorde allt omöjligt.

Första stoppet i operation "avregistrering av Mia i det tyska systemet": Rådhuset. Officiell avregistrering från folkbokföringen.

"Du flyttar 1a juli? Ja, då är du ju egentligen här för tidigt..."

Jag är beredd. Nu kommer det. Det ändlösa krånglet... jag tar sats att säga något...

"....ja, fast det gör ingenting. Vi kan fixa det nu också".

????? Jag är svarslös. Är det sant? Det är sant. 5 minuter senare står jag utanför dörren med min avregistrering. Bara sådär.

40 minuter senare har jag klarat av Ausländeramt (för alla oss utlänningar), socialförsäkringsstället och min försäkringskassa. Allt gick nästan alldeles för snabbt och enkelt. Inget krångel. Inte ens någon kö.

Nu fattar jag verkligen vitsen med EU. Det här hade jag gruvat mig för i veckor och tillslut behövde jag bara 40 minuter.

Söndagsnöje

Vad man gör istället i Tyskland en söndag: vandrar i Odenwald och äter medtagen picknick på en äng.

Söndagssuktan

Just så jobbigt kan det vara att vara i Tyskland en söndag när allt är stängt.

Så nära och ändå så långt ifrån...

Skåpäta i ordets rätta betydelse

En annan rolig grej när man är på väg att flytta fasligt långt tillbaka hem till Sverige är att man får försöka äta upp allt i frysen och skafferiet. Därför finns numera regeln hemma hos oss att mat som lagas måste innehålla något som måste göras åt.

Dagens konversation med mannen:

- Kapris, det passar ju på pizza eller? Vi har lite riven ost kvar i frysen...
- Kanske tonfisk på också? (en burk kvar i skafferiet)
- Ja, och oliver (en burk kvar i skafferiet)

Fast vi har inte börjat äta riktigt torftiga grejer ännu :) I kväll blir det stek (som måste ätas upp), och kokta grönsaker (de sista i frysen).

I kväll blir det film och popcorn (hittade en påse längst in i skåpet som behöver poppas....)

Jag tar en paus i kaos

Mannen har börjat måla på allvar. Alltså bor vi nu inte bara i ett hav av flyttkartonger, utan är nu också delvis inplastade. (I Tyskland måste man måla innan man flyttar ut. Vilket leder till att alla lägenheter är målade i vit färg av tveksam kvalitet)

Flyttkaoset är ett faktum. Tur att man har balkong att fly till.

Att vara uttråkad

Belgrads flygplats måste kunna kvalificeras in som världens tråkigaste. Jag blir lite uppmuntrad när jag ser att det nu finns trådlöst internet inne vid gaterna. Mindre uppmuntrad när startsidan upplyser om att man kan köpa inloggningen på postkontet på flygplatsen- UTANFÖR hela passkontrollen och säkerhetskontrollen. Suck. Men det är kanske bra att ha det riktigt tråkigt ibland.

För övrigt är det konstigt hur mycket snabbare sträckan Frankfurt- Wien känns när man blir uppgraderad till business class (som på vägen ner - business class baby!!),än när man får sitta jämte man som stinker svett (som på vägen hem)....

På väg med generalens chaufför

I bilen på väg från Cacak till Belgrad börjar vår chaufför berätta om hans år i armén under kriget. Hur han var privatchaufför för en av generalerna som nu står inför rätta i Haag. Han berättar om hur generalen alltid behandlade soldaterna med respekt. Hur generalen en gång delade sin konserv med mat med honom eftersom det var det enda som fanns.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.

Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.

Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.

”But it was not so bad – I was like a cowboy”.

Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.

Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.

Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.

KAL!

Min sista kväll i Cacak bryter jag mina mönster. Efter en skrattfull middag med vår partnerbanks CEO bestämmer jag mig för att följa med en kollega på konsert. Inget kvällspass framför datorn, utan i stället konsert med ett fantastiskt gypsy-band. Det ska tydligen vara ett av de bästa i Europa och jag var fascinerad. Teknik som skulle få de flesta andra band att blekna, musikalitet som ständigt gav nya överraskningar.

KAL heter gruppen. Om du någon gång får chansen att se dem, tveka inte!

Dagens näringsintag

1 brödbulle
1 croissant
3 capuccino
1 toast
2 gafflar av ägg-, skink- och majonnässallad (ungefär så nyttigt som det låter)
2 bananer
2 chokladpraliner

Näringsriktig föda är inte så enkelt när man är ute och flänger. Suck.

Ahh....

Det är så tråkigt att skriva rapporter.

Det är så tråkigt att skriva rapporter.

Det är så tråkigt att skriva rapporter.

Och värst av dem alla:

SLUTrapporten.

Vänner att skratta med

En av de bra sakerna med de ensamma kvällarna som konsult är att du har mycket tid att prata med vänner över MSN.

I går skrattade jag så att jag grät över en konversation med M och Å som jag önskar att jag hade sparat för att kunna läsa igen när jag är på dåligt humör. Ett sånt där skratt som bubblar ut från alla håll, när man bara inte kan sluta. Haha, just då kändes det SÅ bra att flyttlasset hem går om bara ett par veckor och jag kan träffa alla underbara vänner i Sverige oftare.

Ett strävsamt par säger hej då

När vår chaufför Ivan hämtar mig på flygplatsen och jag har satt mig till rätta i baksätet vänder han sig och ler mot mig och säger:

"Maria, I have pillow for you if you want to sleep"

Han vet numera att jag alltid sover som en stock på vägen till Cacak. Och det är betydligt bekvämare med en kudde.

I vår partnerbank hälsar kaffedamen (banken har en dam som bara går runt på kontoren och levererar kaffe till de anställda) glatt på mig och säger att hon är glad att se mig igen. Hon vet att jag vill ha en capuccino.

På morgonen går jag med vana steg från Motel Lovac till banken. Som alltid.

Cacak och jag har vant oss vid varandra. Just när det är dags att säga hej då.

På väg till Cacak

Mitt sista besök i Cacak börjar med ett åskväder och ösregn. Jag sitter med fötterna uppkrupna i sätet när vi slingrar oss runt bergen medan regnet strömmar ner. Jag tittat ut genom fönstret och andas. Inget mer. Känns ganska bra faktiskt.

Osugen....

...jag drar på att packa väskan. Är inte sugen men i morgon går flygbussen klockan 6.

En vecka Serbien, 30 grader och avsluta ett projekt väntar. Min sista resa till Cacak.

Flyttbestyren har börjat

Idag har vi börjat packa på riktigt. Vi är båda borta så mycket i juni att det har blivit dags att börja. Ingen nostalgi, vi började bara packa ihop för ett par veckor sedan. Idag har alla skåp i vardagsrummet tömts och monterats ner. Alla saker på väggarna nedtagna och hålen överspacklade. Det börjar se tomt ut. Nycklarna till lägenheten i Sverige ligger hos min syster och väntar.

För övrigt är det nog dags för mig att komma hem. Min man påminde mig lite finkänsligt att det faktiskt heter Bolivia på svenska....

En plats av visionärer

Här kommer den positiva delen av resan.

Jag gillar faktiskt konferenser. I alla fall den här typen av konferenser där människor från en större region, brinnande för ett så viktigt tema samlas. En blanding av att träffa vänner som man inte har träffat sen förra konferensen för ett år sedan, och nya spännande människor.

Engagemanget från alla människor är fantastiskt. Till en början de stora investeringsfonderna som ger krediter till mikrofinansorganisationer för att ge vidare till deras kunder. En del mastodontstora, som European Fund for Southeast Europe som har kapital på EUR 500 miljoner från allt från Världsbanken till EU till större biståndsgivare, till lilla norska Kolibri Kapital som har samlat in den ansenliga summan av 5 miljoner dollar från privatpersoner. Stora som små summor, målet är detsamma - att hjälpa mikrokreditinstitutioner i världen att finansiera sin verksamhet.

Och sen har man mikrokreditinstitutionerna själva. De flesta grundade för att förminska fattigdomen i landet där de verkar. Från XAC Bank i Mongoliet, vars CEO brinner för att förbättra livet för de fattiga i sitt land, till ACP i Kosovo som använder en del av sin inkomst för att kunna ge ut billiga lån till ensamstående kvinnor så att de kan skaffa ett eget boende. Mängder av människor som lägger så mycket entusiasm och jobb i att förbättra livet för människorna precis där de står.

Och så har du konsulterna som brinner för det de gör. Som gärna spenderar år av sina liv i avkrokarna i Tajikistan för att göra en skillnad. Eller som använder en del av den stora lönen från den stora banken i New York för att öppna ett barnhem i Ushpa-Ushpa i Bolivien. Eller föredraget från VISA som berättar om hur de försöker utveckla olika system över mobilnätet för att nå kunder även i avkrokar utan infrastruktur.

Ibland, mitt i all daglig strävan att göra affärer, att nå årets uppsatta budgetmål, att vinna så många projekt som möjligt, tappar man bort det där som är det allra viktigaste. Då är det bra att vara två dagar på en sån här plats.

På jakt efter ett leende i Bulgarien....

Jag är hemma igen. Det var min första gång i Bulgarien, och jag känner faktiskt inte direkt någon lust att åka tillbaka. I alla länder jag har varit i innan har jag alltid funnit något som fascinerar mig, som jag gillar och som jag är glad över att se igen om jag får chansen att komma tillbaka.

Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.

OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.

Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)

Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?

På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.

Dagens resetips: om du vill bo pa ett hotell som har skitsur personal och en serviceniva som star pa minus, bo pa Princess Hotel i Sofia.

Nya hojder av sura kommentarer varje dag...

Intryck fran Bulgarien

Jag är i Bulgarien för första gången.

Bulgarien hittills:

1) Åker taxi från flygplatsen och krävs på mer än det dubbla priset mot vad det ska kosta. Plus att han först inte vill ge mig min växel tillbaka.

2) Har problem att koppla upp mig mot nätet på rummet. Eftersom jag hade några viktiga email att skicka iväg travar jag ner till receptionen för hjälp. Tjejen i receptionen tittar på mig och säger i väldigt ovänlig ton. ”Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt det?”

Hm. För tillfället känns Bulgarien som ett land jag kan klara mig utan.

En tjusig mamma

I vanliga fall skriver jag inte direkt om de som är allra närmast. Men nu bara måste jag. (Lilla mamman, om du vill tar jag bort det igen!)

Alltså, jag har en tjusig mamma. Liten och tjusig med överarmar som skulle få Madonna avundsjuk (gå på gymmet för att få riktiga biceps? Testa att vispa rejält med grädde och skaka mattor istället!)

Pratade med min mamma idag, det var ungefär så här:

Mamma: Ja, jag tog fram den där klänningen från pappas 50-års kalas, tänkte jag skulle sy om den lite så att man kan använda den.
Mia: Jaha, hur då?
Mamma: Tja, lägga in den lite. Det ska ju vara lite tajtare nuförtiden.
Mia: Jo, det är klart
Mamma: Ja, sen tänkte jag göra en större urringning på den också, det är ju ingen urringning alls! Nej, en rejäl urringning måste det vara!
Mia: öh.... (tänker: tajtare och mer urringing?? GO MAMMA!!!)

Pappsen, du vet väl att du kommer ha den tjusigaste frun på festen??!!

Efter ett par snapsar

Jo, jag vet, lite barnslig humor nedan. Men ungefär hur kul som helst. Så såg vi alltså ut efter snapsprovningen och svenskakursen i går.

Svåra svenska ord:
- sju
- tio
- Sverige

Roliga svenska ord om man är tysk:
- ficka
- Uppsala

Vi har ett roligt program på vår nya dator... hahahaha

Helan går, sjung....

I kväll kommer två goda vänner över. På deras bröllop för en månad sen vann de vårt presentkort i en tävling: snapsproving och svenskundervisning. Alltså har det laddats med snaps, nypotatis och sill. Sverige i en liten ask. Man är på något sätt så mycket svenskare här än hemma.

För de moldaviska barbarerna

Min tolk i Moldavien berättade för mig att när hon gick på universitetet strax efter Sovjetunionens fall gick hon en kurs på universitetet som hölls av en amerikansk tjej från Mercy Corps. Kursen handlade om amerikanska traditioner, högtider, mat... helt enkelt USAs kultur och statsskick.

Titeln på kursen? "Civilisation".

Jag skojar inte.

Affärer på det gamla goda sättet?

Eftersom en av våra konsulter är så ofta i Moldavien har jag hyrt en lägenhet i Chisinau. På 10e våningen i ett hus med utsikt över huvudgatan. Som så ofta i de här länderna kan man aldrig döma lägenheten efter själva huset. Det känns i och för sig sådär toppen att hissen liksom sviktar till när man kliver in i den.. men lägenheten är jättefin.

Varje månad när jag är i Chisinau betalar jag hyran. Alltid på samma sätt. Dmitri från lägenhetsförmedlingen ringer mig, vi bestämmer tid och plats. Oftast kommer han förbi hotellet, den här gången sågs vi på McDonalds. Jag halar upp 600 EUR i kontanter som han stoppar i sin plånbok. Numera vet han också att jag alltid behöver ett kvitto, så det har han alltid med sig i en plastficka.

Affärer i Chisinau - the good old way

öh......

Det var grillfest i går. Vin, snaps och kycklingvingar med världens mysigaste lokala team.

Jag nyktrade till framför datorn med ett par timmars kvälls och natt-jobb.

Hm. Idag är det segt, jag är trött och slö. Och om en timme träffar jag uppdragsgivaren för att diskutera projektförlänging. Måste skärpa till mig - var är kaffet?

En motivation att jobba vidare

I går var jag i Balti och tittade på en utbildning. Han som höll i den var lysande. Helt enkelt brilliant. Jag hoppas att en liten del av det var min förtjänst, att alla mina timmar av sitta vid sidan och ge råd har spelat in.

Jag frågar deltagarna efteråt vad de behöver- vad de vill att vi ska göra som nästa steg i projektet. När jag tackar för deras kommentarer säger en av deltagarna: "Om du kommer tillbaka och gör det här för oss, då ska jag också säga tack. Men inte förren då!" Sedan tar han min hand i sina solbrända arbetarhänder och kysser mig på handen.
"Jag hoppas du kommer tillbaka till oss" säger han.
"Jag ska göra mitt bästa" svarar jag. "Jag ska verkligen göra mitt bästa".

En liten del av mitt hjärta kommer nog alltid att stanna här. Jag hoppas verkligen att dessa små Savings and Credit Associations klarar sig när den stora världen tränger på.

Tillbaka i Hincesti

Jag är tillbaka i Hincesti igen. Här höll jag min allra första utbildning i Moldavien för ungefär ett och ett halvt år sedan och jag känner de små kreditinstituten här väl. Vera, Gregory, Ion, Maria och Ekaterina. De ler när jag dyker upp igen.

Efter utbildningen blir jag inbjuden av Gregory att komma och hälsa på deras by i oktober. När vattenmelonerna skördas. Jag hoppas jag kan komma. Som alltid böjer sig Gregory fram och kysser mig på handen när han går:
- "La revedere Doama Maria".

Direkt från Aftonbladet - vad man inte får göra i USA...

Det är förbjudet att:
Spela kort med en indian i Arizona. Köra 100 varv i sträck runt torget i Oxford, Mississippi. Spela golf på gatorna i Albany. Mata aporna med cigaretter eller whisky i New Jersey. Fiska i pyjamas i Chicago. För skilda kvinnor att i Florida hoppa fallskärm på en söndag. Ta med sig ett lejon på bio i Baltimore. Knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska. Dansa till en nationalsång i San Francisco. Skrämma en häst i Pennsylvania. Cykla i en pool i Kalifornien. Ha oralsex i San Francisco. Kyssa en gravid kvinna i Iowa i mer än fem minuter. Spela trumpet för att locka någon in i en butik i Indian Wells, Kalifornien. Jaga val i Utah. Dricka öl ur en hink i St Louis. Sova på ett kylskåp i Pittsburgh. Bära getskägg i Boston. Gå på händerna över en gata i Hartford Connecticut. Svära på en minigolfbana i Long beach, Kalifornien. Sova på en ostfabrik i South Dakota. För två män i Longmeadow, Massachusetts, att bära ett badkar över stadens grönytor. Flyga drake i Washington. Äta samtidigt som man simmar i Ocean City. Äta vattenmelon på en kyrkogård i Spartanburg.


*Frustande skratt* *Hysteriskt skratt*

Amerika är så lustigt.

Bagagebandsegon

Vad är det med bagageband som tar fram alla egoistiska sidor hos alla människor.?

Jag menar, ärligt talat, vi vet ju alla att det mest logiska förhallningssättet vid ett bagageband är att alla star sisadär en halv meter fran bagagebandet. När man ser sin väska kliver man fram och tar den. Alla ser, alla far plats, alla far tag i sina väskor.

Jag väntar fortfarande pa att det nagonsin ska hända. Istället är det ALLTID nagon som bestämmer sig för att ställa sig precis vid bandet. Vilket gör att alla andra i nagon slags kollektiv anda ocksa maste säkra sin plats vid bandet. I slutändan ser du, en halvmeter fran bandet, ingenting. Alltsa maste du själv tränga dig fram när din väska kommer, trycka dig fram och dänga till ett par medpassagerare med väskan när du tar den av bandet. (eftersom det verkar förbjudet att kunna flytta sig ens en millimeter bakat efter att ha funnit en sa bra plats precis vid bandet)

Folk är bara sa ologiska ibland. Men vad är det egentligen med bagageband som lockar fram alla fula egenskaper?

Tyskt bröllop

I går var det bröllopsfest. Vårt andra tyska bröllop, så den här gången var vi lite mer förberedda. Alltså tyckte vi inte att det var konstigt att vi började med bröllopstårtan och kaffet för att sedan hänga rent allmänt i ett par timmar, dricka öl på terrassen och prata lite med folk rent allmänt. Sen är det dags för mat och dans och alltihopa.

Annars är det ganska mycket som i Sverige egentligen. Och framförallt hade vi roligt. Och brudparet var sådär urstiligt och solen sken.

Dags att packa väskan, i morgon bär det av till Chisinau igen.

Min stad ett par veckor till

När man ser den här bilden ser vår lilla stad utanför Frankfurt faktiskt lite vacker ut. Det är punktvis vackert här. Det lilla som inte bombades till grus i slutet av andra världskriget är fortfarande fint. Allt annat är fyrkantiga betonghus i riktigt ful 50-talsdesign. Men just den här punkten på kartan är ju fin!

Jag - en clown i cirkussällskapet?

Nästa vecka sätter lilla rese-cirkusen igång igen. Moldavien - Frankfurt- Bulgarien - Frankfurt - Serbien - Frankfurt- Moldavien igen - semester för att packa grejer - flytta till Sverige.

Ibland händer det att jag stannar upp och funderar lite på hur det relativt ovanliga har blivit normalt för mig. Att det inte är konstigt att flyga runt flera gånger i månaden. På ett sätt är jag priviligerad, väldigt priviligerad, att jag får göra just det här. Å andra sidan är det svårt att ha en riktigt vardag hemma. Få saker fungerar som måste göras varje vecka, och man missar ofta saker här hemma. Tveeggat svärd det där. Antar att det handlar om en viss balans till slut.

Juli är det paus inplanerat. Njuta av att vara tillbaka hemma - försöka förstå att jag faktiskt är hemma permanent. Köpa nya möbler på IKEA och träffa vänner.

Frysande på beachen

Idag hade vi den årliga firmautflykten. Själva iden var lysande - de hade bokat hela Beach Club i Frankfurt för oss. Vid Main har en fejkad strand byggts upp med beachvolleynät. solstolar, musik, grill, drinkar... För två veckor sen var det 30 grader och sol här och vi såg fram emot det hela.

Idag var det 13 grader och ösregn.

Jag höll ut i 3 timmar. Duschade mig knallröd när jag kom hem och sitter nu i morgonrock och värmer mig med ett glas vin.... I morgon en alldeles ledig dag. SKÖNT!

Blivande värk

Efter nästan två månaders uppehåll släpade vi oss till gymmet i kväll.

Nu kan jag knappt skriva, orkar inte hålla upp armarna på tangentbordet....i morgon kommer det göra ont....

Ett gnäll-inlägg

Är det inte toppen när klockan är halv sex, och du inser att i stället för att kunna gå hem i tid måste du jobba över en massa utbildningsmaterial som din kollega inte har klarat av att göra klart trots att hon har hela dagen på sig?

Toppen.

Puh.....

Puh..... luften går nästan ur mig när jag klistrar ihop paketet med projektförslaget. Allt ordentligt ordnat i pärmar, sex kopior. Varje sida signerad. Alltihop brännt på en CD-skiva utöver de sex kopiorna.

Vilken dag. Det tar på krafterna att försöka vinna nya projekt.

Jag går nog hem nu.

Det har varit lite stressigt...

... men jag är fortfarande här! Stor deadline på jobbet idag, så en punktforms-uppdatering får det bli.

Sen sist har jag:
- tagit ett morgondopp i turkost vatten i Budva

- gjort världens kortaste mellanlandning i Ljubljana. 15 minuter. Ut ur planet, ett good-bye till flygvärdinnan in i transfer-bussen, in till terminalen, genom säkerhetskontrollen, ut till gaten, in i transferbussen, in i planet, säga hej till.....SAMMA flygvärdinna. Hon kan inte riktigt hålla sig för skratt när hon ser vår förvåning. Flyget Podgorica - Ljubljana fortsätter sedan direkt till Frankfurt. Vi kan i alla fall vara säkra på att bagaget kommer med, man får ialla fall hoppas att de inte har lastat ut det och sedan lastat in det igen.

- haft helgbesök från Sverige med lite vin, lite fika, massa prat och slappande

- lovat i ett svagt ögonblick att springa Göteborgsvarvet nästa år (hör ihop med punkten ovanför). Jag har aldrig sprungit mer än en mil förut. Gulp.

- sjungit två vårkonserter och lyckats relativt bra med mina solo-stycken. Fick fina applåder efteråt som värmde hjärtat.

- skrivit min första autograf :) . Mer om det någon annan gång kanske.

Nej, nu måste deadlinen angripas...

En annan värld

Som många av er kanske vet jobbar jag med biståndsprojekt. I vanliga fall när jag är ute och reser lever jag i sus och dus i förhållande till de bofasta i det landet, men vanligtvis på ett hotel som kanske skulle betäcknas som "god standard". Jag tycker att det känns bäst också - i slutändan är det biståndspengar som täcker mina hotelkostnader, då ska man också inte slänga ut pengar i onödan.

Men nu är jag på konferens i Budva, Montenegro. En helt annan liga. Ett helt nytt konferenshotell med alla de där smågrejerna extra.

Tops, bomullstussar och body lotion i badrummet
Morgonrock och tofflor :)
En platt TV som tar upp ungefär halva rummet

och så en terass där jag kan sitta och titta på havet och dricka ett glas vin...

Hade varit perfekt för en semester. Synd bara att det inte är semester utan paneldiskussioner, workshops och mingel som står på kalendern i två intensiva dygn.

Fast å andra sidan är det rätt roligt det med.

Updatering nyårslöften

Dags för en uppdatering av nyårslöftena (nej, jag har inte glömt av dem!)

1) Inse mina begränsningar och säga nej oftare: Jag tror nog att jag har förbättrat mig. Kanske för att jag har vant mig vid att jag inte kan vara överallt hela tiden. Fast förra helgen på körövningenshelgen satte jag mig i bilen 21.30 på kvällen efter övningeg, körde 15 mil till Darmstadt för att vara med på bästa kompisarnas Polterabend (en slags bröllops-förfest), sen sova 4 timmar, sen tillbaka 15 mil till körövningen på morgonen. Mannen skrattade åt mig. Jag försökte hävda att det här faktiskt inte alls har med mitt jobb att göra, det var ju bara en slump att alltihop hände samma helg. "Jo, men för andra händer såna grejer kanske en gång om året" var mannens kommentar. Jag antar att han har rätt.

2) Mer tid för mig själv: Det har lite löst sig själv de senaste månaderna för att jag har varit ute och rest så mycket. Hade en hel dag i en park i Chisinau för ett tag sen. Jo, jag måste nog säga att jag är mycket bättre på att värdesätta att bara vara jag ibland. Är nog lite mer egoistisk. På ett bra sätt hoppas jag.

3) Mer frisk luft: Jag har börjat jogga igen - här andas det in frisk luft!

Jogga i par?

Jag tar en kvällsjoggingtur.

På vägen tillbaka hamnar jag i den där konstiga situationen att en annan joggare tar av på samma väg som jag precis samtidigt. Och springer ungefär lika fort.

Vad gör man? Ska man springa jämte varandra och ignorera varandra? Eller ska man liksom hela tiden springa om varandra?

Jag valde att fega ut och slå av på takten. Ödmjukt, men inte särskilt bra för min träning.

Dagen efter

Möhippan blev lysande. Det är alltid svårt att orka hålla igång en hel dag, men vi lyckades riktigt bra. Elli sålde små discokulor till kravallpolisen, vi drack vin i massor, åkte båt i Heidelberg och dansade sedan till klockan 5 på ett av stans större dansställen.

Men ärligt talat - man börjar känna sig lite gammal när de spelar "gamla godingar" på dansgolvet och du faktiskt var med då när de var nya. Jaja, det är lite roligt att dansa till gamla gymnasiedängor också.

Idag lyser solen och jag är seg som tusan. Det blir nog inte så produktivt idag skulle jag tro. Ialla fall har jag lyckats idag att äntligen lägga in ett par länkar till några bloggar jag tittar in på då och då.

Öh.......jag är inte riktigt lika inspirerad i dag som jag var i går på dansgolvet.... jag får nog lägga mig i solen ett tag.

Ändrade planer

Idag skulle jag gå upp tidigt, ut och jogga, ta en lång dusch, packa alla grejer och vara i god tid på stationen 10.45 för starten av en lång dags möhippa för världens bästa Elli.

Nu är klockan 9.45. Jag orkade inte gå upp så tidigt och fastnade i stället i en massa bloggar. Måste duscha på 5 minuter, slänga ihop någon slags matsäck, har inte ens tänkt på vad jag måste ha med.

Tusan.

Jag måste bli bättre på självdisciplin.

Nya vindar

Här en bild som jag hade tänkt lägga ut för länge sen. Tagen från hotellrumsfönstret i Chisinau.

Nytt möter gammalt - även i Moldavien.

Att baka på vuxet vis

När jag och min syster var små och mamma bakade kakor fanns det ett tillfälle när det gällde att vara på plats. Det var när smeten skulle i formen och därefter fick man äta smeten som var kvar i bunken. Mmmmm....

Min mamma är bäst i världen på att använda en slickepott. Det finns ingen annan som kan få ut varenda liten gnutta ur en bunke som hon. Så därför stod vi där - jag och systern - och nästan hoppade av otålighet och hoppades att just idag skulle det slickepottas mindre noggrannt.

Som tur är har jag också en toppenmamma som brukade lämna lite kvar med flit.

Idag bakade jag en kaka. Tog ur elvisparna och slog av dem mot kanten. Sen åt jag ALL smeten. som var kvar på visparna. Utan att ens använda slickepott. Smet i hela ansiktet.

Att vara vuxen har sina fördelar.

Svengelska

Upptäckte just nu språkfelet i överskriften på ett av mina senaste inlägg.

Oj, oj,oj.... kan det bli så illa bara på fyra år? Jag märker ju ibland att det kommer små tyska eller engelska ord emellan. Mannen och jag brukar mest skratta åt det.

Vet inte riktigt vad som är värst - att jag skrev det från första början, eller att det tog mig flera dar att upptäcka misstaget?

Det första steget

Idag börjar officiellt hemflytten. Mannen och jag ska ge oss i kast med att städa ut förrådet.

HUR HAR VI LYCKATS SKAFFA OSS SÅ MYCKET GREJER PÅ BARA FYRA ÅR???????

Jag förstår inte varifrån allt kommer. Vi kom ju bara med två bilar fulla, nu måste vi prioritera och sålla ut för att få plats i en liten lastbil...det är nog bra att flytta med jämna mellanrum så att man inte samlar på sig för mycket skräp. Jag trivs bäst med en nystart då och då.

Att sjunga sig bort from stress

Det var ju det där med sång. Och glädjen över 15 timmar sång.

Min farfar sa en gång: "Mia, jag tror inte du är helt lycklig om du inte sjunger".
Som vanligt träffar han rätt.

Jo, visst har jag kompisar som undar över hur ens främsta hobby går ut på att tillbringa 3 timmar varje måndagskväll med att öva, öva, öva igen, ägna 10 minuter åt att få fem toner i rätt, öva igen... Men när det väl funkar. Den där känslan när allt funkar. Oslagbart. Det är värt alla långa kvällar och helger.

Tillbaka i Schlitz

Jag är tillbaka i Schlitz över helgen för en körövningshelg. I en idyll som påminner om Sverige övar vi från tidig morgon till sen kväll inför årets vårkonsert. En annan gång, när jag inte är så trött, ska jag skriva något mer om just den där känslan att tillbringa timmar med sång.

Schlitz är en sån där plats där tiden står stilla och stress inte existerar. Jag tar en joggingtur över fälten tidigt på morgonen. Dimman över fälten har inte riktigt lättat men fåglarna har redan vaknat. Jag behöver bara 10 minuter för att ha släppt all Frankfurtstress.

Bara en liten kvällstanke

Känns nästan lite konstigt att vara hemma igen efter allt flängande. Men skönt att kunna sova många nätter i min egen säng. Till och med maten i matsalen på jobbet känns okej igen..:)

Ett kärt återseende

Nästan ett år har gått sen vi senast sågs, men det känns som om det var igår när Viktoria kliver in i mitt hotellrum. Ytterligare en av de där vännerna som alltid finns där även om man inte ses så ofta.

Med bara en kväll tillsammans lyckas vi klämma in middag, kaffe och vindrickande på mindre än fyra timmar. Vi pratar i mun på varandra och är så där otrevligt högljudda och skrattglada på restaurangen. Är så kul att ses igen.

Nattskiftet

Jag har insett att jag egentligen skulle ha ganska udda kontorstider.

Mina kreativa höjdpunkter infinner sig två gånger per dygn: tidigt på morgonen fram till lunch och sent på kvällen. Mellan ungefär 14 och 18 är det egentligen ingen större idé för mig att sätta igång med något som kräver större koncentration. Efter 18-tiden går kurvan uppåt igen.

Tyvärr är det få jobb som har det upplägget. Men idag har jag gjort det precis så. Jobbade lite på morgonen. Tog en långpromenad, en dusch, slösurfade, träffade vänner på stan för sen lunch och en eftermiddagsfika, tillbaka till hotellet och gjorde ingenting. Runt halv sju tiden på kvällen satte jag igång att jobba igen. Nu är klockan halv tolv och jag har nästan mina utbildningsmaterial klara.

Kan man införa nattskift på kontor? Kanske vore det optimala att jag jobbar mot länder långt västerut? USA? Kanada? Mexico? Det där med tidsskillnad kanske inte är så dumt..

Lite gulligt

På restaurangen i går kunde man beställa en pastarätt med skinka och gröna ärtor. Den engelska versionen löd:

"...with ham and green peace"

Kanske hade man kunnat göra en verklig insats för världsfreden om man hade beställt 20 portioner?

En pärla!

Upptäckarlusten faller över mig och jag är glad att jag prioriterade gympaskorna i packningen den här gången. Med kartan och ett par lei i fickan ger jag mig av till fots åt ett nytt håll i stan.

Passerar chokladfabriken. Vandrar utmed stora trafikerade gator blandat med små bakgator. Ser nya delar av Chisinau - fula, slitna ställen och smultronställen.

Tillslut hittar jag oväntat en oas: en park strax utanför absoluta centrum. Jag betalar mina 25 öre för att komma in och hittar en vildvuxen pärla. Välskött men vildvuxen. Inga golfbanegräsmattor utan gräsmattor med halvlångt gräs och hav av maskrosor. Längre upp i parken försvinner parkbänkarna och planteringarna, istället har allt fått växa som det vill. Ansat med kärlek. En häst står och betar i på en av ängarna. Nästan en timme strosar jag runt i parken med solen i ansiktet.

Budva

Nästa resa för min del är ett par dagar i början på maj - konferens i Budva i Montenegro. Har aldrig varit där innan och googlade precis lite....

Ahh.... jag packar badkläderna!!!

Att vandra i Chisinaus nattmörker

Mitt i Chisinau går huvudgatan: Stefan cel Mare boulevard, uppkallad efter kungen som ses som urfadern här, Stefan den store. Runt Stefan cel Mare trängs de svulstiga regeringsbyggnaderna i grandios sovjetisk stil blandad med lite äldre arkitektur. Det är nästan alltid liv och rörelse.

Men så fort du bara är två parallellgator längre bort är husen små och det är oftast helt tyst på kvällarna. Kanske passerar någon förbi, ett par bilar kör förbi, men mycket mer är det inte. Ofta är tvärgatorna inte så upplysta. Du får känslan av att du är i utkanten av stan snarare än mitt i den.

Ändå är jag konstigt nog ofta mer rädd för att gå själv på kvällen i Tyskland eller i Sverige. Här travar jag glatt hem själv på kvällar och nätter. I går gick jag de sista mörka 500 metrarna till mitt hotell med en man tre steg bakom mig. Hemma hade det gjort mig alert, kanske hade jag stannat till och låtit honom passera. Bara för säkerhets skull. Här rör det inte mig i ryggen.

Konstigt. Inte riktigt säker på varför det är så.

Jag och Richard Marx i Chisinau

Lördag förmiddag och jag häckar på hotellrummet. Solen skiner i Chisinau och tids nog ska jag ge mig ut för en eftermiddagskaffe på Coffee Beans med Cristina. Men först sitter jag här, klurar på en budget för mitt lilla kontor i Sverige och lyssnar på Lugna Favoriter på webb-radio. Förstår inte varför jag inte har tänkt på den möjligheten tidigare. I går natt låg jag i sängen och slumrade till klassiker som "Ingen kan älska som vi" med Tone Norum. Fantastiskt.

Problemet är bara att jag blir lite blödig av alla smörsånger. Men vem blir inte blödig av "Right here waiting" med Richard Marx? Jag kommer bli smörsångens mästare innan dagen är slut.


Om ni inte har hittat sidan ännu, så kolla in på www.couchsurfing.com förresten. En helt brilliant idé, så fort jag kommer hem till Sverige ska jag bli entusiastisk medlem! För tillfället lönar det sig inte riktigt när min tid fördelas lika mellan hotellrum och lägenhet i uppbrott, men hur fantastisk är inte idén? Världen i min soffa - vill ha!!!

Varför man dras tillbaka

Dagens höjdpunkt blir det spontana besöket i en av de större kyrkorna i Costesti. Vi dyker upp vid dörren och efter två minuter har en nyckel ordnats av en av byggarbetarna jämte kyrkan så att vi kan gå in. Efter fem minuter dyker även prästen upp och berättar om sin kyrka. Det är så vackert, guld och ikoner som trängs på väggarna, ett litet etui med benbitar från ett helgon.

På vägen ut ur kyrkan diskuterar jag med vår uppdragsgivare om att det är just det här som görs att man ständigt dras tillbaka till de här länderna, här ett hopp österut från oss. Den självklara gästfriheten. Medmänskligheten. Och ett mycket mer utpräglat levande i nuet.
"Somehow, this is where the true quality of life exist" säger han.

Och jag förstår precis vad han menar.

Gulp

Ibland undrar jag när någon ska avslöja mig. Att jag inte alls är en konsult på riktigt utan bara en fejk som egentligen inte kan så mycket. Som egentligen inte riktigt vet hur hon hamnade här. Som egentligen fortfarande bara är en liten tjej.

Men som tur är vet jag att jag inte är den enda som tänker så. K-dude, som tyvärr har pausat sin fantastiska blogg, skrev till mig en gång att 75% av alla chefer han har coachat också tänker så. Fick mig att känna mig mycket bättre.

I morgon ska jag träffa en delegation från Världsbanken som gärna ville träffa mig för att diskutera Savings and Credit Associations i Moldavien. Jag ska tydligen kunna något om det. Gulp.
Gulp igen.
Kanske känns det bättre att veta att några av dem kanske också är rädda för att bli avslöjade.

uuuhhhh.... blåsigt....

Vad hände med våren??? Chisinau är blåsigt och regnigt och jag fryser. Hade inte planerat för sånt här väder, har inte ens med mig en riktig jacka... Nåja, det blir väl varmt tids nog.

Åh, jag tycker om Hotell Jazz. Ny liten feature i badrummet: badsalt. Var bara tvungen att ta ett bad i går. OK, vattnet luktade lite unket men med massor av badsalt luktade det till slut mest äppelblom :) Hade planerat att jobba men somnade halv nio istället. Får väl äta upp det i kväll, men det gör inte så mycket.

Hur blev det redan torsdag? I mitt huvud är det bara tisdag ännu...

Ett hopp österut

Dagen ägnas åt förflyttning av trupperna - från Hotell Ambassador i Pristina till Jazz Hotell i Chisinau. De säger "välkommen hit igen" på Hotel Jazz. Nu har man alltså blivit stammis här också...

Mellan Wien och Chisinau flyger vi i det minsta plan jag har flugit i (nästan). Ser ut som en liten buss inuti - längst bak är det säten utmed hela väggen, precis som i en buss. I luftgroparna märker man att man sitter i ett litet plan, stundtals kittlar det i magen som i en berg-och-dalbana. Flygvärdinnan verkar också gilla det. Hon kvittrar: "Turbulence, wonderful!" och ler.

Det är en fin dag att flyga, men jag sover mest hela vägen.

Explosion på kontoret

I rask takt var vi på väg in på kontoret i morse, jag och två kollegor. Torsten öppnar glasdörren in till kontoret för mig, men när jag precis är på väg genom dörren rycker vi alla ihop av en stor smäll.

Precis i det ögonblicket exploderar hela glasdörren. Massakerad i små bitar som sprids över hela korridoren. Kvar står Torsten med handtaget och en blödande hand. Vi hinner inte riktigt förstå vad som händer och står bara och glor ett par sekunder.

Sedan inser vi vilken tur vi hade. Förutom ett par lätta skärsår på Torstens hand har vi inte en skråma.

Min andra kollega från USA säger efteråt: "Hemma frågar de alltid om jag inte är rädd för terrorister. Men det är inte terrorister du ska vara rädd för här, det är dåligt dragna elkablar och dåliga byggnader som är problemet"

Mycket träffande och väldigt sant. Om man lägger till trafiken på den listan så har du antagligen en lista över de farligaste sakerna här i Kosovo.

Kvällsritualer

Jag har skaffat mig kvällsritualer när jag är ute och reser. Oftast, eller snarare alltid, innebär kvällen mailande och jobbande. Därför har jag lite kvällsritualer som är min lediga tid. En lång dusch. Tandtrådar ordentligt efter att jag har borstat tänderna. På med de georgiska tofflorna. En massa smågrejer, men fullt av små ritualer.

Kanske ett sätt att känna sig hemma i det som egentligen inte är hemma.

De bortglömda?

I byarna i Moldavien lever folk som vi gjorde för 50 år sedan. Minst. Häst och vagn, vatten ur brunnen. Fattigdom. Men det är ändå ingenting jämfört med slummen i Belgrad. För jo, det finns faktiskt en slum. Den är inte så stor, men jag antar att den ser ungefär ut som den gör i Inden eller någon annanstans med slumområden.

Precis vid floden i Belgrad har Roma-befolkningen skapat sig ett område. I små ruckel byggda av allsköns material bor de på något som mest ser ut som en soptipp. Jag kan bara inte förstå hur de klarar av vintern. Trots att jag har sett mycket innan gör det här mig otroligt illa berörd.

Vår konsult på plats berättar om vanmakten när man ser de små, smutsiga barnen tigga vid vägarna. "Om man ger dem pengar uppmuntrar man föräldrarna att låta barnen fortsätta tigga. Men om man inte ger dem pengar väntar kanske ett kok stryk hemma för att man inte har pengar med sig". Han suckar.

Jag vet ingenting om vad som har gjorts, görs eller är planerat att göras för dem. Inte heller direkt något om bakgrunden till varför de är där de är och vilka möjligheter de har att ta sig därifrån. Men det skär i hjärtat över att någon behöver leva så.

Lite roligt...

Oväntat på planet ute på startbanan i Belgrad:

”Ja, det är kaptenen som talar. Vi är redo att starta, men har tyvärr två hundar på startbanan. Vi väntar nu på någon som kan schasa bort dem, därefter ska vi kunna starta.”


Är för tillfället en synnerligen dålig äkta fru och reser som en tornado hit och dit. I kväll flyget till Pristina.

Kött var det här!

Idag har jag nästan bara ätit kött. Fantastiskt grillat serbiskt kött. Enkelt och ljuvligt. Eftersom jag inte äter så mycket kött i vanliga fall skulle jag tro att jag kommer ha tryckt i mig en månadskonsumtion innan veckan här är slut.

Samtal utan ord

Jag shoppar i Cacak. Expediten kan inte ett ord engelska och jag kan inte ett ord serbiska. Ändå har vi långa diskussioner om storlek, färg och modeller.

Lustigt. Ibland är det inte orden utan tonläget och gesterna som gör att du förstår.

Serbien i sommarväder

Kort stopp hemma i Tyskland för att packa om väskan, sen iväg till Serbien som bjuder på sommarvärme. Med bil dundrar vi från Belgrad västerut till Cacak. Sist jag var här var i januari, nu är allting grönt och vackert. Jag håller seminarium en dag, efteråt som vanligt som en urkramad disktrasa... Trött men lycklig.

20 andra skäl att flytta hem

Jag flyttade till Tyskland i augusti 2003. De första veckorna kände jag mig så liten på jorden. Allt var nytt, att starta från noll kändes som mer än en utmaning. Jag blev sjuk redan första veckan och låg i sängen med feber. Mannen lovade att komma hem på kvällen och laga mat.

När han kom var han nästan två timmar försenad, något hade uppehållit honom på jobbet, och jag var nära gråten. Så liten på jorden, ledsen och ursinning på en gång. Mannen förstod inte riktigt varför, men jag kände mig så utsatt. Det var ju bara vi. Jag hade ingen annan att luta mig emot när det behövdes. Om inte han kunde hjälpa mig, så hade jag ingen annan att fråga.

Med åren har det där ändrats. Vänner har tillkommit och skyddsnätet har utökats även i Tyskland.
Men det är ändå en viss skillnad när man sitter på påskkalas på släktgården hemma i Sverige. 20 personer som alla är länkade till mig på något sätt. Jag tillhör ett sammanhang. Här tillhör jag något mer.

Ett bra skäl att flytta till Sverige

Vi sover över hos vänner utanför Göteborg och ska ta bussen in till stan på morgonen. När vi kliver på bussen upptäcker vi att vi bara har en femhundra-sedel.

Självklart har buss-chaffisen inte växel.

"Äh, det spelar ingen roll. Åk ni med ändå".

Den repliken skulle ingen, jag upprepar INGEN, busschaufför säga i Tyskland. Men här gör han det.

Ett bra skäl att flytta hem.

Matsäck

När man har en sambo som glömde av när han var och handlade sist att vi ska på semester, då får man ett litet problem... kylskåpet är alltför fullt av mat när vi ska åka. Alltså gör man en relativt konstig matsäck...

"Vaddå, du tror inte att vi vill äta fem apelsiner på vägen? Jodå, det vill vi säkert...."

Glad påsk!

Äntligen dags för ett par dagars semester! Vår vana trogna åker vi hem och hälsar på vänner och släkt. Känns konstigt att om bara ett par månader är vi också hemma igen. Fyra år är egentligen en ganska lång tid.

Kletterwald

Plötsligt vill min blogg inte vara med och leka när jag ska formattera min text... här kommer bilden till förra inlägget.

Att möta sina inre rädslor

Ibland är det bra att möta det där man är rädd för och inte tror att man klarar.

'En kompis hade möhippa igår och förmiddagen tillbringades i en "Kletterwald" där man (visserligen väl säkrad) tar sig igenom en bana av olika moment mellan träd, sisådär 5-8 meter upp i luften. Under ett par timmar ägnar man sig åt att gå balansgång, svinga sig i rep eller gå på olika vackliga brädor mellan varje träd.

Jag är lite höjdrädd. Inte så att jag inte klarar av att stå på en balkong i ett höghus. Snarare den typen av höjdrädsla som gör att jag inte lutar mig ut över räcket på balkongen.

När jag klättrar upp till den första plattformen känner jag mig ok. Men när jag ska ut på det första elementet säger det stopp. Jag blir så arg på mig själv men jag klarar inte av att gå ut. Gråten stockar sig i halsen och jag måste sätta mig ner. Andas. Morska upp mig. Sen sätter jag första foten på den vackliga balansgången och går.

Första rundan där vi tar oss runt en bana med 10 träd känner jag mest rädsla. Det är en sån mental anspänning och för varje nytt element måste jag övervinna mig själv för att ta första steget ut.

Den andra rundan, den här gången med lite svårare element, ger mig en helt annan känsla. Jag är inte rädd, bara oändligt fokuserad på att hitta de bästa lösningarna för att komma över. Höjden noterar jag inte lika mycket längre, och när jag tillslut tappar greppet i en lian och hamnar hängande i min säkerhetssele skrattar jag högt (efter ett mindre dödsskrik när jag tappar taget...).

När jag är nere på market igen är jag mentalt helt slut. Skulle kunna sätta mig och gråta i ett hörn av mental utmattning. Samtidigt är jag SÅ stolt över mig själv. Det är nyttigt att glo sina rädslor i vitögat då och då.

Fredagskvällsutbrott

Vi har en deadline. Väntar på en konsult som ska skicka oss en rapport, sen ska min kollega jobba igenom kommentarer, det ska formatteras... sista finputsen, sen ska det ut.

Fredag kväll klockan 18 kommer rapporten från konsulten, vi får - ännu en fredag - lägga kvällen på att jobba. Vilket inte är så roligt, men ännu mindre roligt när konsulten skickar rapporten ihop med följande kommentar:

"Verkar bli en sen fredagkväll på jobbet för er? Jaja, det är ju OK. Då uppskattar man helgen mer!"

Det är ungefär här man vill ringa upp honom och skrika i luren: "Nej, det är inte OK, för jag sitter här nästan VARJE fredag kväll. Även om det för dig är en engångsgrej så har vi nästan alltd en rapport eller ett projektförslag eller något annat som gör att vi OFTA sitter här till sent på kvällarna, helger etc. Och jag HAR faktiskt - trot eller ej - också ett liv utanför det här kontoret. Så, NEJ, jag uppskattar inte min helg mer bara för att du skickar din rapport tre timmar senare än överenskommet så att jag måste sitta här till klockan nio på kvällen!!!"

Men det gör man inte. Man är ju ändå en civiliserad människa.

Istället går vi igenom rapporten, bygger in alla våra kommentarer (och de visar sig bli ganska många...), skickar tillbaka och ber om att han ska jobba in alla kommentarer över helgen och skicka tillbaka den färdiga rapporten till måndag morgon.

Avslutar med ett "trevlig helg!". Hehe... jag vet. Just det var lite barnsligt. Men vi var bara tvungna....

Flygtrött?

På vägen till jobbet passerar jag Frankfurts flygplats. Tidiga mornar när jag kör på motorvägen parallellt med landningsbanan ligger ofta fyra, fem plan i luften samtidigt och väntar på att landa. En mäktig syn som alltid gör mig sugen på att resa och se nya ställen.

Men idag när jag passerade och såg planen landa så kände jag mig inte alls sugen. Sova i egen säng är underskattat.

26 mars

Det var i förrgår. Då tog min pappa tog sitt premiärdopp i havet.

Respekt.

Nytt land - nya intryck

Hurra, det verkar som om det är ett nytt projekt i sikte för mig - om allt går som planerat får jag sätta mig på planet till Tajikistan i september. Spännande! Jag är så nyfiken!